Anders Kempe; genmäle till Kjell Treslow
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
64
ANDERS KEMPE:
Genmäle till Kjell Treslow
Kjell Treslows artikel i SvT 9-10/1985
byggde på andemeningen att moderaterna måste hålla igen och vara defensivare
i sin politiska framtoning.
Jag fick en känsla av att artikelförfattaren egentligen föredrog åttaprocentstiden då partiet kunde operera mera ostört
utan att behöva uppfattas som ett verkligt alternativ i svensk politik, och därför
ej heller riskerade att utsättas för en kritisk granskning från journalister och väljare. Det var, om inte bättre så i vart fall,
bekvämare förr.
”Ett brett folkligt parti måste föra en
politik som kan omfattas av ett folkflertal” skriver KT. Det är rätt. Men politiken kan därför inte formas efter grunda
antaganden om vad ”majoriteten accepterar”. En jakt på det för stunden populära skulle ofelbart leda till en stadigt
nedåtgående trend. Det kan vi lära av
1960-talet.
Detta val fick moderaterna konkurrens om de borgerliga väljarna och utsattes dessutom under åtta månaders tid
för en hård och hänsynslöst genomförd
attack från den socialdemokratiska rö-
relsen. De tecknade en nidbild av moderaternas politik som många sedan föll in
i. Inget annat parti har i svensk politik
någonsin tidigare utsatts för detta. Anledningen till kampanjen var att socialdemokratin, uppenbarligen till skillnad mot
KT, insett att Moderata Samlingspartiets
politik är ett hot mot deras innersta kärntrupper. Vårt valfrihetsbudskap, kombinationen av frihet och ansvar och budskapet om att man ska kunna leva på sin
lön är just den politik för ”ett folkflertal” som KT efterlyser.
Det som kännetecknat Moderata Samlingspartiet sedan 1970-talet har enligt
min mening varit att man konsekvent bedrivit opinionsarbete för ökad frihet och
marknadsekonomi. KT har dock en annan uppfattning. ”De moderata budskapen har allt eftersom opionionssiffroma
stigit för moderaterna förskjutits åt hö-
ger”skriver han. Sambandet mellan sedan 1970 stigande opinonssiffror och en
ökad intensitet i den moderata samhällskritiken har emellertid inget att göra
med en slumpartad satsning på en högerpolitik, utan med det faktum att moderaternas kritik av ett samhälle som alltmer
förändrats i socialistisk och kollektivistisk riktning faktiskt vunnit ett ökat
stöd av den enkla orsaken att det överensstämmer med medborgarnas egna
värderingar. Fler och fler stämmer in i
kritiken av det alltmer politiserade samhället. Treslows påstådda omvända samband är minst sagt svårförståeligt. Möjligen har ett ökat självförtroende följt ide
stigande opinionssiffrornas spår.
Vartefter åren gått har däremot kritiken mot det socialdemokratiska samhället vuxit i styrka, om än på samma idemässiga grund. Det beror bl a på att tiOväxten var större 1970, den offentliga
sektorn mindre, skattetrycket lägre, fonderna inte ens en fantasi och Dagmar
endast ett förnamn och inte en begränsning av människors möjlighet att själva
välja läkare.
Det svenska debattklimatet är dominerat av socialdemokratiska attityder. Socialdemokraterna tillåts att ha en moralisk överlägsenhet. Många väljer därför
att hålla inne med sin samhällskritik och
glömmer bort att socialdemokraterna
faktiskt strävar mot socialismen. Men i
socialismen finns ingenting som berättigar till en moralisk överlägsenhet, tvärtom. Fonder, Dagmar, kollektivanslutning, datasamkörningar, generalklausuler, lex Pysslingen, radio-TV-monopol, bristande respekt för rättstrygghet
och attacker mot den enskilda äganderätten måste attackeras skarpt.
KT undrar också varför moderaterna
måste ”reta upp svensk fackföreningsrö-
relse genom allmänt fackföreningsfientliga förslag”. Att vilja förbjuda kollektivanslutningen kan visserligen ”reta upp
svensk fackföreningsrörelse”. men det
är ett försvar för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.
Jag kan till viss del instämma i att moderaternas framtoning av olika skäl blev
onödigt hård och att vissa traditionella
inslag som exempelvis försvarsfrågan,
rättstrygghet och skola kom bort, men
slutsatsen av detta kan rimligen ändå
inte bli att partiet skall byta politik.
Valresultatet visar att moderaterna
haft framgångar i de kommuner där det
förts en tydlig moderat politik. Och folkpartiets framgångar berodde tvivelsutan
på deras klara borgerliga profil och närmande till moderaterna. Detta stämmer
visserligen inte in på KTs analys om att
man inte skall skilja sig så mycket från
socialdemokraterna men är likväl sant.
65
Det finns självfallet många lärdomar
att dra av årets val. Det blev ju ingen
borgerlig valseger. Men en sak tycker jag
framstår tydligare än någon annan, nämligen det faktum att ett parti som vill
utmana socialdemokratin måste acceptera att det blåser ganska hårt, eftersom
man med naturnödvändighet måste befinna sig i debattens centrum. I detta
finns ingen återvändo eftersom moderaterna enligt min uppfattning eftersträvar
ett annorlunda samhälle än det socialdemokratiska.
Därför bör partiet nogsamt fundera
över strategin inför 1988 års val. Men
inte enligt KTs modell där ”det räcker så
bra med att klä av socialdemokratin dess
värsta avarter”. För det är just detta ac- . cepterande a·v socialdemokraternas smygande steg-för-steg-socialism som gjort
att svenska folket, egentligen mot sina
värderingar, än en gång röstat fram en
socialdemokratisk regering. Socialdemokraterna har inte bara avarter utan är en
avart från en politik byggd på marknadsekonomi, rättssäkerhet och enskilda
människors frihet. Mot detta måste moderaterna ställa en politik som tror på
människorna och visionen om möjligheternas samhälle.
64
ANDERS KEMPE:
Genmäle till Kjell Treslow
Kjell Treslows artikel i SvT 9-10/1985
byggde på andemeningen att moderaterna måste hålla igen och vara defensivare
i sin politiska framtoning.
Jag fick en känsla av att artikelförfattaren egentligen föredrog åttaprocentstiden då partiet kunde operera mera ostört
utan att behöva uppfattas som ett verkligt alternativ i svensk politik, och därför
ej heller riskerade att utsättas för en kritisk granskning från journalister och väljare. Det var, om inte bättre så i vart fall,
bekvämare förr.
”Ett brett folkligt parti måste föra en
politik som kan omfattas av ett folkflertal” skriver KT. Det är rätt. Men politiken kan därför inte formas efter grunda
antaganden om vad ”majoriteten accepterar”. En jakt på det för stunden populära skulle ofelbart leda till en stadigt
nedåtgående trend. Det kan vi lära av
1960-talet.
Detta val fick moderaterna konkurrens om de borgerliga väljarna och utsattes dessutom under åtta månaders tid
för en hård och hänsynslöst genomförd
attack från den socialdemokratiska rö-
relsen. De tecknade en nidbild av moderaternas politik som många sedan föll in
i. Inget annat parti har i svensk politik
någonsin tidigare utsatts för detta. Anledningen till kampanjen var att socialdemokratin, uppenbarligen till skillnad mot
KT, insett att Moderata Samlingspartiets
politik är ett hot mot deras innersta kärntrupper. Vårt valfrihetsbudskap, kombinationen av frihet och ansvar och budskapet om att man ska kunna leva på sin
lön är just den politik för ”ett folkflertal” som KT efterlyser.
Det som kännetecknat Moderata Samlingspartiet sedan 1970-talet har enligt
min mening varit att man konsekvent bedrivit opinionsarbete för ökad frihet och
marknadsekonomi. KT har dock en annan uppfattning. ”De moderata budskapen har allt eftersom opionionssiffroma
stigit för moderaterna förskjutits åt hö-
ger”skriver han. Sambandet mellan sedan 1970 stigande opinonssiffror och en
ökad intensitet i den moderata samhällskritiken har emellertid inget att göra
med en slumpartad satsning på en högerpolitik, utan med det faktum att moderaternas kritik av ett samhälle som alltmer
förändrats i socialistisk och kollektivistisk riktning faktiskt vunnit ett ökat
stöd av den enkla orsaken att det överensstämmer med medborgarnas egna
värderingar. Fler och fler stämmer in i
kritiken av det alltmer politiserade samhället. Treslows påstådda omvända samband är minst sagt svårförståeligt. Möjligen har ett ökat självförtroende följt ide
stigande opinionssiffrornas spår.
Vartefter åren gått har däremot kritiken mot det socialdemokratiska samhället vuxit i styrka, om än på samma idemässiga grund. Det beror bl a på att tiOväxten var större 1970, den offentliga
sektorn mindre, skattetrycket lägre, fonderna inte ens en fantasi och Dagmar
endast ett förnamn och inte en begränsning av människors möjlighet att själva
välja läkare.
Det svenska debattklimatet är dominerat av socialdemokratiska attityder. Socialdemokraterna tillåts att ha en moralisk överlägsenhet. Många väljer därför
att hålla inne med sin samhällskritik och
glömmer bort att socialdemokraterna
faktiskt strävar mot socialismen. Men i
socialismen finns ingenting som berättigar till en moralisk överlägsenhet, tvärtom. Fonder, Dagmar, kollektivanslutning, datasamkörningar, generalklausuler, lex Pysslingen, radio-TV-monopol, bristande respekt för rättstrygghet
och attacker mot den enskilda äganderätten måste attackeras skarpt.
KT undrar också varför moderaterna
måste ”reta upp svensk fackföreningsrö-
relse genom allmänt fackföreningsfientliga förslag”. Att vilja förbjuda kollektivanslutningen kan visserligen ”reta upp
svensk fackföreningsrörelse”. men det
är ett försvar för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.
Jag kan till viss del instämma i att moderaternas framtoning av olika skäl blev
onödigt hård och att vissa traditionella
inslag som exempelvis försvarsfrågan,
rättstrygghet och skola kom bort, men
slutsatsen av detta kan rimligen ändå
inte bli att partiet skall byta politik.
Valresultatet visar att moderaterna
haft framgångar i de kommuner där det
förts en tydlig moderat politik. Och folkpartiets framgångar berodde tvivelsutan
på deras klara borgerliga profil och närmande till moderaterna. Detta stämmer
visserligen inte in på KTs analys om att
man inte skall skilja sig så mycket från
socialdemokraterna men är likväl sant.
65
Det finns självfallet många lärdomar
att dra av årets val. Det blev ju ingen
borgerlig valseger. Men en sak tycker jag
framstår tydligare än någon annan, nämligen det faktum att ett parti som vill
utmana socialdemokratin måste acceptera att det blåser ganska hårt, eftersom
man med naturnödvändighet måste befinna sig i debattens centrum. I detta
finns ingen återvändo eftersom moderaterna enligt min uppfattning eftersträvar
ett annorlunda samhälle än det socialdemokratiska.
Därför bör partiet nogsamt fundera
över strategin inför 1988 års val. Men
inte enligt KTs modell där ”det räcker så
bra med att klä av socialdemokratin dess
värsta avarter”. För det är just detta ac- . cepterande a·v socialdemokraternas smygande steg-för-steg-socialism som gjort
att svenska folket, egentligen mot sina
värderingar, än en gång röstat fram en
socialdemokratisk regering. Socialdemokraterna har inte bara avarter utan är en
avart från en politik byggd på marknadsekonomi, rättssäkerhet och enskilda
människors frihet. Mot detta måste moderaterna ställa en politik som tror på
människorna och visionen om möjligheternas samhälle.