Anders Arfwedson; Kunskap i skolan

ANDERS ARFWEDSON:
Kunskap i skolan
C..Or Ohrlander har skrivit en bok om
611111. Den är utan tvivel den mest
nniga och innehållsrika
~rifattningen av den kritik som under de
lt åren riktats mot skolpolitiken, skriver
stkreteraren i Utbildningsltmentet, Anders Arfwedson. Ibland
/ar dock Ohrlander den pedagogiska
mmed den pedagogiska verkligheten.
vare att de flesta lärare är klokare och
ländigare än debatten låter enformoda,
svenska skolan i verkligheten bättre än
framstår i boken. Och mycket har
,.,rats till det bättre under de borgerliga
.,inistrarnas tid.
I slutet av 1960-talet, då vänstern behärskade den politiska scenen och alla hävdvunna begrepp ställdes på huvudet, förekom i Aftonbladet och vänstertidningen
Tidsignal regelbundet kolumner av signaturen Doktor Gormander. Bland alla då-
tida bildstormare hörde Gormander utan
tvivel till dem som stormade värst. I verkligheten hette han Gunnar Ohrlander.
Mycket har ändrats sedan 1968 och det
är i dag svårt att förstå att Doktor Gormander från 60-talets slut och Gunnar
Ohriander från det begynnande 80-talet är
samma person. I en i höstas utgiven bok,
”Kunskap i skolan” (Norstedts fackböcker, Stockholm 1981 , ca 250 sidor), går
Gunnar Ohrlander till rätta med de senaste decenniernas svenska skolpolitik på ett
sätt som placerar honom bland de pålitligt
skolkonservativa kritikerna i debatten.
Jag skall erkänna att jag nalkades Ohrlanders bok med någon misstänksamhet;
inte minst många gamla revolutionärer
gör sig idag ofta skyldiga till överdrifter åt
andra hållet. Men ” Kunskap i skolan” är
ingen obalanserad bok. Tvärtom. Författaren vinnlägger sig om att vara rättvis vid
jämförelser mellan dagens skola och tidigare skolformer. Däremot är han obarmhärtig i sin kritik av de pedagoger och
byråkrater som med sin kunskapsföraktande attityd och sin brist på djupare pedagogisk insikt bär skulden till dagens
skolsituation. Han gisslar dem med en alldeles äkta och alltigenom berättigad upprördhet.
84
Sänkta kunskapsmål
Boken innehåller en grundlig genomgång
av den moderna svenska skolans tillkomsthistoria, med tyngdpunkt på de filosofiska grundvalar som skolreformerna vilar på. Vad som gör Ohrlanders bok särskilt intressant är att han inte – vilket
hittills varit det vanligaste – tar sin utgångspunkt i det gamla lärdomsskoleidcalct, utan knyter an till svensk folkskolctradition.
Han kritiserar inte cnhctsskolcrcformcn
sig, men väl det faktum att skolan –
ungefar samtidigt med att grundskolan infördes – bö~jadc tömmas på sitt viktigaste
innehåll, nämligen kvalificerad undervisning och högt ställda kunskapsmåL Ohrlander erinrar om vad som var drivkraften
bakom den tidiga arbetarrörelsens och liberalismens skolpolitiska strävanden: att
göra arbetarklassens barn delaktiga av
den bildning och låta dem forvärva dc
kunskaper som utgjorde nyckeln både till
social frigörelse och ett värdigare liv.
Men hur fOrverkligades den drömmen i
konkret socialdemokratisk skolpolitik?
Jo, med hänvisning till att arbetarbarn
kommer från så torftiga miljöer, började
man alltmer hylla filosofin att skolundervisningen måste anpassas till denna torftighet, göras enklare, kunskapsfattigarc,
kravlösare. l stället fOr att låta skolan
kompensera for denna formenta torftighet
i barnaåren (Ohrlandcr menar for övrigt,
och troligen med rätta, att arbetarfamiljernas främlingskap infor böcker och på-
stådda ointresse for kunskaper är överdrivna) har man låtit skolan anpassa
nedåt. Däri ligger det stora sveket.
Orsakerna till utvecklingen
Till bokens största fortjänster hör blot
gandet av dc djupare orsakerna till a
fått den skolutveckling vi har fått. Fö
ringarna är mera pedagogisk-filosofiska
direkt partipolitiska. Ohrlandcr redO\
p:l ett foredömligt klart och därtill
ryckande sätt de grundläggande mis
stånd som mycket av modern svensk
politik bygger på. Tron att motivati
for lärande skulle störas av krav på
skapsredovisning. Uppfattningen att
lärare inte skall få framstå som en auk
tct infor sina elever. Missuppfanninge
ordentligt inlärda kunskaper kan
varas och ersättas med kännedom om
man söker kunskap i uppslagsböcker
man råkar behöva den.
Ohrlander visar hur fundamentalt
reformatorerna missforstått lärandcts
kologi. Man har trott sig främja cler
utveckling genom att undanröja allt
kräver ansträngning, men har just d”
nom tagit bort det som verkar ut1
!ande: tillfredsställelsen att ha klarat
svår uppgift, glädjen att behärska
som inte alla andra kan, osv.
Av boken framgår också i hur hö~
gamla filosofiska foreställningar fort
att influera den moderna skolpoli
Rousseaus Emile har ingalunda up
att spela en roll, och Herbert Spe
tidstypiska 1800-talsfundcringar om·
VII
tillens fria växt spökar i hög grad i dagens
dskoledebatt. Tanken att det på nå-
sätt är pedagogiskt tveksamt att tillsig redan gjorda upptäckter genom
lä a om dem i bok, i stället får att
·mcntcllt erfara dem själv, spelar en
roll när vi idag diskuterar ökad ” vcrktsanknytning” i grundskolans undcr·ng. Och Stellan Arvidssons kungsr om individualisering inom den samhållna klassens ram är egentligen
ett forsök att transformera Rousscaus
andra idealisters pedagogik till den
·isningssituation som gäller i en skoVad Stcllan Arvidsson och många andkarc aldrig har lyckats förstå, är att
pedagogik som möjligen kan fungera i
·oncn informator-elev, aldrig kan
ra praktiskt i en klass med 30 elever.
på den myten bygger vi fortfarande
et av vår praktiska skolpolitik.
Kunskap i skolan” är utan tvivel den
unnigaste och mest innehållsrika sam- ..nrattningcn av den kritik som under dc
te ären riktats mot den förda skolpoen. Visst har den debattbokens tillde formuleringar och litterära överer här och var. Boken vibrerar av väldad indignation över all den skada
rållats och vållas svenska skolungdo- .., och lärare, men det är likväl inte en
som har skrivits j· affekt. Författaren
tygla sin ilska och hans resonemang
pomgående fotade på sakkunskap och
i pedagogiska sammanhang ovanligt
mått av sunt förnuft.
85
Mycket har dock förbättrats
Ett par kommentarer bör kanske ändå tillfogas. Ohrlander fårväxlar ibland, som så
många skoldcbattörer, den pedagogiska
debatten med den pedagogiska verkligheten. Liksom verkligheten sällan når upp
till läroplanspoesins idealvärld, blir den
sällan heller fullt så galen som den bleve
om alla lärare följde de pedagogiska irrspåren. Tack vare att dc flesta lärare är
klokare och självständigare än debatten
låter en förmoda, är den svenska skolan i
verkligheten bättre än den framstår i Ohrlanders beskrivning. Men det minskar inte
tyngden i den kritik han riktar mot lärofä-
derna, eftersom det allmänna skolklimatet
ändå påverkats starkt av den pedagogiska
debatten.
Likaså tycker jag att Ohrlandcr förbiser, att en avgörande vändpunkt ändå
nåddes får ett par år sedan under borgerligt skolministerstyre. Nu sätts ju faktiskt
kunskaper och fostran, läxor, ordning och
reda åter i centrum, låt vara att det tar tid
innan detta slår igenom helt. Debatten har
radikalt ändrat karaktär, och idag är det
knappast någon som vågar ställa sig upp
och påstå att kunskaper är något oviktigt
som kan ersättas med känslor, relationer
och gemenskap med mera dylikt.
Men det finns helt visst övervintrande
flumpedagoger både på skolöverstyrelsen,
vid många lärarhögskolor och i trakten av
SECO, Elevfårbundet och ”den alternativa gymnasieutredningen”. Så än är inte
slaget om den goda skolan slutgiltigt vunnet. I det slaget är ”Kunskap i skolan” en
utomordentlig sköld och värja.