Anders Åslund; Gorbatjovs makt och vanmakt

ANDERS ÅSLUND:
Gorba~ovs makt
och vanmakt
Splittringen och maktkampen
inom den sovjetiska politbyrån
är tydlig. Liberala offensiver och
konservativa motoffensiver avlöser varandra.
Lyckas inte Gorbatjov driva
igenom stora prishöjningar inom
två år, torde en dramatisk ekonomisk tillbakagång leda till att
han tvingas avgå. Om priserna i
gengäld höjs, finns risken att
han avsätts i samband med
arbetaroroligheter. Hans chans
ligger i en snabb liberal reform
under hösten.
Någon form av auktoritärt
maktövertagande inom ett atvå
år framstår som det troligaste.
En auktoritär regim kommer
sannolikt att fortsätta arbetet
med ekonomisk reform men
skjuta demokratisk reform på
framtiden.
Professor Anders As/und är chef
för Ostekonomiska Institutet vid
Handelshögskolan i Stockholm.
H
ändelseutvecklingen i vårt stora
östliga grannland blir allt mer
dramatisk. För att kunna förstå
skeendet, måste vi ha ett rimligt begrepp
om hur Sovjetunionen styrs, framför allt
hur ledningen fungerar. De vanliga västliga .föreställningarna om den sovjetiska
ledningen hänger dessvärre inte ihop.
Den gamla totalitära modellen innebar
att allt av någon betydelse beslöts av
generalsekreteraren själv. Så var det under Stalin, men åtskilliga sovjetolager
hävdar alltjämt att detta gäller. Sålunda
hävdar de franska sovjetologerna Alain
Besan~on och Fran~oise Thom alltjämt
att Gorbatjov bara lurar oss. Amerikanskan Judy Shelton vidmakthåller denna
syn i sin i år utkomna bok ”The Coming
Soviet Crash”. Detta betraktelsesätt kan
emellertid inte längre tas på allvar. Det
omfattas främst av fåkunniga och människor som skattar sina politiska emotioner högre än analys.
När åsiktsskillnaderna inom den nya
ledningen blev uppenbara, försökte anhängare av den totalitära skolan länge
argumentera att motsättningarna bara var
ett skådespel, eller att det passade Gorbatjov att ha en konservativare andreman.
Den amerikanske sovjetolagen Jerry
Hough gick så långt att han ännu hösten
1987 hävdade att om den konservative
andremannen Ligatjov inte existerade
skulle Gorbatjov behöva uppfinna honom. Alltför mycket av den totalitära skolan överlever alltjämt i folkliga föreställningar om att det är Gorbatjov i eget högt
majestät som bestämmer.
I den västliga pressen delas den sovjetiska ledningen numera vanligen i två
grupper – reformatörer och konservativa. Till att börja med var det relativt en- 418
kelt att göra en sådan uppdelning, när
ungefär halva politbyrån kvarstod från
Brezjneveran. I dag är det emellertid
endast Gorbatjov som sitter kvar från
Brezjnevs tid, och hans motståndare har
inträtt i politbyrån efter att Gorbatjov
blev partiets generalsekreterare i mars
1985.
Splittrad politbyrå
Den dualistiska synen på den sovjetiska
ledningen är en avsevärd förbättring. Den
innebär en insikt att politbyrån är splittrad och att en maktkamp pågår. Samtidigt
tenderar journalister att ha svårt att omsätta denna insikt i framåtriktad analys.
Gång efter annan hävdar de, att alla nytiiisatta ledare är Gorbatjovs män och att
han personligen valt dem. Varje personförändring presenteras som en framgång
för Gorbatjov, vilket rimmar illa med det
motstånd flera nya ledare omgående bjudit honom.
Vid det sovjetiska kommunistpartiets
centralkommittes (CK) plenum 19-20
september avsattes tre ordinarie politbyråmedlemmar och två kandidatmedlemmar. Av dessa hade fyra upphöjts sedan Gorbatjov kom ”till makten”, men
ingen var protege till Gorbatjov, utan de
hade befordrats av andra ledare.
I dag borde det vara rätt uppenbart, att
alla beslut i den sovjetiska toppen är kompromisser. Gorbatjov leder endast såtillvida att han håller i agendan och klubban
samt organiserar olika allianser. Han är
alltjämt en av de tre mest liberala medlemmarna i politbyrån. Att han ändå sitter
kvar beror i hög grad på att politbyrån är
splittrad i en rad små fraktioner. Det finns
inget starkt alternativ. Gorbatjovs främsta
vedersakare Jegor Ligatjov är mer isolerad på politbyråns motsatta flank.
Vi måste tala om åtminstone fem schatteringar inom själva politbyrån och även
det är en förenkling. Sovjetunionen styrs i
sant kollektivistisk anda. Besluten är kollektiva och återspeglar de olika fraktionernas ståndpunkter och politbyråns
mittpunkt. Därtill är det viktigt vilken inställning de högsta ansvariga inom varje
område har, ty många frågor avgörs inte
av politbyrån.
En likartad analys av politbyrån presenterades först offentligt av ClAs framstående sovjetolag Marc Zlotnik vid ett
seminarium på Kennan Institute i
Washington så sent som i februari 1987.
Den gavs stor uppmärksamhet i New
York Times. Zlotnik gavs dock en skarp
åthutning av CIA och tvingades avsäga sig
de personliga åsikter han framfört. CIA
insisterade nämligen länge att alla nyutnämnda var Gorbatjovs män.
Successivt har emellertid uppfattningen att den sovjetiska toppen är atomiserad vunnit framsteg. Personligen uppfattar jag detta synsätt som det mest tillämpliga. En svensk Moskva-korrespondent
som i osedvanligt hög grad uppfattat den
komplicerade maktstrukturen är Dagens
Nyheters Harald Hamrin.
Den faktiska policyn fastställs således
främst av politbyråns center. Utan överdrift kan man hävda att den avgör vilken
politik som bedrivs i högre grad än generalsekreteraren -framför allt i inrikesfrå-
gor av ekonomisk eller politisk natur, vilka alla kan ha en klar åsikt om.
Utrikespolitisk skicklighet
I utrikespolitiken verkar Gorbatjov däremot ha god kontroll. Han har byggt upp
stor aktning inom landet för sin utrikespolitiska skicklighet och sin populärilet
utomlands. De två politbyråmedlemmar
som handhar utrikespolitiken, Alexander
Jakovlev och Eduard Sjevardnadze, står
Gorbatjov närmast. För Gorbatjov är
hans utrikespolitiska framgångar en hävstång som han kan använda för att stärka
sin inhemska makt och en livlina som kan
rädda honom från ett brådstörtat fall.
I den ekonomiska politiken har politbyråns mitt vanligen vunnit. Den reaktionäre kommunisten Jegor Ligatjov angav
tonen 1985/86 med kampanjer mot alkohol och arbetsfria inkomster. Han anser
att systemet är bra men att människorna
är förslappade. Därför behöver de stramas upp genom mer disciplin och bättre
utbildning.
Under 1986 tog den konservative teknokraten Lev Zajkov över mittpositionen
ipolitbyrån. Han drev fram futila tekniska
förbättringar av det traditionella systemet. Under 1987 försköts initiativet till de
mer liberala teknokraterna premiärminister Nikolaj Ryzjkov och CK-sekreteraren
Nikolaj Sljunkov. De förstår att marknadskrafterna måste aktiveras, men de insåg inte hur radikal reform som krävdes.
Följden blev en rad halvmesyrer.
Offensiver och motoffensiver
Positionsspelet i politbyrån är i högsta
grad beroende av verkligheten. Även om
Gorbatjov-tiden karaktäriserats av snabb
liberalisering inom såväl politik som ekonomi, har utvecklingen inte på något sätt
varit rätlinjig. Liberala offensiver och
konservativa motoffensiver har avbytt
419
varandra. Normalt varar varje offensiv
några få månader.
Gorbatjov tenderar att ta initiativet vid
viktiga politiska möten – centralkommittemöten, partikonferensen 1988 och folkdeputerades kongress 1989. Hans motståndare återtar initiativet, när Gorbatjov
anses ha gått alltför långt, när han är bortrest, eller när svårigheter tillstöter som
ifrågasätter Gorbatjovs politik. Hans två
stora Akilleshälar är nationalitetspolitiken och den ekonomiska politiken.
Under det första kvartalet 1989 rådde
en konservativ motoffensiv, varför CKplenat om jordbrukspolitik i mitten av
mars blev ett misslyckande. Jegor Ligatjov och Viktor Nikonov, vilka ansvarade
för jordbruket, lyckades förhindra en klar
policy för familjejordbruk. Familjejordbruk på arrende blev någonting som de
statliga och kollektiva jordbruken kunde
tillåta om de så önskade, vilket de inte gör.
Deras direktörer och ordföranden kallas
nu en ”sovjetisk godsägarklass”, som bl a
besitter en femtedel av platserna i folkkongressen.
Valen till folkkongressen under våren
innebar en överraskande långtgående demokratisering. Därigenom lyckades Gorbatjov så småningom återta initiativet. En
rad konservativa lagar som han omöjligt
kan ha accepterat antogs dock i samband
med hans resa till Cuba och Storbritannien i början av april, och det var då
massakern i Thilisi ägde rum.
Folkkongressen i maj och juni förändrade det sovjetiska politiska landskapet.
Det viktigaste resultatet var sannolikt att
yttrandefrihet etablerades. När jag var i
Moskva i september, råkade jag stå bredvid en man på tunnelbanan som stod och
läste Solzjenitsyns Gulag-arkipelag tryckt
420
i den sovjetiska litterära tidskriften Novyj
mir. Ingen utom jag verkade lyfta på ögonbrynen.
Vad som kommer upp ur folkdjupet är
svart och bittert. Aena sidan hjälper den
uppvällande misstron och vreden mot
överheten Gorbatjov att misskreditera
det traditionella sovjetiska systemet, byråkratin och hans reaktionära motståndare. Aandra sidan misskrediteras även det
sovjetiska kommunistpartiet, vilket Gorbatjov trots allt leder. Liberalism, nationalism och populism får vind i seglen och
drar ömsom åt samma, ömsom åt olika
håll.
Demokratiseringen – ett hot mot
partiet
När demokratins spelregler väl anammats
accepterar folk inte några avsteg. stämningarna påminner därvidlag om Polen
under Solidaritet. Folk är långt känsligare
mot avvikelser från demokratin än exempelvis svenskar eller britter, vilka tar
demokrati som någonting självklart. Sovjetmedborgarna är medvetna om vilken
vek planta demokratin är i deras karga
jord. Eftersom deras land ännu inte är en
demokrati, har de mycket att vredgas
över.
Trots att Gorbatjov startat demokratiseringen, har han hamnat i en besvärande
mellanställning. Han manipulerade folkkongressen med kraft – och alla såg det.
Gorbatjov föreföll stärka sin ställning
inom partiledningen genom sin dominans
och genom att han lyckades hålla ihop
kongressen mitt bland alla de känslostormar som öppenheten födde. Samtidigt
förlorade han mycket av folkets aktning.
På kongressen framstod han nämligen
som en mittenman och som partiets man,
medan folket radikaliseras allt mer.
I sitt klassiska verk om den franska revolutionen konstaterade Alexis de Tocqueville, att revolutionen inte utlöstes av
att förtrycket ökade, utan tvärtom på
grund av att det hastigt lättade. Det är en
sådan revolutionär situation vi nu ser växa
fram i Sovjetunionen. Den accentueras av
den ekonomiska krisen och nationalitetsmotsättningarna. Dessa två frågor torde
utgöra de största direkta hoten mot perestrojka och Gorbatjov.
Därtill kommer att demokratiseringen
utgör ett direkt hot mot partiet, vilket på
goda grunder känner sig hotat till livet.
Sedan andra konservativa samhällsinstitutioner vikit sig, framtonar kommunistpartiet som den ledande konservativa
kraften i samhället. Den avgörandefrågan
kan redan skönjas: Demokratisering eller
kommunistiskt styre? För Gorbatjov borde frågan vara om han vill förbli partiets
ledare eller i stället oskadliggöra det och
styra landet som president.
Den ekonomiska krisen
Den ekonomiska krisen liknar i allt
väsentligt den polska under åren
1980-82. Gapet mellan tillgång och efterfrågan ökar hastigt på grund av att staten har avreglerat lönerna mer än priserna. Löneökningarna verkar f n ohejdbara,
medan det är politiskt omöjligt att höja
konsumentpriserna på basvaror. De
ohyggliga bristema torde leda till en avmonetarisering av konsumentekonomin.
Flertalet ekonomiska incitament i samhället har försvunnit. Dessutom håller byråkratin på att gå i baklås på grund av
ständiga omorganisationer och oklar politisk ledning orsakad av maktkampen i
toppen.
Vid föreläsningar i juni och september
vid fyra olika ekonomiska forskningsinstitut i Moskva drog jag dessa paralleller med den polska krisen. Åhörarna protesterade ej. Vid ett tillfälle fick jag t o m
frågan om hur storjag bedömde sannolikheten för inbördeskrig. Frågan återspeglar den djupa pessimismen bland liberala sovjetiska ekonomer.
Gorbatjov har ådagalagt föga substans
i nationalitetsfrågor. I liberal anda förefaller han ha önskat att andra nationaliteter skulle få större nationella rättigheter,
men gissningsvis förmodade han att alla
ytterst tyckte om ryssar och ville stanna i
Sovjetunionen. Den allt mer uttalade separatismen i Baltikum, Ukraina, Maldavien och Kaukasus- relativt rika republiker – visar emellertid hur måttlig entusiasmen över unionen är. Vid CK-plenat
om nationalitetsfrågor i september 1989
höll Gorbatjov ett av sina mest vilsna och
konservativa tal. Synbarligen gav han vika
för ett konservativt tryck.
Under augusti och september 1989 har
de konservativa krafterna i partiet åter
gått till motoffensiv. De drog nytta av de
omfattande nationella oroligheterna och
Gorbatjovs påtvingade semester. Sovjetiska ledare måste ta semester och hålla
sig utanför Moskva en viss del av året. Så
begränsad är Gorbatjovs makt, att han
inte lyckats sätta sig över ett sådant kostsamt påbud.
Förstärkning av politbyråns
halvreformistiska mitt
I väst har CKs september-plenum presenterats som en stor succe för Gorbatjov.
421
Han lyckades ju avskedafemmotståndare
i politbyrån. T o m den utmärkta tidskriften ”Economist” hävdar, att ”Mr Gorbachev’s personal authority looks greater
than ever”. En mer korrekt beskrivning är,
att Gorbatjov än en gång stod med ryggen
mot väggen men vann genom sin politiska
skicklighet en tids andrum.
Gorbatjov lyckades sparka några fiender, men han misslyckades återigen med
att få anhängare valda. Bara en av de fyra
nya- kandidatmedlemmen Jevgenij Primakav – är en Gorbatjovman. De tre övriga är måttligt reformistiska. Sannolikt är
KGB-chefen Vladimir Krjutjkov den som
står Gorbatjov närmast, men KGB bör
försvagas om demokratiska reformer
skall kunna förverkligas.
Planchefen Jurij Masljukov blev också
ordinarie politbyråmedlem. Det har ingen
planchef varit efter Stalins era, och plankommissionen bör försvagas, om den
ekonomiska reformen skall lyckas. Därtill
kommer att Masljukov tillhör den mest
konservativa delen av Ryzjkovs följe. Han
har redan avsatts som chefför regeringens
reformkommission efter ett praktfullt
misslyckande. I somras gick han i öppen
polemik i Högsta sovjet med vice premiärminister Leonid Abalkin, som är
Sovjetunionens ledande reformekonom.
Skillnaden mellan Masljukov och hans fö-
reträdare Nikolaj Talyzin, som nu avskedades efter att ha visat sig inkompetent,
verkar minimal.
Valet av Lettlands förre partichefBoris
Pugo till kandidatmedlem i politbyrån var
kanske mest talande. I oktober 1988, när
Pugo sidoförflyttades till Moskva, tog reformen hastigt fart i Lettland. Sammanfattningsvis är det politbyråns halvreformistiska mitt som förstärkts, inte Gorba- 422
tjovs liberala falang. Det visar hur begränsad hans makt är.
Dessutom har Gorbatjovs ställning i
folkdjupet försvagats avsevärt under året.
Han görs ansvarig för den allt värre ekonomiska situationen och de nationella
oroligheterna. T o m hans intellektuella
anhängare tycker mest synd om honom.
Hans enda utväg synes vara att genomdriva en långt radikalare ekonomisk och
politisk reform, för att rida spärr mot ett
auktoritärt styre. Om landet lyckas ta
språnget till ett marknadsekonomiskt system, kan ekonomin börja återhämta sig,
men övergången kommer att bli svår och
kostsam. Först måste marknaden balanseras, vilket kräver att konsumentprisnivån höjs med minst 30 procent, och det
är politiskt omöjligt.
Växande tvivel
En allt större del av den sovjetiska befolkningen, inklusive intelligentian, betvivlar
att det är möjligt att reformera det ekonomiska och politiska systemet samtidigt.
Somliga varnar för, andra förordar, en
mer auktoritär regim. En vanlig prognos
bland de bästa sovjetiska politiska analytikerna är att några i ledningen förr eller
senare kommer att känna sig tvingade att
införa undantagstillstånd för att genomdriva – eller hejda – den ekonomiska reformen och höja priserna. Få tror att Gorbatjov kan komma att göra det, ty han
uppfattas som en alltför hängiven demokrat. Han har dock lyckats försvaga de
konservativa och militären så mycket att
de ej framstår som särskilt starka alternativ. Om man likväl skall söka en Bonaparte är General Boris Gromov, tidigare befälhavare i Afghanistan och nu i Kiev, den
självklare kandidaten. Han håller dock en
så hög neostalinistisk profil, att det borde
vara lätt att avsätta honom i tid.
I stället framstår mindre makthungriga
herrar i politbyråns mitt, främst premiärminister Ryzjkov, som troligare alternativ.
De reagerar mot nationella oroligheter
och mot att partiet tappar makt, men de
önskar något slags ekonomisk reform.
Situationen ser omöjlig ut för Gorbatjov. Utan demokratisering kan han inte
bryta byråkratins makt, vilket är nödvändigt för ekonomisk reform. Men demokratiseringen omöjliggör kraftiga prishöjningar, vilka också är nödvändiga förutsättningar för ekonomisk reform. Lyckas Gorbatjov inte driva igenom stora prishöjningar inom två år, torde en dramatisk
ekonomisk tillbakagång leda till att han
tvingas avgå. Om priserna i gengäld höjs,
utgår ledande ryssar från att G!;)rbatjov
avsätts i samband med arbetaroroligheter.
Gorbatjov är dock osedvanligt väl skickad för omöjliga situationer. Därför gör vi
klokt i att inte utesluta hans politiska
överlevnad. Hans chans ligger i snabb liberal reform under hösten.
Överraskningarnas man
Michail Gorbatjov är en överraskningarnas man, men i dag är det bara överraskningar vi kan hoppas på. Någon form av
auktoritärt maktövertagande inom ett a
två år framstår som det troligaste. En auktoritär regim kommer sannolikt att fortsätta arbetet med ekonomisk reform men
skjuta demokratisk reform på framtiden.
Spåren från Jaruzelskis Polen från 1982
till1988 förskräcker dock. ·