Anders Åslund: Hur Washington missförstod Putin

Williams J. Burns anses allmänt vara den skickligaste amerikanska diplomaten i sin generation. Han har haft en gyllene karriär, inklusive ambassadörskap i Moskva 2005-2008, vice utrikesminister för politik och biträdande utrikesminister. Han har innehaft toppositioner under både demokrater och republiker. Idag är han chef för CIA och president Joe Biden har just gjort honom till medlem av sitt kabinett. Han ses ofta som president Joe Bidens viktigaste rådgivare i Rysslands krig i Ukraina, efter den nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan.

År 2019 publicerade Burns sina vida prisade memoarer, The Back Channel: American Diplomacy in a Disordered World. Med tanke på hans nuvarande framträdande position har jag just läst den för att ta reda på var han faktiskt står i fråga om Ryssland och Ukraina. Boken är innehållsrik och klargörande. Burns redogör för sina åsikter med ovanlig klarhet, inte minst tack vare god tillgång till sina gamla rapporter till utrikesdepartementet. Ju mer jag läste, desto mer besviken blev jag över hans syn på Ryssland och Ukraina, men problemet var inte bara Burns. En stor del av det amerikanska etablissemanget – för att inte tala om Tyskland och Frankrike – missförstod Putin och hans utrikespolitik, och försummade vänligt sinnade länders intressen, särskilt Ukraina och Georgien.

Putin har faktiskt varit anmärkningsvärt transparent, och Burns rapporterar det väl. När utrikesminister Condoleezza Rice besökte Putin i Moskva 2005, sade han: ”Saakasjvili är inget annat än en amerikansk marionett.” Han fortsatte: ”Om Georgien förorsakar blodsutgjutelse i Ossetien, kommer jag inte att ha något alternativ till att erkänna Sydossetien och Abchazien och svara med våld” (s. 202). Redan då hotade Putin med att attackera Georgien. Man skulle ha förväntat sig att USA skulle ha svarat kraftfullt och förbereda åtgärder mot rysk expansionism (skarpa uttalanden, hot om sanktioner, vapenleveranser). Ändå anmärker Burns bara: ”Putins stridslystnad gjorde intryck.”

Burns uttrycker förakt för Boris Jeltsin, som lanserade Rysslands frihet och ekonomiska reformer, samtidigt som han uttrycker respekt för Putin: ”Han verkade på många sätt vara anti-Jeltsin – en halv generation yngre, nykter, hänsynslöst kompetent, hårt arbetande och tuff, han var lovande för ryssar trötta på Jeltsin-erans kaos och oordning” (s. 206). Putin ”gav miljardären Mikhail Chodorkovskij en brutal lektion 2003, beslagtog hans olje- och gasbolag, Yukos, och skickade honom till fängelse.” Putins frånvaro av anständiga värderingar nämns bara i förbigående. Han ”har aldrig varit en demokratiserare” (s. 207). Burns noterar med rätta att 2005: ”Bush-administrationen såg att Ryssland var ointresserat av demokratiska värderingar” (s. 209).

Burns uttryckte inget intresse för någon demokratiagenda: ”Jag uppmanade till realism om de osannolika utsikterna för ett brett partnerskap med Putins Ryssland, och pragmatik i vår strategi… Pragmatik krävde att vi drar tydliga linjer kring våra vitala intressen, väljer våra konflikter i andra frågor noggrant” (sid. 210). Burns återspeglar attityden hos en ambassadör som har solidariserar sig med sin post: Provocera inte mitt värdland! Hans främsta oro var att USA skulle provocera Putin, och han fann stor förståelse hos George W. Bush, Condoleezza Rice och Robert Gates.

Som Burns rapporterade från Putins möte med Rice, var varningstecknen på Putins nya aggressiva utrikespolitik påtagliga redan 2005. Putin eskalerade bara. I sitt tal vid säkerhetskonferensen i München i februari 2007 kritiserade Putin ”bittert den amerikanska unilateralismen” (s. 224). Istället för att ta Putins aggression på allvar, agerar Burns som en psykoterapeut och ser hans tal som ”den självupptagna produkten av femton år av ackumulerade ryska frustrationer och klagomål… Putin gav röst åt många ryssars uppdämda frustration” (s. 224). Det gjorde Adolf Hitler i Weimar-Tyskland också, och vi vet hur det slutade. Men ingen tanke kunde vara mer främmande för Burns. Han ville tillmötesgå Putin.

En av bokens mest intressanta delar är hans analys av USA:s politiska alternativ i början av 2008:

”Vi står inför tre potentiella konflikter: Kosovo, MAP för Ukraina/Georgien och missilförsvar. Vi har ett högprioriterat problem med Iran som kommer att vara extremt svårt att ta itu med utan ryssarna. Vi har en chans att göra något varaktigt med ryssarna i kärnkraftssamarbete…och vi har en möjlighet att lyckas bättre med ett nytt ryskt ledarskap efter Medvedevs troliga val, och att hjälpa ryssarna att ta sig över mållinjen och komma in i WTO i år… Jag skulle välja att resolut fullfölja Kosovofrågan; skjuta upp MAP för Ukraina eller Georgien tills en starkare grund är lagd…” (s. 232).

Detta var en korrekt återspegling av USA:s realistiska tänkande vid den tiden, men i efterhand verkar det absurt. Idag vet vi att huvudfrågan var Ukrainas och Georgiens nationella säkerhet. Ingen av de andra frågorna var egentligen viktig. Erkännandet av Kosovo löste inga problem. Missilförsvarsfrågan har blivit rätt irrelevant. Kärnvapensamarbetet med Ryssland har upphört och en ny militär allians mellan Ryssland, Iran och Nordkorea har uppstått. Medvedev var av begränsad betydelse och har nu blivit en nationalistisk extremist. Rysslands anslutning till WTO (som jag stödde) har inte haft någon positiv effekt.

Burns var bestämt emot att erbjuda Ukraina och Georgien handlingsplaner för NATO-medlemskap, som han skyllde på ”nykonservativa”: ”Ukrainas inträde i NATO är den skarpaste av alla röda linjer för den ryska eliten…Dagens Ryssland kommer att svara. Rysk-ukrainska relationer kommer att bli djupfrysta… Det kommer att bädda för rysk inblandning i Krim och östra Ukraina … Utsikterna för en påföljande rysk-georgisk väpnade konflikt vore höga” (sid. 233).

Även om Burns väl förstod hur Putins Kreml skulle reagera, hävdade han i praktiken att USA skulle tillåta Putin att sätta USA:s politiska agenda. Hans ståndpunkt var inte baserad på någon sympati för Putins Ryssland. Tvärtom noterade han ”att Ryssland är en djupt auktoritär och övercentraliserad stat idag” (s. 233). Även om Burns, förutom att i korthet nämna den ökande korruptionen (s. 226), avstår från att klaga på att organiserad brottslighet och kleptokrati utgör kärnan i Putins system. Varför?

Burns rapporterar att Putin sade till honom i början av 2008: ”Vet ni inte att Ukraina inte ens är ett riktigt land?” som Putin har upprepat oupphörligen sedan dess. Istället för att dra den uppenbara slutsatsen att Putin inte erkände Ukrainas och Georgiens rättigheter att existera som självständiga länder, försökte Burns och Bushadministrationen att tillmötesgå Putin, som om problemet inte var att han var en nyimperialistisk krigshetsare utan bara på dåligt humör.

Likaså föreslog Burns inte att USA skulle stödja de relativt demokratiska och västorienterade länderna Georgien och Ukraina. Tvärtom rapporterade han i augusti 2008: ”Putin var fast besluten att ta ner Saakasjvili, och kanske också visa efter Bukarest [NATO-toppmötet], att tyskarna och fransmännen hade rätt i att se Georgiens inte så frusna konflikter som ett långsiktigt hinder för NATO-medlemskap” (s. 241). Tja, vem var ansvarig för dessa så kallade ”frusna” konflikter? Rysslands militära aggression! Även om Burns är klokt försiktig, verkar han lägga mycket av skulden på kriget i Georgien på Saakasjvili och USA.

Trots Rysslands aggression mot Georgien, införde USA inte några sanktioner mot Ryssland och Obama började sin återställning som om ingenting hade hänt, så Putin förstod att han kunde gå vidare och attackera Ukraina 2014. Sedan Obama-administrationen 2014 införde endast begränsade sanktioner och vägrade otroligt nog att leverera dödliga vapen till Ukraina så att det kunde försvara sig, uttryckte Putin sin uppskattning och invaderade Ukraina i februari 2022.

Burns-memoarerna är ett värdefullt vittnesbörd om dårskapen i USA:s politik mot Ryssland och Ukraina under de senaste två decennierna. Först och främst missförstod USA Putin. Efter att Putin deklarerade sin fulla fientlighet mot USA och väst i sitt tal i München i februari 2007, borde USA:s ambassad i Moskva ha fokuserat på att förutsäga vilka krig Ryssland kunde tänkas planera. För det andra borde USA:s politik ha planerat vad USA skulle göra som svar. Betydande vapenleveranser till Ukraina borde ha varit det allra minsta.

Naturligtvis var Burns inte var ansvarig för alla dessa misstag. Han tjänade sina härskare utomordentligt väl. Huvudansvaret vilar i slutändan på presidenterna George W. Bush och Barack Obama, som vägrade att inse Putins egentliga avsikter. Bush försökte tillmötesgå Putin för med överväldigande vänlighet och alltför många möten, medan Obama förnuftigt nog ignorerade Putin, men han stod inte upp mot honom. Frankrike och Tyskland var värre i alla avseenden, men det är en annan historia.

Biden-administrationen förstår vida mycket mer och har gjort en stor insats. Utan dess förståelse och ansträngningar skulle Ukraina kanske ha fallit, men de sista stegen som USA måste ta är att förklara att Ukraina måste vinna detta krig och västvärlden, i första hand USA, behöver leverera alla vapen som krävs för att Ukraina ska besegra Ryssland.

Anders Åslund är senior fellow vid Frivärld

Artikeln har tidigare publicerats i Kyiv Post. Översättning författaren.