Anders Ydstedt: Håll tummarna för Laschet, ändå

Jag har många gånger efterlyst en bättre Tysklandsbevakning i svenska media. Tyskland är vår största handelspartner och det land som sätter agendan i EU efter Brexit. Svenska media har Tysklandsbevakningen lite förenklat gått ut på att kolla om Merkel är kvar. Men i år är den svenska valbevakningen från Tyskland riktigt bra med många fler media och röster. Kanske bidrar Merkels avgångsbesked till att öka intresset för vad som ska komma?

Så sent som i februari förra året konstaterade jag att Tyskland ligger närmare än USA – men inte i media. En snabb koll i mediadatabasen Retriever visade då att intresset för kandidaterna i amerikanska primärval var enormt medan intresset för de tyska kanslerkandidater under samma tid var minst sagt begränsat. En koll idag visar att de två främsta kanslerkandidaterna Scholz och Laschet tillsammans med Merkel i alla fall når upp till mer än hälften av pressklippen som Biden haft i svenska media de senaste 30 dagarna.

Icke förty finns det några teman som jag tycker det är angeläget att ändå lyfta så här före söndagens förbundsdagsval.

Tyskland är en liberal demokrati

Tyskland är en riktig liberal demokrati. De svenskar som menar att public service är det som symboliserar en liberal demokrati bör studera Tyskland och andra länder med en fungerande maktdelning. Makten delas i Tyskland mellan förbundsdagen, författningsdomstolen och inte minst förbundsrådet som utses av delstaterna. Detta gör att en förbundsregering inte kan genomföra stora förändringar på egen hand. Lagar kräver förbundsrådets godkännande och är lagar i strid med grundlagen kan författningsdomstolen riva upp dem. En enorm skillnad mot det svenska lagrådet som ibland bara är ett rundningsmärke. Så på samma sätt som i USA betyder därför inte ett förbundsdagsval i sig lika mycket som ett riksdagsval i Sverige.

SPD mer vänster än Scholz

Medan SPD varit i stor koalition med CDU (GroKo) har partiorganisationen rört sig åt vänster. Kanslerkandidaten Olaf Scholz försöker framställa sig som en fortsättning på Merkelkabinettet men är inte partiordförande för SPD. Chefredaktören för Schweiziska Weltwoche Roger Köppel går så lång att han kallar Scholz för en trojansk häst. Riktigt lika långt går inte Svensk Tidskrifts krönikör Rainer Zitelmann men är ändå inne på samma spår.  Bakom Scholz finns ledarduon Saskia Eskens och Norbert Walter Borjans och till dessa är Kevin Kühnert adjungerad. Walter Borjans är känd internationellt när han som finansminister köpte stulna CD skivor med data om tyskars konton i utlandet och Kühnert ville som ordförande för ungdomsförbundet (JUSO) att BMW och andra storföretag skulle socialiseras.

Scholz har ett återinförande av förmögenhetsskatten (som slopades 1998) på sin agenda vilket oroar de viktiga tyska familjeföretagen. I Tyskland är modellen med ägarledda företag (Mittelstand) dominerande, bl a för att bolagsstyrningen för publika företag missgynnar ägare på ett sätt som för övrigt en del vill se även i Sverige. Även förslag om att begränsa fastighetsägares möjligheter att ta ut hyror och kostnader för krav på renoveringar skulle begränsa äganderätten. Om Die Linke blir en del i en SPD-regering är hoten mot äganderätt och företagande betydande. 

Äntligen granskas de gröna

Opinionssiffrorna för Die Grünen har under valåret rasat från rekordnivåer. Partiet var så kaxigt att de till och med utsåg en egen kanslerkandidat i Annalena Baerbock. Det finns starkt stöd för grön politik i Tyskland men varje gång de gröna får höga siffror brukar de även bli mer röda i exempelvis skattefrågor, något som brukar straffa sig. Nytt i år är att Annalena Baerbock granskats på ett sätt som tyska media inte gjort med gröna politiker tidigare. Skandaler med oredovisade sidoinkomster, en friserad CV och tveksamheter till vad hon själv skrivit eller kopierat till en bok har bidragit till väljarraset. I takt med att grön politik blivit mainstream har även det gröna partiet utsatts för granskningar.

Öppet för analyser av Merkel

När eran Merkel, i alla fall i Tyskland, nu närmar sig sitt slut kommer många analyser av hennes insatser och ledarstil. Merkel har väntat in förändringar och majoriteter och därefter utformat sin politik därefter. Hon har framställt sin linje som den enda möjliga, att det helt enkelt inte funnits några alternativ. Sannolikt en lärdom från DDR-tiden där det kunde vara direkt farligt att sticka ut hakan med en egen agenda. Detta har varit en enorm framgångsmodell för maktinnehav, men också som Die Welts chefredaktör Stefan Aust konstaterar, ”16 år stabilitet men också 16 år av stagnation”. Enligt Aust har Merkel förvandlat CDU till ett av flera socialdemokratiskt-gröna partier. Utvecklingen har i Tyskland på många sätt varit god vilket Der Spiegel elegant presenterade i veckan i ett antal grafer – men samtidigt finns det enorma reformbehov. Merkel själv brukar efterlysa mer digitalisering. Tyskland behöver en pensionsreform liknande vårt fonderade system för att möta en åldrande befolkning. Tidplanen för den ”transformation” av industrin som drivits fram politiskt under senare år är knappast realistisk. Den är också ett betydande och rejält avsteg från den marknadsekonomiska linje som gjorde Västtyskland så framgångsrikt. Krav på att bilindustrin bara ska leverera elbilar begränsar marknaden för denna viktiga exportindustri. Oron för sysselsättning och konkurrenskraft är berättigad. Hur industrin ska klara den politiska omläggningen av elsystemet är också bekymmersamt.

Mer kol med Merkel

Många missuppfattar Energiewende som att det skulle vara ett projekt för att minska klimatutsläppen. Så är det inte. Det handlar om att stänga kärnkraften och ersätta denna med sol och vind och på sikt rysk gas. Då nedstängningen av kärnkraft uppenbarligen gått snabbare än det går att hitta alternativ har kolkraft blivit en nödvändighet – inte minst eftersom vi faktiskt inte kan styra när det finns sol och vind. I år har vädret inte varit bra för sol och vind och kolanvändningen har slagit rekord. Efter ett kraftig ras i kolanvändning efter murens fall hade användningen stabiliserats men i år är Tyskland på väg mot samma nivå som under Helmut Kohls tid. Utformningen av elmarknaden med ersättning för den som matar in solel har finansierat uppbyggnaden av en kinesisk industri och skapat höga elpriser. Det återstår att se om Tyskland går mot en elkris på samma sätt som Sverige.

Laschet bästa kanslern

Armin Laschet är den bästa kanslerkandidaten men hans möjligheter har varit begränsad. Det CDU som Merkel lämnar efter sig saknar tydlig agenda. Den före detta SPD ledaren Sigmar Gabriel sa i en podcast i veckan att förr kunde man väcka en CDU-medlem mitt in natten och fråga vad partiet stod för: Värnplikt, kärnkraft, nej till skuldsättning och motstånd mot de röda. Allt detta har förvunnit under Merkels år. Att EUs ekonomiska lokomotiv riskerar styras av SPD med planekonomer och NATO-motståndare från Die Linke är minst sagt oroande och gör att jag håller tummarna för Laschet på söndag men kanske behöver CDU några år i opposition för att hitta tillbaka till sin tidigare framgångsagenda.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift