Anders Åslund: Vad skall Republikanerna göra efter Reagan?

Det tog det republikanska partiet fyra dagar och femton valomgångar att välja en ny talman i det amerikanska representanthuset, trots att partiet hade en knapp majoritet om 222 mot 212 demokrater. Man kunde ha förväntat sig att det skulle ha mönstrat lika stor partidisciplin som demokraterna gjort i två år med en lika knapp majoritet, men skillnaden säger oss mycket.

Tjugo extrema trumpister som tillhör det så kallade ”Freedom Caucus” ville ställa till så mycket problem som möjligt. Varför vill de vara så destruktiva? Oren Cass drog sannolikt den riktiga slutsatsen i Washington Post: ”The problem for the current Republican party is that it seems not to have anything it wants to do.” Det har blivit ett parti som bara säger nej.

Från 1980 till 2016 var republikanerna Ronald Reagans parti, men det är inte längre fallet. År 2016 blev det Donald Trumps parti men efter hans misslyckande i mellanårsvalet förefaller partiet främst söndrat. Partiets problem är dock djupgående och ideologiska. Så mycket av Reagans agenda drivits igenom att den uttömts och att dess brister kommit i dagen. I stället har det republikanska partiet tagits över av Trumps populistiska anti-Reagan politik.

Republikanernas fundamentala problem är att miljardärerna har tagit över både deras parti och Amerika. Skillnader i inkomster och förmögenheter har aldrig haft så stora i USA som idag. De är till och med större än på 1920-talet. Sedan drabbades de rika av det ena slaget efter det andra – börskraschen 1929 med påföljande bankkrascher, antitrustpolitik samt andra världskriget som ledde till en högsta marginalskatt om 91 procent som varade till 1962.

Från 1930 till 1980 hade USA nästan inga nya miljardärer, men från 1980 blev de snabbt fler tack vare Reagans avreglering och radikala skattesänkningar. Reagan sänkte den högsta federala inkomstskatten till 28 procent. De nyrika växte fram i finans, högteknologi och detaljhandel, som alla avreglerats.

Idag har emellertid Reagans agenda gått för långt i USA. Trump genomförde en radikal skattesänkning 2017, men den gynnade främst den rikaste procenten. Sannolikt var detta den sista skattesänkningen. Knappast någon försvarar dem längre på principiell grund. Medan amerikaner i allmänhet betalar 25 procent av deras inkomst i skatt oavsett hur mycket de tjänar, betalar många miljardärer, som Donald Trump, ingen inkomstskatt. De som faktiskt betalar skatt betalar högst 14 procent p.g.a otaliga undantag i den utomordentligt komplicerade amerikanska skattelagen.

Republikanerna är emellertid inte beredda att säga att detta är oacceptabelt. En del demokrater säger det, men eftersom bägge partierna lever på bidrag från miljardärerna är de inte beredda att beskatta dem mer. Några av de största bidragsgivarna (Koch-bröderna, framlidne Sheldon Adelson, och George Soros) ger regelbundet $100 miljoner till sitt parti i varje val.

Det främsta problemet med USAs politik är att USAs högsta domstol 2010 beslutade att tillåta företag att ge obegränsade anonyma bidrag till politiska kandidater, som ett uttryck för yttrandefrihet. Det var det första viktiga utslagen av Högsta domstolen sedan John Roberts blivit dess ordförande. Det innebar en legalisering av obegränsade anonyma företagsbidrag. I det senaste amerikanska mellanvalet fick det republikanska partiet $800 miljoner i anonyma bidrag och demokraterna $600 miljoner.

Eftersom USA tillåter miljontals anonyma företag, kan utländska stater finansiera de amerikanska politiska partierna. I och för sig är det olagligt, men eftersom sekretessen är heligare avslöjas de ej. En av de aktuella politiska skandalerna är att en republikansk kandidat, George Santos, valdes till representanthuset trots att han ljugit om sitt namn, sin härkomst, utbildning och arbeten. Föga förvånande har han besökt Moskva upprepade gånger och tydligen erhållit ansenligt finansiellt stöd från en kusin till en sanktionerad rysk oligark.

Efter att USA antog Shermans antitrustlag 1890 var antitrustpolitik en central del av USAs ekonomiska politik, men efter att de amerikanska myndigheterna misslyckades i sitt fall mot Microsoft 1998 har USAs konkurrenspolitik i praktiken gått i stå. Facebook (Meta) och Alfabet (Google) har bägge köpt hundratals nya lovande företag och stoppat lovande konkurrenter. Miljardärerna, som äger de stora tech bolagen, dominerar tack vare sina stora politiska donationer den amerikanska statens lagstiftning om konkurrens och monopol.

Den amerikanska laissez-faire politiken visavi de stora hi-tech bolagen har lett till att de dominerar världen. På längre sikt kan bristen på konkurrens dock leda till mindre innovation. Professor Thomas Philippon vid New York universitetet har visat att mobiltelefoner och internet med mera numera är mycket dyrare i USA än i Europa p.g.a. mindre konkurrens i USA och svagare konkurrenspolitik. Bidenadministrationen har ambitioner att stödja mer konkurrens (till skillnad från Obamaadministrationen), men all vår början bliver svår.

Efter att USA övergett konkurrenspolitik, är det logiskt att USA även övergett alla pretentioner om att stödja fri handel. Traditionellt har demokraterna och deras fackföreningar drivit protektionism, men Trump anammade denna traditionella demokratiska politik. Nu konkurrerar Trump och Biden om att vara mest protektionistiska i sin strid om den vita arbetarklassen i Mellanvästern som i praktiken redan gått över till republikanerna, som inte längre förespråkar frihandel.

Traditionellt har republikanerna även stött en liberal immigrationspolitik, som varit USAs stora historiska fördel, men även den har de övergivit. Demokraterna försvarar en mer liberal immigrationspolitik, men inte särskilt högljutt. Trumps krav på att bygga en mur i söder och stoppa all illegal invandring från Centralamerika är en av republikanernas huvudfrågor.

Trump och hans understödjare har också övergivit traditionell amerikansk utrikespolitik med dess stöd för NATO och frihet och demokrati hemma och i utlandet. I stället stödjer Trump Putin och shejkerna i Persiska viken. Följaktligen vill Trump och en fjärdedel av de republikanska senatorerna och kongressmännen minska eller stoppa USAs stöd till Ukraina. Borta är Reagans principfasta utrikespolitik.

Det enda som återstår av republikansk politik är vapen för alla, motstånd mot abort, och allmän småsinthet. Rasismen är dessvärre rätt påtaglig. Snart kommer USA att få en icke-vit majoritet och särskilt de outbildade vita männen känner stor skräck inför detta.

De republikanska senatorerna, som i allmänhet är rätt gamla, representerar huvudsakligen det gamla vettiga republikanska partiet, medan yngre senatorer som Rand Paul, Josh Hawley och Ted Cruz har solidariserat sig med Trump och flertalet av hans idéer. Senaten kommer nog att förbli vettig och kunna kompromissa.

Problemen med talmansvalet i representanthuset visar hur komplicerat det sannolikt kommer att bli. Eftersom republikanerna har en så minimal majoritet kommer tjugo eller fyrtio Trumpister att göra partifaktionen helt oregerlig om de inte alla beslutar att säga nej till allt. Den nya republikanska majoriteten i representanthuset har inte presenterat något konstruktivt program. I stället vill de undersöka alla möjliga och omöjliga ting för att misskreditera demokraterna.

Det är uppenbart att Kongressen inte kan lagstifta om i stort sett någonting under de närmaste två åren – eller så länge som republikanerna förblir i majoritet i representanthuset. Det republikanska partiet är inte bara oregerligt utan direkt skadligt.

Den intressantare frågan är vad som kan ske med det republikanska partiet som helhet på något längre sikt. Politiskt påminner situationen på manga sätt om det tidiga 1920-talet, när miljardärerna dominerade. Republikanerna drev en extrem laissez-faire politik med tre presidenter från 1921 till 1933, varefter Franklin Roosevelt vände allt. Det tidiga 1920-talet var en tid av protektionism, motstånd mot invandring och klu klux klan.

Mitt hopp är emellertid att det republikanska partiet skall visa sig i stånd till reform.

Anders Åslund är författare till “Russia’s Crony Capitalism: the Path from Market Economy to Kleptocracy.”