Anders Johnson; Långsiktig opinionsbildning
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ANDERS JOHNSON:
Långsiktig
opinionsbildning
1
988 års riksdagsval var borgerlighetens sämsta på 20 år. I en del eftervalskommentarer sägs att valet
innebar slutet på ”högervågen” och samtidigt en dödförklaring av tvåblocksmodellen i svensk politik. Men egentligen
var det inte så mycket som förändrades
genom valet. Vi kan se det genom att jämföra valet 1988 med 1985 års val.
Riksdagsmajoriteten förblev densamma, liksom 1985. Den enda förändringen
i storleksordningen mellan partierna var
att miljöpartiet passerade kds. 1985 passerade folkpartiet centern. Den sammanlagda förändringen av väljarandelar för
partierna 1988 blev 12,6 procentenheter.
1985 var förändringen 17,9 procentenheter.
I våras räknade de flesta med att socialdemokraterna skulle vinna valet. Och så
blev det. Det mest dramatiska 1988 var
att riksdagen fick ett nytt parti, vilket inte
heller var direkt oväntat. Däremot är det
låga valdeltagandet ett memento. Trots att
det fanns ett nytt, ”obefläckat” parti ökade antalet soffliggare och blankröstare.
Det är en varningssignal till alla partier.
Flyktingarna
Det finns även en annan varningssignal
nämligen den kraftiga segern för nejsidan i Sjöbo. Utgången av folkomröstningen kan leda till en allvarlig utveckling
av svensk politik, där invandrarfientliga
Anders Johnson är politisk sekreterare på folkpartiledarens
kansli och ledamot av Stockholms kommunfullmäktige.
stämningar sprider sig och invandrarfientliga partier kan få ett ökat stöd.
En första slutsats av valresultatet för
folkpartiets del är därför att intensifiera
opinionsbildningen mot sådana stämningar.
stenkrossen
I viss utsträckning är valrörelserna 1985
och 1988 parallella:
Inför 1985 hade moderaterna goda
opinionssiffror men utsattes för så hårda
angrepp från socialdemokraterna att partiet gick bakåt. Den mjukare Bengt Westerberg, som i huvudsak gick fri från
s-attacker, gick i stället framåt.
Inför 1988 hade folkpartiet goda opinionssiffror men utsattes för så hårda
angrepp från socialdemokraterna att partiet gick bakåt. Den mjukare OlofJohansson, som i huvudsak gick fri från s-attacker, gick i stället framåt.
Men det finns också flera viktiga skillnader:
• Inför 1985 var moderaterna det klart
största borgerliga partiet. Inför 1988
var moderaterna klart större i riksdagen och något större i de flesta opinionsmätningar.
• 1985 var Ulf Adelsohn etablerad som
statsministerkandidat i kraft av storleken på sitt parti. 1988 framställdes
Bengt Westerberg i media ofta som
statsministerkandidat främst i kraft av
sin popularitet i partiledarundersökningar. Men han var inte en etablerad
borgerlig statsministerkandidat
• 1985 utsågs moderaterna i god tid före
valet till socialdemokraternas huvudmotståndare. På våren arrangerades en
lång rad m-s-dueller och under valrö-
418
relsen en partiledarduelL 1988 utsågs
folkpartiet till huvudmotståndare endast några veckor före valdagen och
partiet fick aldrig en chans att möta
socialdemokraterna i en direkt duell.
• Westerberg-effekten 1985 innebar att
folkpartiet ökade sin väljarandel med
nära 150 procent. Johansson-effekten
1988 innebar att centerpartiet ökade
med 15 procent.
Icke desto mindre kan konstateras att det
är en mycket svår uppgift att vara socialdemokraternas huvudmotståndare.
Socialdemokraterna har överlägsna ekonomiska resurser. Särskilt då de mobiliserar sina sidaorganisationer – LO, fackförbunden, hyresgäströrelsen, PRO m fl.
De borgerliga partierna kan aldrig sätta in
tillnärmelsevis motsvarande resurser i
form av valmöten, direktreklam och tidningsannonser.
Den enda möjligheten till motinformation är via mediernas valbevakning. Om
denna i viktiga avseenden snarast missgynnar den borgerliga huvudmotståndaren- vilket nog var fallet både 1985 och
1988 -förefaller uppgiften att kasta socialdemokratin ur sadeln utomordentligt
svår, särskilt i en högkonjuktur.
En andra slutsats av 1988 års val är att
det är nödvändigt för borgerligheten att
bedriva ett långsiktigt och systematiskt
opinionsarbete mot hela den socialdemokratiska maktapparaten.
Dynamiken
De partier som gick fram i valet är samtliga ”linje 3-partier”. De ökade med 6,6
procentenheter och fick 25,9 procent av
rösterna. I ett längre tidsperspektiv är detta knappast anmärkningsvärt. I 1973 års
val hade enbart centerpartiet 25,1 procent av väljarna bakom sig.
Men läget är nu ändå litet annorlunda
Valframgångarna för c, kds, mp och vpk
kan sättas in i ett mönster och miljöpartiets riksdagsentre skärper konkurrensen
mellan partierna om vilket som har den
grönaste profilen. Valresultatet innebar
en tillbakagång för partier som har en dynamisk syn i ekonomiska frågor och en
framgång för partier som har ett mer statiskt betraktelsesätt.
En tredje slutsats av valet är att de dynamiska krafterna i politiken måste stärkas. Vad som behövs är bl a ett tråget och
långsiktigt opinionsarbete. Det gäller att
förmå människor (inte minst journalister)
att vidga perspektiven och se möjligheterna i en dynamisk utveckling. Det gäller att
kunna formulera mål och visioner.
Det är inte minst nödvändigt att möta
de gröna krafterna på deras egen hemmaplan. Motsättningen mellan miljö och tillväxt är falsk. Tvärtom fordrar en kraftfull
miljöpolitik ekonomiska resurser. Men
det är de statiska partierna som hittills har
talat mest och bäst om miljön. De som
tror på dynamiken måste bli tydligare isitt
miljöengagemang.
Borgerligheten
I eftervalsdebatten har det spekulerats
om att ett grönt block skulle uppstå i
svensk politik, vid sidan av de blåa och rö-
da blocken. Det skulle utgöras av ”linje
3-partierna”. Tanken är av flera skäl orimlig:
• Det gröna blocket är alltför litet för att
kunna utgöra ett regeringsalternativ
(25,9 procent inklusive kds). I praktiken skulle ett sådant block säkra socialdemokraternas regeringsinnehav vilket
många ”gröna” väljare – framför allt
inom centern – skulle ogilla.
t Det gröna blocket är alltför heterogent.
Centerpartistiska bönder i Skåne har
mycket litet gemensamt med kommunistiska akademiker i Stockholm.
Vpk är i första hand ett rött parti, även
om det gärna beskriver sig som grönt
då det är oppurtunt. Det måste ha
hyggliga relationer till socialdemokraterna för att kunna räkna med kamrat
4%.
t Även om partierna kan finna varandra i
främst en del miljöfrågor, så utgör dessa frågor en mindre del av det politiska
vardagsarbetet. Rimligen är alla partier
inriktade på att miljöpolitiken skall
skärpas under de kommande åren. Om
detta arbete är framgångsrikt kornmer
miljöfrågan att förlora sin partipolitiska sprängkraft. Om de ekonomiska
problemen i Sverige ökar under de
kommande åren, slår kanske sysselsättningen och andra ekonorruska frågor ut
miljön som den viktigaste valfrågan.
Det mest realistiska alternativet till en socialdemokratisk regering är en borgerlig
trepartiregering. Därför är det önskvärt
att sarnarbetet mellan de borgerliga partierna vidareutvecklas. Detta bör inte utesluta en öppen sakdiskussion mellan de
borgerliga partierna i olika frågor.
I ett avseende är valresultatet bra för
det borgerliga samarbetet. Ofta haltar
samarbetet p g a att det minsta borgerliga
partiet måste slåss för sin överlevnad (bl a
419
genom profilering gentemot de andra
borgerliga partierna) samtidigt som det
största borgerliga partiet lätt kan bli övermodigt och göra anspråk på att få dorninera över de andra. I årets val gick det
största partiet tillbaka mest och det minsta var det enda som ökade. Därför bör
förutsättningarna för att de tre partierna
skall mötas som järnlikar vara goda.
Aldrig tidigare har de borgerliga partierna varit så samlade som inför 1988 års
val. Ändå blev resultatet magert. Detta är
säkert en viktig förklaring till den borgerliga eftervalsbesvikelsen. Ett problem för
borgerligheten i detta val har förmodligen
varit en dålig mobilisering. Skulle trovärdigheten i trepartialternativet försämras,
är risken stor att mobiliseringsgraden
sjunker ytterligare.
I stället behövs en renässans för traditionella höger-vänsterfrågor. Fondfrågan
fungerade under flera val som en mycket
viktig mobiliseringsfaktor för borgerligheten. Det är tveksamt om socialdemokraterna kommer att bjuda på någon liknande fråga under de kommande åren.
Visst finns det socialdemokrater som
nu talar om nyliberalismens död och en
vänsterseger i valet. Men även socialdemokraterna gick tillbaka i valet och den
politik regeringen har fört efter valet, tyder snarast på att det är den socialdemokratiska kanslihushögern som har dragit
det längsta strået.
En fjärde slutsats av valet är att borgerligheten i högre grad måste hitta mobiliseringsfrågor. Röstskolkarna finns numera
inte enbart på arbetarklassens sofflock
utan även på borgerlighetens divaner.
Långsiktig
opinionsbildning
1
988 års riksdagsval var borgerlighetens sämsta på 20 år. I en del eftervalskommentarer sägs att valet
innebar slutet på ”högervågen” och samtidigt en dödförklaring av tvåblocksmodellen i svensk politik. Men egentligen
var det inte så mycket som förändrades
genom valet. Vi kan se det genom att jämföra valet 1988 med 1985 års val.
Riksdagsmajoriteten förblev densamma, liksom 1985. Den enda förändringen
i storleksordningen mellan partierna var
att miljöpartiet passerade kds. 1985 passerade folkpartiet centern. Den sammanlagda förändringen av väljarandelar för
partierna 1988 blev 12,6 procentenheter.
1985 var förändringen 17,9 procentenheter.
I våras räknade de flesta med att socialdemokraterna skulle vinna valet. Och så
blev det. Det mest dramatiska 1988 var
att riksdagen fick ett nytt parti, vilket inte
heller var direkt oväntat. Däremot är det
låga valdeltagandet ett memento. Trots att
det fanns ett nytt, ”obefläckat” parti ökade antalet soffliggare och blankröstare.
Det är en varningssignal till alla partier.
Flyktingarna
Det finns även en annan varningssignal
nämligen den kraftiga segern för nejsidan i Sjöbo. Utgången av folkomröstningen kan leda till en allvarlig utveckling
av svensk politik, där invandrarfientliga
Anders Johnson är politisk sekreterare på folkpartiledarens
kansli och ledamot av Stockholms kommunfullmäktige.
stämningar sprider sig och invandrarfientliga partier kan få ett ökat stöd.
En första slutsats av valresultatet för
folkpartiets del är därför att intensifiera
opinionsbildningen mot sådana stämningar.
stenkrossen
I viss utsträckning är valrörelserna 1985
och 1988 parallella:
Inför 1985 hade moderaterna goda
opinionssiffror men utsattes för så hårda
angrepp från socialdemokraterna att partiet gick bakåt. Den mjukare Bengt Westerberg, som i huvudsak gick fri från
s-attacker, gick i stället framåt.
Inför 1988 hade folkpartiet goda opinionssiffror men utsattes för så hårda
angrepp från socialdemokraterna att partiet gick bakåt. Den mjukare OlofJohansson, som i huvudsak gick fri från s-attacker, gick i stället framåt.
Men det finns också flera viktiga skillnader:
• Inför 1985 var moderaterna det klart
största borgerliga partiet. Inför 1988
var moderaterna klart större i riksdagen och något större i de flesta opinionsmätningar.
• 1985 var Ulf Adelsohn etablerad som
statsministerkandidat i kraft av storleken på sitt parti. 1988 framställdes
Bengt Westerberg i media ofta som
statsministerkandidat främst i kraft av
sin popularitet i partiledarundersökningar. Men han var inte en etablerad
borgerlig statsministerkandidat
• 1985 utsågs moderaterna i god tid före
valet till socialdemokraternas huvudmotståndare. På våren arrangerades en
lång rad m-s-dueller och under valrö-
418
relsen en partiledarduelL 1988 utsågs
folkpartiet till huvudmotståndare endast några veckor före valdagen och
partiet fick aldrig en chans att möta
socialdemokraterna i en direkt duell.
• Westerberg-effekten 1985 innebar att
folkpartiet ökade sin väljarandel med
nära 150 procent. Johansson-effekten
1988 innebar att centerpartiet ökade
med 15 procent.
Icke desto mindre kan konstateras att det
är en mycket svår uppgift att vara socialdemokraternas huvudmotståndare.
Socialdemokraterna har överlägsna ekonomiska resurser. Särskilt då de mobiliserar sina sidaorganisationer – LO, fackförbunden, hyresgäströrelsen, PRO m fl.
De borgerliga partierna kan aldrig sätta in
tillnärmelsevis motsvarande resurser i
form av valmöten, direktreklam och tidningsannonser.
Den enda möjligheten till motinformation är via mediernas valbevakning. Om
denna i viktiga avseenden snarast missgynnar den borgerliga huvudmotståndaren- vilket nog var fallet både 1985 och
1988 -förefaller uppgiften att kasta socialdemokratin ur sadeln utomordentligt
svår, särskilt i en högkonjuktur.
En andra slutsats av 1988 års val är att
det är nödvändigt för borgerligheten att
bedriva ett långsiktigt och systematiskt
opinionsarbete mot hela den socialdemokratiska maktapparaten.
Dynamiken
De partier som gick fram i valet är samtliga ”linje 3-partier”. De ökade med 6,6
procentenheter och fick 25,9 procent av
rösterna. I ett längre tidsperspektiv är detta knappast anmärkningsvärt. I 1973 års
val hade enbart centerpartiet 25,1 procent av väljarna bakom sig.
Men läget är nu ändå litet annorlunda
Valframgångarna för c, kds, mp och vpk
kan sättas in i ett mönster och miljöpartiets riksdagsentre skärper konkurrensen
mellan partierna om vilket som har den
grönaste profilen. Valresultatet innebar
en tillbakagång för partier som har en dynamisk syn i ekonomiska frågor och en
framgång för partier som har ett mer statiskt betraktelsesätt.
En tredje slutsats av valet är att de dynamiska krafterna i politiken måste stärkas. Vad som behövs är bl a ett tråget och
långsiktigt opinionsarbete. Det gäller att
förmå människor (inte minst journalister)
att vidga perspektiven och se möjligheterna i en dynamisk utveckling. Det gäller att
kunna formulera mål och visioner.
Det är inte minst nödvändigt att möta
de gröna krafterna på deras egen hemmaplan. Motsättningen mellan miljö och tillväxt är falsk. Tvärtom fordrar en kraftfull
miljöpolitik ekonomiska resurser. Men
det är de statiska partierna som hittills har
talat mest och bäst om miljön. De som
tror på dynamiken måste bli tydligare isitt
miljöengagemang.
Borgerligheten
I eftervalsdebatten har det spekulerats
om att ett grönt block skulle uppstå i
svensk politik, vid sidan av de blåa och rö-
da blocken. Det skulle utgöras av ”linje
3-partierna”. Tanken är av flera skäl orimlig:
• Det gröna blocket är alltför litet för att
kunna utgöra ett regeringsalternativ
(25,9 procent inklusive kds). I praktiken skulle ett sådant block säkra socialdemokraternas regeringsinnehav vilket
många ”gröna” väljare – framför allt
inom centern – skulle ogilla.
t Det gröna blocket är alltför heterogent.
Centerpartistiska bönder i Skåne har
mycket litet gemensamt med kommunistiska akademiker i Stockholm.
Vpk är i första hand ett rött parti, även
om det gärna beskriver sig som grönt
då det är oppurtunt. Det måste ha
hyggliga relationer till socialdemokraterna för att kunna räkna med kamrat
4%.
t Även om partierna kan finna varandra i
främst en del miljöfrågor, så utgör dessa frågor en mindre del av det politiska
vardagsarbetet. Rimligen är alla partier
inriktade på att miljöpolitiken skall
skärpas under de kommande åren. Om
detta arbete är framgångsrikt kornmer
miljöfrågan att förlora sin partipolitiska sprängkraft. Om de ekonomiska
problemen i Sverige ökar under de
kommande åren, slår kanske sysselsättningen och andra ekonorruska frågor ut
miljön som den viktigaste valfrågan.
Det mest realistiska alternativet till en socialdemokratisk regering är en borgerlig
trepartiregering. Därför är det önskvärt
att sarnarbetet mellan de borgerliga partierna vidareutvecklas. Detta bör inte utesluta en öppen sakdiskussion mellan de
borgerliga partierna i olika frågor.
I ett avseende är valresultatet bra för
det borgerliga samarbetet. Ofta haltar
samarbetet p g a att det minsta borgerliga
partiet måste slåss för sin överlevnad (bl a
419
genom profilering gentemot de andra
borgerliga partierna) samtidigt som det
största borgerliga partiet lätt kan bli övermodigt och göra anspråk på att få dorninera över de andra. I årets val gick det
största partiet tillbaka mest och det minsta var det enda som ökade. Därför bör
förutsättningarna för att de tre partierna
skall mötas som järnlikar vara goda.
Aldrig tidigare har de borgerliga partierna varit så samlade som inför 1988 års
val. Ändå blev resultatet magert. Detta är
säkert en viktig förklaring till den borgerliga eftervalsbesvikelsen. Ett problem för
borgerligheten i detta val har förmodligen
varit en dålig mobilisering. Skulle trovärdigheten i trepartialternativet försämras,
är risken stor att mobiliseringsgraden
sjunker ytterligare.
I stället behövs en renässans för traditionella höger-vänsterfrågor. Fondfrågan
fungerade under flera val som en mycket
viktig mobiliseringsfaktor för borgerligheten. Det är tveksamt om socialdemokraterna kommer att bjuda på någon liknande fråga under de kommande åren.
Visst finns det socialdemokrater som
nu talar om nyliberalismens död och en
vänsterseger i valet. Men även socialdemokraterna gick tillbaka i valet och den
politik regeringen har fört efter valet, tyder snarast på att det är den socialdemokratiska kanslihushögern som har dragit
det längsta strået.
En fjärde slutsats av valet är att borgerligheten i högre grad måste hitta mobiliseringsfrågor. Röstskolkarna finns numera
inte enbart på arbetarklassens sofflock
utan även på borgerlighetens divaner.