Anders Lundberg; Kommentarer till Thulstrups vulgarisering
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
det till dc centrala ämbetsverken samtidigt
gjordes.
4 Den nuvarande kommunindelningen
ses över, varvid syftet skall vara både att
göra den kommunala förvaltningen mera
lätthanterlig och att minska avståndet
mellan kommunstyrelse och kommuninvånare. Kommunernas fullmäktigeförsamlingar ges befogenhet att utse ledamö-
terna i länsstyrelsernas lckmannastyrelser.
.\lternativt utses dessa direkt vid de allmänna valen av respektive kommuners
röstberättigade invånare. De nyssnämnda
ANDERS LUNDBERG:
471
lekmannastyrelserna rar rätt att besluta i
alla frågor som rör samhällsplaneringen i
stort inom det egna länet. På så vis skulle
det demokratiska inflytandet över den offentliga verksamheten på regional nivå
kunna behållas och rent av stärkas trots
avvecklingen av landstingen. En närmare
precisering av samhällsuppgifternas fördelning mellan staten och kommunerna,
såsom har förordats i min artikel om skattesystemet och skatteförvaltningen i nr 5-6
av denna tidskrift, skulle verka i samma
riktning.
Kommentarer till Thulstrups ”vulgarisering”
Att vår~a vårt språk är …:iktigt. Jag tolkar
därför Ake Thulstrups (A Th) artikel i nr
5-6 som en diskussionsinledning och
överser med hans ordval (”vulgarisering,
barbarisering”) och bakomliggande känslor.
För en meningsfull diskussion krävs att
värdepremisserna klart uttalas. På den
punkten är Å Th ofullständig. Han vill att
språket skall förändras i harmoni med dess
”väsen”, men beskriver inte detta väsen.
För mig synes många av de tendenser, Å
Th ogillar, stämma med språkets väsen.
Han önskar också att vi kan behålla kontakten med vår klassiska litteratur. Det
önskemålet delas nog av de flesta, men kan
endast ha marginell betydelse för vår
språkvård.
Språket har sin viktigaste funktion som
kommunikationsmedel. Dc värdepremisser, som för mig väger tyngst, är därför
följande två:
l I valet mellan två ord/uttryck bör man
välja det som för mottagaren bäst
återger avsändarens intentioner.
2 Av två ord/uttryck, med samma informationsvärde, bör man välja det som
spar mest tid och energi.
Med dess~ två principer kommer man
långt, men A Th godtar dem antagligen
inte, ty utifrån dem framstår det mesta i
hans artikel som ogenomtänkt eller halvgenomtänkt. Snälla Å Th, redovisa dina
premisser!
Ibland tycks Å Th förväxla språkfrågor
med sakfrågor. Uttrycket ”har sparkats”
är språkligt bättre än ”har fatt sin avskedsansökan beviljad” om någon har slutat en anställning mot sin vilja. Thulstrups
ogillande har väl mer moraliska än språkliga grunder.
Hans utredning om robotar är heller
472
inte en ren språkfråga. Å Th tycks vilja
hävda att en raketmotor inte uträttar arbete. Skriv om det i en vapenteknisk, inte
en språkteknisk, artikel!
Ord som ”rätt” och ”fel” bör användas
sparsamt inom språkvården. Grundskolläraren kan behöva dem av pedagogiska
skäl, men högre upp är de forvirrande.
Vad menas med att ett uttryck är fel, om
det används inom en grupp människor och
faktiskt fungerar. Ordet ”annorlunda” är
väl adjektiv när det används som adjektiv
och ”innan” preposition när det används
som en sådan. Vill man invända mot en
viss användning av ett ord, bör man åtminstone tala om vilka olägenheter denna
användning kan ha i det givna sammanhanget.
Å Th gillar inte lösa sammansättningar
som t ex ”stanna upp”, trots att sådana
konstruktioner högst väsentligt ökar språ-
kets nyansrikedom. Vidare anser tydligen
Å Th att en fras måste vara analyserbar
for att ha mening. Därmed utmönstras
många användbara fraser. Men om uttrycket ”höra av sig” är meningslöst, så är
”låta höra av sig” än mera meningslöst.
Att låta göra något· är ju att uppdra åt
någon annan att göra det i stället for att
göra det själv.
Att använda en latinsk pluralform i
singular betydelse borde vara lämpligt om
det passar den svenska språkdräkten bäst.
Några missforstånd behöver det ju inte bli,
eftersom man sällan blandar latin och
svenska i samma kontext. Att i talspråk
avstå från att uttala vissa ord/stavelser
kan vara ekonomiskt. Har Å Th i praktiken någonsin missfOrstått ett budskap på
grund av att någon sagt va i stället for
vara?
Å Th gillar inte heller bildspråk. Anvisa
något bättre ord än ”justitiemord” for att
karakterisera t ex målet mot Berit Hedeby!
Nog var det ändå ett dråpslag mot fru
Justitia.
Beträffande objektsformer är läget mer
komplicerat än A Th vill låtsas om. Distinktionen mellan subjekt och objekt
torde ha sina rötter i ett magiskt tänkesätt.
Det finns inga logiska skäl att ha kasusformer, och deras informationsvärde är
ringa i ett språk, rikt på prepositioner.
Den angivna meningen med fem ”dom”
hade inte vunnit mycket på ”de” och
”dem”. Uttrycket ” formerna … är identiska med de …” är riktigt om man efter
”de” tänker sig ett underforstått
”former”. Långsökt? Byt då ut ”identiska
med” mot ”strängare än”. Då vill många
språkvårdare ha ”de” i stället for ”gem”.
Motivering: Ett underforstått ”är”. Ar det
mindre långsökt? I stället for godtyckliga
regler på detta område skulle man vilja ha
rådet: Välj den kasusform du själv tycker
passar bäst!
I tre av Thulstrups exempel finns något,
värt att tänka vidare på. Antagligen har
massmediernas användning av ordet ”generalstrejk” givit en felaktig bild av verk·
ligheten. Antagligen kan det uppstå oklarheter om man blandar ihop ”antingen”
”varken” och ”vare sig”. Och ordet ”nästa” fororsakar ofta missforstånd (vilket
inte inm;_bär att jag godtar ThulstruJI
analys). A Th kunde ha fyllt sina sex sidcw
med många angelägna språkproblem o<i
ändå bara ha skrapat på ytan av ett viktigt
problemkomplex.
En sak är att peka på problem. En annan sak är att foreslå åtgärder. Jag skulle
önska att massmedierna hade ett sprn
vårdsinstitut, som foljde med i debattel
och forskningen och som kontinuerligt u
färdade rekommendationer till massmedto
erna. Dessa i sin tur kunde aktivt bidra tl
vården och utvecklingen av vårt språk genom att ge språkfrågorna mer utrymme
tid och i spalter. Idag är SvD och
Teknik de enda tidningar jag känner tiD,
473
som bedriver regelbunden språkvård. Det språkvårdsprogram. Det är vårt språk
finns kanske fler. Men det borde finnas värt.
många fler. O~;;h TV borde ha ett stående
ÅKE THULSTRUP:
Svar
Docent Anders Lundberg ber mig i kritik
av min språkuppsats i Svensk Tidskrift nr
5-6 att redovisa mina ”premisser”. Jag
skall börja med att kritisera Lundbergs
egna premisser.
Han skriver, att man i valet mellan två
ord eller uttryck bör ”välja det som för
mottagaren bäst återger avsändarens intentioner”. ”Mottagaren” kanske är en
stor allmänhet på flera hundratusen personer, bland vilka sättet att behandla vårt
språk växlar högst avsevärt. J ag finner det
inte alls lämpligt, att den som skriver eller
talar till denna stora menighet bemödar
sig att använda barnsliga eller banala eller
vulgära skrivsätt. Den som har föresatt sig
att skriva en kultiverad svenska, i kontakt
med vårdat talspråk, bör enligt min mening hålla på denna stil och inte kompromissa med vulgärspråket. Detta har naturligtvis ett mäktigt, politiskt fårgat stöd i
kravet på ”mera jämlikhet”.
En annan av Lundbergs premisser lyder
så här: ”Av två ord/uttryck med samma
informationsvärde bör man välja det som
spar mest tid och energi”. En i sanning
riskabel premiss som bl a måste föra till att
det högst nyttiga hjälpverbet ”ha” kapas i
bisatser, med påföljd att det vårdade talet
överges och den av 1600-talstyskan påverkade kanslistilen kryper in på dess plats
(”Sedan Kommerskollegium erfarit, att
svenska transportarbetarförbundet vidtagit stridsåtgärder—”).
Att min kritik av uttrycket ”han har
sparkats”, dvs avskedats, skulle ha ”mer
moraliska än språkliga grunder” är helt
absurt. Min hållning bottnar i min motvilja mot vulgaritetens inträngande i tal och
skrift.
Lundbergs påstående, att jag inte ”gillar” lösa sammansättningar är helt oriktigt. Men jag tillåter mig kritisera sådana
barbarismer som ”stanna upp” och ”ställa in” t ex en resa.
Rent sublimt är det råd som Lundberg
ger vår nutida ungdom med en av allt att
döma mycket primitiv undervisning i
svenska språket att bygga på: ”Välj den
kasusform du själv tycker passar bäst!”
Detta konstiga uttalande synes stå i strid
mot Lundbergs välgrundade önskemål om
”ett språkvårdsinstitut som kontinuerligt
utfärdade rekommendationer till massmedierna”.
Min norm som skribent är det vårdade
talspråket.
gjordes.
4 Den nuvarande kommunindelningen
ses över, varvid syftet skall vara både att
göra den kommunala förvaltningen mera
lätthanterlig och att minska avståndet
mellan kommunstyrelse och kommuninvånare. Kommunernas fullmäktigeförsamlingar ges befogenhet att utse ledamö-
terna i länsstyrelsernas lckmannastyrelser.
.\lternativt utses dessa direkt vid de allmänna valen av respektive kommuners
röstberättigade invånare. De nyssnämnda
ANDERS LUNDBERG:
471
lekmannastyrelserna rar rätt att besluta i
alla frågor som rör samhällsplaneringen i
stort inom det egna länet. På så vis skulle
det demokratiska inflytandet över den offentliga verksamheten på regional nivå
kunna behållas och rent av stärkas trots
avvecklingen av landstingen. En närmare
precisering av samhällsuppgifternas fördelning mellan staten och kommunerna,
såsom har förordats i min artikel om skattesystemet och skatteförvaltningen i nr 5-6
av denna tidskrift, skulle verka i samma
riktning.
Kommentarer till Thulstrups ”vulgarisering”
Att vår~a vårt språk är …:iktigt. Jag tolkar
därför Ake Thulstrups (A Th) artikel i nr
5-6 som en diskussionsinledning och
överser med hans ordval (”vulgarisering,
barbarisering”) och bakomliggande känslor.
För en meningsfull diskussion krävs att
värdepremisserna klart uttalas. På den
punkten är Å Th ofullständig. Han vill att
språket skall förändras i harmoni med dess
”väsen”, men beskriver inte detta väsen.
För mig synes många av de tendenser, Å
Th ogillar, stämma med språkets väsen.
Han önskar också att vi kan behålla kontakten med vår klassiska litteratur. Det
önskemålet delas nog av de flesta, men kan
endast ha marginell betydelse för vår
språkvård.
Språket har sin viktigaste funktion som
kommunikationsmedel. Dc värdepremisser, som för mig väger tyngst, är därför
följande två:
l I valet mellan två ord/uttryck bör man
välja det som för mottagaren bäst
återger avsändarens intentioner.
2 Av två ord/uttryck, med samma informationsvärde, bör man välja det som
spar mest tid och energi.
Med dess~ två principer kommer man
långt, men A Th godtar dem antagligen
inte, ty utifrån dem framstår det mesta i
hans artikel som ogenomtänkt eller halvgenomtänkt. Snälla Å Th, redovisa dina
premisser!
Ibland tycks Å Th förväxla språkfrågor
med sakfrågor. Uttrycket ”har sparkats”
är språkligt bättre än ”har fatt sin avskedsansökan beviljad” om någon har slutat en anställning mot sin vilja. Thulstrups
ogillande har väl mer moraliska än språkliga grunder.
Hans utredning om robotar är heller
472
inte en ren språkfråga. Å Th tycks vilja
hävda att en raketmotor inte uträttar arbete. Skriv om det i en vapenteknisk, inte
en språkteknisk, artikel!
Ord som ”rätt” och ”fel” bör användas
sparsamt inom språkvården. Grundskolläraren kan behöva dem av pedagogiska
skäl, men högre upp är de forvirrande.
Vad menas med att ett uttryck är fel, om
det används inom en grupp människor och
faktiskt fungerar. Ordet ”annorlunda” är
väl adjektiv när det används som adjektiv
och ”innan” preposition när det används
som en sådan. Vill man invända mot en
viss användning av ett ord, bör man åtminstone tala om vilka olägenheter denna
användning kan ha i det givna sammanhanget.
Å Th gillar inte lösa sammansättningar
som t ex ”stanna upp”, trots att sådana
konstruktioner högst väsentligt ökar språ-
kets nyansrikedom. Vidare anser tydligen
Å Th att en fras måste vara analyserbar
for att ha mening. Därmed utmönstras
många användbara fraser. Men om uttrycket ”höra av sig” är meningslöst, så är
”låta höra av sig” än mera meningslöst.
Att låta göra något· är ju att uppdra åt
någon annan att göra det i stället for att
göra det själv.
Att använda en latinsk pluralform i
singular betydelse borde vara lämpligt om
det passar den svenska språkdräkten bäst.
Några missforstånd behöver det ju inte bli,
eftersom man sällan blandar latin och
svenska i samma kontext. Att i talspråk
avstå från att uttala vissa ord/stavelser
kan vara ekonomiskt. Har Å Th i praktiken någonsin missfOrstått ett budskap på
grund av att någon sagt va i stället for
vara?
Å Th gillar inte heller bildspråk. Anvisa
något bättre ord än ”justitiemord” for att
karakterisera t ex målet mot Berit Hedeby!
Nog var det ändå ett dråpslag mot fru
Justitia.
Beträffande objektsformer är läget mer
komplicerat än A Th vill låtsas om. Distinktionen mellan subjekt och objekt
torde ha sina rötter i ett magiskt tänkesätt.
Det finns inga logiska skäl att ha kasusformer, och deras informationsvärde är
ringa i ett språk, rikt på prepositioner.
Den angivna meningen med fem ”dom”
hade inte vunnit mycket på ”de” och
”dem”. Uttrycket ” formerna … är identiska med de …” är riktigt om man efter
”de” tänker sig ett underforstått
”former”. Långsökt? Byt då ut ”identiska
med” mot ”strängare än”. Då vill många
språkvårdare ha ”de” i stället for ”gem”.
Motivering: Ett underforstått ”är”. Ar det
mindre långsökt? I stället for godtyckliga
regler på detta område skulle man vilja ha
rådet: Välj den kasusform du själv tycker
passar bäst!
I tre av Thulstrups exempel finns något,
värt att tänka vidare på. Antagligen har
massmediernas användning av ordet ”generalstrejk” givit en felaktig bild av verk·
ligheten. Antagligen kan det uppstå oklarheter om man blandar ihop ”antingen”
”varken” och ”vare sig”. Och ordet ”nästa” fororsakar ofta missforstånd (vilket
inte inm;_bär att jag godtar ThulstruJI
analys). A Th kunde ha fyllt sina sex sidcw
med många angelägna språkproblem o<i
ändå bara ha skrapat på ytan av ett viktigt
problemkomplex.
En sak är att peka på problem. En annan sak är att foreslå åtgärder. Jag skulle
önska att massmedierna hade ett sprn
vårdsinstitut, som foljde med i debattel
och forskningen och som kontinuerligt u
färdade rekommendationer till massmedto
erna. Dessa i sin tur kunde aktivt bidra tl
vården och utvecklingen av vårt språk genom att ge språkfrågorna mer utrymme
tid och i spalter. Idag är SvD och
Teknik de enda tidningar jag känner tiD,
473
som bedriver regelbunden språkvård. Det språkvårdsprogram. Det är vårt språk
finns kanske fler. Men det borde finnas värt.
många fler. O~;;h TV borde ha ett stående
ÅKE THULSTRUP:
Svar
Docent Anders Lundberg ber mig i kritik
av min språkuppsats i Svensk Tidskrift nr
5-6 att redovisa mina ”premisser”. Jag
skall börja med att kritisera Lundbergs
egna premisser.
Han skriver, att man i valet mellan två
ord eller uttryck bör ”välja det som för
mottagaren bäst återger avsändarens intentioner”. ”Mottagaren” kanske är en
stor allmänhet på flera hundratusen personer, bland vilka sättet att behandla vårt
språk växlar högst avsevärt. J ag finner det
inte alls lämpligt, att den som skriver eller
talar till denna stora menighet bemödar
sig att använda barnsliga eller banala eller
vulgära skrivsätt. Den som har föresatt sig
att skriva en kultiverad svenska, i kontakt
med vårdat talspråk, bör enligt min mening hålla på denna stil och inte kompromissa med vulgärspråket. Detta har naturligtvis ett mäktigt, politiskt fårgat stöd i
kravet på ”mera jämlikhet”.
En annan av Lundbergs premisser lyder
så här: ”Av två ord/uttryck med samma
informationsvärde bör man välja det som
spar mest tid och energi”. En i sanning
riskabel premiss som bl a måste föra till att
det högst nyttiga hjälpverbet ”ha” kapas i
bisatser, med påföljd att det vårdade talet
överges och den av 1600-talstyskan påverkade kanslistilen kryper in på dess plats
(”Sedan Kommerskollegium erfarit, att
svenska transportarbetarförbundet vidtagit stridsåtgärder—”).
Att min kritik av uttrycket ”han har
sparkats”, dvs avskedats, skulle ha ”mer
moraliska än språkliga grunder” är helt
absurt. Min hållning bottnar i min motvilja mot vulgaritetens inträngande i tal och
skrift.
Lundbergs påstående, att jag inte ”gillar” lösa sammansättningar är helt oriktigt. Men jag tillåter mig kritisera sådana
barbarismer som ”stanna upp” och ”ställa in” t ex en resa.
Rent sublimt är det råd som Lundberg
ger vår nutida ungdom med en av allt att
döma mycket primitiv undervisning i
svenska språket att bygga på: ”Välj den
kasusform du själv tycker passar bäst!”
Detta konstiga uttalande synes stå i strid
mot Lundbergs välgrundade önskemål om
”ett språkvårdsinstitut som kontinuerligt
utfärdade rekommendationer till massmedierna”.
Min norm som skribent är det vårdade
talspråket.