Anders Ydstedt: Kolkraft i Karlshamn och Slite
För oss som alltid intresserat oss för energifrågor finns det i alla fall en positiv sak med dagens elkris. Plötsligt börjar allt fler intressera sig för och inse hur viktigt det är med en fungerande energiförsörjning. Många letar nu också efter förklaringar till hur vi kunde hamna så är illa. Det är helt klart att dagens problem är tidsinställda bomber som apterades för länge sedan. Nedläggning av kärnkraftverk, en elmarknadsmodell som inte betalar premium för leveranssäkerhet, subventioner till biokraft och vind, bristande elnätkapacitet och om hörnet väntar aktivistiska miljöprövningar av svensk vattenkraft. Och allt detta samtidigt som vi går mot en kraftig elektrifiering av industri och transportsektor samt ökat beroende av digital teknik som inte ens klarar bråkdelar av sekunds nedsläckning. Vi ser tyvärr bara början på problemen.
I många år tog vi ett fungerande energisystem som något givet och Sverige har haft god tillgång till el som en konkurrensfördel. Den senaste tiden har dock skenande elpriser och akut risk för cirkulär nedkoppling gjort att energifrågorna hamnat på högkant. Vi har nått en så kallad tipping point. Det bör i detta sammanhang påtalas att energi är så mycket mer än el – även om el naturligtvis är en energibärare med unika fördelar. Att öka elanvändningen är därför i praktiken alltid förknippat med effektiviserings-, hälso- och miljövinster. Att beskatta elanvändning per se är i detta perspektiv helt fel men låt oss lämna skattefrågorna därhän denna gång.
Hur hamnade vi då i dagens situation? Många har med rätta uppmärksammat energiöverenskommelserna 2014 och 2016 samt ägardirektiv till Vattenfall att sluta med kärnkraft. Men historien börjar långt tidigare. Det finns nog få frågor som är så ordentligt utredda som svensk energiförsörjning. En bekant till mig brukar säga att bara att elda utredningar skulle kunna ge ett icke negligerbart bidrag till energiförsörjningen.
För det första bör man slå fast det politiska ansvaret. Ibland talas om att den svenska elmarknaden avreglerades 1996. Det som sker på elmarknaden därefter skulle då vara enkom marknadsdrivet. Det är dock helt fel att tala om ”avreglering”. Man bör i stället säga omreglering för det är politiska beslut som reglerar marknadsmodellen, förutsättningarna för produktion och distribution, samt inte minst skatter och avgifter. Dessutom samverkar elmarknaden med ett reglerat monopol på elnät och ett oreglerat monopol på fjärrvärme.
För att komplettera bilden av tidsinställda bomber har jag i helgerna roat mig med att läsa böcker, utredningar och riksdagsmotioner från tiden kring folkomröstningen om kärnkraft 1980. Hur såg egentligen de partier som var mot kärnkraft på elproduktionen? Centerpartiet presenterade sin politik i boken Energi som håller av dåvarande riksdagsledamoten Pär Granstedt (LT:s förlag 1979). Boken redogör för och förklarar Centerpartiets politik utifrån Motion 1978/79:2406 av Thorbjörn Fälldin m. fl. En del av de låsningar som än idag skapar problem grundlades redan här. Men innan vi går in på detaljerna bör man slå fast att det var en annan tid. Klimatfrågan var knappast uppmärksammad men Granstedt skriver redan i inledningen i boken att ”koldioxid kan på sikt leda till allvarliga klimatrubbningar”. Dessutom måste man ge dåtidens kärnkraftsmotståndare en eloge för att de faktiskt var medvetna om behovet av el när och där det behövdes – och därmed insåg att sol och vind inte kunde vara hela lösningen. Partimotionen och boken har kalkyler som utifrån sin utgångspunkt går ihop på sista raden, även om då också förutsåg lägre elanvändning än med kärnkraft. Här måste man också ge dåtidens Centerparti beröm för att relatera till verkligheten till skillnad från dagens naiva prat från kärnkraftsmotståndare om efterfrågeflexibilitet, batterier eller ännu mer intermittent kraftproduktion som lösning på bristande leveranssäkerhet.
Hur såg då Centerpartiets alternativ ut? Sol, vind och bio är den bild som sålts in i efterhand men det reala alternativet till kärnkraft innehöll mer än så. Centerpartiet kunde tänka sig en ökad kolanvändning, främst som kondenskraft för reglering och reservkapacitet. Regeringen Fälldin 1 diskuterade enligt boken att bygga ett stort kolkondenskraftverk i Slite på Gotland som förutom lokala behov skulle kunna ha blivit en nettoexportör av el till fastlandet.
Kol var således ett spår för att klara kraftproduktionen utan kärnkraft. I den statliga konsekvensutredningen (SOU 1979:83) pekades ett antal lägen ut för ny kolkondens, bland annat Karlshamn, Landskrona, Forsmark, Söderhamn och Oskarshamn samt dessutom en lång rad koldrivna kraftvärmeanläggningar (se kartan ovan). De som idag ondgör sig över oljeeldningen i Karlshamn ska veta att kraftverket tillsammans med fler andra kunde ha blivit koldrivna. Sverige fick sedermera också ett antal kolkraftverk med Värtan i Stockholm som det kanske mest kända.
Naturgas sågs av Centerpartiet som ett leveranssäkert alternativ med lägre miljöpåverkan än kol. Regeringen Fälldin 1 tog också initiativ till avtal om gasleveranser via ledningar från Tyskland. Detta stoppades av regeringen Ullsten men blev verklighet 1985 då en ledning till Klagshamn söder om Malmö invigdes (undertecknad är ansluten till detta nät och värmer huset med biogas).
Det riktigt stora greppet från Centerpartiet för att klara elförsörjningen var en storsatsning på kraftvärme som skulle eldas med fasta, inhemska bränslen men också med olja.
Granstedt skriver ”Huvuddelen av den nya elproduktionen skall dessutom ske decentraliserat i kraftvärmeverk. Avsättningen kommer framför allt att ske lokalt. Kraven på kraftledningssystemen blir mycket mindre. Några utbyggnader av det s k stamledningsnätet lär knappas alls bli nödvändigt. Under alla omständigheter kommer det inte bli behov av några 800 kV-ledningar.” I partimotionen finns en att-sats om att det inte ska byggas några 800 kV-ledningar och där hänvisas även till ”olösta säkerhets och miljöproblem” med dessa ledningar. Om Centerpartiet ska ha en eloge för att verkligen vilja lösa tillgången till el även när det inte blåste, även om det fick ske till priset av användning av kol, olja och naturgas, så var motståndet mot 800 kV-ledningar inte särskilt framåtsyftande. Sverige fick aldrig några 800 kV ledningar, sannolikt på grund av Centerpartiets motstånd. Idag skriker vi efter ökad nätkapacitet mellan norra och södra Sverige, inte minst för att ta tillvara mer vatten och vindkraft och 800 kV ledningar hade varit en lösning.
För de som följt debatten om fjärrvärmemonopolet ger läsning av boken Energi som håller även en förklaring till varför centerpartister ända in i våra dagar värnat detta monopol. Partiets huvudalternativ till kärnkraft var en gång i tiden, och är kanske än idag, kraftvärme skyddad av ett värmemonopol.
*
Idag önskar sig alla en lösning på den akuta elkrisen. Vi behöver mer el och vi behöver leveranssäker el där efterfrågan finns.
Låt oss börja med att göra om marknadsmodellen så att planerbar och reglerbar produktion lönar sig mer. En möjlighet är att lära av fjärrvärmelagens §37 där det sägs att endast prima värme ska medges tillträde till fjärrvärmenäten. Kanske skulle man kunna ställa samma krav på elproducenter om att bara tillåta ”prima el” så alla producenter tvingas ta ansvar för att kunna leverera el när den behövs – inte bara när de kan producera. Detta kan i praktiken ske genom avtal med aktörer som har reglerbar produktion och därmed skapas en bonus för reglerbar och planerbar el (vatten och kärnkraft) medan icke planerbar produktion (vind) får en malus för att använda terminologin från bilmarknaden.
Att dela upp marknaderna i elområden och som en del nu föreslår ännu mindre elområden påminner om Centerpartiets vision från 1970-talet. En sådan politik riskerar att skapa lokala oligopol/monopol på varje liten marknad. I stället behöver vi mer och bättre nät så att vi kan ta tillvara mer av elproduktionen. Elnät är en fantastisk uppfinning som gör att vi kan öka specialisering och handel.
*
Dagens problem är naturligtvis inte enkom en konsekvens av 1970-talets politik. Det har gjorts många bra saker och en del mindre bra därefter. Men det är alltid lärorikt att blicka tillbaka. En del tidsinställda bomber skapades i samband med kärnkraftsomröstningen, andra när elmarknaden omreglerades på 1990-talet och hela tiden har det skett nålstick mot kärnkraften. Förhoppningsvis leder dagens kris till att politiken tar en riktning mot en smartare elpolitik för mer el där och när vi behöver den.
Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift