Anders Björck; Har sextiotalsradikalismen övervintrat

ANDERS BJÖRCK:
Har sextiotalsradikalismen
övervintrat?
Anders Björck inleder här Sv
T:s artikelserie på temat ”På
andra sidan barrikaden”. Sveriges Radio visade i slutet på
hösten en vänsternostalgisk
propagandistisk TV-serie om
händelserna år 1968. Det var
bara det senaste i raden av
böcker och spaltkilometer artiklar om hur man inom vänstern
då och nu upplevde sin situation, om hur idealistisk man var i
sin ungdom, för länge sedan.
Detta trots att nästan det
enda som har blivit kvar av händelserna 1968 är den sovjetryska ockupationen av Tjeckoslovakien och, något senare,
den nordvietnamesiska ockupationen av Sydvietnam.
Det har nästan inte skrivits
någonting om hur vi – På andra
sidan barrikaden – upplevde
vår situation. Det finns flera skäl
att ta upp detta tema. Vi som
var med för 20 år sedan börjar
bli lite till åren. Redan behovet
av en riktig historieskrivning kan
vara skäl nog.
Kanske det viktigaste dock är
att vi bör tänka igenom hur det
kom sig att vi till en början stod
så handfallna inför vänstervågen (över hela världen)-
våra argument (och i vart fall
våra ståndpunkter) var ju lika
bra då som nu. l det ingår att
tänka igenom hur vi skall göra
för att vara bättre beredda nästa
gång vänstervågen slår till, vilka
institutioner vi skall bygga eller
bevara etc.
Anders Björck är riksdagsman
(m).
90
F
ör snart tjugo år sedan svepte
vänstervågen fram genom västvärlden. Den blev en livsstil för
framför allt många unga, inte minst studenter. Sedan kom motreaktionen, studenterna blev välanpassade, högervärderingar slog igenom, vänstern tystnade.
Nu är det populärt med tillbakablickande, ibland självkritiska analyser hos dem
som stod på vänsterbarrikadema. 1968
framstår för en del i ett förklarat skimmer.
Det var då borgerligheten fick på nosen.
Andra är mera lågmälda, undrar vad det
hela egentligen tjänade till. Uppnådde
man någonting konkret med ockupationer
och äggkastning?
Den finske vänsterpolitikern lUkaChristian Björklund har i en artikel i
Hufvudstadsbladet formulerat frågan på
följande sätt: ”Tog vi makten eller var det
makten som tog oss?” Man kan också
fråga: Försvann sextiotalsradikalismen
eller har den bara övervintrat?
Det är frestande att försöka redogöra
för sextiotalsradikalemas arbetsmetoder
och ideer. Det skulle emellertid föra för
långt att göra en genomgång av de tankar
som fördes fram och inte minst de konkreta förslagen till samhällsförändringar. Det
får räcka med att påpeka att ekonomiska
realiteter tillmättes föga värde, att marknadsekonomi stämplades som utsugning,
att den representativa demokratin utdömdes och ansågs vara detsamma som manipulation och därför skulle ersättas med olikaformer av direktdemokrati. En man och
en röst var modellen i produktion och undervisning.
Anklagelser för manipulation och
mygel var vani.;ga. Samhället var ruttet,
politikerna onda, också de som sade sig
representera en demokratisk form av socialism. Därför var en dialog med ansvariga politiker meningslös, ja t o m förräderi.
Kontakt skulle direkt tas med massorna.
Utsikterna att förvandla svenska bil- och
sommarstugeägande arbetare till kämpande revolutionärer bedömdes goda. Om de
inte var med på noterna – och det var de
inte – förstod de inte sitt eget bästa. Men
vad kunde man begära med tanke på den
dagliga manipulation som de utsattes för?
Bilderna av ockupationer och stenkastning finns på 1968 års näthinna, i öronen
ljuder slagorden och invektiven mot oliktänkande. Den som var med vet att dialog
var meningslös.
sextiotalsradikalismen var normalt
inte en rörelse intresserad av ettfritt
åsiktsutbyte.
Därför blev det inte något konstruktivt
tankeutbyte om samhällsutvecklingen.
Sådant ansågs av vänstern som ett svaghetstecken. Man var inte särskilt intresserad att ställaupp pådebatter, däremot ville
man ställa till svars och fördöma. Samtal
ersattes av tribunaler.
Det finns anledning att erinra om detta.
sextiotalsradikalismen var normalt inte en
rörelse intresserad av ett fritt åsiktsutbyte.
På stormöten, fredskongresser och tribunaler fanns det intet utrymme för argumentation från båda sidor.
Direkt lyckades vänstern inte påverka
samhället särskilt påtagligt. De konkreta
förslagen var alldeles för verklighetsfrämmande.
Tjänstvilliga massmedia
Men visst påverkade man värderingar.
Massmedia var tjänstvilliga att föra budskapet vidare. Man intog en förstående
hållning till de nya strömningarna, man
spred värderingarna till andra grupper än
de som direkt deltog i kampen.
Det går naturligtvis inte att generalisera
och hävda att massmedia utan undantag
okritiskt följde med vänstervågen. Det
fanns undantag. Men de var inte många. I
den mån man inte galopperade med iakttog man en slags välvillig neutralitet.
standardargumentet från dessa krafter,
ofta placerade strategiskt i mediasverige,
var att eftersom nu debatten dominerades
av vänstern så var massmedias uppgift att
fylligt och utan eget ställningstagande
skildra vad som skedde. Men också att bereda plats pådebattspalterochityckarprogram åt vänstern.
Bristen på civilkurage var borgerlighetens mest iögonfallande kännetecken
under 1960-talets andra del. Det fanns
gott om vindens barn bland borgerligt sinnade personer.
Till en del kan dettaförklaras med att de
som inte lät sig ryckas med inte fick något
stödimassmedia. De kände sig utlämnade,
föredrog att ligga lågt.
Men vänstern visades – icke minst från
icke politisktverksamma- en respekt som
den intevarförtjänt av. Den politiskamedvetenheten var då inte särskilt imponerande inom t ex näringslivet. Det hör till de få
saker som man kan tacka 60-talsradikalerna för att de genom sitt uppträdande till
slut drev fram både kunskaper, medvetenhet och engagemang hos näringslivet vad
gäller samhällsfrågor.
Att strunt är strunt även om det framförs av s k politiskt medvetna ”intellektuella” vågade då få säga högt. Bristen på
borgerliga sanningsägare var en bidragande orsak till att vänstervågen fick sådan
91
fart. Incidentberedskapen, för att nu göra
jämförelser med dagens svenska försvar,
var inte överdrivet god.
För visst högg 60-talsvänstern i sten på
de allra flesta omr~den. Utrikespolitiskt
var knappast en siffra rätt. I den konflikt
som man mest bars fram av, Vietnamkriget, fick man totalt fel när det gällde
upplösningens troliga effekter. Det blev en
seger för Nordvietnam, så långt stämde
det. Men någon ”tredje kraft”, som inte
minst Olof Palme talade om, tog inte över.
Någon demokrati blev det inte i Sydvietnam.
Det blev istället ockupation, terror, förtryck och båtflyktingar. Det blev mera
krig, i Kampuchea. Inga av de löften som
gavs av Hanoiregimen hölls.
Det är inte populärt i dag att påminna
om detta isvensk debatt. De somdå-utan
att försvara USA:s närvaro eller de metoder som användes – ändå vågade påpeka
den troliga, ja säkra upplösningen av Vietnamkriget, mobbades samfällt av massmedia.
Handlade felbedömningen av Vietnam
bara om en alltför vanlig svensk godtrogenhet i internationella frågor?
Olof PaJmes roll
Knappast. Det fanns gott om ledande
svenskar som visste bättre. Med den erfarenhet t ex Olof Palme hade av internationella frågor är det uteslutet att han inte
skulle ha varit medveten om vartåt det lutade.
Varför sa han och andra intedetta? Förmodligen därför att det inte var opportunt.
Sedan man själv hade hällt bränsle påVietnam-brasan och surfat på vänstervågen
var det kanske inte ens möjligt att bidraga
till en nyansering av händelserna.
92
Svensk socialdemokrati var särskilt
rabiat i Vietnamdebatten. Socialdemokratins då för tiden kända europeiska namn,
t ex Willy Brandt, Bruno Kreisky och
George Brown var inte lika lättlurade. Där
fanns nyanseringar som saknades hos de
svenska partivännerna.
Det brukar anses att vänstervågen
nådde sin kulmenjust 1968. Samma år inträffade den sovjetiska ockupationen av
Tjeckoslovakien. Just därefter påbörjades
nedrustningen av det svenska försvaret.
Den utvecklingen har sedan några år tillbaka fått full effekt, med konsekvenser för
vår neutralitetspolitiks trovärdighet.
Detta är ytterligare ett exempel på oförmågan att rätt kunna bedöma tidshändelserna. Också här saknades det icke varningar. Men svensk socialdemokrati hade
då inrikespolitiska prioriteringar och förklarade att läget i Europa var lugnt, att avspänningspolitiken var ett långsiktigt faktum. Verkligheten fick rätta sig efter den
socialdemokratiska kartan.
På område efter område skulle kunna
visas att antalet felbedömningar var legio.
Detta innebär naturligtvis inte att de borgerliga alltid hade rätt. Men deras prognoser var inte så käpprätt felaktiga och de
framträdde med mindre pretentioner när
det gäller att uttolka sanningen.
Ny vänstervåg?
Det finns tecken på att högerströmningarna i tiden minskar och att vänstern skulle
vara på väg framåt. Om detta är en riktig
bedömning eller inte går inte att fastställa
med säkerhet.
Men om? Ar borgerligheten lika oförberedd 1988 som den var 1968?
Det finns risk för det. Människor glömmer lätt. Historiemedvetenheten är inte
särskilt framträdande i Sverige ens när det
gäller nutidshistoria.
sextiotalsvänstern slapp alldeles för
lindrigt undan. Den avslöjades inte utan
kunde i lugn och ro förpuppa sig i väntan
på bättre tider. Dess företrädare försvann
till LO och TCO, till folkrörelseföretag
och konsumentorganisationer, till miljö-
rörelser och alternativgrupper.
Man har väntat på en chans att få komma igen. Aven om de flesta nu börjar bli
lite till åren och benägenheten att fysiskt
sett deltaga i världsrevolutionens svenska
del har avtagit, finns det gott om människor som inte blir klokare med åren.
Är borgerligheten lika oförberedd
1988 som den var 1968?
Skulle vänstervindarna ta fart kommer
det att finnas ett garanterat antal virrhjärnor som kommer att tas på allvar, inte bara
i svenska massmedia utan också av det
svenska etablissemanget i övrigt. På samma sätt som då kommer man att försöka
inleda den dialog som vänstern inte vill ha,
på samma artiga sätt kommer att framhållas att det nog ”liggernågontingi” de framförda synpunkterna.
Vänstern har haft tråkigt och svårtiSverige under de senaste femton åren och vill
ingenting hellre, precis som gamla stridshästar, än attfå delta iett sistastormanlopp
mot det borgerliga tjuvsamhället innan
man ljuter sotdöden. Eftersom man vet att
chansen är stor att anloppet kommer att
mötas med en oordnad reträttiinledningsskedet vill man gärna vara med då det är
som roligast.
Är borgerligheten beredd?
Vad får inte hända om vi får en förändring
av det politiska klimatet?
Utgångsläget är denna gång något
annorlunda. Det finns faktiskt i dag en
bättre handlingsberedskap hos åtminstone en av de grupper som 1968 var spottkoppen par preference för vänstern,
nämligen näringslivet.
Där har en aktningsvärd medvetenhet
och handlingsberedskap byggts upp. Detta
har tagit tid och förmodligen också krävt
icke obetydliga resurser. Det finns ingen
anledning för näringslivet att skämmas för
detta. Insatserna som gjorts är ändå blygsamma jämfört med vad den socialdemokratiska maktapparaten förfogar över för
liknande ändamål.
Företagarna anser sig ofta inte ha
tid att delta i politiskt arbete.
Man kan naturligtvis diskutera i vilken
utsträckning näringslivets satsningar har
gått på djupet. Det finns en benägenhet att
låtadet bero med vad de centralaorganisationerna uträttar. Företagama påfältet anser sig ofta inte ha tid att delta i aktivt politiskt eller samhälleligt arbete.
Ett större problem rymmer utvecklingen inom kultursektom. Här finns förvisso
förnämliga företrädare för borgerliga, liberala och kulturkonservativa värderingar, personer som slår vakt om kvalitet och
kontinuitet. Det är fler än för tjugo år
sedan. Några av dem har skapat sig egna
plattformar och är beroende av välvilja
från partipolitiska organisationer för att
föra ut sitt budskap. Men de är inte många.
Som lätt paradoxalt upplever man det
93
rop på fler kulturkonservativa som har
hörts från vänstern under senare år. Det är
sällan man blir påhejad av människor med
en annan politisk uppfattning om att skärpa tonen och aktiviteten. De tårar som gjutits från vänstern över bristen på kämpande kulturkonservatism ger inte bara anledning till höjda ögonbryn utan också till
misstänksamhet. Är det krokodiltårar
eller inte? Varför klagar vänstern över
bristen på kulturkonservativa?
Detfinns de som menar att meraerfarna
och tänkande vänsterdebattörer blivit så
förskräckta över utvecklingen mot sämre
kvalitet, historielöshet och allmän flummighet att man vill stoppa den utveckling
som man varit med om att driva fram. Det
är säkert ärligt menat (och korrekt) när de
hävdar att utvecklingen missgynnar människor som befinner sig närmare samhällets botten än toppen, att t ex barn till högre socialgrupper normalt klarar sig bra
oavsett om systemet håller god kvalitet
eller inte.
Men är det hela sanningen? Ligger det
inte närmare till hands att anta att vänstern
i vissa avseenden ser fram emot en ökad
polarisering, behöver mer traditionella
åsikter att debattera emot? Utgör konservativa fundamentalister en bättre måltavla
än nyliberaler?
Det finns hos vänstern en nostalgi som
innebär längtan efter den traditionella
slagordningen mellan höger och vänster.
Under framför allt 1980-talet har denna
ordning rubbats.
Det finns ingen anledning att ställa upp
till strid på vänsterns villkor. Det är inte
den som skall bestämma ämnen för debatten.
En av orsakerna till vänsterns genombrott på 1960-talet var just att den i hög
94
grad valde ämnen för samhällsdebatten.
Man valde Vietnam men inte förhållandena i Sovjetunionen. Demokratidebatten
kom att handla om direktdemokrati och
inte hur det representativa systemet skulle
förbättras. Socialiseringslösningar dominerade den ekonomiska debatten, marknadsekonomiska lösningar och privatiseringsförslag kom bort. Listan skulle kunna göras lång.
Vad vill vänstern inte diskutera
I debatten om marknadsekonomi och privata initiativ har vänstern tappat terräng.
Den debatten finns det anledning att fortsätta. Man behöver ingalunda vara utrerad
nyliberal för att finna områden som är
jungfruliga vad gäller enskilda initiativ.
Svenska politiska partier, inget glömt, är
inte så avancerade som många tror när det
gäller att plocka fram privatiseringsobjekt
Rättstatcontramaktstat är ettav de områden där vänstern ligger rejält efter. Det
finns, något förvånande eftersom myndighetsövergrepp normalt drabbar de svaga i
samhället, en efterblivenhet från vänstern
när det gäller att slå vakt om den enskildes
rättigheter som är monumental. Att göra
den enskildejämställd med samhället är ett
gigantiskt projekt i Sverige.
Miljöfrågorna exploaterades av vänstern i bötjan på ett sätt som i efterhand ter
sig oförklarligt och oförsvarligt. För ett
konservativt parti borde det vara en självklar uppgift att slå vakt om och föra vidare
de miljövärden som finns i ett land som
Sverige. En tacksammare måltavla än betongsocialismens enkelspåriga försvar för
storskalighet torde knappas finnas.
Nationalism är något som numera endast brukar accepteras i idrottssammanhang då även chauvinism om inte accepteras så dock tolereras.
I en värld som plågas av terror, där handelskrig står för dörren, där otryggheten i
världen smyger sig in på våra gränser och
där kränkningar av vårt territorium kan
förmodas fortsätta utan att vi inom överskådlig framtid kommer att ha möjligheter
Att göra den enskilde jämställd
medsamhället är ett gigantisktprojekt i Sverige.
att sätta emot, är det knappast konstigt att
nationella och traditionella värden kommer att spela en större roll än tidigare. Det
kommer inte längre att vara fult att hävda
sådana värden. Det kommer att finnas utrymme för en nykonservativ våg på detta
område.
I valet av ämnen ligger en stor chans att
undvika den kantring av debatten som ägde rum på 1960-talet. Det finns ingen anledning att säga nej till en debatt. Problemet på sextiotalet var dock att en debatt i
betydelsen meningsutbyte mellan två parter som var beredda att lyssna knappast
förekom.
stridsmoralen är förhoppningsvis bättre nu hos borgerligheten. 1968 skall inte
följas av ett 1988. Denna gång skall det
inte räcka med att få rätt i efterhand.