Anders Ydstedt: Därför är Palmemordet fortfarande inte löst

För idag två år sedan avslutade åklagaren Krister Petersson förundersökningen om mordet av Olof Palme utan att ha funnit någon mördare.  Under våren 2020 uttalade sig Petersson tydligt om att han skulle presentera en lösning på mordgåtan men så blev det inte. Istället pekade han på att det fanns oklarheter kring den så kallade Skandiamannen men några nya bevis kunde Petersson inte presentera.

Det näst största mysteriet i kring Palmemordet är hur utredningen kunnat hålla på så länge utan att presentera några resultat. Symptomatisk är att Skandiamannen är en teori som främst förts fram utanför utredningen av privatspanare och på senare år av författaren Lars Larsson i boken Nationens fiende (BoD 2016).

För oss som intresserat oss för Palmeutredningen är Hans-Gunnar Axbergers bok Statsministermordet (Norstedts 2022) en guldgruva. Den innehåller inga nya fakta om mordet men väl en väl strukturerad genomgång av utredningen och vad som gick fel.  Axberger var 1996–1999 ledamot och huvudsekreterare i den statliga Granskningskommissionen och har därmed haft god insyn i utredningen.

Och utredningen i sig är verkligen ett ämne som är intressant att läsa om. Axberger skriver ”Riksåklagare, Säpochefer och andra har vittnat om att det de varit med om under mordutredningen gått utöver deras vildaste fantasier och värsta farhågor. Villospår, rättsövergrepp, myndigheter i öppen konflikt, smuggling, olaglig avlyssning, privatspanande politiker, kriminella polischefer och så vidare…”

Särskilt intressant är den ingående genomgången av den oklara rollfördelningen mellan åklagare och polis som länge rådde i Sverige och som präglade Palmeutredningen under det första decenniet. Det går inte bara att skylla på klantigheter som närmast obefintliga avspärrningar av mordplatsen eller försenade eller obefintliga rikslarm. Vi som följde utredningen kommer ihåg de publika konflikterna mellan Hans Holmér och de ansvariga åklagarna. Holmér använde sina politiska kontakter för att flytta fram sina positioner gentemot åklagarna. Axbergers bok ger goda möjlighet att dra lärdomar av vad som gick fel.

Själv saknar jag dock fortfarande svar på varför Holmér fick ansvaret för utredningen. Någon måste ha gett honom mandatet. Den dåvarande rikspolischefens roll nämns aldrig i skildringar av den tidiga  utredningen. I Holger Romanders egna memoarer (Så vitt jag minns, Vulkan 2018) skriver han att han befann sig i sommarhuset i Värmland när han fick nyheten om mordet och kastade sig i sin snabba bil och körde till Stockholm. Vad Romander sedan gjorde i Stockholm och hur Holmer fick ansvaret för utredningen skriver han inget om. Var det möjligen politiken som grep in redan här? Det är först senare när Holmer lyfts från utredningen som Romander dyker upp. 

Axberger är starkt kritisk till hur utredningen avslutades med att peka ut Skandiamannen. Axberger skriver att åklagaren ”utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa.” och kallar detta ”den svenska rättsstatens slutliga kapitulation inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda.” Det ligger mycket i dessa starka ord.

Förutsättningarna för att återuppta utredningen är att det skulle dyka upp något helt nytt som förändrar spelplanen. En sådan omvälvning är att Sverige nu valt att ansöka om medlemskap i Nato. Vid tiden för mordet på Olof Palme var Sveriges militära samarbete med Nato en hemlighet som staten nog var beredd att gå mycket långt för att skydda. Om mordutredningen på något sätt hotade att synliggöra Sveriges säkerhetspolitiska dubbelspel och relationer kan detta ha varit en legitim anledning att välja bort utredningsspår. Sverige har till skillnad från andra länder fortfarande inte städat upp genom att offentliggöra register över de som samarbetade med våra fiender under kalla kriget så vi kan få ett avslut på detta kapitel. En  stilla förhoppning är att ett sådant arbete även kan innefatta nya ögon på Palmemordet och utredningen om mordet.  

Jag vill hävda att Hans Gunnar Axberger har skrivit standardverket om Palmeutredningen. Den bör läsas av alla som vill få en seriös och korrekt bild av detta ännu oavslutade och pinsamma kapitel i Sveriges moderna historia. Förhoppningsvis motiverar boken även läsare med insyn och inflytande över rättskedjan till insatser så att vi lär oss av misstagen.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift