Andres Küng; Balternas sak är vår
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ANDRES KONG:
Balternas sak är vår!
Detta är den första av två artiklar av Andres Kung om Balticum.
Glasnost har inte betytt mycket. Förryskningen, förtrycket
och angreppen på exilbalterna
fortsätter trots att .bl a Amnesty
International rapporterar om
övergreppen och Europaparlamentet och Europarådet utnämnt Balticum till testfall för
den ”nya” sovjetiska politiken.
Balticum betyder alltför mycket för Sovjetunionen strategiskt
och ekonomiskt för att självständighet skall kunna beviljas.
Andres Kung är medlem av
Folkpartiets partistyrelse. Han är
författare till drygt 40 böcker,
bl a ”Balticum lever”.
•• ntligen har svenskarna börjat
upptäcka sina länge glömda
rannfolk på andra sidan Östersjön. ”Tystnadens konspiration” när det
gäller ester, letter och litauer ersätts sakta
men säkert av ett nymornat intresse. Men
innan vi går in på dagens motsägelsefulla
situation kan det vara nyttigt att fundera
ett ögonblick på varför det länge var så
tyst om Baltikum i vårt land.
Dåligt samvete
Den svenska tystnaden förr om åren berodde nog främst på att de flesta svenskar
inte hade en aning om vad som hände i
Baltikum. Röda armen erövrade de baltiska statema samtidigt som hitlertrupperna tågade in i Paris och gjorde sig beredda att ta språnget över Engelska kanalen. Västvärldens intresse riktades med
andra ord mot västfronten.
De baltiska regeringarna hade dessutom försummat sina länders försvar och
fann det meningslöst att göra militärt
motstånd mot sovjetmakten. Ester, letter
och litauer fick därigenom inte ens del av
omvärldens maktlösa sympati som finnarna under vinterkriget.
Just i Sverige bidrog nog också skamkänslor över baltutlämningen och skuldkänslor över det snabba och snöda erkännandet till tystnaden. Sverige erkände
den sovjetiska ockupationen våren 1941
– som första land efter Stalins dåvarande
bundsförvant, Nazi-Tyskland. I utbyte
fick den svenska regeringen 20 miljoner
kronor. Knappast någon av de stoltaste
stunderna i den svenska utrikespolitikens
historia …
Slutna länder
Efter kriget blev de baltiska länderna
praktiskt taget slutna områden för västerländska journalister. Hur många svenskar
har t ex en aning om att den baltiska gerillakampen mot den sovjetiska ockupationsmakten var den långvarigaste och
blodigaste i Europa efter andra världskriget?
När de baltiska gerillakämparna fångslades, torterades och i de flesta fall sköts
eller sändes i boskapsvagnar till sibiriska
läger, dröjde det åratal innan vi i väst ens
fick reda på deras namn. De blev på sin
höjd föremål för fotnötter i föga kända
exilhistorikers verk.
Numera kan den sovjetiska säkerhetspolisen knappt göra en husundersökning
hemma hos någon baltisk dissident utan
att Amnesty International, Hjälpcentralen för politiska fångar i Estland, lettiska
socialdemokrater i Sverige eller litauiska
aktivister i Vatikanen och Chicago får reda på det. Den sovjetiska diktaturens
mildring sedan Stalins tid har skapat nå-
got större möjligheter för demokratiska
motståndsgrupper – och för oss som vill
informera om dem som i öst kämpar för
våra värden i väst.
Visserligen är Nelson Mandela i Sydafrika fortfarande mycket mer känd utomlands än exempelvis Mart Niklus i Estland, Linards Grantios i Lettland och
Balys Gajauskas i Litauen. Och det blir
starkare reaktioner när Israel utvisar palestinska demonstranter än när Sovjet
landsförvisat baltiska demonstranter. Under senare år har vi i alla fall nåtts av så
mycket information om fångslade baltiska
freds- och frihetskämpar att ingen om
några år kan påstå att han eller hon inget
visste om förtrycket i våra närmaste
233
grannländer. Den som vill veta, den vet –
nu som då …
Demokratisk pånyttfödelse
Den demokratiska rörelsens pånyttfödelse i Baltikum under 1970-talet betydde
mycket för att väcka omvärldens intresse
igen. Låt mig påminna om några uppmärksammade protester under sjuttiotalet: _
– Estniska Demokratiska Rörelsens brev
till FN
– de 17lettiska kommunisternas protestbrev mot förryskningen
– 17 000 litauiska katolikers vädjan om
religionsfrihet
– de 45 estniska, lettiska och litauiska
demokraternas vädjan att Molatov-Ribbentrop-pakten ska sägas upp
eller åtminstone offentliggöras i Sovjet
– vädjan om en kärnvapenfri zon i hela
Norden (inkl Östersjön och Baltikum).
I Sverige innebar den estniska världsfestivalen ESTO 80 den första rejäla sprickan
i muren av tystnad kring baltema och Baltikum. Nästa stora genombrott skedde i
samband med den Baltiska tribunalen i
Köpenhamn och den Baltiska freds- och
frihetskryssningen sommaren 1985. Raden av avhoppare under senare år – alltifrån Valdo Randpere och Leila Miller till
Peeter Pihelgas – och deras kamp för att
få hit sina anhöriga har ytterligare ökat ’
uppmärksamheten. Liksom den senaste
sovjetiska taktiken att på löpande band
utvisa baltiska nationalister, som tvingats
att välja mellan Sibirien och – Sverige. En
oförskämd jämförelse förresten.
Det allmänt ökade intresset för utvecklingen i Sovjet under Gorbatj~vs tid har
också ökat uppmärksamheten kring Bal- 234
·tikum. På liknande sätt har de nationalistiska oroligheterna på andra håll i Sovjet,
framför allt i Armenien och Azerbaidjan,
ökat intresset för liknande problem också
i resten av Sovjet, däribland Baltikum.
Känslig sanning
Baltikum är särskilt känsligt för sovjetiska
makthavare därför att de inte vågar tala
sanning om hur baltstaterna införlivades.
De vill inte påminna om den nazi-sovjetiska pakten från hösten 1939, där Hitler
och Stalin delade upp Baltikum, Finland
och Polen mellan sig. De vill inte heller
påminna världen om de skamliga och
svekfulla metoder med vilka baltstaterna
sedan införlivades. Minst av allt vill de få
uppmärksammat att Sovjet under två av
andra världskrigets fem år kämpade med
ocl] ingalunda motHitler-väldet.
Självständighet åt Estland, Lettland
och Litauen skulle dessutom beröva
sovjetväldet dess ekonomiskt mest framstående delar samt en möjlig militär
språngbräda västerut. Större delen av de
sovjetiska kärnvapen som är riktade mot
Sverige, Danmark och Norge är utplacerade i Baltikum. Ideologiskt vill man inte
erkänna att 40 år av sovjetiskt styre bara
minskat kommunismens dragningskraft i
dessa delar av sovjetväldet. Skulle Sovjetledarna bevilja självständighet åt Estland,
Lettland och Litauen i dag, väntar Ukraina i morgon samt urgamla centralasiatiska och kaukasiska kulturländer som Armenien och Georgien i övermorgon.
Vaksam världsopinion
Samtidigt har sovjetledarna svårt för att
gå alltför hårt fram sedan Europaparlamentet och Europarådet har utnämnt
Baltikum till testfall för den ”nya”
sovjetiska politiken. Inför självständig-·
hetsfirandet i Lettland i höstas krävde ett
20-tal amerikanska senatorer att demonstrationerna inte fick hindras om glasnost-politiken skulle bevara sin trovärdighet. En liknande resolution antogs inför
det estniska och litauiska självständighetsfirandet i vintras. Under den sovjetiske regeringschefen Ryzjkovs Sverige-besök tog både folkpartiledaren Bengt Westerberg och moderatledaren Carl Bildt
upp baltiska frågor med den sovjetiske
gästen; båda höll också uppmärksammade tal under årets estniska självständighetsfirande i Sverige.
Minst av allt vill Sovjet få uppmärksammat att man under två av andra
världskrigets fem år kämpade med
och ingalunda mot Hitler-väldet.
Svårt dilemma
Den nya öppenheten ställer sovjetmakten
inför ett förmodligen olösligt dilemma i
nationalitetspolitiken, åtminstone i Baltikum. Antingen tar man talet om glasnost
och perestroika på allvar och tillåter då
öppen debatt i nationalitetsfrågor. Det
kan leda till stora demonstrationer mot
förryskning och förtryck, som ännu tydligare än hittills skulle visa världen att
drömmen om frihet och oberoende lever i
bl a det ockuperade Baltikum.
Eller tar man inte talet om glasnost på
allvar. I så fall kan man fortsätta att som i
dag utvisa baltiska demokrater och nationalister och religiösa aktivister – eller
som i går spärra in dem i fängelser, läger
och mentalsjukhus. Men sådana åtgärder
skadar trovärdigheten i den annars så
framgångsrika sovjetpropagandan i väst.
Därigenom blir det svårare att vinna det
västliga stöd som fordras för att man ska
lyckas med de ekonomiska förändringarna i Sovjet.
Nationella demonstrationer
Under det senaste året har en rad stora
demonstrationer genomförts i de baltiska
huvudstäderna, varav bara några har uppmärksammats utomlands. Det började i
fjor när säkerhetsorganen överraskades
av att så många balter vågade demonstrera i huvudstäderna Tallinn i Estland, Riga
i Lettland och Vilnius i Litauen.
I juni 1987 högtidlighöll tusentals ester, letter och litauer minnet av offren för
Stalins massdeportationer från Baltikum.
I augusti demonstrerade ännu fler mot
pakten mellan Hitler och Stalin, som blev
början till slutet för baltstaternas dåvarande självständighet. I november samlades man vid Självständighetsmonumentet
i Riga för att högtidlighålla 69-årsdagen
av Lettlands självständighet. Och i
februari i år firades 70-årsminnet av den
litauiska och estniska självständighetsförklaringen i Vilnius resp Tallinn.
I Tallinn deltog enligt ögonvittnen
många tusen människor – sammanlagt
kanske 20 000 ester. En rad demonstrationsledare greps iförväg, bland demflera
av det nya självständighetspartiets grundare, men andra kända och okända nationalister trädde in i deras ställe och möttes
med ovationer. Folkmassan ropade också
gång på gång ”Eesti, Eesti, Eesti vabaks!”
(Estland, Estland, Estland fritt!), innan
säkerhetspolisen gjorde slut på demon- 235
strationen. Märkligt nog fanns inte en enda svensk journalist på plats, fast demonstrationen var utlyst lång tid i förväg och
väntades få stor uppslutning.
Förryskningen
De flesta balter upplever förryskningen
som det största problemet i dag och inför
morgondagen. Massinvandringen av ryssar ses som ett hot mot balternas egen
framtid som särpräglade kuturfolk Förryskningen i form av massinvandring av
ryssar och andra icke-balter har ökat under senare år.
Esterna utgjorde enligt den senaste
folkräkningen 1979 knappt 65 procent
och letterna knappt 54 procent av befolkningen i sitt land. Sedan dess har de inhemska befolkningsandelarna sjunkit ytterligare i både Estland och Lettland.
Massinvandringen av ryssar håller på att
göra ester och letter till minoriteter och
till andra klassens medborgare i sina egna
hemländer.
Enligt den senaste sovjetiska statistiken ligger födelsetalen i Estland, Lettland
och Litauen en bra bit under och dödstalen över genomsnitten för hela Sovjet.
Den naturliga folkökningen i Baltikum är
därigenom bara hälften så stor som i hela
Sovjet. Dessutom svarar de ryska invandrarna för större delen av den naturliga
folkökningen i Baltikum. Estland, Lettland och Litauen är också – tillsammans
med Vitryssland – de enda icke-ryska republikerna som har nettoinvandring,
framför allt av ryssar.
De inhemska folkens sjunkande befolkningsandel – framför allt i Estland
och Lettland – skapar både oro och missnöje. En rad estniska, lettiska och litau- 236
iska författare har börjat att skriva och tala allt mer öppet om motsättningarna
mellan de inhemska folken och de invandrade ryssarna.
En välkänd estnisk författare,· Författarförbundets sekreterare Teet Kallas, har
varnat för att motsättningarna mellan ester och ryssar håller på att utvecklas till en
”krutdurk av sociala spänningar”. Han lade skulden på de ryska invandrarnas ”årtiondelånga kulturella och språkligaisolering”. När alla ester tvingas lära sig ryska,
samtidigt som nästan inga ryssar i Estland
behöver lära sig estniska, uppstår en
känsla av ”vi-och-dem” som försvårar
fredlig samlevnad mellan de båda folkgrupperna.
Kallas utsattes efteråt för häftig kritik
av det estländska kommunistpartiets
(konservative) förstesekreterare, men
lyckades ändå få in en artikel med liknande synpunkter i det allunionella kommunistpartiets tidning ”Pravda”. Det antyder
att anhängare och motståndare till den
nya öppenheten och förändringarna i
provinserna har kontakter också i Moskva – och tvärtom. Dessutom belyser det
hur svårt det kan bli för reformmotståndarna att vrida klockan tillbaka, nu när
allt tal om öppenhet och förändringar
väckt vissa förhoppningar runtom i unionen.
Färeträdare för samtliga kulturella
fackförbund i Estland – Författar-,
Konstnärs-, Tonsättar-, Filmregissör- och
Arkitektförbundet – har därför krävt att
estniska ska göras till officiellt språk i den
egna republiken. Liknande krav har kommit från Författarförbundets ordförande i
Lettland och litauiska kulturutövare. Men
sovjetledaren Gorbatjov visade ingen
som helst lyhördhet för nationella önskemål och krav under sin rundresa i Baltikum i fjor.
Storryssen Gorbatjov
Av någon anledning besökte Gorbatjov
inte Litauen, där den kristna motståndsrörelsen blivit en massrörelse för religions- och nationell frihet. i Estland och
Lettland besökte han mönsterföretag och
talade om behovet av ekonomiska förändringar i hela unionen. Men han visade
ingen medvetenhet om att han befann sig i
Större delen av de sovjetiska kärnvapen som är riktade mot Sverige,
Danmark och Norge är utplacerade
iBaltikum.
icke-ryska delar av imperiet. Snarare var
han lika okänslig eller omedveten som när
han i Ukrainas huvudstad Kiev satte likhetstecken mellan ”Ryssland” och ”Sovjetunionen”, fast hälften av den sovjetiska
befolkningen är icke-ryssar.
Gorbatjov betonade vikten av att bekämpa ”nationalism” och uppmuntra ”internationalism”. Det låter vackert, men
esterna har lärt sig att principen om ”internationalism” i sovjetisk praktik brukar
betyda storrysk chauvinism och fortsatt
förryskning av de icke-ryska folken.
Gorbatjov anslöt sig till den storryska
traditionen när han hyllade de ryska soldater som försvarat baltiska bönder och
fiskare mot nazismen. Det måste ha låtit
löjeväckande i många balters öron, eftersom just det nazi-sovjetiska samarbetet
betydde början till slutet för baltstaternas
dåvarande självständighet. Det skorrade
lika falskt när Gorbatjov i Estland betonade behovet av demokratisering. Det var
ju de ryska soldaterna som gjorde slut på
demokratin i Estland.
Gorbatjov gjorde också fräna utfall
mot de ”reaktionära exilbalterna och deras västliga understödjare”. Exilbalterna
anklagades för att sprida ”hatfyllda lögner” om det sovjetiska samhället. Och förra sommaren skylldes de stora baltiska
demonstrationerna på ”utländsk propaganda”. Brobygget mellan de ockuperade
hemländerna och exilen har blivit svårare
efter Gorbatjovs utfall.
Mer marknadsekonomi!
Ett av den nya reformpolitikens största
problem är att den åtminstone till en början kostar mer än den smakar för gemene
man. Tidigare har många arbetare, byrå-
krater och partifunktionärer kunnat leva
enligt maximen: ”Ni låtsas att ni betalar
oss, så låtsas vi att vi arbetar”. Skärpta
krav på arbetsdisciplin möter inget positivt gensvar, framför allt inte så länge varubristen, köandet och prisstegringarna
fortsätter som hittills.
I baltisk liksom i annan sovjetisk press
publiceras numera allt fler frispråkiga artiklar om missförhållandena i sovjetisk
ekonomi förr och nu. Enligt en estnisk
ekonom försvinner omkring 65 miljarder
(!) sovjetiska arbetstimmar på köandet.
Det motsvarar 35 miljoner (!) arbetares
(förlorade) helårsinsats i arbetslivet. Med
andra ord står mer än 25 hela Estland –
från spädbarn till åldring- i kö från morgon till kväll runtom i Sovjetunionen.
Med sådana siffror i minnet förstår
man kanske lättare vad de senaste årensför att inte säga årtiondenas ekonomiska
stagnation innebär. Visserligen har t ex
237
hyrorna legat stilla sedan 1928. Men det
har också medfört att bara den som har
mindre än sex kvadratmeter ren bostadsyta per person får ställa sig i bostadskö i
dagens Estland. En tvåbarnsfamilj som
har 24 kvadratmeter ren bostadsyta har i
praktiken inte en chans att få en ny bostad, om man inte har kontakter och kan
muta sig fram. Många familjer delar fortfarande kök och badrum med andra familjer osv.
Mjölk- och köttpriserna har legat stilla
sedan 1962. Men, påpekar den estniske
ekonomen, ”alla vet ju att det numera bara finns hälften så mycket korv i det som
kallades korv på den tiden, resten är mjöl
och vatten som säljs till korvpris”. Därtill
kommer varubristen som gör att det verkliga priset – på kolchosmarknaden där
man fortfarande kan få tag i korv – stigit
till nästan fyra gånger det officiella priset.
En del varor är ransonerade. Nyligen
ransonerades också kaffet. Fr o m i år har
varje invånare i Baltikum rätt till 600
gram kaffe om året. Det räcker till ungefär
en kopp kaffe i veckan per person. Men
ransonen är bara villkorlig – den gäller
bara under förutsättning att affårerna har
något kaffe att sälja överhuvudtaget.
Ekonomisk frizon
I allt fler socialistländer växer nu missnö-
jet med den centralstyrda planekonomin.
Den har bidragit till fortsatt fattigdom och
en ännu värre miljöförstöring än i väst.
Från Kina till Ungern har man sökt marknadsekonomiska lösningar i stället. Nyligen krävde också fyra ledande debattörer
i Estland sådana reformer.
Förslaget är desto mer intressant med
tanke på förslagsställarnas ställning och
238
bakgrund. Siim Kallas är biträdande chefredaktör för det estländska kommunistpartiets huvudorgan ”Rahva Hääl” (Folkets röst). Tiit Made är ekonornie doktor
och f d sovjetisk diplomat i Sverige. Edgar
Savisaar är chef inom den statliga plankommitten Gosplan i Estland. Mikk
Tiitma är biträdande ordförande i det
sovjetiska Sociologförbundet och välkänd publicist.
De fyra vill ställa sovjetrepubliken Estland under fullständig självförvaltning,
som skulle innefatta självfinansiering,
självförsörjning och självstyre (dock inom
Sovjetunionens ram). De vill lägga om
den ekonomiska strukturen så att man bara satsar på branscher som grundas på lokala resurser, är ekonomiskt lönsamma
och kulturellt acceptabla för esterna samt
står i samklang med esternas ekonomiska
traditioner.
Handelsutbytet med övriga sovjetrepubliker och med andra länder ska ske på
marknadsekonomiska grunder och grundas på direkta kontakter mellan producenten och konsumenten.De ekonomiska
förbindelserna med Sovjetunionens övriga unionsrepubliker och företag ska grundas på en ny, konvertibel rubel. Kooperativ verksamhet ska utvidgas. En del företag byggs upp som aktiebolag. Företag får
utnyttja såväl inhemska kapitaltillgångar
som utländskt kapital.
”Styrningen i näringslivet ska ske efter
ekonomiska principer och företagen agerar självständigt. Byråkratiska organisationer som inte direkt sysslar med ekonomins allmänna utvecklingsplanering och
förverkligandet av densamma avskaffas.
Planorganen sysslar bara med allmänna
förhållanden i ett längre perspektiv. Beslutsrätten läggs där produktionsresultaten skapas. Den ekonomiska samordningen byggs upp nerifrån, dvs högre organisationer bildas av företagen själva och bara om det behövs.”
Om detta förslag lagts fram för några år
sedan, hade förslagsställarna förmodligen
spärrats in på mentalsjukhus eller i läger.
Nu har det i stället förts en intensiv debatt
om deras förslag i officiella tidningar och
ingen av dem har ens förlorat jobbet. Än
så länge, är väl säkrast att tillägga. Gorbatjovs kanske främste rådgivare i ekonomiska frågor, armeniern Abel Aganbegjan, förklarade i sovjetisk TV att förslaget
förtjänar att undersökas. Det samma sade
han under ett besök i Sverige i vintras.
Brobygget mellan de ockuperade
hemländerna och exilen har blivit
svårare efter Gorbatjovs utfall.
Även om det är svårt att se hur det
allunionella kommunistpartiet skulle
kunna godta ekonomisk självförvaltning
för någon av unionsrepublikerna, så kan
mer begränsade reformer förmodligen
genomföras. Redan lär makthavarna i
Moskva ha godkänt bildandet av en ny
myndighet för estländsk utrikeshandel,
ESTIMPEX, och liknande utrikeshandelsorganisationer i Lettland och Litauen.
Sveriges Exportråd undersöker för närvarande hur handeln mellan Sverige och
Baltikum ska kunna byggas ut inom ramen för det svensk-sovjetiska gränshandelsavtal som slöts år 1985.
Miljöhot
Gorbatjovs glasnost har också medgivit
en öppnare debatt i miljöfrågor. Ryska
författare och andra milövänner har åtminstone tills vidare lyckats stoppa jätteprojektet att vända de sibiriska flodernas
lopp. På liknande sätt har lettiska miljö-
. vänner lyckats hindra bygget av ett planerat jättekraftverk i sitt land. Och litauiska
miljövänner har satt stopp för planerad
oljeutvinning vid Kuriska näset utanför
den litauiska kusten.
I Estland har man lyckats uppskjuta ett
jättelikt fosforitprojekt med ett par, tre år.
Om detta projekt genomförs, kommer
stora delar av Estlands vatten, jord och
luft att förgiftas. Det kommer i sin tur att
få förödande föjder för folkhälsan. Också
Sverige skulle drabbas av ökad övergödning i Östersjön samt ökade utsläpp av
svaveldioxid, kadmium och andra tungmetaller i Estland.
Estländska forskare har därför gått till
storms mot projektet med Vetenskapsakademins företrädare i spetsen. Tack vare den nya öppenheten har estniska författare, journalister, advokater, lärare
med flera öppet kunnat stödja forskarna.
Informationen har lagt grunden till en
folkrörelse för att rädda miljön i vårt
grannland Estland och i Östersjön.
Därför hoppas estniska forskare, författare med flera att myndigheter och opinionsbildare i resten av Norden ska vädja
till makthavarna i Moskva att undanröja
detta hot mot livsmiljön i Estland och
239
Östersjön. Vad säger den svenska regeringen, oppositionen och miljörörelsen?
(Se Ulo !gnats’ skrift ”Fosforitbrytningen
i Estland” [MH Publisbing 1988], som
bygger på mängder av dokument och debattartiklar i sovjet-estnisk press under
det senaste året.)
Splittrad bild
Bilden av Gorbatjovs glasnost är alltså
synnerligen splittrad i Baltikum. Det betonar även de flesta av de politiska eller
religiösa aktivister som under senare tid
landsförvisats. En av dem är den lettiske
baptisten Janis Rozkalns, som efter fyra
års fångenskap frigavs i förtid och utvisades i höstas. När han kom till väst förklarade han:
-Det finns i dag två Sovjet. Ett i Moskva och Leningrad, där glasnost-politiken
tillåts. Det andra Sovjet finns i Riga och
andra städer där glasnost knappast
märks.
Så länge Gorbatjov inte talar sanning
om hur Baltikum införlivades i Sovjetunionen kommer hans tal om en ny öppenhet att sakna trovärdighet i Baltikum.
Och så länge han varken tar avstånd från
gårdagens eller dagens förryskning och
förtryck, kommer inte heller hans tal om
förändringar att tas på fullt allvar i Estland, Lettland eller Litauen.
Balternas sak är vår!
Detta är den första av två artiklar av Andres Kung om Balticum.
Glasnost har inte betytt mycket. Förryskningen, förtrycket
och angreppen på exilbalterna
fortsätter trots att .bl a Amnesty
International rapporterar om
övergreppen och Europaparlamentet och Europarådet utnämnt Balticum till testfall för
den ”nya” sovjetiska politiken.
Balticum betyder alltför mycket för Sovjetunionen strategiskt
och ekonomiskt för att självständighet skall kunna beviljas.
Andres Kung är medlem av
Folkpartiets partistyrelse. Han är
författare till drygt 40 böcker,
bl a ”Balticum lever”.
•• ntligen har svenskarna börjat
upptäcka sina länge glömda
rannfolk på andra sidan Östersjön. ”Tystnadens konspiration” när det
gäller ester, letter och litauer ersätts sakta
men säkert av ett nymornat intresse. Men
innan vi går in på dagens motsägelsefulla
situation kan det vara nyttigt att fundera
ett ögonblick på varför det länge var så
tyst om Baltikum i vårt land.
Dåligt samvete
Den svenska tystnaden förr om åren berodde nog främst på att de flesta svenskar
inte hade en aning om vad som hände i
Baltikum. Röda armen erövrade de baltiska statema samtidigt som hitlertrupperna tågade in i Paris och gjorde sig beredda att ta språnget över Engelska kanalen. Västvärldens intresse riktades med
andra ord mot västfronten.
De baltiska regeringarna hade dessutom försummat sina länders försvar och
fann det meningslöst att göra militärt
motstånd mot sovjetmakten. Ester, letter
och litauer fick därigenom inte ens del av
omvärldens maktlösa sympati som finnarna under vinterkriget.
Just i Sverige bidrog nog också skamkänslor över baltutlämningen och skuldkänslor över det snabba och snöda erkännandet till tystnaden. Sverige erkände
den sovjetiska ockupationen våren 1941
– som första land efter Stalins dåvarande
bundsförvant, Nazi-Tyskland. I utbyte
fick den svenska regeringen 20 miljoner
kronor. Knappast någon av de stoltaste
stunderna i den svenska utrikespolitikens
historia …
Slutna länder
Efter kriget blev de baltiska länderna
praktiskt taget slutna områden för västerländska journalister. Hur många svenskar
har t ex en aning om att den baltiska gerillakampen mot den sovjetiska ockupationsmakten var den långvarigaste och
blodigaste i Europa efter andra världskriget?
När de baltiska gerillakämparna fångslades, torterades och i de flesta fall sköts
eller sändes i boskapsvagnar till sibiriska
läger, dröjde det åratal innan vi i väst ens
fick reda på deras namn. De blev på sin
höjd föremål för fotnötter i föga kända
exilhistorikers verk.
Numera kan den sovjetiska säkerhetspolisen knappt göra en husundersökning
hemma hos någon baltisk dissident utan
att Amnesty International, Hjälpcentralen för politiska fångar i Estland, lettiska
socialdemokrater i Sverige eller litauiska
aktivister i Vatikanen och Chicago får reda på det. Den sovjetiska diktaturens
mildring sedan Stalins tid har skapat nå-
got större möjligheter för demokratiska
motståndsgrupper – och för oss som vill
informera om dem som i öst kämpar för
våra värden i väst.
Visserligen är Nelson Mandela i Sydafrika fortfarande mycket mer känd utomlands än exempelvis Mart Niklus i Estland, Linards Grantios i Lettland och
Balys Gajauskas i Litauen. Och det blir
starkare reaktioner när Israel utvisar palestinska demonstranter än när Sovjet
landsförvisat baltiska demonstranter. Under senare år har vi i alla fall nåtts av så
mycket information om fångslade baltiska
freds- och frihetskämpar att ingen om
några år kan påstå att han eller hon inget
visste om förtrycket i våra närmaste
233
grannländer. Den som vill veta, den vet –
nu som då …
Demokratisk pånyttfödelse
Den demokratiska rörelsens pånyttfödelse i Baltikum under 1970-talet betydde
mycket för att väcka omvärldens intresse
igen. Låt mig påminna om några uppmärksammade protester under sjuttiotalet: _
– Estniska Demokratiska Rörelsens brev
till FN
– de 17lettiska kommunisternas protestbrev mot förryskningen
– 17 000 litauiska katolikers vädjan om
religionsfrihet
– de 45 estniska, lettiska och litauiska
demokraternas vädjan att Molatov-Ribbentrop-pakten ska sägas upp
eller åtminstone offentliggöras i Sovjet
– vädjan om en kärnvapenfri zon i hela
Norden (inkl Östersjön och Baltikum).
I Sverige innebar den estniska världsfestivalen ESTO 80 den första rejäla sprickan
i muren av tystnad kring baltema och Baltikum. Nästa stora genombrott skedde i
samband med den Baltiska tribunalen i
Köpenhamn och den Baltiska freds- och
frihetskryssningen sommaren 1985. Raden av avhoppare under senare år – alltifrån Valdo Randpere och Leila Miller till
Peeter Pihelgas – och deras kamp för att
få hit sina anhöriga har ytterligare ökat ’
uppmärksamheten. Liksom den senaste
sovjetiska taktiken att på löpande band
utvisa baltiska nationalister, som tvingats
att välja mellan Sibirien och – Sverige. En
oförskämd jämförelse förresten.
Det allmänt ökade intresset för utvecklingen i Sovjet under Gorbatj~vs tid har
också ökat uppmärksamheten kring Bal- 234
·tikum. På liknande sätt har de nationalistiska oroligheterna på andra håll i Sovjet,
framför allt i Armenien och Azerbaidjan,
ökat intresset för liknande problem också
i resten av Sovjet, däribland Baltikum.
Känslig sanning
Baltikum är särskilt känsligt för sovjetiska
makthavare därför att de inte vågar tala
sanning om hur baltstaterna införlivades.
De vill inte påminna om den nazi-sovjetiska pakten från hösten 1939, där Hitler
och Stalin delade upp Baltikum, Finland
och Polen mellan sig. De vill inte heller
påminna världen om de skamliga och
svekfulla metoder med vilka baltstaterna
sedan införlivades. Minst av allt vill de få
uppmärksammat att Sovjet under två av
andra världskrigets fem år kämpade med
ocl] ingalunda motHitler-väldet.
Självständighet åt Estland, Lettland
och Litauen skulle dessutom beröva
sovjetväldet dess ekonomiskt mest framstående delar samt en möjlig militär
språngbräda västerut. Större delen av de
sovjetiska kärnvapen som är riktade mot
Sverige, Danmark och Norge är utplacerade i Baltikum. Ideologiskt vill man inte
erkänna att 40 år av sovjetiskt styre bara
minskat kommunismens dragningskraft i
dessa delar av sovjetväldet. Skulle Sovjetledarna bevilja självständighet åt Estland,
Lettland och Litauen i dag, väntar Ukraina i morgon samt urgamla centralasiatiska och kaukasiska kulturländer som Armenien och Georgien i övermorgon.
Vaksam världsopinion
Samtidigt har sovjetledarna svårt för att
gå alltför hårt fram sedan Europaparlamentet och Europarådet har utnämnt
Baltikum till testfall för den ”nya”
sovjetiska politiken. Inför självständig-·
hetsfirandet i Lettland i höstas krävde ett
20-tal amerikanska senatorer att demonstrationerna inte fick hindras om glasnost-politiken skulle bevara sin trovärdighet. En liknande resolution antogs inför
det estniska och litauiska självständighetsfirandet i vintras. Under den sovjetiske regeringschefen Ryzjkovs Sverige-besök tog både folkpartiledaren Bengt Westerberg och moderatledaren Carl Bildt
upp baltiska frågor med den sovjetiske
gästen; båda höll också uppmärksammade tal under årets estniska självständighetsfirande i Sverige.
Minst av allt vill Sovjet få uppmärksammat att man under två av andra
världskrigets fem år kämpade med
och ingalunda mot Hitler-väldet.
Svårt dilemma
Den nya öppenheten ställer sovjetmakten
inför ett förmodligen olösligt dilemma i
nationalitetspolitiken, åtminstone i Baltikum. Antingen tar man talet om glasnost
och perestroika på allvar och tillåter då
öppen debatt i nationalitetsfrågor. Det
kan leda till stora demonstrationer mot
förryskning och förtryck, som ännu tydligare än hittills skulle visa världen att
drömmen om frihet och oberoende lever i
bl a det ockuperade Baltikum.
Eller tar man inte talet om glasnost på
allvar. I så fall kan man fortsätta att som i
dag utvisa baltiska demokrater och nationalister och religiösa aktivister – eller
som i går spärra in dem i fängelser, läger
och mentalsjukhus. Men sådana åtgärder
skadar trovärdigheten i den annars så
framgångsrika sovjetpropagandan i väst.
Därigenom blir det svårare att vinna det
västliga stöd som fordras för att man ska
lyckas med de ekonomiska förändringarna i Sovjet.
Nationella demonstrationer
Under det senaste året har en rad stora
demonstrationer genomförts i de baltiska
huvudstäderna, varav bara några har uppmärksammats utomlands. Det började i
fjor när säkerhetsorganen överraskades
av att så många balter vågade demonstrera i huvudstäderna Tallinn i Estland, Riga
i Lettland och Vilnius i Litauen.
I juni 1987 högtidlighöll tusentals ester, letter och litauer minnet av offren för
Stalins massdeportationer från Baltikum.
I augusti demonstrerade ännu fler mot
pakten mellan Hitler och Stalin, som blev
början till slutet för baltstaternas dåvarande självständighet. I november samlades man vid Självständighetsmonumentet
i Riga för att högtidlighålla 69-årsdagen
av Lettlands självständighet. Och i
februari i år firades 70-årsminnet av den
litauiska och estniska självständighetsförklaringen i Vilnius resp Tallinn.
I Tallinn deltog enligt ögonvittnen
många tusen människor – sammanlagt
kanske 20 000 ester. En rad demonstrationsledare greps iförväg, bland demflera
av det nya självständighetspartiets grundare, men andra kända och okända nationalister trädde in i deras ställe och möttes
med ovationer. Folkmassan ropade också
gång på gång ”Eesti, Eesti, Eesti vabaks!”
(Estland, Estland, Estland fritt!), innan
säkerhetspolisen gjorde slut på demon- 235
strationen. Märkligt nog fanns inte en enda svensk journalist på plats, fast demonstrationen var utlyst lång tid i förväg och
väntades få stor uppslutning.
Förryskningen
De flesta balter upplever förryskningen
som det största problemet i dag och inför
morgondagen. Massinvandringen av ryssar ses som ett hot mot balternas egen
framtid som särpräglade kuturfolk Förryskningen i form av massinvandring av
ryssar och andra icke-balter har ökat under senare år.
Esterna utgjorde enligt den senaste
folkräkningen 1979 knappt 65 procent
och letterna knappt 54 procent av befolkningen i sitt land. Sedan dess har de inhemska befolkningsandelarna sjunkit ytterligare i både Estland och Lettland.
Massinvandringen av ryssar håller på att
göra ester och letter till minoriteter och
till andra klassens medborgare i sina egna
hemländer.
Enligt den senaste sovjetiska statistiken ligger födelsetalen i Estland, Lettland
och Litauen en bra bit under och dödstalen över genomsnitten för hela Sovjet.
Den naturliga folkökningen i Baltikum är
därigenom bara hälften så stor som i hela
Sovjet. Dessutom svarar de ryska invandrarna för större delen av den naturliga
folkökningen i Baltikum. Estland, Lettland och Litauen är också – tillsammans
med Vitryssland – de enda icke-ryska republikerna som har nettoinvandring,
framför allt av ryssar.
De inhemska folkens sjunkande befolkningsandel – framför allt i Estland
och Lettland – skapar både oro och missnöje. En rad estniska, lettiska och litau- 236
iska författare har börjat att skriva och tala allt mer öppet om motsättningarna
mellan de inhemska folken och de invandrade ryssarna.
En välkänd estnisk författare,· Författarförbundets sekreterare Teet Kallas, har
varnat för att motsättningarna mellan ester och ryssar håller på att utvecklas till en
”krutdurk av sociala spänningar”. Han lade skulden på de ryska invandrarnas ”årtiondelånga kulturella och språkligaisolering”. När alla ester tvingas lära sig ryska,
samtidigt som nästan inga ryssar i Estland
behöver lära sig estniska, uppstår en
känsla av ”vi-och-dem” som försvårar
fredlig samlevnad mellan de båda folkgrupperna.
Kallas utsattes efteråt för häftig kritik
av det estländska kommunistpartiets
(konservative) förstesekreterare, men
lyckades ändå få in en artikel med liknande synpunkter i det allunionella kommunistpartiets tidning ”Pravda”. Det antyder
att anhängare och motståndare till den
nya öppenheten och förändringarna i
provinserna har kontakter också i Moskva – och tvärtom. Dessutom belyser det
hur svårt det kan bli för reformmotståndarna att vrida klockan tillbaka, nu när
allt tal om öppenhet och förändringar
väckt vissa förhoppningar runtom i unionen.
Färeträdare för samtliga kulturella
fackförbund i Estland – Författar-,
Konstnärs-, Tonsättar-, Filmregissör- och
Arkitektförbundet – har därför krävt att
estniska ska göras till officiellt språk i den
egna republiken. Liknande krav har kommit från Författarförbundets ordförande i
Lettland och litauiska kulturutövare. Men
sovjetledaren Gorbatjov visade ingen
som helst lyhördhet för nationella önskemål och krav under sin rundresa i Baltikum i fjor.
Storryssen Gorbatjov
Av någon anledning besökte Gorbatjov
inte Litauen, där den kristna motståndsrörelsen blivit en massrörelse för religions- och nationell frihet. i Estland och
Lettland besökte han mönsterföretag och
talade om behovet av ekonomiska förändringar i hela unionen. Men han visade
ingen medvetenhet om att han befann sig i
Större delen av de sovjetiska kärnvapen som är riktade mot Sverige,
Danmark och Norge är utplacerade
iBaltikum.
icke-ryska delar av imperiet. Snarare var
han lika okänslig eller omedveten som när
han i Ukrainas huvudstad Kiev satte likhetstecken mellan ”Ryssland” och ”Sovjetunionen”, fast hälften av den sovjetiska
befolkningen är icke-ryssar.
Gorbatjov betonade vikten av att bekämpa ”nationalism” och uppmuntra ”internationalism”. Det låter vackert, men
esterna har lärt sig att principen om ”internationalism” i sovjetisk praktik brukar
betyda storrysk chauvinism och fortsatt
förryskning av de icke-ryska folken.
Gorbatjov anslöt sig till den storryska
traditionen när han hyllade de ryska soldater som försvarat baltiska bönder och
fiskare mot nazismen. Det måste ha låtit
löjeväckande i många balters öron, eftersom just det nazi-sovjetiska samarbetet
betydde början till slutet för baltstaternas
dåvarande självständighet. Det skorrade
lika falskt när Gorbatjov i Estland betonade behovet av demokratisering. Det var
ju de ryska soldaterna som gjorde slut på
demokratin i Estland.
Gorbatjov gjorde också fräna utfall
mot de ”reaktionära exilbalterna och deras västliga understödjare”. Exilbalterna
anklagades för att sprida ”hatfyllda lögner” om det sovjetiska samhället. Och förra sommaren skylldes de stora baltiska
demonstrationerna på ”utländsk propaganda”. Brobygget mellan de ockuperade
hemländerna och exilen har blivit svårare
efter Gorbatjovs utfall.
Mer marknadsekonomi!
Ett av den nya reformpolitikens största
problem är att den åtminstone till en början kostar mer än den smakar för gemene
man. Tidigare har många arbetare, byrå-
krater och partifunktionärer kunnat leva
enligt maximen: ”Ni låtsas att ni betalar
oss, så låtsas vi att vi arbetar”. Skärpta
krav på arbetsdisciplin möter inget positivt gensvar, framför allt inte så länge varubristen, köandet och prisstegringarna
fortsätter som hittills.
I baltisk liksom i annan sovjetisk press
publiceras numera allt fler frispråkiga artiklar om missförhållandena i sovjetisk
ekonomi förr och nu. Enligt en estnisk
ekonom försvinner omkring 65 miljarder
(!) sovjetiska arbetstimmar på köandet.
Det motsvarar 35 miljoner (!) arbetares
(förlorade) helårsinsats i arbetslivet. Med
andra ord står mer än 25 hela Estland –
från spädbarn till åldring- i kö från morgon till kväll runtom i Sovjetunionen.
Med sådana siffror i minnet förstår
man kanske lättare vad de senaste årensför att inte säga årtiondenas ekonomiska
stagnation innebär. Visserligen har t ex
237
hyrorna legat stilla sedan 1928. Men det
har också medfört att bara den som har
mindre än sex kvadratmeter ren bostadsyta per person får ställa sig i bostadskö i
dagens Estland. En tvåbarnsfamilj som
har 24 kvadratmeter ren bostadsyta har i
praktiken inte en chans att få en ny bostad, om man inte har kontakter och kan
muta sig fram. Många familjer delar fortfarande kök och badrum med andra familjer osv.
Mjölk- och köttpriserna har legat stilla
sedan 1962. Men, påpekar den estniske
ekonomen, ”alla vet ju att det numera bara finns hälften så mycket korv i det som
kallades korv på den tiden, resten är mjöl
och vatten som säljs till korvpris”. Därtill
kommer varubristen som gör att det verkliga priset – på kolchosmarknaden där
man fortfarande kan få tag i korv – stigit
till nästan fyra gånger det officiella priset.
En del varor är ransonerade. Nyligen
ransonerades också kaffet. Fr o m i år har
varje invånare i Baltikum rätt till 600
gram kaffe om året. Det räcker till ungefär
en kopp kaffe i veckan per person. Men
ransonen är bara villkorlig – den gäller
bara under förutsättning att affårerna har
något kaffe att sälja överhuvudtaget.
Ekonomisk frizon
I allt fler socialistländer växer nu missnö-
jet med den centralstyrda planekonomin.
Den har bidragit till fortsatt fattigdom och
en ännu värre miljöförstöring än i väst.
Från Kina till Ungern har man sökt marknadsekonomiska lösningar i stället. Nyligen krävde också fyra ledande debattörer
i Estland sådana reformer.
Förslaget är desto mer intressant med
tanke på förslagsställarnas ställning och
238
bakgrund. Siim Kallas är biträdande chefredaktör för det estländska kommunistpartiets huvudorgan ”Rahva Hääl” (Folkets röst). Tiit Made är ekonornie doktor
och f d sovjetisk diplomat i Sverige. Edgar
Savisaar är chef inom den statliga plankommitten Gosplan i Estland. Mikk
Tiitma är biträdande ordförande i det
sovjetiska Sociologförbundet och välkänd publicist.
De fyra vill ställa sovjetrepubliken Estland under fullständig självförvaltning,
som skulle innefatta självfinansiering,
självförsörjning och självstyre (dock inom
Sovjetunionens ram). De vill lägga om
den ekonomiska strukturen så att man bara satsar på branscher som grundas på lokala resurser, är ekonomiskt lönsamma
och kulturellt acceptabla för esterna samt
står i samklang med esternas ekonomiska
traditioner.
Handelsutbytet med övriga sovjetrepubliker och med andra länder ska ske på
marknadsekonomiska grunder och grundas på direkta kontakter mellan producenten och konsumenten.De ekonomiska
förbindelserna med Sovjetunionens övriga unionsrepubliker och företag ska grundas på en ny, konvertibel rubel. Kooperativ verksamhet ska utvidgas. En del företag byggs upp som aktiebolag. Företag får
utnyttja såväl inhemska kapitaltillgångar
som utländskt kapital.
”Styrningen i näringslivet ska ske efter
ekonomiska principer och företagen agerar självständigt. Byråkratiska organisationer som inte direkt sysslar med ekonomins allmänna utvecklingsplanering och
förverkligandet av densamma avskaffas.
Planorganen sysslar bara med allmänna
förhållanden i ett längre perspektiv. Beslutsrätten läggs där produktionsresultaten skapas. Den ekonomiska samordningen byggs upp nerifrån, dvs högre organisationer bildas av företagen själva och bara om det behövs.”
Om detta förslag lagts fram för några år
sedan, hade förslagsställarna förmodligen
spärrats in på mentalsjukhus eller i läger.
Nu har det i stället förts en intensiv debatt
om deras förslag i officiella tidningar och
ingen av dem har ens förlorat jobbet. Än
så länge, är väl säkrast att tillägga. Gorbatjovs kanske främste rådgivare i ekonomiska frågor, armeniern Abel Aganbegjan, förklarade i sovjetisk TV att förslaget
förtjänar att undersökas. Det samma sade
han under ett besök i Sverige i vintras.
Brobygget mellan de ockuperade
hemländerna och exilen har blivit
svårare efter Gorbatjovs utfall.
Även om det är svårt att se hur det
allunionella kommunistpartiet skulle
kunna godta ekonomisk självförvaltning
för någon av unionsrepublikerna, så kan
mer begränsade reformer förmodligen
genomföras. Redan lär makthavarna i
Moskva ha godkänt bildandet av en ny
myndighet för estländsk utrikeshandel,
ESTIMPEX, och liknande utrikeshandelsorganisationer i Lettland och Litauen.
Sveriges Exportråd undersöker för närvarande hur handeln mellan Sverige och
Baltikum ska kunna byggas ut inom ramen för det svensk-sovjetiska gränshandelsavtal som slöts år 1985.
Miljöhot
Gorbatjovs glasnost har också medgivit
en öppnare debatt i miljöfrågor. Ryska
författare och andra milövänner har åtminstone tills vidare lyckats stoppa jätteprojektet att vända de sibiriska flodernas
lopp. På liknande sätt har lettiska miljö-
. vänner lyckats hindra bygget av ett planerat jättekraftverk i sitt land. Och litauiska
miljövänner har satt stopp för planerad
oljeutvinning vid Kuriska näset utanför
den litauiska kusten.
I Estland har man lyckats uppskjuta ett
jättelikt fosforitprojekt med ett par, tre år.
Om detta projekt genomförs, kommer
stora delar av Estlands vatten, jord och
luft att förgiftas. Det kommer i sin tur att
få förödande föjder för folkhälsan. Också
Sverige skulle drabbas av ökad övergödning i Östersjön samt ökade utsläpp av
svaveldioxid, kadmium och andra tungmetaller i Estland.
Estländska forskare har därför gått till
storms mot projektet med Vetenskapsakademins företrädare i spetsen. Tack vare den nya öppenheten har estniska författare, journalister, advokater, lärare
med flera öppet kunnat stödja forskarna.
Informationen har lagt grunden till en
folkrörelse för att rädda miljön i vårt
grannland Estland och i Östersjön.
Därför hoppas estniska forskare, författare med flera att myndigheter och opinionsbildare i resten av Norden ska vädja
till makthavarna i Moskva att undanröja
detta hot mot livsmiljön i Estland och
239
Östersjön. Vad säger den svenska regeringen, oppositionen och miljörörelsen?
(Se Ulo !gnats’ skrift ”Fosforitbrytningen
i Estland” [MH Publisbing 1988], som
bygger på mängder av dokument och debattartiklar i sovjet-estnisk press under
det senaste året.)
Splittrad bild
Bilden av Gorbatjovs glasnost är alltså
synnerligen splittrad i Baltikum. Det betonar även de flesta av de politiska eller
religiösa aktivister som under senare tid
landsförvisats. En av dem är den lettiske
baptisten Janis Rozkalns, som efter fyra
års fångenskap frigavs i förtid och utvisades i höstas. När han kom till väst förklarade han:
-Det finns i dag två Sovjet. Ett i Moskva och Leningrad, där glasnost-politiken
tillåts. Det andra Sovjet finns i Riga och
andra städer där glasnost knappast
märks.
Så länge Gorbatjov inte talar sanning
om hur Baltikum införlivades i Sovjetunionen kommer hans tal om en ny öppenhet att sakna trovärdighet i Baltikum.
Och så länge han varken tar avstånd från
gårdagens eller dagens förryskning och
förtryck, kommer inte heller hans tal om
förändringar att tas på fullt allvar i Estland, Lettland eller Litauen.