Anders Ydstedt: Två hål i väggen

I likhet med migrationskrisen och gängkriminaliteten har elkrisen nu nått huvudstaden. Förhoppningsvis innebär det av vi nu äntligen kommer få se en konstruktiv debatt om svenska företag och konsumenters villkor – i hela Sverige.

Tre vanligtvis mycket kloka ekonomer från IFN, Ratio och Timbro riktade häromveckan skarp kritik mot regeringens förslag att garantera finansiering av ny kärnkraft. ”Regeringen vill lägga miljardbelopp av skattepengar på att subventionera kärnkraft” skriver de i Svenska Dagbladet.

De tre har onekligen en poäng i att politiken ska hålla sig borta från fria marknader. Men när de skriver ”en avreglerad marknad som elmarknaden” gör de mig minst sagt undrande. Mer korrekt är att säga att elmarknaden omreglerades 1996. Det är politiska beslut som designat marknadsmodellen (energy only) och styr med skatter och avgifter. Dessutom sker elmarknaden på ett reglerat elnätsmonopol som samverkar med ett oreglerat monopol på fjärrvärme (som i sin tur delvis bygger på ett avfallsmonopol). Sammantaget långt från en avreglerad marknad. Dessutom är naturligtvis elsystemet i grunden baserat på fysikens lagar och det är til syvende og sidst politikens ansvar att detta fungerar.

En del insåg redan 1996 att omregleringen inte gav incitament till ny elproduktion. Därefter har politiken stängt kärnkraften och subventionerat elproduktion som inte tar ansvar för leveranssäkerhet. Förändringarna har skapat regional obalans som förstärkts av anslutningar till det dysfunktionella tyska elsystemet. Särskilt gäller det elprisområde 3 och 4.

Marknadsvännen i mig är i grunden lika tveksam till vindsubventioner med elcertifikat som garantier till ny kärnkraft. Jag har dock svårt att acceptera dagsläget, när detta skrivs är elpriset i SE 4 över åtta kronor per kWh (2024-12-12 kl 17-18). Kanske än värre är att vårt elsystem inte längre kan garantera leveranssäkerhet för våra industrier. Det är här regeringens initiativ för att garantera ny basproduktion kommer in i bilden.

Det reala alternativet till ny baskraft är som jag tidigare skrivit ransonering och tyvärr har det växt fram en hel bransch av aktörer som lever på att vi ska förkasta Adam Smiths kloka ord om att vi alla får det bättre när vi inte är vår egen ”baker, butcher or brewer” utan överlåter åt proffs att baka, slakta och brygga (annat än i hobbysyfte). Det är knappast rationellt att det ska löna sig för hushållskunder att ha batterier i källaren och behöva vakta sin elanvändning efter väderleksrapporten. Ännu värre ser vi i Tyskland att befintliga företag uppmanas att anpassa sin produktion efter eltillgången och att nyinvesteringar stoppas på grund av elbrist. När jag här skriver Tyskland så räknar jag även in elprisområde SE4 där Sverige till fullo genomfört tysk Energiewende.

Idag förknippas el mest med problem men egentligen är el en alldeles fantastisk uppfinning. Eldrivna maskiner befriar mänskligheten från monotona och farliga uppgifter, el lyser upp vår värld och minskar vår exponering för hälsovådliga utsläpp.  Elektricitet räddar liv, den gör att vi kan spara livsmedel och håller liv i våra sjukhus. Med el kan vi hantera och bearbeta enorma datamängder, vi kan automatisera och robotisera. El är också centralt för att skapa tysta och utsläppsfria transporter. Det är för mig obegripligt att vi ska ha en elmarknadsmodell som främjar ransonering av denna mänsklighetens välgörare. Därmed inte sagt att vi ska slösa men nog ligger det något i Vattenfalls gamla devis om två hål i väggen? Att vi är trygga med att det finns el snär den behövs både hemma men också för elektrifiering av industrin och att kostnaderna är rimliga.

En sådan elpositiv elmarknadsmodell borde vara möjlig att skapa. En utgångspunkt är att enbart elproduktion som kan garantera leverans över tid bör tillåtas. Fjärrvärmelagens §37 om att endast tillåta ”prima värme” att ansluta till värmenäten är här en god förebild . Gärna volatil elproduktion från sol och vind men då måste producenterna själva ta ansvar för att kunna leverera även vid ”dunkelflaute” som tyskarna säger – det vill säga när det är både mörkt och vindstilla. Sol- och vindkraft kan med fördel samarbeta med exempelvis vattenkraft eller köpa egna batterier. Då skulle vi tvinga fram professionella lösningar istället för att överlåta problemet på slutkunderna.

På en sådan marknad finns det förutsättningar för att investera i baskraft. Kommer vi dit skulle även jag ansluta mig till IFN, Ratio och Timbros kritik mot ekonomiska garantier för ny kärnkraft. Men där är vi inte och då är det rimligt att vi garanterar finansiering av ny kärnkraft.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift