Anders Ydstedt: Kan valet vända Tyskland?

Det är ett Tyskland i kris som går till ett tidigarelagt val den 23 februari – eller mer korrekt ett land i tre kriser.

För det första en politisk kris som lett fram till nyval när motsättningarna mellan SPD, FDP och de gröna till slut ledde till en total kollaps. Ännu en regering vars politik har fått ytterkantspartier som AfD och BSW att växa.

Den andra är migrationskrisen som i Tyskland fortsatt även efter 2015 när vi Sverige började lägga om vår politik. Häromveckan lade CDU ett förslag med fem åtgärder som röstades igenom med stöd av AfD och FDP. I Tyskland har det inte bara setts som omöjligt att regera med stöd av AfD, även att ta stöd av AfDs röster för egen politik har setts som en ”brandmur” som inte får passeras. Demonstrationerna har varit massiva inte minst i Berlin – även om opinionsmätningar visar på starkt stöd för CDUs migrationspolitik. Extra komplicerat är det att Angela Merkel har gått emot Merz och hon har fortfarande några supporters i CDU.rots att många nu ser dagens problem som skapade av Merkel, aktivt eller passivt genom att inte göra något åt dem. Frågan är inte minst på agendan efter nu aktuella Merkels memoarer. Merkels agerande mot CDU kommer att gynna AfD, ett parti som dessutom är ett direkt resultat av hennes politik. Kanske får vi se samma utveckling i Tyskland som i Sverige med politiska blockeringar. I så fall kommer AfD att växa sig än större – och det kommer att dröja innan landet får en regering beredd att ta sig an landets allvarliga ekonomiska kris. De senaste terrorattentaten ser ut att lyfta dessa frågor ytterligare inför valet.

Den tredje och kanske allvarligaste tyska krisen gäller ekonomin som om den inte åtgärdas kommer att förstärka de andra. Tysk ekonomi har backat sedan före pandemin och även för 2025 räknar tyska industriförbundet BDI med en svag recession på -0,1% medan resten av världen kommer att ha en tillväxt på +3,2% (WELT 250131). Ingredienserna i Tysklands ekonomiska kris är välkända; en hemlagad energikris, en industrikris som resultat av höga energipriser och ett osunt beroende av affärer med Kina och Ryssland.

Landet har under hela Merkel-eran levt gott på en dopad ekonomi. Politiken har inte sett problemen och än mindre gjort några strukturreformer. En ingång för de som vill fördjupa sig i de mer strukturella problemen är boken Kaput – The end of the German Miracle (Swift Press, 2024) av ekonomijournalisten Wolfgang Münchau. Boken är närmast en vidräkning med det tyska näringslivet och författaren har flera poänger. Münchau går igenom innovationskraft, energipolitik, beroende av Kina och läget för tysk bilindustri. En av huvudpunkterna är ett för stort fokus på konkurrenskraft där handelsöverskott har setts som en bekräftelse på framgång. Politiker ser sin roll som att stötta bolag och branscher och så länge det går bra är alla nöjda. Münchau nämner Wirecard och VW. Själv tycker jag att det är positivt med ett fokus på konkurrenskraft men denna gynnas i längden bäst av en pro-market politik och inte av att värna enskilda företag. Münchau pekar som många andra finger åt tysk bilindustri men här menar jag att han har fel. Tempot i elektrifieringen som inte minst Merkel påskyndade, är politiskt – inte marknadsstyrt – och är til syvende og sidst beroende av att elbolagen har erforderlig infrastruktur på plats.

Många internationella kommentatorer menar också att Tyskland har för låga investeringar och pekar exempelvis på brister i infrastruktur. I skottgluggen står alltid den så kallade ”Schuldenbremse” som infördes efter finanskrisen och som begränsar tyska politikers möjligheter att öka skuldsättningen med mer än 0,35 procent av BNP. I samband med pandemin gjordes ett avsteg från detta och regeringen fortsatte med stora extraordinära krediter även efter pandemin. Det var när författningsdomstolen i Karlsruhe tog tillbaka denna ”syltburk” som den förra regeringen började rämna.

Följer man tysk debatt så inser man hur klokt det är att det finns restriktioner. Professor Lars Feld vid Walter Eucken Institut i Freiburg, en av Tysklands främsta ekonomer, varnar för vad som skulle hända om skuldbromsen luckrades upp eller försvann: ”Den pågående valrörelsen visar på ett imponerande sätt varför Tyskland behöver en skuldbroms i sin nuvarande form. Debatten ger levande exempel på varje motivering från den ekonomiska litteraturen till förmån för strikta finanspolitiska regler. Politikernas benägenhet att tillgodose kortsiktiga önskemål genom alltför stora underskott äventyrar de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet.” (FAS 250202) och i en annan text skriver Feld att de som är mot skuldbroms ”egentligen bara vill kunna ägna sig åt mer fördelningspolitik ” (FAZ 250117). För utomstående betraktare av Tyskland kan ju Energiewende visa på vad tyska politiker kan lägga andras pengar på. Idag uppskattas omställningen av elmarknaden ha kostat tusentals miljarder euro, gett högre elpriser, högre utsläpp och ett instabilt elsystem. Nuvarande näringsminister Robert Habeck pratade i höstas om att inrätta en  om en Deutschlandfond som skulle ge olika former av bidrag till företagen.

Det är således klokt att överlåta åt tysk politik och författningsdomstol att vidhålla sin skepsis mot ökad offentlig skuldsättning. Men vad finns det då för förslag till reformer i partierna valagendor? IFO institutet har tagit fram en genomgång av förslagen och räknat på effekterna

SPD vill sänka skatten på arbete för de flesta (95%) löntagare och höja den för de som tjänar mest. De vill också att kapitalinkomster ska beskattas mer som inkomst av tjänst. CDU vill platta till inkomstskatten och höja fribeloppet liksom höja brytpunkten för högsta marginalskatt så färre omfattas av den. CDU vill även avskaffa den ”tillfälliga” solidaritetsskatten som infördes vid återföreningen samt sänka bolagsskatten från 30 till 25 procent. De gröna vill höja fribelopp och marginalskatten i inkomstskatten. FDP vill i likhet med CDU höja fribeloppet platta till inkomstskatten så att marginalskatten sjunker. FDP vill även avskaffa solidaritetsskatten och göra det fördelaktigt att spara. Tyskland har sambeskattning och olika beskattning beroende på familjesituation vilket gör det svårt att jämföra förslag med hur det är i Sverige. AfDs skatteförslag är inom detta område. Man kan dock konstatera att de enda riktiga strukturreformer som finns i partiernas skatteförslag är sänkt bolagsskatt och lägre marginalskatter på arbete.

I Sverige tittar vi ofta på tysk energipolitik och har dessutom redan infört den i elprisområde 4. CDU har med kärnkraft i sitt handlingsprogram och i veckan krävde CSU partiledare Markus Söder återstart av tre kärnkraftverk. I den stora valduellen på ZDF mellan Scholz och Merz vägrade Scholz erkänna att det pågår en avindustrialisering i Tyskland, något som tyvärr är ytterst påtagligt med utflyttning av produktion och fabriker som läggs i malpåse på grund av bl a höga energipriser. De som kritiserar tysk näringsstruktur glömmer dock ofta att även i en alltmer digitaliserad värld måste någon bygga alla de maskiner som bygger maskiner och här är Tyskland alltjämt världsmästare. Fortsätter avindustrialiseringen så kanske energipolitiken löser sig själv men med en politik som har en agenda för bättre ramvillkor för näringslivet finns det hopp. Friedrich Merz är en kansler som kan påbörja denna utveckling. Frågan är dock om det finns plats för detta efter valet eller om migrationsfrågorna och det politiska spelet leder till än mer förlorad tid för reformer för att vända Tyskland.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift