Anders Ydstedt: Röda städer behöver blåa omgivningar

What cities owe the provinces? Under den rubriken skrev Janan Ganesh på Financial Times om att städer står i skuld till sina omgivningar – och då menar han inte att det mesta som konsumeras i städer kommer från ”landet”. Utan Ganesh skriver istället om spänningarna i värderingar mellan stad och land, om hur redan de som bor precis utanför staden sätter högre värde på familjelivet, bilen, trädgården och trygghet. Det omvända, vad de som bor i staden tänker om de som bor på landet behöver jag väl knappast påminna någon om?

Skillnaderna i värderingar präglar också politiska preferenser. Ganesh pekar på London, Paris, San Fransisco som alla omges av ett konservativare kringland. Detsamma gäller i Sverige med (S)-styrda Stockholm, Göteborg och Malmö. Röda städer bekymrar med rätta borgerliga strateger som överväger anpassning av den egna politiken efter progressiva storstadsväljare. Det finns dock ett ytterligare perspektiv på detta enligt Ganesh.

En framgångsrik stad behöver nämligen ha konkurrenskraftiga skatter, rimlig nivå på regleringar och ett bra företagsklimat – och allt detta får de tack vara högerröster utanför staden. Själva röstar de vänster. Jeremy Corbyn, Londonbornas preferens när det begav sig, hade varit en olycka för London. Paris lever gott på de reformer som reverserat Hollandes företagsfientliga politik, men Parisarna valde socialisten Hidalgo.

I en svensk kontext skulle jag vilja lägga till de skattereformer som bidragit till att lyfta Stockholm som center för finans- och techindustri, samtidigt som Stockholmarna röstar rött. De mer progressiva värderingar som finns i städerna, som för all del också kan bidra till företagsklimatet, behöver helt enkelt balanseras av en konservativ politik. Ganesh menar att detta kan vara en förklaring till att vi ser så få stadsstater, och exemplifierar med att London och New York aldrig skulle fungera om de egna väljarna fick bestämma helt över sig själva i val.

I den bästa av världar kunde man hoppas på mer förståelse för varandras värderingar. Städerna behöver inte bara mer högerpolitik från omlandet, de behöver också den kompetens och köpkraft som varje dag pendlar in och ut från städerna. Ganesh beskriver istället Londonbor som läser Yanis Varoufakis, önskar sig hyresregleringar och gör sig lustiga över klädseln hos de som kommer in till London med nya Elizabeth Line.

Det här med att vilja ha staden för sig själv har gjort Stockholms politiker rädda för att slopa hyresregleringen som infördes 1942. Inflyttare har fått betala dyrt för att få plats i staden och dåligt fungerande hyresmarknad rankas som ett av Stockholms största konkurrenskraftsproblem. Denna egoism börjar nu också prägla synen på storstadstrafiken där städer byggs om för att begränsa tillträde med bil, som är det totalt dominerande trafiksystemet utanför städerna. Än värre är tankarna på den så kallade 15 minuters-staden där allt ska finnas inom 15 minuter med gång och cykel. Är kanske bilmotståndet bara ett medel för att slippa träffa de med andra värderingar?

På motsvarande sätt kommer de som bor i staden att få det svårare att ta del av världen utanför de nya virtuella stadsmurarna. Är det verkligen denna typ av klyftor och polarisering vi vill förstärka i samhället? Att betänka är också att på senare år är det storstadsnära kommuner som växer, inte storstäder. Janan Ganesh beskriver att många brittiska invandrare ser förorten som det mest önskvärda. Staden är inte idealet för alla.

Vad kan vi då göra? De flesta är nog överens om att stadsmurar inte var någon bra ide. Låt oss därför till att börja med undvika att försvåra den mobilitet mellan stad och land som båda vinner på. Högern måste akta sig för en politik som alienerar högerväljare utanför städerna – för tappar vi dem så går det illa i både stad och land.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift