Anders Ydstedt: Merkel ångrar inget

I veckan släppte Angela Merkel sina memoarer (Frihet, minnen 1954-2021, Albert Bonniers förlag), skrivna tillsammans med hennes nära medarbetare Beate Baumann. Tyska media är fulla av intervjuer och artiklar, som alltid skickligt orkestrerat av Merkel. Själv har jag ännu inte hunnit läsa boken men mycket från den finns i en stor intervju i Der Spiegel. Boksläppet i tisdags på Deutsches Theater finns också att se online.

Den som hoppas på att få ta del av reflektioner och förklaringar till historiska vägval kommer att bli besviken. Merkel erkänner inga fel, hon ångrar inget och tvekar inte att försöka skriva om historien i efterhand.

Tyskland befinner sig i flera djupa kriser som enligt många har sitt ursprung från de 16 åren med Angela Merkel som förbundskansler. Den säkerhetspolitiska situationen med ett försvar som länge varit underfinansierat i strid med Natos 2 procentsmål, beroendet av rysk gas, en energikris förorsakad av att kärnkraften lagts ned och avindustrialisering som följd på energikrisen. Tyskland är fortfarande fast i samma migrationskris som Sverige befann sig i 2015. Till detta kommer politiska kriser i flera delstater, där AfD växt fram som svar på Merkels uttalade att det saknades alternativ till hennes politik, Alternativlos.

Denna summering av Tysklands problem är kanske inte helt rättvis för redan före hennes tillträde som förbundskansler varnade dåvarande IFO-chefen Hans-Werner Sinn för att den tyska industrimodellen på sikt var ohållbar – men under Merkels tid vid makten gjordes inga reformer.

Memoarerna som kommer ut i anslutning till hennes 70-års dag summerar enligt henne själv 35 år i DDR och 35 år som politiker. Merkels ledarstil byggde på att vänta ut, ”zu merkeln”, andras positioner och sedan summera, utan egna principer och gärna tillsammans med SPD. Detta var sannolikt ett framgångskoncept i DDR där man gjorde säkrast i att inte märka ut sig, men det är knappast ett sätt att leda ett land. I bästa fall handlade det om att förvalta. De få gånger hon satte ned foten och skapade egna historiska avtryck utgör eller har förstärkt grunden för dagens problem.

De som känner mig vet att jag inte skriver kritiskt med facit i hand utan länge varit skeptisk till Merkel. Till saken hör att Merkel inte ens sökt medlemskap i CDU. Under DDRs sista dagar gick Merkel med i Demokratischer Aufbruch, en gruppering som förespråkade en socialistisk samhällsordning på demokratisk bas, som sedermera gick in CDU. När hon erbjöds att bli hedersordförande i CDU tackade hon nej. Kanske hörde hon aldrig hemma i CDU?

Robin Alexander från Die Welt och Dagmar Rosenfeld från podden The Pioneer analyserar Merkels bokpresentation i veckans avsnitt av podden Machtwechsel. De konstaterar att i tre aktuella frågor intar Merkel en position närmare de grönas än CDUs. Det handlar om synen på kärnkraften som Merkel stängde ner och där CDU nu öppnar för nysatsningar, det handlar om migrationspolitiken där CDU nu driver en linje som påminner om den svenska och slutligen frågan om statens skuldsättning, den så kallade skuldbromsen som Merkel var med och införa men som hon nu vill ompröva. Samtidigt, i synen på kriget i Ukraina, intar Merkel en extrem position som är på tvärs med de gröna, SPD och CDU. Hon anser nämligen inte att det är upp till Ukraina att avgöra när de eventuellt vill inleda fredsförhandlingar utan att detta är en fråga som måste ägas av fler länder. Merkels syn på Ukrainas ”Frihet” är minst sagt anmärkningsvärd, eller kanske Frihet har en annan betydelse för Merkel?

”Keinen Fehler” – Merkel medger inga fel när det gäller Rysslandspolitiken. Merkel gav ok till Nordstream 2 efter Rysslands annektering av Krym och hävdade då att detta var ett rent affärsmässigt beslut som inte handlade om politik. Idag säger hon i stället att det var rätt politik, påpekar Robin Alexander i podden Machtwechsel. Merkel tvekar inte att försöka skriva om historien.

Många hade nog sett fram mot att få en inblick i varför Merkel motsatte sig Ukrainas och Georgiens Natomedlemskap på Nato-toppmötet i Bukarest 2008. Efter den ryska massakern på civilbefolkningen i Bucha 2022 höll Zelensky Merkel och Sarkozy personligt ansvariga eftersom de blockerat Ukrainas Nato-medlemskap. I intervjun om boken med Der Spiegel hävdar Merkel att hon var orolig för tiden från ett sådant godkännande till dess att Ukraina kunde bli fullvärdig medlem i Nato. Jag har hört av personer som var med på toppmötet i Bukarest att Merkel gick runt och pratade maktspråk på ryska med delegationerna från de östeuropeiska delegationerna. Något som även nämndes i en artikel om Nato-mötet Der Spiegel förra året.  

Minskavtalet 2014 förklarar och försvarar Merkel med att det handlade om att vinna tid och hänvisar till romanförfattaren Robert Harris försök att skriva om Neville Chamberlains agerande i München 1938, som Erik Thyselius skrivit om i Svensk Tidskrift. I Harris bok ville Chamberlain vinna tid för att kunna rusta Storbritannien för ett krig med Hitler. Men om Merkel hade samma agenda i Minsk, varför rustade hon inte Tyskland och varför tillät hon nya gasledningar?

Det finns mycket att säga om Merkel som förmodligen inte finns med i hennes bok. Själv skulle jag gärna läsa om hur det var att tillhöra den så kallade resekadern, den priviligierade grupp i DDR som tilläts resa till väst. CDU har nu slagit in på en bättre väg men sista kapitlet om Merkel är sannolikt inte skrivet, var sig här eller av Merkel. Kanske Robert Harris kan skriva en roman om Merkel i Minsk?

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift