Anders Ydstedt: Kan tysk Standortdebatte leda till nya reformer?

Tyskland är en av världens största industrinationer förkunnade förbundskansler Olaf Scholz, SPD, när han öppnade Hannover-mässan häromdagen i veckan. Framtidens utmaningar ska Tyskland möta med ”tillväxt, välstånd och tekniska innovationer och landet är väl positionerat för detta”, hävdade Scholz.

Talet bör ses som ett svar på den kritik som ständigt riktas mot koalitionsregeringen bestående av SPD, de gröna och liberala FDP, en så kallad ampelkoalition. BDI-presidenten Siegfried Russwurm har nyligen betecknat de två första åren med ampelkoalitionen för ”två förlorade år – även om vissa beslut fattats redan i tiden före”.

Den senaste tiden har det kommit flera besvärande nyheter för tysk ekonomi och konkurrenskraft. I Tyskland används begreppet ”Standortdebatte” för att beskriva landets konkurrenskraft. Prognosen för tillväxt är svag, OECD uppskattar den till 0,3 procent för 2024. Det ansedda institutet IW Köln varnar för att arbetslösheten i år kan nå sin högsta nivå sedan 2015 med 2,8 miljoner arbetslösa. OECD har presenterat data om skatt på arbete och Tyskland hamnar på plats två efter Belgien när man räknar ihop inkomstskatt och arbetsgivaravgifter.

Stefan Schaible, VD för Tysklands mest välrenommerade konsultföretag Roland Berger, säger i en intervju i Der Spiegel att det är just industrin som hotas. Tyskland står inför hotet om dramatiska välståndsförlust och en ”deindustrialisering”. IFO-institutet rapporterar att tyska företag planerar att minska investeringarna under året. Det kanske tydligaste exemplet på problem är den del av kemiindustrin vars produktion baseras på gas både som råvara och energi.

BDI-presidenten har därför rätt när han konstaterar att en del av landets ekonomiska problem kommer från tidigare regeringar. Kanske bör man tala om 18 förlorade år om man räknar in Angela Merkels regeringar där reformerna var få men de riktigt stora besluten var fel och stora: Inriktningen på energipolitiken, beroende av Ryssland för råvaror och energi, försvarspolitiken som nu måste läggas om till hög kostnad men också besluten som tvingat bilindustrin att skyndsamt ställa om till elektrifiering. Allt detta har inte precis gjort landet väl positionerat. Det arbete som nu sker i CDU för att ta fram en ny agenda är minst sagt nödvändig och liberala FDP som har finansministerposten försöker både begränsa skadeverkningarna i dagens politik och parallellt med detta ta fram bättre politik, nu senast förslag om skattelättnader för övertid.

Det blir inte lättare av att regeringens ministrar för helt olika politik. I svenska media nås man av nyheten att Brasiliens, Sydafrika, Spaniens och Tysklands finansministrar skulle ha föreslagit en global förmögenhetsskatt för superrika. Att Tysklands finansminister Christian Lindner från FDP skulle ha gått med på något sådan är helt otänkbart och nyheten visade sig vid en snabb kontroll helt felaktig. Lindner har helt avvisat denna typ av förslag men vid närmare kontroll visar det sig att en annan tysk minister, Svenja Schulze från SPD, skrivit en artikel om global skatt tillsammans med kolleger från Brasilien, Sydafrika och Spanien i The Guardian. Schulze har dock inte hand om skattefrågor. Detta är inte helt ovanligt för ampelregeringen där ministrar flera gånger har fått ta del av varandras utspel via media.

Hur illa är det då? De som följt tysk politik lite längre kommer ihåg den tid Tysklands pekades ut som Europas sjuke man kring millenieskiftet. Krismedvetande och följt av ett antal omfattande och smarta reformer, Agenda 2010, under förbundskansler Gerhard Schröder hjälpte då till att vända utvecklingen. Låt oss hoppas att dagens Standortdebatte ger upphov till nya tillväxtreformer för att möta dagens utmaningar.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift