Anders Lindqvist: Giertz romaner är oförtjänt undanskymda

Gudsmannen Bo Giertz (1905–1998) levde ett intressant liv, i sig värdigt en romankaraktär. Det är svårt att inte fascineras av den inbitne ateisten som inte bara omvänds och kommer till tro på Kristus, utan även blir vigd till präst och sedermera biskop i Göteborgs stift. Som dessutom kom att bli en stor andlig ledare och inspiratör för många även långt utanför det egna stiftets territoriala gränser.

Omvändelsen skedde under studietiden (han började som medicinare) efter ett föredrag hållet av predikanten Natanael Beskow – för övrigt gift med den kända barnboksförfattarinnan Elsa Beskow – som fick Giertz att radikalt ompröva sin syn på den kristna tron, bli en bekännare och byta till den prästerliga banan. Året för denna omvälvande händelse var 1925, och till minne av detta kanske 2025 kan vara ett särskilt lämpligt år att stifta bekantskap med Bo Giertz för dig som saknar läsplaner i vår.

Han var nämligen också en flitig skriftställare, och utöver en omfattande kristen undervisning gav han ut romaner såsom Stengrunden och Tron allena. Särskilt Stengrunden kom att slå stort, och blev även internationellt erkänd. Bland annat översattes den och publicerades i de nordiska länderna, England och Tyskland. Kanske i synnerhet de amerikanska lutheranerna håller den fortfarande som en av de verkligt stora klassikerna, under titeln The Hammer of God efter den första av bokens tre delar. Talande nog verkar det rentav enklare att komma över boken på engelska än på svenska i dessa dagar.

Jag tänker i föreliggande text däremot uppehålla mig vid en tredje roman, vars tillkomst kan spåras till ett besök av Giertz på ön Rhodos, där de mäktiga murverken väckte en nyfikenhet att utforska de händelser som där tilldragit sig. Resultatet av de omfattande studier som följde i historieböcker och arkiv blev Riddarna på Rhodos, som gavs ut 1972.

Handlingen är förlagd till åren 1521–1522 och följer Johanniterriddarnas liv på Rhodos. Vi får ta del av de händelser som ledde fram till öns erövring av den osmanske sultanen Suleyman I (kallad ”den store”). Riddarna tvingas överge Rhodos, men de kommer några år senare att ”byta ö” och slå sig ned på Malta, och än idag kallas de därför i vardagligt tal Malteserorden.

Giertz noggranna efterforskningar visar sig i detaljerna; de allra flesta personer och händelser som skildras går att belägga i historiska källor. Särskilt ömmande är den intima berättelsen om den stackars Anasthasia, som drömmer om att sätta bo och leva lyckligt med den man hon älskar. Han är också far till hennes tvillingar. Tyvärr kommer krigets obevekliga grymhet i vägen för dessa framtidsvisioner på värsta tänkbara sätt. De inställda och krossade livsplaner som drabbade Anasthasia känns säkert bittert igen även i vår tid hos åtskilliga människor som lever i konfliktzoner såsom Ukraina eller det Heliga landet, vilket skänker denna delberättelse en kuslig aktualitet.

Utöver att historiskt beskriva skeendena kring öns fall utforskar Giertz även eviga temata som maktkamp, ärelystnad och förräderi – en djupdykning i all mänsklig skröplighet, om man så vill – och jag tycker inte det känns långsökt att se en lätt beslöjad kyrkokritik inbäddad i det hela. Till språkrör för denna kritik är inte sällan den judiske läkaren Apella, som drabbas av den häpnadsväckande insikten att även Jesus var jude. Han börjar forska i denne sin landsmans lärosatser, och finner dem vettiga, men att riddarna på olika sätt skralt efterlever dem. Apella dör sedermera som en övertygad kristen.

Visst finns det fog för kritik mot riddarnas sätt att bete sig även mot varandra. När den osmanska hären nalkas skildrar Giertz hur de kristna försvararna hamnar i gräl med varandra, vilket skadar förberedelsearbetet, om vilken del av muren de olika nationella grenarna av Orden har ansvar för. Våga inte ställa en kanon på min mur, bara för att vi råkar bekämpa samma fiende! Det är en både elak och träffsäker karikatyr av oss kristna och vår djupa fallenhet för splittring, och det ständiga hållandet på sitt.

Kristenhetens bristande enighet framhålls även på ett mer explicit vis: nämligen i det att hjälpen från det kristna Europa, som riddarna längtar efter i sitt trångmål, i allt väsentligt uteblir och de lämnas att försvara sig själva. De brev som Stormästaren skickar med böner om hjälp möts av kallsinnighet trots att trosfränderna rimligtvis har ett starkt intresse av att gränsen hålls mot den islamiska sfärens utbredning. Det går att dra en parallell till våra dagars västliga demokratier – den omtalade ”fria världen” är på många sätt en direkt efterträdare till den gamla kristna världsgemenskapen som riddarna förgäves hoppades på – och påminna om vikten av att hålla varandra om ryggen när det blåser. Ensam faller, och som samtiden har visat saknar vi inte fiender där ute.

En särskilt slående scen är också den där riddarna skickar ett sändebud att förhandla med osmanerna. Med sig har han ett gammalt fördrag som Suleymans farfar hade upprättat, där var och en förbannas som bryter den ingångna freden med riddarna. Sultanens representant bryr sig föga om detta, utan river fördraget i stycken och trampar på det, under det att han låter okvädingsord hagla över sändebudet. Läxan här är uppenbar: löften – om än aldrig så fagra och högtidligt givna – behöver inte vara betydelsefulla när det väl bränner till.

Giertz själv hade erfarit detta i och med den stora ämbetsreformen inom Svenska kyrkan från 1958 (den om ”kvinnans behörighet till prästerlig tjänst”), där han stod på kritikernas sida. Anhängare av den gamla ordningen lovades den gången fortsatt möjlighet att finnas kvar och verka inom kyrkans ramar enligt sina övertygelser, under den så kallade samvetsklausulen. Det dröjde inte länge innan det visade sig tydligt att den ordningen inte skulle bestå, utan att löftet gavs för att de motsträviga skulle hålla sig fogliga. Det kan vara dessa händelser som ekar när Giertz skildrar denna scen.

Detta ställningstagande från Giertz sida i ämbetsfrågan är kanske en av anledningarna till att romanerna hamnat på en något undanskymd plats i den svenska litteraturen. Helt oförtjänt, i mitt tycke – böckernas ypperliga kvalitet kan ingen ta ifrån dem, inte ens den som skulle råka vara teologisk motståndare till författaren. Skulle Bo Giertz komma att ta plats i den kulturkanon som är under framarbetning skulle troligen Stengrunden vara en mer given titel att inkludera, men jag skulle ändå anbefalla läsning av Riddarna på Rhodos för envar med ens en gnutta historiskt intresse. Än mer för den, som likt undertecknad (och kanske även biskopen?), i djupet av sin själ bevarat en liten del av den pojkaktiga förtjusningen över riddare och deras värld.

Anders Lindqvist är matematiker och dataanalytiker i försäkringsbranschen