Amanda Wollstad: Vi står i skuld till Ukraina
Imorgon är det två år sedan den fullständiga invasionen av Ukraina. I tisdags var det tio år sedan kriget började, med de gröna männen som siktades på Krim. I tio år har Ukraina slagits för sin frihet och sin överlevnad. De flesta av dem ensamma. Det är en skam resten av Europa kommer att få leva med i generationer.
Under kvällens vanliga, meningslösa klickande mellan de ’reels’ – korta videosnuttar – som Instagram för dagen har valt ut kommer i det ständiga flödet av recept, inredning och positiva små tillrop om att användaren minsann duger som den är, ett klipp som får hjärtat att sjukna.
En ung flicka, nybadad, iförd badkappa med rosa flamingos, frågar med gråten i halsen mamman som smeker henne över kinden om pappa är hungrig? Om pappa tog mat med sig? Vilken mat? Mamma förmår trösta en liten stund – ja pappa har mat, pappa har ransoner och pasta, köttkonserver och frukt och godis, massor av mat. Jag gillar pasta, jag gillar kött, jag gillar godis, konstaterar flickan förtjust. Men sedan fortsätter frågorna, och tårarna smyger sig på igen. Har pappas kompisar också gått i krig? Varför har de gått i krig?
Klippet har delats av United24, Ukrainas officiella insamlingsstiftelse. Flickans pappa är vid fronten, och försvarar sitt land mot utplåning.
Imorgon är det två år sedan den fullständiga invasionen av Ukraina. I tisdags var det tio år sedan kriget började, med de gröna männen som siktades på Krim. I tio år har Ukraina slagits för sin frihet och sin överlevnad. De flesta av dem ensamma. Det är en skam resten av Europa kommer att få leva med i generationer.
”Vi kan inte säga att vi ingenting visste”, konstaterade Rysslandsexperten Gudrun Persson på Folk och Försvars Rikskonferens i mitten på januari 2022. I säkerhetspolitiska kretsar gissades det datum i flera månader, när kommer den ryska invasionen? Ändå verkade anfallet den 24 februari 2022 för allt för många komma som en total chock.
Trots att Ukraina då redan slagits mot ryska styrkor – om än under falsk flagg – i åtta år. Trots att Georgien invaderats fjorton år tidigare. Trots cyberattackerna och hybridkrigföringen mot NATO-länderna i Baltikum, trots det ökade förtrycket och förföljelserna i Ryssland, trots mord och mordförsök på ryska dissidenter och avhoppare även i EU. Trots att ingen borde kunna säga att de ingenting visste.
Uppslutningen bekom Ukraina efter de där första, förvirrade dagarna blev ändå långt bättre än väntad. Plötsligt var det som något föll på plats, och resten av Europa såg vad som var på väg att hända. Det fanns inte tid eller utrymme för chock, förfäran, handhjärtan eller neutralitetsmyter. Det var krig i Europa och den enda solidaritet som räknades mättes i vapen, kulor och krut.
Därmed inte sagt att stödet varit friktionsfritt. Det stiger och sjunker med opinionen och ekonomin. Den initiala rädslan för att tunga vapen skulle eskalera konflikten försenade hjälpen, ännu finns trots löften inga västerländska stridsflygplan på plats. Att ställa om produktionskedjorna tar allt för lång tid, och ännu förmår det kapitalistiska väst inte producera materiel i den takt som behövs vare sig för Ukrainas behov eller våra egna – trots att pengar finns.
Ändå, med regeringens senaste stödpaket som offentliggjordes i veckan uppgår den svenska stödet till Ukraina till drygt 30 miljarder kronor – hittills. Och när en socialdemokratisk riksdagsledamot på Metas Twitterkonkurrent Threads frågar hur det nu var med det där med att inte skicka vapen till stridsförande part blir hon närmast unisont hånad. Ukraina är inte en stridsförande part, Ukraina är ett demokratiskt land som kämpar mot utplåning. Få frågor enar den svenska opinionen på samma sätt.
Men molnen hopar sig vid horisonten. Ryssland är kanske inte den okrossbara krigsmaskin vi föreställde oss, men inte heller någon lätt motståndare. Varje meter av återvunnet ukrainsk territorium betalas i blod. Terrorbombningen av ukrainska städer fortsätter med oförminskad intensitet. Vapnen som utlovas kommer inte fram i tid. Både EU-parlamentsvalet och det amerikanska presidentvalet riskerar att omkullkasta västs enighet och unisona stöd.
Vi har ingen tid att förlora. Europa måste stå starkt och enat, oavsett vad som händer på andra sidan Atlanten. Ukraina är främst vårt ansvar. Vår säkerhet är främst vårt ansvar. Och om Ukraina inte förmår stå emot det ryska krigsmaskineriet står vi näst på tur.
Ukraina får inte förlora. För sin egen skull, för Europas skull, för fredens och frihetens och demokratins skull. För vår skull. Och det är vår förbannade skyldighet att göra allt vi kan för att så inte ska ske.
Varför har pappa och hans kompisar gått i krig? För att vi inte gjorde tillräckligt.
Låt oss inte begå samma misstag igen.
Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift