Andreas Birro: Ryssland förlorar ett långt krig
Ryssland kämpar med en allt mer pressad ekonomi, där sanktionerna från väst får effekt. I veckan kollapsade rubeln och Rysslands ekonomi präglas av hög inflation och minskade statliga intäkter som försvarar landets krigsinsats i Ukraina. Med fortsatt västligt stöd är Ryssland på väg mot ett nederlag. Även med Donald Trump i Vita huset så kan Europa stå emot sina fiender.
I början av oktober beslutade Ryssland att ingå ett avtal med Pakistan för att byta kikärtor mot mandariner. Några veckor senare fick internationella deltagare på BRICS-toppmötet i Kazan rådet att ta med sig kontanter i dollar eller euro, eftersom Visa och Mastercard lämnade landet efter invasionen av Ukraina 2022.[1] Dessa exempel kan verka obetydliga, men de visar att allt inte står rätt till med den ryska ekonomin, trots Kremls påståenden om att västvärldens sanktioner inte biter och att deras ekonomi växer. Med stöd från väst är det Ukraina, inte Ryssland, som har tiden på sin sida.
Ryssland kämpar med hög inflation och rubeln ligger nu på den lägsta nivån sedan mars 2022 och har rasat med 24 procent sedan i augusti i år. En bidragande anledning tros vara USA:s nya sanktioner mot Gazprombank, en av de få större ryska banker som ännu inte hade svartlistats. Nu blir betalningar till Ryssland ännu svårare. Den ryska livsmedelsinflationen fortsätter att vara hög. Smörpriserna har stigit med 30 procent sedan december förra året. Solrosolja och grönsaker är andra varor som också drabbas av fortsatta prisökningar. Massflykt av kvalificerad arbetskraft och befolkningsminskning på grund av kriget och pandemin förvärrar situationen. Företag höjer lönerna för att attrahera arbetskraft vilket tillsammans med stora statliga bidrag driver ytterligare upp inflationen. För att förhindra att fler människor flyr vid en ny tvångsmobilisering erbjuder man nu rekryter en betalning på nästan 60 000 dollar för att strida i Ukraina.[2]
Ur ett större perspektiv är det ännu deppigare. På utgiftssidan är kriget kostsamt och försvarsutgifterna når nya rekordnivåer. 2025 kommer militära omkostnader att utgöra 40 procent av Rysslands offentliga utgifter, motsvarande hela 142 miljarder dollar. Ryssland spenderar också stora summor för att upprätthålla social stabilitet. Under de kommande sex åren planerar Kreml att lägga 431 miljarder dollar på olika sociala projekt, inklusive att höja minimilönen med minst 10 procent per år.[3]
Inkomstsidan ser inte bättre ut. Ryssland är en bensinmack, förklädd till ett land, konstaterade den republikanske senatorn John McCain. Det statliga gasbolaget Gazprom brukade stå för cirka 10 procent av Kremls skatteintäkter.[4] Denna generösa intäktskälla är nu borta. Efter att ha förlorat tillgången till den europeiska marknaden redovisade Gazprom en förlust på 6,8 miljarder dollar 2023[5], vilket gör det omöjligt för bolaget att föra över pengar till statskassan. Ryssland har få alternativ för att hitta nya inkomstkällor. Ekonomisk tillväxt skulle öka skatteintäkterna, men arbetskraftsbristen gör detta orealistiskt. Än så länge lever Ryssland på sparade pengar, men de håller på att ta slut. Enligt en rapport från den ryska tidningen Novye Izvestia kan Rysslands nationella välfärdsfond vara helt uttömd redan år 2025 på grund av lägre oljepriser och ökade sanktioner.
I september avslöjade Kyrylo Budanov, chef för Ukrainas militära underrättelsetjänst, att han hade information som tyder på att Ryssland kommer att försöka få ett slut på kriget redan 2025, på grund av Kremls ekonomiska problem. Det är ett tydligt tecken på att Ryssland inte kan vinna ett utnötningskrig. Fortsätter västvärlden att hålla uppe sanktionerna och att stödja Ukraina militärt och ekonomiskt är Ryssland dömt att misslyckas. Allt fler röster hörs för att få till förhandlingar om fred eller stillestånd. Om sådana förhandlingar sker, på Ukrainas villkor, måste Rysslands ekonomiska underläge tas i beaktande. Det är inte alls säkert att den bästa tiden för en fred är nu. Det kan mycket väl vara om ett år, när Ryssland är hårdare pressat på grund av sin bristande likviditet.
Sanktionerna kan bli smartare och bättre, men de fungerar för att dränera Ryssland på resurser. Den amerikanska militärhistorikern Sarah Paine argumenterar för att sanktioner ofta har missförståtts i den utrikespolitiska debatten. Under 1950-talet slutade USA att handla med Sovjetunionen och dess satellitstater vilket gjorde flera av dessa länder bidragsberoende. President Eisenhower förutspådde att det skulle ta 40 år för Sovjetunionen att kollapsa. Han hade rätt. Det tog nästan exakt 40 år för Sovjetunionen att bryta samman. Sanktioner är ett tämligen dåligt verktyg för att få regimer att ändra sin politik men utmärkt för att göra ens fiender fattigare, och därmed mindre farliga, över tid.
Samtidigt utgör västs stöd till Ukraina en försvinnande liten andel av ländernas BNP men det gör ändå stor skillnad. Danmark toppar världsligan sett till andel av ett lands ekonomi som läggs på stöd till Ukraina, men danskarna lägger ändå bara cirka 1,8 procent av sin BNP.[6] Vi skulle med enkelhet kunna dubbla stödet utan avsevärd minskning av vårt välstånd. Rysslands BNP motsvarar cirka 12 procent av EU:s ekonomi. Anta att EU skulle spendera 5 procent av sin BNP på försvar. Ryssland skulle behöva avsätta nästan 50 procent av sin egen BNP på försvar för att ens matcha EU. Även utan USA har vi förutsättningarna att stå emot Ryssland. Enligt den ukrainska kommunikationsbyrån Top Lead som sammanställt offentlig data så spenderar den genomsnittliga europén en kaffekopp per månad på stöd till Ukraina, medan en dansk spenderar sju kaffekoppar. Även det dubbla skulle vara ett billigt pris för kontinentens fortsatta frihet.[7]
Överallt kan man läsa om hur dåligt militärt rustad västvärlden, och särskilt Europa, är inför ett ryskt angrepp. Vid andra världskrigets utbrott var USA också relativt oförberett. Försvarsindustrin hade avskaffats efter första världskriget. Traumat efter kriget hade varit för stor, och tillverkarna av krigsmateriel målades av isolationisterna upp som “dödens köpmän”. Dupont som hade varit världens största tillverkare av krut var 1939 nere på 2% av den omsättning som de hade 1915. General George Marshall, den amerikanska arméstabschefen, var övertygad om att USA aldrig skulle klara av en nazistisk invasion. Han sade till president Roosevelt att om Hitler landsteg med fem tyska divisioner på den amerikanska östkusten, fanns det inget de kunde göra för att stoppa dem. Men vad USA däremot hade var den ekonomiska kapaciteten och den civila infrastrukturen att ställa om och producera vapen.
I den insiktsfulla boken Freedom’s Forge framhäver Arthur Herman hur den amerikanska ekonomin under andra världskriget genomgick en omvälvande förändring. Han beskriver hur ett stort antal nya företag och lösningar skapades som svar på krigets krav. Tiotusentals företag kontrakterades direkt av militären och etablerade snabbt nätverk med hundratusentals underleverantörer. Exempelvis började tillverkare av hushållsapparater som dammsugare att producera gasmasker, och bilföretag omvandlade sin produktion för att tillverka flygplan. I en intensiv konkurrenssituation utvecklade dessa företag innovativa metoder för att snabbt anpassa och skala upp sin produktion. Kreativa och okonventionella individer bidrog också genom att tillverka verktyg och delar i sina garage och vardagsrum. Roosevelt konstaterade att USA behövde bli “demokratins stora arsenal” och amerikanska fabriker kom att producera två tredjedelar av all militär utrustning som användes av de allierade i kriget enligt Herman: 286 000 flygplan, 8 800 örlogsfartyg, 5 600 handelsfartyg, 2,6 miljoner fordon och 41 miljarder patroner.[8]
Bill Knudsen, den dansk-amerikanska industrimagnaten som utsågs till ordförande för Office of Production Management och medlem av National Defense Advisory Commission, för vilket han berömt fick en lön på en dollar per år, ville bygga vidare på marknadsekonomins inneboende förmåga att anpassa sig. Det handlade om nya tillverkningsmetoder, konkurrens och riskspridning. Knudsen skulle inte toppstyra allt och ett av de viktigaste råden som han gav till Roosevelt var att “hålla det frivilligt”. En politikers impuls är ofta att diktera, reglera, förstatliga och ta över produktionen. Men Knudsen hävdade att det var den fria marknaden, inte byråkrater i Washington, som var lösningen på militärens problem. De befintliga värdekedjorna skulle utnyttjas underifrån och upp, snarare än att skapa nya uppifrån och ner. I stället för att beordra ett specifikt företag att producera något eller subventionera en befintlig tillverkare, byggde modellen på incitament. Vem som helst, var som helst, i hela USA, som kunde producera, skulle belönas av staten och få ett militärt kontrakt för produktion. Det var inte en toppstyrd process, utan en process som gick underifrån och upp, där dirigism avvisades till förmån för fria marknadslösningar. I stället för att beordra ett specifikt företag att producera något, skulle företagen producera först och få betalt senare, genom att dra nytta av incitamenten i en fri marknad snarare än att centralt planera krigsinsatsen.
Europa har förutsättningarna att genomföra samma drastiska upprustning idag. Med Donald Trump i Vita huset har vi inget val, även om processen hade kunnat ta fart för 30 år sedan. Ekonomin har alltid varit västvärldens styrka. I motsats till vad Kreml önskar att andra ska tro är tiden inte på Rysslands sida.
Andreas Birro är frilansande skribent och opinionsbildare
[1] https://foreignpolicy.com/2024/10/28/russia-economy-spending-sanctions-budget-war-ukraine/
[2] https://www.kyivpost.com/post/40203
[3] https://foreignpolicy.com/2024/10/28/russia-economy-spending-sanctions-budget-war-ukraine/
[4]https://www.reuters.com/markets/europe/russian-budget-expenditure-2023-total-351-bln-finance-minister-2023-12-27/
[5]https://foreignpolicy.com/2024/05/15/gazprom-2023-results-budget-war-economy-russia-putin-europe-china/
[6] https://www.ifw-kiel.de/topics/war-against-ukraine/ukraine-support-tracker/
[7] https://x.com/TopLeadEU/status/1852398025022550183
[8] Herrman, Arthur. Freedom’s Forge: How American Business Produced Victory in World War II. 2 uppl. Random House Trade Paperbacks.