Anders Lindqvist: En hjältes livsberättelse
Legender och sägner från alla tider kryllar av hjältar. De är i regel dådkraftiga män, som utför storverk och vinner evig heder och ära. Här och var tittar de även fram från historiens blad och omformar världen med stora tankar och oegennyttiga uppoffringar. I Sverige fick vi en hjältemodig ikon i en krigsman från Uppsala, vid namn Edvard Selander Patrignani. Han stupade för Ukrainas sak och får sitt porträtt tecknat av Jon Forsling i boken Stupad från 2024.
Kriget mellan Ukraina och Ryssland rasar alltjämt, och är av brännhett intresse för människor med blicken på sin omvärld. Det saknas inte rapporter om de senaste bombningarna och dödstalen, eller det storpolitiska rävspel som bedrivs omkring konflikten. Jon Forslings bok Stupad, med undertiteln Svensken som gav sitt liv för Ukraina, intar ett mer närgånget perspektiv och utgör en välkommen mikrohistorisk berättelse om ett enskilt människoöde i detta krig.
Den är läsvärd. Stilen är lättsmält och kapitlen är förhållandevis korta, utan att för den sakens skull vara torftiga. Det gör det enkelt att plocka upp boken och ta ett kapitel till närhelst man har en liten stund över, vilket är en rätt central kvalitet i tider då allt färre uppger sig ha tid för läsning.
Varför valde jag att läsa just denna bok? Det kändes personligen viktigt. Edvards och mina vägar korsades första gången 2014. Vi gick bägge två en militär grundutbildning under sommarmånaderna och blev gruppkamrater i 314:e GMU-plutonen vid Ledningsregementet. Det var en del av utbildningen att vi allihop skulle pröva på gruppledarskap, och jag vill minnas att rekryten Selander hade fallenhet för detta. För hans del skulle dessa månader visa sig vara starten på en bana i uniform som sträckte sig ända fram till livets slut, för mig en kortare parentes innan jag rotade mig i det civila mörkret. Sorgligt nog var han inte den förste av oss som gick en ond, bråd och för tidig död till mötes. En annan av kamraterna dräptes på sin 25-årsdag. Det var Edvard som berättade det för mig.
Senare skulle nämligen vägarna korsas på nytt, när vi i Uppsala kom att tillhöra samma studentsällskap och emellanåt sågs vid dess sociala träffar. Någon bägare kan ha svingats. Han var lätt att tycka om. Kände jag honom ordentligt? Efter att ha läst Forslings bok är det uppenbara svaret: absolut inte. Här läggs lager på lager till den bild jag redan hade av Edvard, sidor jag aldrig erfarit och aldrig frågat om. Kanske är det fler läsare som känner igen sig i denna min erfarenhet av läsningen. På flera ställen lyfts det paradoxala fram i hans personlighet att han var både social och aktivt odlade ett stort socialt nät, men samtidigt hade ett stort behov av integritet.
Forsling har alldeles uppenbart bedrivit ett gediget intervjuarbete, och håller i sina händer två trådar: det är Edvards livsberättelse, som delats av vid den tidpunkt han bestämde sig för att resa till Ukraina. Det blir ett tydligt före och efter. Forsling flätar samman dessa två delberättelser på ett förtjänstfullt sätt för att bygga upp dramaturgin fram till den ödesdigra 18 juli 2022. Det sextonde kapitlet, när denna dag skildras, är det jobbigaste att läsa.
Fasan, döden och den eländiga krigsdimman är överallt. Skräckslagna män som springer genom artilleribeskjutning för att rädda sina liv, bara för att möta eld och blod. Hur det hela slutar är ingen överraskning – om inte annat avslöjar bokens titel vad som väntar dess huvudperson – men man kan inte låta bli att följa det dystra dramat med total uppmärksamhet.
Värst är ändå den bistra insikten att allt förmodligen hade kunnat avlöpa bättre med annorlunda ledning av kompaniet, exempelvis verkar ordern att överhuvudtaget befinna sig på platsen ha en legitimitet som går att ifrågasätta. Somliga hetsiga amerikaner, som försetts med alltför slappa tyglar, kunde man nog också ha klarat sig utan. Kanske kommer dessa omständigheter att bli sedelärande för framtida svenska kadetter.
Finns inte risken att en bok av det här slaget ger en tillrättalagd och skönmålande bild av personen den skildrar? Jo, eventuellt – det hör ändå till genren när hjältarnas historia skall skrivas. Forsling verkar emellertid lägga sig vinn om att få med även mindre smickrande delar i berättelsen, i den mån de står att finna. Vissa ungdomliga fylleäventyr hör hemma i den kategorin, som den gången Edvard och hans kamrat bjuder in sig själva till en fyrtioårsfest på Värmlands nation, och av allt att döma fördärvar den. Att inkludera sådana episoder vinner boken på, då får den mindre karaktär av mytologi, och mer av dokumentär.
Boken Stupad kan kanske ses som en ansats att besvara frågan som många ställer sig kring Edvards livsöde. Nämligen hur det kan komma sig att en ung, begåvad man med hela världen för sina fötter väljer att riskera allt i ett utländskt krig. Då blir det också nödvändigt att gräva i barndom, ungdom och studieår för att spåra alla de influenser som kan ha lett in honom i den etik som inte bara manar, utan tvingar honom till handling när kriget kommer till Ukraina. Hans ord ”om inte jag, vem annars?” ekar gång efter gång genom boken, och vittnar om ett slags gammaldags ridderligt krigarideal där den rättfärdiga kampen – och inte bara simpelt våld – hålls högt. Att ta del av det rikhaltiga material som här presenteras gör det enklare för oss alla att förstå hur han landade där.
Jag vill därför tacka Jon Forsling för ett väl underbyggt personporträtt av en ung man som förtjänar att få sin historia skriven, för sina gärningar och för sin höga personliga resnings skull. Korandet till hjälte är det inte jag som har gjort, även om epitetet verkligen är klädsamt, utan snarare ukrainska staten, som postumt gav honom Hjältemodets orden. Edvard själv hade kanske, om han kunde, som det anstår en hjälte rynkat på pannan och svarat någonting i stil med den klassiska repliken ur Band of Brothers: ”Nej. Men jag tjänstgjorde i ett kompani av hjältar”. Hans levnadstråd blev spunnen ljus och gyllene men kort.
Anders Lindqvist är matematiker och dataanalytiker i försäkringsbranschen