Amanda Wollstad: Välkommen till verkligheten – kaffet står där borta

Det är många som yrvaket försöker orientera sig i en skrämmande omvärld just nu. Politiker som plötsligt börjar bry sig om försvaret. Privatpersoner som för första gången tittar på vattendunkar på Biltema. Riksdagspartier som, om än en dag sent, inser att vapen inte kan bemötas med diplomati allena. Banker som inser att investeringar i svenska försvarsföretag både är etiska och PR-mässiga. Män och kvinnor av kyrka och kultur som plötsligt inser att pacifism och goda tankar inte skyddar mot kulor och krut. Att vägran att välja sida också är ett val, och att hävda neutralitet är att välja förtryckaren.

Det är bra. De är välkomna. Vi står inför stora prövningar, som land, som union, som människor. Alla kommer behövas för att kunna möta dem.

Men alla är inte lika nymornade. Utvecklingen har gått åt helt fel håll i decennier, och vare sig vi själva eller Ukraina hinner vänta på att alla ska komma i kapp.

Vi har sett vad som har varit på väg att hända.  Vi har följt upptrappningen och upprustningen på den ukrainska gränsen i månader. Vi har sett det ökade förtrycket, det minskade utrymmet för fria tankar och fria ord i Ryssland. Vi har hört retoriken, vänd mot Ukraina, mot alla forna Sovjetstater, mot väst, mot Nato, mot frihet och självständighet och Pluralism. Mot Sverige och Finland. Vi har hört varningarna, från de baltiska staterna, från Polen, från Moldavien, Georgien, Ukraina.

Vi har följt kriget i Ukraina i åtta år. Vi såg det första steget av invasionen. Den farsartade omröstningen på Krim. Förtrycket och förföljelserna. De vidriga förhållandena i de ryskkontrollerade så kallade ’utbrytarrepublikerna’ i Donetsk och Luhansk. Vi såg invasionen av Georgien, de ryska stridsvagnarna på motorvägen mot Tbilisi. Det var fjorton år sedan.

Vi kan inte säga att vi inget visste. Och visste vi ändå inte, är det för att vi valde att blunda.

Det är chockartat att följa den fruktansvärda situationen i Ukraina, även för den som egentligen inte är förvånad över att kriget till slut kom. Det är utmattande, nedbrytande, att se familjer splittras, människor dö, städer förgöras. Oron, för Ukraina, för Europa, för krig, för massförstörelsevapen, sliter.

Men den chocken och den desorienteringen får vi hantera i den lilla världen, så gott vi kan. Med vänner, med familj, i tron för de som har en sådan.

I det offentliga samtalet – i politiken, kulturen, samhället – måste vi göra vad vi kan för att hjälpa Ukraina. För att skydda oss själva, vår livsstil och våra värderingar, den europeiska säkerhetsordningen, en rättsbaserad världsordning, människovärdet.

Tvivel, självrannsakan, skuld och oro är giltiga känslor, men också tämligen ointressanta. Insikten att världen har förändrats är inte så djupsinnig som man kan tro i stunden.

Nu är tid för handling. Vi ska värna vår demokrati och det fria samtalet, vi kan absolut vara oeniga om vad som behöver göras och när. Men vi har haft fjorton år på oss. Några av rikets – och världens – skarpaste hjärnor har redan gjort lägesbilderna, beslutsunderlagen, konsekvensanalyserna. Kompetensen och informationen finns där.

Varningarna har funnits där. Har man vägrat lyssna på dem får man kanske acceptera sina egna begränsningar på området och ta ett steg åt sidan.

Ukraina kan inte vänta.

Världen kan inte vänta.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift