Anders Ydstedt: Ett svenskt Leijon tiger om mycket

För en gångs skull är jag osäker på vad jag ska skriva om en bok.

Först och främst vill jag välkomna ännu en bok som beskriver Sveriges hemliga samarbete med ”väst” och Nato, och att alliansfriheten därmed var en myt. Det verkar uppenbarligen behövas många böcker för att få svenskarna att fullt ut förstå att vår medlemsansökan i NATO faktiskt är ett naturligt steg.

När jag läser är det dock mycket annat jag saknar, men antar att det finns en anledning till varför det är så. Förmodligen skulle Leijonhielm kunna skriva mycket mer, men avstår.

Boken följer inledningsvis Leijonhielms karriär från Öst-Ekonomiska Byrån, ÖEB, till IB och sedan åter till ÖEB. Leijonhielm arbetade på IB fram till avslöjandet och här bidrar han med en intressant pusselbit när han skriver ”källan bakom IB-affären”. Det fanns således inte flera källor som det ibland brukar hävdas. Så särskilt mycket nytt om spioneri och kunskapsinhämtning är det annars inte men de starka banden till NATO-länderna beskrivs väl.

Ett svenskt Leijon är ingen bok om en svensk motsvarighet till John le Carrés George Smiley, som Sveriges Radio rubricerade en intervju med Leijonhielm. Däremot är det en beskrivning av organisationer, människor och svensk politik där många kända namn passerar revy. En del namn blir publika långt efter att de passerat ÖEB och IB.

Olof Palme beskrivs som ”på intet sätt Sovjetvänlig” men hans anmodan till IB-chefen Elmér 1971 att upprätta kontakt med KGBs residentur vid ambassaden beskrivs som ”märklig”. Hur Elmér föreslog för SÄPO att Hans Holmér skulle vara kontaktperson till KGB har beskrivits mer ingående av Bo Theutenberg och Olof Frånstedt. Leijonhielm förklarar uppmaningen med att Palme förutsåg att Sovjet skulle få militärt och politiskt övertag i Europa och att det då vore bra med kontakter. Förslaget kan dock knappast ha förbättrat relationerna mellan IB och säkerhetspolisen. Egentligen är det väl ingen utom Palme och Elmér som vet om Palme överhuvudtaget gav detta uppdrag till Elmér.

Särskilt intressant tycker jag boken börjar bli när Leijonhielm skriver om hur totalitära länder hemlighåller ekonomisk statistik. Därför förstår man hur viktig ÖEB måste ha varit och hur viktig motsvarande kapacitet är även idag för att bedöma Rysslands och Kinas militära förmåga. Förvånad blir jag därför av hur lite det står om ÖEB och andra svenska analyser av Sovjets ekonomiska sammanbrott. Är dessa hemliga eller missade Sverige detta? Det vore i så fall både spännande och lärorikt att läsa om varför.

Boken avslutas med rekommendationer om hur analyser bör bedrivas. Leijonhielm beskriver arbetsformer, organisationer, konferenser och samverkan, och förespråkar samarbete och att det även görs öppna publika analyser av länder. Detta låter klokt och det aktuella exemplet hur USA och Storbritannien delade information om ryska planer inför kriget i Ukraina måste sägas ha varit ett framgångsexempel att ta lärdom av. Detsamma gäller för att bedöma komplexa terrorhot.

Det kollegiala avsnittet om konferenser med före detta företrädare för västliga och de sovjetiska/ryska underrättelsetjänsterna – med flera – är naturligtvis pikant och fullt med anekdoter – men frågan så här med facit i hand är vem hade mest nytta av dessa. Den farliga nedrustning av försvarskapaciteten som gjorts på senare år i länder som Tyskland och Sverige kanske baserades även på ”underrättelser” från dessa kollegiala möten med Markus Wolf och hans proffsluriga kolleger.

Att Sovjetunionens sammanbrott var förutsett och koordinerat, och att det fanns strukturer som var med och såg till att diktatorer inte ställdes till svars för brott mot mänskligheten  – liksom att enorma tillgångar försvann – är något Leijonhielm överhuvudtaget inte berör i sin bok. Det vore intressant att läsa hur Leijonhielm ställer sig till det Vladimir Bukovsky (Judgement in Moscow 2019) liksom Catherine Belton (Putins krets 2020) skriver om detta.

Jag ser fram mot nästa bok av Jan Leijonhielm, där han kanske tar upp något av detta. I så fall lovar jag att läsa den.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift