Amanda Wollstad: Vem bevakar Europa i höst?

Att traditionell media befinner sig i kris har knappast undgått någon, inte minst tryckt media har sett både prenumerationstalen och annonsintäkterna dala de senaste decennierna – med nedskärningar och nedläggningar som följd. Även TV och radio har fått dra åt svångremmen, även om få företag har lika trygga intäkter som svenska public service.

Neddragningarna har naturligtvis påverkat kvaliteten på nyhetsbevakningen, även om det är någonting man helst inte talar högt om. Inte minst har utrikesbevakningen fått stryka på foten. Utrikeskorrarna har blivit färre, och ska täcka större geografiska utrymmen – inte sällan hela världsdelar. Där man tidigare hade personer permanent stationerade blir det allt vanligare att skicka ett team – eller en ensam journalist med digitalkamera – på kortare reportageresor.

Till del har denna utvecklingen följt sin tid. Det är lättare att följa nyheter och skeenden på distans idag, även för en journalist. Presskonferenser och politiska debatter kan följas från datorn hemma på redaktionen. Intressanta personer kan intervjuas via digitala möten. Bilder kan beställas av lokala fotografer eller globala bildbyråer. Och det går att köpa färdiga reportage från utländska nyhetsmedier och frilansjournalister.

Men allt kan inte upplevas på distans. Och framför allt kan allt inte upplevas på distans överallt ifrån.

Elin Jönsson, SVTs Ukrainakorrespondent och tidigare Rysslandskorrespondent, berättade i ett svar på plattformen X – tidigare Twitter – att det blir färre resor till Ukraina för SVTs korrespondenter framöver. Förmodligen tar valet i USA stora resurser, spekulerade hon.

Ukraina är en sådan plats som är svår, för att inte säga omöjlig, att bevaka på distans. Kriget rasar, och med det följer propaganda, desinformation och informationskrigföring. För att begripa vad som sker och i sin tur kunna förklara det för andra krävs god förförståelse och goda språkkunskaper. Arbetet är hårt och oglamoröst för den som faktiskt sköter sitt jobb, och lämnar hotellen i Lviv och Kyjiv.

Samtidigt är den svenska kopplingen är uppenbar. Sverige skickar pengar och vapen för att stödja det ukrainska försvaret, och kriget avgör på många sätt också vår och övriga Europas framtid. Det är svårt att se något enskilt skeende som är viktigare för en svensk publik just nu.

Ändå ska alltså public service dra ner på resorna till Ukraina, förmodligen för att fokusera på det amerikanska valet. Och de är knappast de enda.

Intresset för amerikansk politik är i någon mån förståeligt. USA är stort och mäktigt, och vem som styr landet har stor inverkan också på Sverige. Dynamiken uppfattas som relativt enkel och lättbegriplig ur svensk kontext, även om många uppenbart överskattar sin förståelse för det amerikanska samhället. Dessutom talar i princip alla svenska korrar god engelska, vilket inte ska underskattas som förklaring. Det är svårt att rapportera om ett land där man inte behärskar språket, vilket för en majoritet av svenskarna lämnar den anglosaxiska världen.

Svenska journalister och tyckare är, som alla andra, uppfödda på amerikansk populärkultur och många tar nog fler amerikanska politiska och juridiska referenser från 90- och 00-talet än svenska. TV-serier som Vita Huset har flera generationer av elevrådsordföranden, ungdomsförbundare och andra knoppande världsförbättrare i ett fast grepp, och alla har väl drömt om att får ställa en fråga till den fiktiva presschefen C.J. Cregg under en av den like fiktiva president Bartlets presskonferenser.

Men tonårsdrömmar utgör en dålig grund för nyhetsvärdering. Det amerikanska valet är viktigt, kanske speciellt i år, men det är annat också. Och inte skulle en enda redaktion lägga om hela budgeten och planeringen för valen i våra nordiska grannländer, eller i Tyskland, Storbritannien, eller Frankrike? Knappt ens för EU. Val som har minst lika stor påverkan på Sveriges relationer, ekonomi och säkerhet.

En fördel har det breda intresset för USA: Alla är där. Det innebär att redaktionerna kan följa debatter och utfrågningar från redaktionen hemma i Sverige, eller köpa in och samarbeta med andra redaktioner och material. De nordiska Public Service-bolagen borde till exempel intressera sig för ganska lika frågor, och kunna göra gemensamma reportage ur nordiskt perspektiv.

Visst kan det vara rimligt att också ha viss egen närvaro på plats, som de USA-korrespondenter som är permanent stationerade i New York och Washington DC. Men inte ens ett presidentval kräver så omfattande bevakning att resten av världen lämnas i medieskugga.

Speciellt inte vår egen kontinent, och kriget om Europas framtid.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift