Anders Arfwedson; Till sist
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ANDERS ARFWEDSON:
Till sist …
kan man fråga sig om vi verkligen behöver
en ny gymnasieutredning nu igen. Det har
genomförts två stora gymnasiereformer på
mindre än tolv års tid, och nu aviseras nya
genomgripande förändringar. Elva sakkunniga skall fundera på vilken sorts gymnasieskola vi behöver på 1980-talet.
Det är intressant att se den pedagogiska
debattens vågrörelser och hur de får genomslag i skolorganisationen. Periodvis är enhetligheten ett s k övergripande mål. Så var det
när enhetsskolan diskuterades på 1950-talet,
och så har det periodvis varit också tidigare.
Den gemensamma referensramen, det gemensamma lärostoffet osv anses vara viktigt,
eftersom alla elever då får det slags jämlika
start i livet som anses befrämja social utjämnmg.
Men pet·iodvis är det inte alls enhetligheten, utan mångfalden, som skall eftersträvas.
Så har det exempelvis varit när den nya högskolan har debatterats. Det fina är då inte
längre den gemensamma referensramen i
form av någorlunda gemensamma förkunskaper, utan skillnaderna i bakgrund. De anses garantera en ”mångfacetterad” utbildningssituation.
Naturligtvis ligger det en del i såväl det
ena som det andra synsättet. Vem vill förneka att det är värdefullt när människor har
någorlunda gemensamma referensramar?
Det underlättar självfallet umgänget och
den ömsesidiga förståelsen mellan människor. Och vem vill förneka att det kan ligga
ett värde i att äldre studerande med erfarenhet från arbetslivet blandas med unga studenter vid universiteten? Hade det funnits
ett större inslag av sådana äldre studerande
vid slutet av 1960-talet, så hade den s k studentrevolten kanske inte tagit sig fullt lika
groteska uttryck.
l direktiven till gymnasieutredningen
skymtar emellertid något som skulle kunna
betecknas som mångfald i tvångströja. Det
är ingen bra lösning man är ute efter. Ungefär så här är det tänkt att fungera.
Den principiella uppdelningen på teoretiska linjer (motsvarande det som vi tidigare
kallade gymnasium och fackskola), och yrkesinriktade linjer (som tidigare gick under
benämningen yrkesskola) skall försvinna.
För att möjliggöra tanken på återkommande
utbildning skall i fortsättningen alla utbildningsvägar inom gymnasieskolan ge både
studie- och yrkesförberedelser. Eventuellt
tänker man sig att sammanföra treårig naturvetenskaplig och fyraårig teknisk linje
med exempelvis tvåårig fordonsmekanisk
och byggteknisk m fl linjer till en teknisknaturvetenskaplig utbildningsgång. Där
skall alla, oavsett om de tänker bli toraxkirurger eller murare, få lära sig både matematik och murning. Ingen skall få en enbart
studieförberedande eller enbart yrkesinriktad utbildning. Alla skall undervisas både
teoretiskt och praktiskt.
Jag har avsiktligt karikerat tankegången,
för att iden skall framstå tydligt. Riktigt så
här blir det kanske inte. Men huvudmålet –
att bryta upp skiljelinjen mellan teoretiska
och praktiska studiegångar – framstår alldeles klart i direktiven.
Vidare kan resultatet bli att gymnasieskolan organisatoriskt ”atomiseras”. Det skall
vara möjligt att gå ut och in i utbildningarna
som genom svängdörrar. Samordning med
den kommunala vuxenskolan och arbetsmarknadsutbildningen skall eftersträvas.
Linjerna skall kunna delas upp i mindre bitar, där de studerande stiger av efter vissa
etapper, för att eventuellt komma tillbaka till
nästa etapp efter mellanliggande yrkesverksamhet. Lätt att organisera praktiskt blir det
säkert inte.
Om nu alla teoretiska linjer avskaffas kommer i realiteten den sista lilla resten av det
gamla läroverket- vars syfte var att förbereda för högre studier – att försvinna. Vilket
intellektuellt bagage framtidens ”studenter”
i så fall får med sig till universiteten är lätt
344
att föreställa sig. Det är synd att man på det
här sättet ger sig på att slita gymnasieskolan i
småbitar. Reformivern vore värd ett bättre
föremål.
Ty bakom gymnasieutredningens direktiv
ligger åtminstone en riktig tanke, nämligen
att en renodlat teoretisk undervisning inte
alls passar alla elever, och att viss praktisk utbildning skulle vara nyttig även för de elever som i och för sig har lätt för det teoretiska. Men att rätta till detta förhållande genom åtgärder i gymnasieskolan är ju ändå
att angripa problemet från fel håll. skillnaderna i intresse- och begåvningsinriktning visar sig ju långt tidigare, och skolledan finns
hos många fullt utbildad redan i början av
högstadiet.
Det är i grundskolan, gärna redan i de
första klasserna, som vi skulle behöva en
kombinerad teoretisk och praktisk undervisning i matematik och fordonsteknik – inte i
gymnasieskolan, när de flesta redan har sin
framtidsinriktning någorlunda klar. Om
man ordnade grundskolans undervisning
så, att alla elever tydligt kunde se sambanden mellan teori och tillämpning, skulle man
förmodligen inte behöva bekymra sig så
mycket för eleverna val av gymnasielinje.
En grundskola som ger alla åtminstone nå-
got som kan upplevas som meningsfullt, borde inte behöva producera massor av elever
som sedan endast med yttersta svårighet kan
fås att fortsätta sin utbildning i gymnasieskolan.
Principiellt tycker jag också an det vore
tilltalande om även svenska ungdomar nå-
gon gång under sin skoltid fick möta det
ögonblick då de själva fick välja utbildningsväg fritt, och där enbart håg, fallenhet och
framtidsplaner fick vara avgörande. Där
inga pekpinnar om ”prestigeutbildningar”,
”könsbundna val”, osv utdelades, utan där
den enskilde för en enda gångs skull behandlades som individ och inte som en del i
underlaget för utbildningssociologiska reformambitioner.
Detta är förvisso inte vad den nya gymnasieutredningen syftar till. l stället skall det
nu rullas nya stenar i vägen för de elever
som vill gå rakt på ett utstakat mål utan tidsödande omvägar. Lägg härtill det systematiska missgynnandet av unga studenter genom
både det nya kvoteringssystemet vid antagning till högre utbildning och det ofördelaktiga studiemedelssystemet. Man anar då konturerna av en utbildningsstrategi, som på
sikt kan komma att avskaffa ”studenter” i
traditionell mening.
Det är nog också ett av socialdemokratins,
måhända icke klart uttalade, mål med utbildningsreformerna. För socialdemokraterna
ligger det inget egenvärde i att ha en ung
och kritisk intelligentia, snarare tvärtom.
Kan man genom nya hinder ”reformera
bort” studenterna, så är det bara välkommet.
Studenter har ju numera inte en vett au
rösta socialdemokratiskt.
Till sist …
kan man fråga sig om vi verkligen behöver
en ny gymnasieutredning nu igen. Det har
genomförts två stora gymnasiereformer på
mindre än tolv års tid, och nu aviseras nya
genomgripande förändringar. Elva sakkunniga skall fundera på vilken sorts gymnasieskola vi behöver på 1980-talet.
Det är intressant att se den pedagogiska
debattens vågrörelser och hur de får genomslag i skolorganisationen. Periodvis är enhetligheten ett s k övergripande mål. Så var det
när enhetsskolan diskuterades på 1950-talet,
och så har det periodvis varit också tidigare.
Den gemensamma referensramen, det gemensamma lärostoffet osv anses vara viktigt,
eftersom alla elever då får det slags jämlika
start i livet som anses befrämja social utjämnmg.
Men pet·iodvis är det inte alls enhetligheten, utan mångfalden, som skall eftersträvas.
Så har det exempelvis varit när den nya högskolan har debatterats. Det fina är då inte
längre den gemensamma referensramen i
form av någorlunda gemensamma förkunskaper, utan skillnaderna i bakgrund. De anses garantera en ”mångfacetterad” utbildningssituation.
Naturligtvis ligger det en del i såväl det
ena som det andra synsättet. Vem vill förneka att det är värdefullt när människor har
någorlunda gemensamma referensramar?
Det underlättar självfallet umgänget och
den ömsesidiga förståelsen mellan människor. Och vem vill förneka att det kan ligga
ett värde i att äldre studerande med erfarenhet från arbetslivet blandas med unga studenter vid universiteten? Hade det funnits
ett större inslag av sådana äldre studerande
vid slutet av 1960-talet, så hade den s k studentrevolten kanske inte tagit sig fullt lika
groteska uttryck.
l direktiven till gymnasieutredningen
skymtar emellertid något som skulle kunna
betecknas som mångfald i tvångströja. Det
är ingen bra lösning man är ute efter. Ungefär så här är det tänkt att fungera.
Den principiella uppdelningen på teoretiska linjer (motsvarande det som vi tidigare
kallade gymnasium och fackskola), och yrkesinriktade linjer (som tidigare gick under
benämningen yrkesskola) skall försvinna.
För att möjliggöra tanken på återkommande
utbildning skall i fortsättningen alla utbildningsvägar inom gymnasieskolan ge både
studie- och yrkesförberedelser. Eventuellt
tänker man sig att sammanföra treårig naturvetenskaplig och fyraårig teknisk linje
med exempelvis tvåårig fordonsmekanisk
och byggteknisk m fl linjer till en teknisknaturvetenskaplig utbildningsgång. Där
skall alla, oavsett om de tänker bli toraxkirurger eller murare, få lära sig både matematik och murning. Ingen skall få en enbart
studieförberedande eller enbart yrkesinriktad utbildning. Alla skall undervisas både
teoretiskt och praktiskt.
Jag har avsiktligt karikerat tankegången,
för att iden skall framstå tydligt. Riktigt så
här blir det kanske inte. Men huvudmålet –
att bryta upp skiljelinjen mellan teoretiska
och praktiska studiegångar – framstår alldeles klart i direktiven.
Vidare kan resultatet bli att gymnasieskolan organisatoriskt ”atomiseras”. Det skall
vara möjligt att gå ut och in i utbildningarna
som genom svängdörrar. Samordning med
den kommunala vuxenskolan och arbetsmarknadsutbildningen skall eftersträvas.
Linjerna skall kunna delas upp i mindre bitar, där de studerande stiger av efter vissa
etapper, för att eventuellt komma tillbaka till
nästa etapp efter mellanliggande yrkesverksamhet. Lätt att organisera praktiskt blir det
säkert inte.
Om nu alla teoretiska linjer avskaffas kommer i realiteten den sista lilla resten av det
gamla läroverket- vars syfte var att förbereda för högre studier – att försvinna. Vilket
intellektuellt bagage framtidens ”studenter”
i så fall får med sig till universiteten är lätt
344
att föreställa sig. Det är synd att man på det
här sättet ger sig på att slita gymnasieskolan i
småbitar. Reformivern vore värd ett bättre
föremål.
Ty bakom gymnasieutredningens direktiv
ligger åtminstone en riktig tanke, nämligen
att en renodlat teoretisk undervisning inte
alls passar alla elever, och att viss praktisk utbildning skulle vara nyttig även för de elever som i och för sig har lätt för det teoretiska. Men att rätta till detta förhållande genom åtgärder i gymnasieskolan är ju ändå
att angripa problemet från fel håll. skillnaderna i intresse- och begåvningsinriktning visar sig ju långt tidigare, och skolledan finns
hos många fullt utbildad redan i början av
högstadiet.
Det är i grundskolan, gärna redan i de
första klasserna, som vi skulle behöva en
kombinerad teoretisk och praktisk undervisning i matematik och fordonsteknik – inte i
gymnasieskolan, när de flesta redan har sin
framtidsinriktning någorlunda klar. Om
man ordnade grundskolans undervisning
så, att alla elever tydligt kunde se sambanden mellan teori och tillämpning, skulle man
förmodligen inte behöva bekymra sig så
mycket för eleverna val av gymnasielinje.
En grundskola som ger alla åtminstone nå-
got som kan upplevas som meningsfullt, borde inte behöva producera massor av elever
som sedan endast med yttersta svårighet kan
fås att fortsätta sin utbildning i gymnasieskolan.
Principiellt tycker jag också an det vore
tilltalande om även svenska ungdomar nå-
gon gång under sin skoltid fick möta det
ögonblick då de själva fick välja utbildningsväg fritt, och där enbart håg, fallenhet och
framtidsplaner fick vara avgörande. Där
inga pekpinnar om ”prestigeutbildningar”,
”könsbundna val”, osv utdelades, utan där
den enskilde för en enda gångs skull behandlades som individ och inte som en del i
underlaget för utbildningssociologiska reformambitioner.
Detta är förvisso inte vad den nya gymnasieutredningen syftar till. l stället skall det
nu rullas nya stenar i vägen för de elever
som vill gå rakt på ett utstakat mål utan tidsödande omvägar. Lägg härtill det systematiska missgynnandet av unga studenter genom
både det nya kvoteringssystemet vid antagning till högre utbildning och det ofördelaktiga studiemedelssystemet. Man anar då konturerna av en utbildningsstrategi, som på
sikt kan komma att avskaffa ”studenter” i
traditionell mening.
Det är nog också ett av socialdemokratins,
måhända icke klart uttalade, mål med utbildningsreformerna. För socialdemokraterna
ligger det inget egenvärde i att ha en ung
och kritisk intelligentia, snarare tvärtom.
Kan man genom nya hinder ”reformera
bort” studenterna, så är det bara välkommet.
Studenter har ju numera inte en vett au
rösta socialdemokratiskt.