Andreas Birro: Naturresurser skapar inte välstånd

Donald Trumps nyimperialistiska synsätt innebär inte bara en föråldrad syn på internationella relationer, utan också en missuppfattning om vad som faktiskt gör länder rika. I över 300 år har marknadsekonomier blomstrat genom entreprenörskap och handel, inte genom exploatering av naturresurser. Ändå verkar Trump besatt av idén att råna Ukraina på dess mineraler – en fixering som är både irrelevant och skadlig.

Naturresurser är ingen garanti för välstånd, något Ryssland är ett tydligt exempel på. Landet är beroende av råvaruexport men har ändå en svag ekonomi. Samtidigt har länder som Polen och de baltiska staterna byggt sin framgång genom ekonomisk integration och innovation, inte genom råvaruutvinning. Ukraina står inför samma vägval: vill landet efterlikna Polen och Baltikum eller fastna i ett resursberoende som påminner om Kongo?

I grunden handlar debatten om två skilda synsätt: en imperialistisk idé om exploatering av naturtillgångar kontra en framtid byggd på nationell suveränitet, handel och entreprenörskap. Ukrainas framgång avgörs inte av dess mineraler, utan av dess förmåga att skapa stabilitet och integrera sig i den globala ekonomin.

Resursförbannelsen

Den så kallade resursförbannelsen, eller resource curse, är ett ekonomiskt fenomen där länder som är rika på naturresurser, som olja, gas och mineraler, ofta drabbas av negativa ekonomiska och sociala konsekvenser. Istället för att leda till välstånd resulterar dessa resurser ofta i långsammare ekonomisk tillväxt, utbredd korruption och svaga institutioner. Orsakerna är flera: en råvaruberoende ekonomi blir sårbar för prisfluktuationer, andra sektorer som industri och jordbruk försummas, och stora resursintäkter tenderar att koncentreras hos en politisk elit, snarare än att gynna befolkningen i stort.

Detta fenomen hänger samman med den skillnad som finns mellan maritima och kontinentala stater, som militärhistorikern Sarah Paine skriver om. Paine menar att länder som Japan och Singapore har byggt sin rikedom genom handel, specialisering och ekonomisk diversifiering. Kontinentala råvaruekonomier som Kazakstan, Indonesien eller för den delen Ryssland har däremot fastnat i beroendet av resursutvinning, vilket sällan skapar långsiktig tillväxt. Det är en seglivad missuppfattning att naturresurser ligger till grund för ett lands välstånd, något som ofta påstås om Sverige, trots att avkastningen från naturresurser bara utgjorde 1,2 procent av BNP år 2021. I grunden handlar det om en konflikt mellan förädling och extrahering, en motsättning som även speglas i historien. Det brittiska imperiets kolonialism byggde på handelsutposter och tankstationer, medan senare kolonialmakter, som Belgien i Kongo och dagens Ryssland i Ukraina, enbart fokuserade på att utvinna råvaror och förtrycka befolkningen.

Att naturresurser inte garanterar välstånd blir ännu tydligare när vi ser på andra resurser, som vatten. Länder med knappa naturresurser har ofta lyckats bättre genom innovation än de med överflöd. Israel, trots sina begränsade sötvattentillgångar, försörjer 80 procent av sitt vattenbehov genom avsaltning. Däremot lider många länder i Sahara och Sahel av vattenbrist, inte för att de saknar resurser, utan på grund av svaga institutioner. Även Kalifornien, trots sina resurser, hanterar sin vattenförsörjning ineffektivt på grund av politiskt motstånd mot marknadsbaserad prissättning. Samma mönster syns inom oljeindustrin: Venezuela, ett av världens mest oljerika länder, tvingas importera bensin från Iran på grund av korruption och vanstyre.

Sådana råvaruberoende stater kallas ofta petrokratier. De är helt beroende av att exportera naturresurser, särskilt olja, vilket skapar korruption, stagnation, krig och diktatur. Historikern Alexander Etkind beskriver hur endast en procent av Rysslands befolkning arbetar inom oljeindustrin, medan mer än hälften av statsbudgeten finansieras av den, en ekonomisk obalans som definierar petrokratier. USA och Norge hanterar sina oljeintäkter annorlunda: USA konsumerar främst sin egen produktion och har en diversifierad ekonomi, medan Norge reglerar och investerar sina oljeintäkter för att gynna befolkningen och undvika korruption(nåja, vi återkommer till det).

I Ryssland däremot har oljeutvinningen skapat en form av kolonialism där makten är koncentrerad långt från de oljeproducerande regionerna. Produktionen är inte arbetsintensiv, transportkostnaderna är ofta högre än produktionskostnaderna, och de ekonomiska vinsterna har antingen spenderats, sparats eller försvunnit i korruption. Lagen om avtagande avkastning innebär att varje ny enhet olja blir dyrare att utvinna, till skillnad från industriell produktion där stordriftsfördelar sänker kostnaderna. I västvärldens marknadsekonomier bygger produktion på humankapital och äganderätt, men i råvaruberoende ekonomier avgörs rikedom av naturens nyck snarare än av mänskligt arbete.

Den ryska ekonomin, präglad av olja, stål och imaginär styrka, tillhör en föråldrad imperiemodell. Den präglas av resursslöseri, cynism och misstro, en skarp kontrast till den modernitet som kännetecknar de maritima staterna i väst. Historien visar att det är just dessa faktorer – handel, innovation och entreprenörskap – som skapat de mest framgångsrika samhällena. Men vad är det som får vissa länder att omfamna denna utveckling medan andra fastnar i råvaruberoende? Svaret ligger i den entreprenöriella kulturen.

Råvaruexporterande länder tenderar också att motverka avmaterialisering, den ekonomiska och teknologiska utveckling där tillväxt blir mindre beroende av fysiska resurser. Istället för att främja innovation, digitalisering och effektiva produktionsmetoder bygger deras ekonomiska modell på fortsatt exploatering av naturresurser. Detta skapar en strukturell tröghet där politiska och ekonomiska eliter har incitament att bevara gamla industrier istället för att investera i ny teknologi. Länder som Ryssland och Saudiarabien har därför en inneboende motvilja mot energiomställning och digital transformation, eftersom det skulle minska efterfrågan på deras primära exportvaror. I kontrast ser vi hur resursfattiga, handelsinriktade ekonomier, som Japan och Nederländerna, har drivit på utvecklingen av mer resurseffektiva system och digitala tjänster. Råvaruekonomiers kortsiktiga vinstintressen och deras beroende av traditionella extraktionsindustrier utgör därmed ett direkt hinder för avmaterialisering och en mer hållbar global ekonomi. Detta mönster går igen i historien. Länder har i århundraden balanserat mellan två ekonomiska strategier: en handelsdriven tillväxt eller ett beroende av råvaruexport.

Entreprenöriell kultur

Det välstånd vi idag lever i har sina rötter i Storbritannien och USA, två länder som bröt med den historiska normen av meningslösa erövringskrig och plundring. Men varför lyckades just Storbritannien anpassa sig så väl? Hur blev de så rika och mäktiga? Vad drev deras expansion på haven och deras hängivenhet till handeln?

Ekonomiprofessorn Deirdre McCloskey kallar denna epok av förbättringar för den stora berikningen, en period av enastående ekonomisk tillväxt och materiell utveckling, där levnadsstandard, frihet och innovation exploderade. Hon kopplar detta till de maritima staternas framväxt och de kontinentala imperiernas tillbakagång. Enligt McCloskey var det inte primärt institutionella reformer som möjliggjorde denna transformation, utan en förändring i attityder, det hon kallar borgerliga dygder. Genom att omfamna värden som arbete, innovation och respekt för individens frihet skapades en kultur där entreprenörskap och ekonomisk utveckling kunde frodas.

Denna analys går hand i hand med Paines undersökning av maritima stater som Storbritannien och Nederländerna i kontrast till kontinentala makter som Ryssland och Kina. Paine argumenterar för att maritima staters beroende av handel och sjöfart tvingade fram mer dynamiska och öppna ekonomier, där konkurrens och innovation blomstrade. Kontinentala stater, däremot, utvecklade mer byråkratiska och centraliserade system som kvävde individens frihet och hämmade kreativ utveckling. McCloskeys tes kan därmed ses som en förlängning av Paines idéer: de maritima staternas framgång låg inte i geografiska eller materiella resurser, utan i en kulturell och ekonomisk öppenhet som premierade frihet, innovation och entreprenörskap. Det var i dessa samhällen moderniteten föddes. Tidigare i historien förvärvades eventuell rikedom genom krig, plundring och fördelning av befintliga resurser, aldrig genom hållbar tillväxt. Den stora berikningen förändrade detta och lade grunden för det välstånd vi tar för givet idag.

Imperialismen är alltså, till skillnad från vad Lenin hävdade, inte kapitalismens högsta stadium utan dess raka motsats. Där imperialismen bygger på plundring och exploatering, grundar sig kapitalismen på frivilliga utbyten och ömsesidigt samarbete. Imperialism handlar om att underkuva andra folk och skydda den nationella produktionen genom merkantilism, medan kapitalismen främjar globala handelsflöden, vilket förklarar varför liberaler ständigt betonar frihandel. Imperialismen ser världen som ett nollsummespel, där en nations vinst sker på en annans bekostnad, medan kapitalismen bygger på övertygelsen att välståndet växer när fler deltar i den globala ekonomin. Där imperialism kännetecknas av centralstyrning och erövringskrig, vilar kapitalismen på en decentraliserad ekonomi och en stark fredstanke, där suveräna stater frivilligt handlar med varandra. Medan imperialismen förstör välstånd, skapar kapitalismen det. Denna skillnad mellan exploatering och skapande har även format hur vi ser på ekonomisk utveckling i Norden. I Sverige lever ännu myten om att det var våra skogar och vårt stål som gjorde oss rika, men historien säger något annat.

Skogen och stålet gjorde oss inte rika

Det är en seglivad myt att Sverige blev rikt tack vare stål och skog. Många skolböcker hävdar att vår ekonomiska framgång 1970 berodde på att svenska fabriker förblev oskadda under andra världskriget och att Socialdemokraterna förvaltade detta guldläge under rekordåren. Visst gick ekonomin bra mellan 1950 och 1970, men tillväxten var faktiskt lägre än i övriga Norden och Europa. Sveriges starka utgångsläge efter kriget var inte orsaken till vårt välstånd, den ekonomiska framgången började långt tidigare, som Rutger Brattström skrivit om för Timbro.

Sverige blev rikt redan före 1950, under en period med låga skatter och stor ekonomisk frihet. Faktum är att vår snabbaste tillväxt skedde mellan 1890 och 1914, då Sverige växte snabbare än många andra länder. På 1860-talet var vi mottagare av internationellt bistånd, och fram till 1870 låg Sverige och Grekland på samma ekonomiska nivå, långt efter de industrialiserade länderna. Därefter tog tillväxten fart, och redan före andra världskriget hade Sverige passerat ekonomiska stormakter som Tyskland och Frankrike.

Sveriges rikedom är inget mirakel. Vi blev rika av samma skäl som andra framgångsrika länder: starka institutioner, näringsfrihet och fria marknader i kombination med en välfärdsstat. Idag har vi ungefär samma välståndsnivå som andra rika europeiska länder och ligger i toppen av OECD:s välståndsrankningar. Sverige är dessutom ett av världens mest ekonomiskt fria länder, enligt Heritage Foundations årliga index, till och med friare än USA. Många överskattar naturresursernas roll i att skapa välstånd. I slutändan är det marknadsekonomiska institutioner, inte råvarutillgångar, som gör länder rika. Men om naturresurser inte skapar välstånd, hur förklarar vi då Norges framgång? Svaret ligger i alla fall delvis hur landet hanterat sina resurser, även om de flesta av norrmännens problem stammar från deras beroende av råvaruexport.

Norge har länge varit föremål för svensk avund. Med högre berg och högre löner har landet lockat både beundran och ett visst mått av bitterhet från oss på andra sidan gränsen. Men bakom den storslagna naturen döljer sig en nation i svårigheter. Interna utmaningar som fallande produktivitet, företagsflykt och ett betungande skattetryck skakar grunden, samtidigt som oljeekonomin hotas av en global omställning till förnybara energikällor. På den internationella scenen framstår Norge alltmer som en passiv medspelare, villig att stödja auktoritära regimer i en jakt på kortsiktig harmoni.

Man brukar säga att den första generationen förvärvar, den andra förvaltar och den tredje fördärvar. Norge har länge ansetts vara ett perfekt undantag från detta, där pengarna bara växer med Oljefondens förmögenhet på mer än 19 000 miljarder, mer än 3.4 miljoner per norrman. Ett resultat av detta är att innovationstakten i Norge har blivit lidande, med få nya techbolag med hög lönsamhet. Det finns inget norskt Klarna, Spotify eller Novo Nordisk, men precis som i andra råvaruekonomier finns det istället många företag inom olja, livsmedel och fiskeri. Och den offentliga sektorn växer konstant. Norge har nu sjunde högst skattetryck i världen. Det senaste misstaget är den norska förmögenhetsskatten.

Den norska debatten om krig och fred präglas av en stark tro på diplomati, vilket kan kopplas till den tredje ståndpunkten – en tradition av neutralitet som tidigare innebar ovilja att välja sida mellan USA och Sovjetunionen och som idag yttrar sig i tveksamhet att fullt ut stödja västvärldens demokratier. Diplomaten Jan Egeland är en central figur i denna tradition, och även om han fördömt Rysslands agerande i Ukraina, har han också betonat vikten av förhandlingar framför fortsatt militärt stöd. Liknande hållningar finns inom den norska vänstern, där vissa har motsatt sig vapenleveranser till Ukraina, en debatt som inte har någon motsvarighet i Sverige.

Norge har länge undvikit resursförbannelsen och behållit sin demokratiska stabilitet trots oljeberoendet, men dess långsiktiga ekonomi och politiska hållning påverkas av samma utmaningar som andra råvaruexporterande länder. Kombinationen av oljeberoende och diplomatiskt överseende kan förklara Norges försiktiga agerande i internationella konflikter, vilket riskerar att gynna Putins intressen. Historien visar att Ryssland utnyttjar eftergifter och passivitet, och även om Norges intentioner är goda, kan dess hållning i praktiken uppfattas som ett indirekt stöd för Moskva. 

Potemkinimperiet

Imperier har genom historien tagit sig olika uttryck beroende på hur de skapat och upprätthållit sin makt, men alla bygger på någon form av ekonomisk dominans. De kommersiella imperierna, såsom det brittiska, använde handel och entreprenörskap för att knyta samman sina kolonier och skapa ekonomiskt beroende. Till skillnad från de mer exploaterande imperierna, där råvaror och arbetskraft utvanns till förmån för moderlandet, hade dessa en mer indirekt kontroll och avvecklade sig ofta själva när de ekonomiska incitamenten försvann. De exploaterande imperierna däremot, såsom Spaniens och Portugals koloniala system, vilade på att brutalt utvinna naturresurser och arbetskraft, vilket ofta resulterade i en kortsiktig rikedom men långsiktigt instabila strukturer. En annan modell var det militära-imperialistiska systemet, där stormakter som Romarriket och Mongolväldet expanderade genom krig och höll samman sina territorier genom våld och direkt styre. Dessa imperier var ofta starka så länge de kunde expandera, men blev snabbt sårbara när expansionen avstannade och resurserna inte längre räckte för att hålla samman systemet.

Denna ekonomiska logik är avgörande för att förstå varför vissa imperier kunde bestå i århundraden medan andra kollapsade snabbt. Men även när makten byggde på råvaruexploatering eller militär dominans fanns det en gräns för hur länge periferin kunde bära upp kärnan. Detta blir särskilt tydligt i fallet med donutimperiet, där själva centrumet för makten var den fattigaste delen och beroende av resurser från sina yttre provinser.

Ett donutimperium, som Paine beskriver det, är en typ av imperium där kärnan är fattig medan de yttre delarna är rikare, och där centrumet suger resurser från periferin för att överleva. Sovjetunionen är ett klassiskt exempel – Moskva var beroende av rikedomar från Östeuropa och Centralasien, men i längden blev detta ohållbart. Den gamla skämtfrågan i östblocket, ”Varför blir inte USA kommunistiskt? För att Tjeckoslovakien kan inte försörja två kommunistiska supermakter,” fångar detta väl. Till och med den mest sofistikerade formen av imperialism har en gräns. När periferin slutar bära upp kärnan, kollapsar hela systemet. Ingen maktstruktur, oavsett hur stark den verkar, kan trotsa historiens gång för evigt.

Om man betraktar Ryssland idag, passar det inte in i någon av de klassiska imperiemodellerna. Det är varken ett kommersiellt imperium som bygger på handel och entreprenörskap, ett exploaterande kolonialimperium där periferin föder centrum, eller en global ideologisk stormakt som under Sovjetunionens tid. Istället kan det bäst beskrivas som ett neofeodalt resursimperium, där en liten elit i centrum, främst i Moskva och Sankt Petersburg, kontrollerar landets enorma naturtillgångar och fördelar dem genom ett nätverk av lojala oligarker och regionala makthavare.

Till skillnad från ett klassiskt donutimperium, där kärnan är fattig men periferin rikare, är i Rysslands fall både centrum och utkanter fattiga, med en svindlande rik elit som enda undantag. Systemets sammanhållande kraft är inte ekonomiskt välstånd utan en kombination av råvaruexport, repression och propaganda. Ryssland är snarare ett råvarudrivet militärimperium, där staten inte fungerar som en katalysator för ekonomisk utveckling, utan som ett verktyg för att bevara den rådande maktstrukturen.

Eller så kan man kalla det för ett potemkinimperium, där styrkan är mest en illusion, medan korruption, ineffektivitet och stagnation långsamt urholkar grunden.

Imperialism förstör välstånd, och USA gör bäst i att förpassa sina imperialistiska drömmar till historien, för den visar gång på gång att länder som bygger sin ekonomi på utvinning och export av naturresurser riskerar att fastna i stagnation och korruption, medan de som satsar på entreprenörskap och marknadsekonomi blomstrar. I slutändan är det inte råvaror som bygger en nations framtid, utan idéer, institutioner och innovation. Det är här Ukrainas verkliga möjlighet ligger, inte i mineralerna under dess jord, utan i dess förmåga att forma en modern, dynamisk ekonomi.

Det vore en bitter ironi om en postsovjetisk stat i Östeuropa förstod det, men inte den moderna kapitalismens födelseland självt.

Andreas Birro är frilansande skribent och opinionsbildare