Andreas Birro: Rysslands svaghet och västvärldens framtid

Nyhetsrapporteringen från Ukraina målar en dyster bild av framtiden. Ryska trupper fortsätter sin blodiga framryckning, offrar tiotusentals soldater för att erövra mer ukrainsk mark. Drömmar om en ukrainsk motoffensiv är borta, medan väst alltmer diskuterar ukrainsk neutralitet och ryska anspråk på stulen mark. Men detta perspektiv missar helheten och hur svårt sargat Ryssland faktiskt är. Landet plågas av skenande räntor, inflation och stagflation utan tydlig utväg. Västvärlden, inte minst Europa, måste återvinna sitt självförtroende i kampen mot denna relativt svaga fiende.

Utrikespolitiskt ser det inte mycket bättre ut för Ryssland. Putin fruktar en ny mobilisering och tvingas förlita sig på nordkoreanska soldater. Strategiskt har han fastnat i en återvändsgränd, utan annat än katastrofala val kvar. Putins besatthet av Ukraina har fått honom att offra andra geopolitiska intressen. Enligt Foreign Policy ser man nu en rysk variant av dominoeffekten, som urholkar Rysslands inflytande på andra håll och visar hur svag deras maktprojektion blivit. Dominobrickorna faller i riktning mot Moskva, och går det riktigt illa kan Ryssland stå helt utan allierade.

Dominoeffekten

Den första dominobrickan föll 2023 när Azerbajdzjan invaderade den separatistiska enklaven Nagorno-Karabakh och tvingade etniska armenier att fly. I stället för att vara garant för stabilitet, och en viktig säkerhetspartner för Armenien, vek Ryssland för Azerbajdzjans offensiv. Ryska trupper lämnade regionen och övergav en militärbas där nästan 2 000 soldater tidigare varit stationerade. Armenien har sedan dess börjat orientera sig mer mot väst.

Hösten 2024 föll nästa bricka. Efter att Bashar al-Assad störtades i Syrien förlorade Ryssland inte bara sin viktigaste regionala allierade, utan såg även sitt stöd för autokratiska regimer försvinna. Moskva avslöjades som en papperstiger, ett land som varken kunde agera som en stormakt eller stötta sina allierade illiberala ledare.

Rysslands baser i Syrien har varit avgörande för att transportera personal och utrustning till länder där Ryssland, inklusive Wagnergruppen, är aktiva, såsom Libyen, Centralafrikanska republiken, Mali och Sudan. Utan dessa baser hotas Rysslands förmåga att projicera makt i Afrika och upprätthålla sina militära och ekonomiska intressen där. Rysslands flottoperationer i Medelhavet riskerar att bli kortare, dyrare och mer sporadiska. Alternativen är få och ogynnsamma.

I Georgien vann den Putintrogna oligarken Bidzina Ivanisjvilis parti Georgisk Dröm valet igen, med stora valfusk och knappa marginaler. Men den demokratiskt valda presidenten Salomé Zurabisjvili har vägrat avgå och erkänna det nya parlamentet. Folket har tagit sig till gatorna för att demonstrera. EU-flaggan har blivit symbolen för landets tillhörighet, och Georgien står nu i samma vägskäl som Ukraina gjorde under Euromaidan 2014, det som senare kommit att kallas Värdighetsrevolutionen.

Belarus är däremot något av en fläck och ett test på hur svagt Moskvas inflytande egentligen är. 2020 bröt pro-demokratiska protester ut, men USA misslyckades med att stödja demonstranterna, vilket gav Putin möjlighet att stärka Lukasjenkos regim. Nu, efter ännu ett ifrågasatt val i januari 2025, står Lukashenko inför en mer organiserad och beslutsam opposition, vilket gör hans makt alltmer osäker, särskilt då Ryssland är distraherat av kriget i Ukraina.

Transnistrien, en del av östra Moldavien, har varit ockuperat av ryska trupper sedan Sovjetunionens fall. Västerländska beslutsfattare misslyckades med att ta itu med problemet och lät Rysslands imperialism frodas. Trots ryska löften om att dra tillbaka sina trupper, förblev situationen oförändrad. Efter att Ryssland stängt av gasen så har Transnistrien drabbats hårt av strömavbrott, och det diskuteras plötsligt om regionens kollaps. Västvärlden har lyser med sin frånvaro i diskussionerna om lösningar, trots att Transnistrien gränsar till Ukraina och att Ryssland strävar efter att sammanlänka sina erövrade områden.

Västvärlden måste inse att det system som USA och dess allierade byggde upp efter andra världskriget är starkare än vi kanske tror. Väst kan göra mer: genom kraftfullare sanktioner, ökat militärt och ekonomiskt stöd, samt en mer framåtblickande diplomati för att främja demokrati. Den övergripande trenden är dock tydlig: från Moldavien i väst till Kaukasus i öst och Afrika i syd förlorar Ryssland successivt sitt geopolitiska inflytande.

Västvärlden underskattar sig själv

Detta är förstås inget nytt. Västvärlden tenderar att underskatta sin egen styrka, medan dess motståndare ofta överskattar sin förmåga. De stora angreppen på USA under de senaste hundra åren, såsom attackerna på Pearl Harbor och den 11 september, är tydliga exempel på detta. En viktig lärdom för USA:s fiender från båda dessa händelser borde vara att inte utmana USA. Efter attackerna blev det avgörande att återupprätta en robust avskräckning för att förebygga framtida hot och säkerställa landets säkerhet samt globala inflytande.

USA lyckades bygga upp Japan till en stabil demokrati och allierad, medan situationen i Afghanistan förföll efter att USA beslutade sig för att dra sig tillbaka 2021. Trots dessa skillnader är lärdomen tydlig för västvärlden: avskräckning fungerade. USA har inte utsatts för en ny attack av samma omfattning som den 11 september. Däremot sände USA:s beslut att lämna Afghanistan en signal till Putin om att USA var svagt, vilket lär ha bidragit till invasionen av Ukraina.

Historien erbjuder vägledning i hur vi kan hantera denna utdragna konflikt med Ryssland. För det första kommer den inte att ta slut inom en snar framtid. Det tog flera generationer innan kinesiska och ryska ledare insåg att samarbete med väst var avgörande för att lyfta sina länder ur fattigdom – och först då avslutades det första kalla kriget.

Under stora delar av kalla kriget underskattade västvärlden sin egen förmåga. I början av 50-talet växte Sovjetunionens ekonomi snabbare än USA:s, vilket tolkades som ett argument mot det marknadsekonomiska systemet. Detta berodde dock snarare på att Sovjetunionen startade från en mycket lägre utvecklingsnivå, där Tsarryssland fortfarande var ett i stort sett feodalt jordbrukssamhälle med minimal industrialisering – teknologiskt sett var de omkring 100 år efter väst. Genom krigets industrialisering under tsarerna och den intensiva industrialisering som kommunisterna införde efter maktövertagandet, komprimerade Sovjetunionen dessa hundra år av teknologisk utveckling till några decennier. Men när de nådde teknologisk och industriell paritet kunde de inte längre hålla jämna steg med väst, främst på grund av politiken.

Sovjetunionen misslyckades med att skapa en hållbar ekonomi som kom alla till del, men var i stället skickliga på propaganda. Västerländska journalister rapporterade om välsorterade mataffärer i Moskva, men samma journalister hade svårt att resa till avlägsna delar av Ryssland där fattigdomen var utbredd. Ett annat exempel på västvärldens underskattning var den initiala förvåningen och oron när Sovjetunionen skickade upp den första satelliten, Sputnik, i oktober 1957. Detta tvingade västvärlden att uppgradera sina egna teknologiska satsningar, vilket ledde till rymdkapplöpningen där USA och Sovjet tävlade om att göra de största rymdrelaterade prestationerna. Under denna period av uppvaknande koncentrerade väst sina ekonomiska och teknologiska resurser för att vinna kapplöpningen, samtidigt som de säkerställde att de hade mat på bordet för sina medborgare.

Samtidigt betraktade kommuniststaternas ledare väst och såg intern splittring. USA kämpade med sin största arvsynd – den inbyggda rasismen – och rasuppror orsakade stora problem, särskilt under slutet av 60-talet. Landet präglades av massiva demonstrationer och Vietnamkriget orsakade både motstånd och upplopp. USA framstod som mer splittrat än någonsin. Medan ledarna i Moskva och DDR kunde luta sig tillbaka och styra utan större intern press, var amerikanska presidenter tvungna att stå ansvariga inför sina väljare och hantera offentlig kritik.

I slutet av 1960-talet började många amerikaner tvivla på sitt eget system. Medborgarrättsrörelsens kamp, protester mot Vietnamkriget och växande misstro mot regeringen, särskilt efter Watergate, skadade västvärldens tro på sin moraliska överlägsenhet. Frågan var om USA verkligen skulle vinna. Många var osäkra, och vissa ansåg till och med att Sovjetunionen hade övertaget tack vare sin centralstyrda ekonomi, militära upprustning och globala ideologiska dragningskraft.

Denna öppenhet och ansvarsskyldighet visade sig vara USA:s och västvärldens styrka. Demokratier är inte perfekta och de är ofta mer sårbara för inre konflikter, men det är också detta system som gör det möjligt för människor att uttrycka sina åsikter, driva förändring och hitta lösningar genom dialog. I längden är detta en större styrka än en fasad av enhetlighet och kontroll. Men demokratiernas inre meningsskiljaktigheter är dubbel: den leder till bättre beslut, men signalerar svaghet för det otränade ögat.

Både Sovjetunionen och USA gjorde i viss mån anspråk på universalism, att representera en politik som var till för hela mänskligheten. Även om Sovjetunionen under Lenin gav upp idén om en världsrevolution så fortsatte man att sprida sina idéer utomlands. Skillnaden handlade om uppgörelserna i systemet. USA insåg att diskrimineringen av svarta var en motsägelserna i konstitutionen, och arbetade för att förbättra landet. I Sovjet lades locket på för eventuella motsägelser och dissidenter avrättades eller skickades till fångläger.

Uttrycket ”att forma en mer fulländad union” kommer från den amerikanska konstitutionens inledning och uttrycker ambitionen att ständigt förbättra och stärka nationen. Det signalerar att USA:s demokrati är ett pågående projekt, där samhället strävar efter större rättvisa, frihet och enhet. I den amerikanska debatten används frasen ofta för att argumentera för politiska reformer, medborgerliga rättigheter och social rättvisa. Både konservativa och progressiva grupper refererar till den för att stödja sina visioner om hur USA bör utvecklas, vilket gör den till en kraftfull symbol i diskussioner om demokrati och samhällsförändring.

1970-talet präglades av Détente, en period av avspänning och förhandlingar mellan USA och Sovjetunionen som innebar en acceptans för att kalla kriget inte skulle kunna lösas genom en snabb eller avgörande seger. I stället handlade det om att hantera och stabilisera den globala situationen genom diplomati och samarbete, en slags fatalism inför att två system skulle existera sida vid sida. 1970-talet var en tid av tvivel. Amerikaner ifrågasatte om deras system verkligen var starkare än den sovjetiska kommunismen, särskilt med den fördjupade recessionen. Det var oklart om USA skulle vinna. Vissa trodde att världen kanske skulle förbli permanent uppdelad mellan amerikanska och sovjetiska intressesfärer.

Det var först under Ronald Reagan som västvärlden återfick sitt självförtroende. Reagan var den som öppet visade störst självförtroende om att vinna kalla kriget. Han kallade Sovjetunionen för ”ondskans imperium” och ökade dramatiskt militärutgifterna. Hans politik, inklusive det strategiska försvarsinitiativet (SDI), syftade till att pressa Sovjetunionen till kollaps. Senare deltog han i nedrustningsförhandlingar med Gorbatjov, vilket ledde till kalla krigets slut. Kriget i Afghanistan, den ekonomiska dräneringen orsakad av Reagans försvarsprojekt ”Star Wars”, som tvingade Sovjetunionen att lägga alltmer resurser på sitt försvar, samt interna problem, bidrog till Sovjets fall. Utbredd alkoholism, omfattande miljöproblem och en stark vilja till förändring, särskilt genom Gorbatjovs reformer, påskyndade processen.

Amerikanernas tro på sitt system återvände. Reagans retorik och politik stärkte övertygelsen om att USA hade en överlägsen politisk och ekonomisk modell. 1988 verkade det alltmer troligt att USA skulle segra. Den sovjetiska ekonomin var i fritt fall, och Gorbatjovs reformer, Glasnost och Perestrojka, visade att Sovjetunionen inte längre kunde hålla jämna steg.

President Eisenhower hade förutspått att det skulle ta ungefär 40 år för Sovjetunionen att kollapsa, och det visade sig stämma nästan exakt. Ett krig, även ett kallt sådant, slutar när motståndaren har fått nog, och i början av 90-talet var det just så det var. Då hade både ryssarna och de folk som levde under Sovjets styre i delrepublikerna fått nog. Det var länderna som betraktade oss som dekadenta som i själva verket gått i fördärvet.

Det var först efter kalla krigets slut som vi kunde se Sovjetunionen med nyktra ögon. De hade aldrig haft något avgörande försprång, varken ekonomiskt eller teknologiskt. Idag står vi inför samma utmaning när vi betraktar Ryssland, och när det ryska ledarskapet blickar mot oss. Västvärldens demokratier framstår för vissa som handlingsförlamade, splittrade och upptagna med frågor som könsneutrala toaletter, mångfald och tolerans – frågor som inte signalerar styrka för en ledare som Putin.

Men Putins syn på styrka är förvrängd. Demokratier tar bättre beslut just för att vi får vara oeniga, för att det finns utrymme för att ifrågasätta ledare och politiska beslut. Vi producerar också starkare, bättre och fler vapen eftersom våra ekonomier är mer dynamiska och flexibla. Det är genom denna öppenhet och mångfald av åsikter som vi bygger långsiktig styrka, och det är där Ryssland, med sitt stela och auktoritära system, kommer att stå sig sämre i längden.

Historiens slut – och återkomst

Det moderna genombrottet i internationella relationer bygger till stor del på en medveten glömska av historien. Där forna imperier en gång stred om gamla oförrätter, vilar dagens internationella samfund på principen om ömsesidigt erkända gränser – och därmed på att lämna historien bakom sig.

I Skåne, där jag bor, kliver jag på tåget söderut och tänker på slaget vid Lund 1676 – det blodigaste slaget på svensk mark, där den danska armén under Kristian V invaderade Sverige. Idag är det bara en skugga i historien. Vi färdas obekymrat över bortglömda soldaters gravar, vidare över Öresundsbron, och in i Danmark. Öresundsregionen är nu en av världens mest integrerade gränsregioner – ett bevis på att tidigare ärkefiender kan omvandlas till nära samarbetspartners. Att förstå historien är underskattat, att starta krig på grund av den är meningslöst. Mark har skiftat ägare tusentals gånger genom historien.

Få lade märke till det när Tysklands dåvarande förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Emmanuel Macron för några år sedan gemensamt lade ner en krans vid den okände soldatens grav på första världskrigets slagfält i Compiègne. Ändå var det ett betydelsefullt ögonblick.

Att Tyskland och Frankrike idag samarbetar och upprätthåller fred är ett undantag i historien, inte en självklarhet. Men just det faktum att ceremonin passerade obemärkt stärker min tes: historiska oförrätter bleknar när forna rivaler överger sina imperiedrömmar och byter ut nollsummespel(krig) mot samarbete och ömsesidig vinning(fred). I detta avseende hade Francis Fukuyama rätt: historien måste ta slut för att ge plats åt freden.

För Putin kan detta leda till en rad obehagliga överraskningar, en del av den dominoeffekt jag nämnde inledningsvis. Genom att åter väcka historiska argument som legitima skäl för erövringskrig har han ofrivilligt öppnat för att stora delar av Rysslands asiatiska territorier kan betraktas som rättmätiga inom den kinesiska intressesfären. Precis som tsar Nikolaj II har Vladimir Putin riktat in sig på fel fiende. Han slösar resurser på ett meningslöst krig i Ukraina, medan Rysslands verkliga hot, Kina, växer sig starkare. Enligt militärhistorikern Sarah Paine är inte frågan om Kina gör anspråk på ryskt territorium, utan när.

Tsarens ödesdigra felbedömning i det rysk-japanska kriget (1904–05) kostade honom allt. I stället för att förbereda sig för Tysklands angrepp la han resurser på att slåss om Manchuriet, en kamp som slutade i nederlag och banade väg för revolutionen. Historien upprepar sig. Väst har aldrig haft några planer på att invadera Ryssland. Men Kina har både vilja och skäl. Ryssland beslagtog enorma landområden från Kina under 1800-talet, större än hela USA öster om Mississippifloden. En revansch kan mycket väl stå på Pekings agenda. Kina och Ryssland verkar vara goda vänner nu, men deras allians är inte baserad på ideologisk samhörighet, utan på kortsiktiga intressen. Och medan den ryska militären är uppbunden i Ukraina lämnar man Sibirien oförsvarat. Från Kina kan de förvänta sig hämnd för sina återkommande övergrepp och brutaliteter som går tillbaka till mitten av 1800-talet.

Paine beskriver begreppet ”halvplanstennis”, en strategi där ett land enbart fokuserar på sin egen position utan att beakta motståndarnas agerande. Hon lyfter 1930-talets USA som exempel, där höga importtullar isolerade Japan, vilket i sin tur drev landet mot expansion av territorium för att få tag på mer naturresurser och bidrog till andra världskrigets utbrott. Lärdomen är tydlig: i geopolitik och affärer räcker det inte att bara att se till sina egna intressen – man måste förstå helhetsbilden. För västvärlden innebär det att identifiera Rysslands största svagheter, utnyttja sina egna styrkor och inte ignorera den ofta förbisedda konflikten mellan Ryssland och Kina.

Ryssland har förstås ett sista vapen kvar till sitt förfogande – kärnvapen. Putin är mindre förutsägbar och mer vårdslös än kalla krigets sovjetiska ledare, som upplevde två världskrig och såg förstörelsen av dem. Men skulle han använda kärnvapen mot antingen sin västra eller östra granne skulle Ryssland komma att betraktas som en pariastat värre än Nordkorea för all överskådlig framtid, även av kineserna, och bryta sönder den sino-ryska alliansen snabbare än Molotov-Ribbentrop-pakten. Mer sannolikt är att Ryssland viker sig i hårda förhandlingar, och krymper till en skugga av sitt forna jag.

Således talar inte mycket till Rysslands fördel. Rysslands maktelit bör fråga sig vems intressen kriget egentligen tjänar. Svaret är glasklart: enbart Putins. Väst kan skynda på sönderfallet och hjälpa sina vänner. För oss andra återstår att bevittna hur Rysslands nationella katastrof utvecklas, medan makteliten där väljer mellan att rädda vad som räddas kan, eller går under. Dominobrickorna fortsätter falla, och det är i Vladimir Vladimirovich riktning.

Andreas Birro är frilansande skribent och opinionsbildare