Ann-Sofie Nilsson; Cuba contra corriente
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ANN-SOFIE NILSSON:
Cuba contra corriente
Trettio år efter revolutionssegern är Kuba ett ekonomiskt
u-land vars fängelser rymmer
många hundra politiska fångar.
Kuba marscherar tappert på
mot strömmen – contra carriente – både den alltmer reformvänliga kommunistvärlden och
det alltmer demokratiska LatinAmerika.
Hotet om minskat sovjetiskt
understöd har gjort Kuba alltmer
intresserat av ett gott förhållande till USA. En del tycker sig
märka tecken på att en moderation av kubansk politik skulle
vara på gång. En sådan är dock
svår att se i ett land som så trä-
get behåller sin egen stalinistiska stil.
Ann-Sofie Nilsson är fil dr i
statsvetenskap och verksam
som forskare vid Department of
Government, Georgetown University.
A
lit eftersom 80-talet har skridit
framåt har Latinamerikas politiska karta forändrats. Från att
ha varit en kontinent karaktäriserad av
brutala militärdiktaturer och den stundtals snudd på totala avsaknaden av något
som kan betraktas som demokratiska regimer är 80-talets Latinamerika den
världsdel där demokratin har kämpat sig
upp ur till synes omöjliga förhållanden
och tappert håller sig kvar. En efter en har
de uniformerade medlemmarna ur det
gamla gänget bytts ut eller är, som i Chile,
på god väg ut från den politiska scenen.
Inte ens Alfredo Stroessner, den mest på-
litlige av det gamla gardet, är kvar på sin
post. Det vore med andra ord tilltalande
att dra slutsatsen att diktaturens tid är förbi i den världsdel där den härjat som
värst, Latinamerika.
Men ingen regel – eller i detta fallet
politisk tendens – är utan undantag. En
uniformerad garant för det traditionella
latinamerikanska militärstyret sitter solitt
kvar på sin post på Kuba. I mer än trettio
år har Fidel Castro praktiserat sin högst
idiosynkratiska politiska ideologi på sin ö.
Vid det här laget lär han mången gång ha
kunnat konstatera att toleransnivån för
den kubanska bristen på demokrati (som
denna tolkas i väst), och den likaledes på-
fallande bristen på politiska och mänskliga rättigheter, på sina håll i utlandet är
avsevärt mycket högre än den under årens
lopp har visat sig vara gentemot andra totalitära stater av liknande kaliber.
Kuba kan nämligen, enligt denna tämligen vitt spridda uppfattning, visa upp
framgångar av så imponerande ekonomiskt och socialt slag att frånvaron av
folkligt inflytande på de politiska besluten
förefaller mer eller mindre kunna överses
med, liksom den instabilitet som Kuba bidrar till genom sin internationella gärning. Kuba, som enHgt den officiella statistiken är befriat från homosexualitet,
prostitution, droger och kriminalitet men
också uppges sakna skillnader i inkomst
och som ställer sin tillit till sociala och
moraliska istället för ekonomiska belö-
ningar, var enligt Pierre Schoris bedömning 1978 det latinamerikanska land som
”varit mest framgångsrikt med att tillfredsställa majoriteten av folkets behov”
C’Cuba en Africa”, Nueva Sociedad, majjuni 1978, sid 99).
BO-talets Latinamerika är den
världsdel där demokratin har kämpatsig upp ur till synes omöjligaförhållanden och tappert håller sig
kvar.
Priset för att få de materiella behoven
-vilket torde vara vad Schori avser i citatet ovan – tillgodosedda har emellertid
varit högt för det kubanska folket. Till
skillnad från det lilla grannlandet Costa
Rica, vars demokratiska system och relativa välfärd dessutom har byggts upp utan
naturtillgångar av kubanskt slag, har ekonomisk utveckling ansetts omöjlig att fö-
rena med politiska och mänskliga rättigheter på Kuba. Argumentet att en tämligen utvecklad ekonomisk och social
struktur i Centralamerika blott kan byggas på en mer eller mindre diktatorisk
grund, och på bekostnad av ett åsidosättande av andra, mindre materiella rättigheter, förefaller falla ganska platt till
marken vid en jämförelse med det costaricanska exemplet. Inte heller tycks det
vara av naturen tvunget att ekonomisk ut- 285
veckling och social rättvisa ska ske i skuggan av en gigantisk militärapparat som på
Kuba: Costa Rica har för sin del som bekant avskaffat sin arme trots att landet befinner sig i en region kännetecknad av politiskt och miHtärt tumult (till vilket Kuba
bidrar med sin beskärda del).
Fortfarande u-land
Ekonomisk utveckling är emellertid ett
uttryck att använda med viss restriktion
vad det gäller Kuba, resonemanget ovan
till trots och det storslagna sovjetiska stö-
det som har kommit kubanerna tillhanda
år efter år till trots. Få trovärdiga ekonomiska experter torde placera Kuba i nå-
gon annan kategori än u-landets. Detta är
en placering som Kuba, vars ekonomi innan revolutionen betecknades som den
mest avancerade och lovande bland Latinamerikas länder, menar sig kunna skylla USA för. Utan det konstanta och påtagliga militära hot som grannen i norr anses
utöva gentemot det kubanska samhället
skulle de resurser som nu går till försvaret
kunna omallockeras till mer behjärtansvärda ändamål, enligt kubanskt resonemang. Men utan det sovjetiska stödet på
mer än 5 miljarder dollar årligen, och
utan sovjetiska subventioner av den kubanska sockerskörden på upp till 2-3
gånger marknadspriset och de fördelaktiga priserna på bl a sovjetisk olja (som Kuba inte sällan därefter vidarexporterar till
väst och till västanpassade priser) torde
dock situationen ha tett sig än mer bekymmersam för de kubanska ekonomerna. Beroendet av Sovjetunionen är påfallande i den kubanska ekonomin. Förutom
den omfattande årliga ekonomiska assistansen står Sovjetunionen för 80 % av
såväl Kubas import som export.
286
Men med Mikhail Gorbatjov vid det
sovjetiska rodret har den kubanska seglatsen drabbats av obehagliga och oväntade kastvindar. Enligt vad som måste betecknas som synnerligen pålitliga källor,
nämligen dokument från Kubanska Nationalbanken som Freedom House (en
New York-baserad organisation för
mänskliga rättigheter) fått tillgång till, reducerades den sovjetiska handeln med
Kuba, som traditionellt hade ökats på
med 10% årligen, med inte mindre än 12
procent under det första kvartalet 1988,
med nedgångar i kubansk import av sovjetiska varor på 8% och i landets export
till Sovjetunionen på 14%. Effekterna av
den sovjetiska åtstramningen har varit
kännbara på ön. Manuel Sanchez Perez,
som var biträdande minister för ”materiell teknisk försörjning” på Kuba fram till
sitt avhopp 1985, framhöll i en artikel i
New York Times 16 januari 1989 betydelsen av oavbrutna och generösa sovjetiska leveranser till Kuba. Det senaste året
har följaktligen sett besvärande nedgång
för varje sektor av den redan tidigare
känsliga kubanska ekonomin.
Under Gorbatjovs besök på Kuba i
början av april i år meddelades att man
från Sovjetunionens håll hade för avsikt
att stegvis söka ”balansera” de ekonomiska banden mellan Sovjet och Kuba, bl a
genom en ökad kubansk export. Gorbatjov skrev emellertid inte, som hade spekulerats, av den kubanska skulden till
Sovjetunionen på 9 miljarder under besö-
ket, vilket i och för sig hade varit en ren
formsak eftersom Kuba aldrig förefaller
ha haft för avsikt, eller någonsin kommer
att ha möjlighet, att betala av en skuld av
sådana imponerande proportioner.
”Rectificaci6n” inget för Kuba
Fidel Castros attityd gentemot de sovjetiska reformförsöken har knappast bidragit till att bringa honom ökade resurser.
Fjärran från att söka bättra på de frostiga
relationer som omedelbart uppstod mellan den kubanske och den sovjetiske ledaren och deras tämligen disparata tolkningar av den gemensamma läran satte
den förre istället igång med att allt snabbare såga av den enda gren han och hans
land sitter något så när stabilt på. Gorbatjovs reformansträngningar avfärdades
t ex som ett ”flirtande med kapitalismen”
av hans centralamerikanske kollega i
samband med att Kuba firade 35-årsdagen av inledandet av den kubanska revolutionen ijanuari. Castro har också i ett
av sina mer agiterade ögonblick hörts beteckna perestrojka och glasnost som ”basura”: skräp. Kuba kan inte imitera andra
länder, anser Castro; det går inte att överföra de sovjetiska lösningarna till Kuba
eftersom det finns stora skillnader i historisk bakgrund, geografiskt läge, storlek
och inte minst utveckling mellan de två.
Samt i teoretisk och praktisk tolkning av
socialismen, vore lämpligt att tillägga.
Castros konfrontationsteknik nådde
något av en höjdpunkt i samband med det
planerade besöket av Mikhail Gorbatjov i
december 1988, när den armeniska jordbävningen dock tvingade den sovjetiske
ledaren tillbaka till sitt land direkt efter
den framgångsrika vistelsen i New York.
Men också Castro själv tycks ha insett att
han hade gått för långt i sin kritik av landets ende välgörare, och redan en månad
senare var tongången mildare. I april, när
Gorbatjov slutligen anlände till ön, fanns
knappast några gränser för Castros gästfrihet gentemot den sovjetiske kollegan,
även om ingendera var benägen att bevilja
den andres ideologiska böjelser den minsta poäng, och de kubanska charmförsö-
ken inte föreföll särskilt verksamma i att
tina upp den sovjetiska reservationen.
Sovjet och Kuba föreföll snarare ha etablerat en slags surmulen stilleståndspakt
där var och en tillåts välja sin ideologiska
kurs, om än med viss tveksamhet från bå-
da hållen. Castro hade för sin del en egen
uppfattning om relationerna mellan sig
själv och den sovjetiske ledaren, och meddelade i slutet av Gorbatjovs vistelse på
Kuba att allt tal om motsättningar bara
var ett ”påhitt”.
Gorbatjovs till synes outslitliga tålamod med den egensinnige kubanske ledaren sträcker sig dock inte så långt som till
dennes messianiska insatser för att omvandla revolutionen till ett globalt fenomen. Med mer än tillräckliga uppgifter på
hemmaplanet som pockar på hans odelade uppmärksamhet har Sovjetunionens
nye ledare insett fördelarna med att lösa
internationella konflikter förhandlingsvägen. Dock uppenbarligen inte så pass
att han är villig att knyta den ekonomiska
assistansen till Castros uppträdande internationellt, eller för att avbryta det sovjetiska militära stödet till Nicaragua.
Trots Castros negativa hållning gentemot sovjetisk perestrojka är han inte sen
att framhålla att Kuba hade en egen reformperiod, ”la rectificacion”, redan innan den sovjetiska politiken hade på-
börjats. Men ”la rectificacion”, som var
menad att höja effektiviteten och produktiviteten på de kubanska arbetsplatserna
samtidigt som den förväntades reducera
den utbredda korruptionen som återfinns
på snart sagt varje plan av samhällslivet,
blev inte mer än en kort parentes i ku- 287
bansk samhällshistoria. Den fick ett drastiskt slut när det uppdagades att experimenten med fria grönsaksmarknader hade varit så framgångsrika att försäljarna
hade blivit smått förmögna. Den korta reformperioden avfärdas numera av Fidel
Castro som ”revolutionens skamfläck”.
Och inte heller glasnost
Inte heller glasnost, de sovjetiska försöken att öppna upp samhället, har mötts
med den minsta kubanska entusiasm.
”Kuba behöver inte mer än ett parti”, annonserade till exempel Fidel Castro i
samband med att Ricardo Bofill Pages
samlade namnunderskrifter till sitt ”ProHuman Rights Party” i somras (för att
därefter kunna presentera en petition till
den kubanska nationalförsamlingen att
FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna skulle inkluderas i den kubanska
konstitutionen), ”… på samma sätt som
Lenin inte behövde mer än ett parti för att
göra revolution”. Fidel Castro gör gärna
och ofta klart att han inte har för avsikt att
tillåta fler partier som enligt hans uppfattning blott skulle vara hemvist for den
kontrarevolutionära bourgeoisien och
”Yankee-älskarna”.
Likaledes avvisande var han i december efter det att 170 europeiska, amerikanska och kubanska intellektuella –
bland dem Saul Bellow, Susan Sontag,
den peruvianske författaren och tillika
presidentkandidaten Mario Vargas Llosa
och den kubanske regimkritikern Armando Valladares, författare till ”Against All
Hope” – tillägnat honom ett öppet brev
med en begäran att Kuba skulle följa det
chilenska exemplet och anordna val för
att fastställa det kubanska folkets önske- ……….._________________________
288
mål om regimens framtida utseende.
”Absurt”, var ordet Fidel Castro valde vid
det tillfället. Det kubanska folket hade en
folkomröstning om sin framtid för trettio
år sedan när revolutionen segrade och
varje ny dag är en bekräftelse på giltigheten av den valutgången, ansåg Castro,
som i det resonemanget uppenbarligen
inte fäste vikt vid den dryga miljon kubaner som lever i exil. Strax efter publiceringen av det öppna brevet i 18 dagstidningar runt om i världen tryckte partitidningen Granrna ett brev signerat av 119
kubanska författare och konstnärer i vilket de försäkrade sin ledare att han hade
deras stöd och att de delade hans visioner.
Eftersom enbart det andra, och inte det
första brevet, publicerades på Kuba kan
man ana en viss förvirring hos den ordinarie läsaren av Granrna som såg ett svar till
något de aldrig sett och som de troligen
inte visste existerade.
Långt från Cuba libre
Om Fidel Castro finner föga inspiration
hos de sovjetiska reformisterna så finner
hans opponenter således desto mer av
den varan. Trots Castros tillit till sin förmåga att representera de kubanska massorna har missnöjesyttringarna knappast
avtagit med åren, och oppositionens företrädare förefaller enbart ha blivit mer kavata. Men inte bara den sovjetiska politiken har bidragit till att den kubanska oppositionen synes ha fått råg i ryggen. En
annan viktig faktor inträffade när Förenta
Nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna efter oförtröttliga amerikanska påtryckningar tog upp den kubanska regimens förhållande till mänskliga rättigheter till behandling i Geneve
1986. Undersökningen visade en kubansk attityd till dessa rättigheter som fö-
ga överensstämmer med den internationella organisationens, och med bara en
rösts övervikt på sin sida undgick Kuba en
reprimand vid det tillfället.
Men det internationella intresset för de
kubanska förhållandena hade uppenbarligen väckts. Den ena organisationen efter
den andra besökte Kuba för att studera
anklagelsernas korrekthet, besök som
Castro inte gärna kunde neka till som han
tämligen regelmässigt gjort förut. Amnesty International och Röda Korset var nå-
På Kuba har ekonomisk utveckling
ansetts omöjlig attförena med politiska och mänskliga rättigheter.
gra av de besökande organisationerna.En
annan var New Yorks advokatsamfund,
som för sin del och i sin rapport konstaterade en total frånvaro av det fria ordet på
Kuba, liksom en undermålig fängelsesituation för landets politiska fångar som
dessutom visade tydliga tecken på att ha
utsatts för misshandel.
Inte heller blev kritiken mildare allteftersom tiden gick. Trots att Castro i efterdyningarna av de internationella anklagelserna under det senaste året har
släppt flera hundra politiska fångar och
något lättat på förföljelserna av religiösa
grupper, presenterade FN nyligen en
400-sidig rapport i vilken man pekade på
de fortsatta problem som Castros Kuba
upplever vad det gäller sin behandling av
mänskliga rättigheter. En inte oansenlig
del av detta problem gäller givetvis behandlingen och existensen av politiska
fångar på Kuba. Exakt hur många politiska fångar som finns idag på Kuba är det
förmodligen ingen mer än Fidel Castro
som vet. En ofta sedd siffra rör sig runt
l 000; Amnesty International beräknar
för sin del förekomsten av politiskafångar
till åtminstone 600 i sin rapport för 1988
(sid 106).
Men alltsedan FN:s smärtsamma slutsatser om Kubas interna förhållanden,
och de fortsatta anklagelserna därom, har
Kuba delvis ändrat taktik i sin behandling
av dissidenter. Istället för att som tidigare
anklaga dem för brott mot statssäkerheten klassificeras politisk opposition
t ex numera som ett brott mot den allmänna ordningen. Det tidigare upphävda
immigrationsavtalet mellan Kuba och
USA har återupprättats, och i maj förra
året avkrävde katolska kyrkan genom
New Yorks ärkebiskop, Kardinal O’Connor, Castro ett löfte om att han skulle
släppa 385 fångar, en siffra som sedan
ändrades till att ornfatta samtliga 429 på
kyrkans lista. Frisläppandet har dock ännu inte inletts, och beräknas ta åtskilliga
månader innan det är verkställt.
Men därmed ska man inte förledas att
tro att Kuba numera har avbrutit sin välkända tradition av förföljelse av oliktänkande, vare sig detta gäller av politiskt
eller annat slag. Amnesty International
uttryckte i ett dokument nyligen oro över
de många nyarresteringar som har ägt
rum på Kuba sedan september (AMR 25/
02-89). Och knappt hade FN:s senaste
undersökningsgrupp lämnat ön förrän arresteringarna återupptogs. Inte ens närvaron av ett massivt nyhetsuppbåd i samband med Gorbatjovs besök kunde hindra Castro från att arrestera åtminstone ett
dussin dissidenter som, inspirerade av
sovjetisk glasnost, planerade en fredlig
289
demonstration utanför Sovjetunionens
ambassad. I samband med Mikhail Gorbatjovs besök på Kuba i år skickade också
tre likaledes östinspirerade grupper som
arbetar för mänskliga rättigheter ett brev
till den sovjetiska ambassaden där de bad
Sovjetunionen dra tillbaka sitt stöd för
Kubas repressiva regim. Castro reagerade
på sedvanligt vis, genom att låta arrestera
medlemmarna i de tre organisationerna,
men minskade efter ett slags betänketid
och med den internationella opinionen i
tankarna deras straff till stränga böter.
Ingen moderation
Immigrationsavtalet mellan USA och
Kuba, och det faktum att utländska organisationer numera beviljas tillträde till ön
för att studera respekten – eller snarare,
avsaknaden av en sådan – för mänskliga
rättigheter, har på sina håll tolkats som att
en moderation av kubansk politik skulle
vara på gång. En sådan är dock svår att se
i ett land som så envetet förkastar varje
aspekt av den sovjetiska reformpolitiken
och som så träget behåUer sin egen stalinistiska stil i en kommunistisk värld på
väg att domineras av betydligt tolerantare
och vidsyntare strömningar.
Vid varje bedömning av kubansk politik bör man minnas att Fidel Castro – en
vid detta laget tämligen anakronistisk
caudillo i latinamerikansk politik som
utan minsta överdrift kan sägas kontrollera Kubas politiska liv – traditionellt har
växlat mellan vad som kan kallas taktisk
pragmatism och revolutionär maximalism
i sin politiska stil. Medan det är den senare som vi har sett i aktion på de afrikanska
slagfälten och det är den som förser den
nicaraguanska revolutionen och den
290
salvadoranska gerillan med dess vapenleveranser, är det den förra som har resulterat i den ökade generositeten gentemot
delar av den politiska dissidentgruppen.
Inte ens Fidel Castro är immun mot internationell opinionsbildning, vilket han har
demonstrerat alltsedan FN efter amerikanska påtryckningar ökat intresset för
hans land. Att fängelsehålorna är långt
ifrån tomma, och att arresteringarna på de
mest godtyckliga grunder och ofta utan
minsta antydan till efterföljande rättegång
har fortsatt utan avbrott bör dock inte förglömmas.
Hotet om minskat sovjetiskt understöd
har också gjort Kuba alltmer intresserat
av ett gott förhållande till sin norra supermaktsgranne, som man hoppas kunna
förmå upphäva det långvariga embargot
mot Kuba om tillräckligt övertygande resultat kan påvisas i behandlingen av oliktänkande.Insikten om att hjälp kan behö-
vas från norr är förmodligen ett konstaterande som smärtar i den kubanska sjä-
len. Utan dess djupgående anti-amerikanska och nationalistiska rötter, där hotet
från den kapitalistiske imperialistgrannen
motiverar varje åtstramning i det kubanska samhället, kan den kubanska kommunismen inte förstås. Det var Batistaregimens utbredda beroende av USA som
blev dess fall, och det är på anti-amerikanism som mycket av den fortsatta revolutionen beror. Beroende kan dock mätas
med olika måttstockar. Det kubanska beroendet av Sovjetunionen, som vida överstiger det som rådde gentemot USA före
revolutionen, uppfattas uppenbarligen inte som ett hot mot den kubanska suverä-
niteten av samma dignitet som det som
man än idag anser utövas från USA:s sida
mot varje aspekt av kubanskt liv.
Trettio år efter revolutionssegern är
Kuba ett ekonomiskt u-land, tillika berövat de rättigheter som folken i andra
kommunistländer börjar ana ankomsten
av. Fidel Castro, den siste av de gamla latinamerikanska diktatorerna (nya militärregimer kommer dock understundom till,
som vi ser i Nicaragua), sitter stabilt på sin
post, alltmer lik en isolerad patriarkisk
militärledare i en av gode vännen Gabriel
Garcfa Marquez’ böcker. Kuba marscherar tappert på, på tvärs mot strömmen;
contra corriente både den allt mer reformvänliga kommunistvärlden och det allt
mer demokratiska Latinamerika. Dock
lär inte heller Fidel Castro leva för evigt,
och att revolutionen inte längre är ungdomens melodi har den redan visat.
Cuba contra corriente
Trettio år efter revolutionssegern är Kuba ett ekonomiskt
u-land vars fängelser rymmer
många hundra politiska fångar.
Kuba marscherar tappert på
mot strömmen – contra carriente – både den alltmer reformvänliga kommunistvärlden och
det alltmer demokratiska LatinAmerika.
Hotet om minskat sovjetiskt
understöd har gjort Kuba alltmer
intresserat av ett gott förhållande till USA. En del tycker sig
märka tecken på att en moderation av kubansk politik skulle
vara på gång. En sådan är dock
svår att se i ett land som så trä-
get behåller sin egen stalinistiska stil.
Ann-Sofie Nilsson är fil dr i
statsvetenskap och verksam
som forskare vid Department of
Government, Georgetown University.
A
lit eftersom 80-talet har skridit
framåt har Latinamerikas politiska karta forändrats. Från att
ha varit en kontinent karaktäriserad av
brutala militärdiktaturer och den stundtals snudd på totala avsaknaden av något
som kan betraktas som demokratiska regimer är 80-talets Latinamerika den
världsdel där demokratin har kämpat sig
upp ur till synes omöjliga förhållanden
och tappert håller sig kvar. En efter en har
de uniformerade medlemmarna ur det
gamla gänget bytts ut eller är, som i Chile,
på god väg ut från den politiska scenen.
Inte ens Alfredo Stroessner, den mest på-
litlige av det gamla gardet, är kvar på sin
post. Det vore med andra ord tilltalande
att dra slutsatsen att diktaturens tid är förbi i den världsdel där den härjat som
värst, Latinamerika.
Men ingen regel – eller i detta fallet
politisk tendens – är utan undantag. En
uniformerad garant för det traditionella
latinamerikanska militärstyret sitter solitt
kvar på sin post på Kuba. I mer än trettio
år har Fidel Castro praktiserat sin högst
idiosynkratiska politiska ideologi på sin ö.
Vid det här laget lär han mången gång ha
kunnat konstatera att toleransnivån för
den kubanska bristen på demokrati (som
denna tolkas i väst), och den likaledes på-
fallande bristen på politiska och mänskliga rättigheter, på sina håll i utlandet är
avsevärt mycket högre än den under årens
lopp har visat sig vara gentemot andra totalitära stater av liknande kaliber.
Kuba kan nämligen, enligt denna tämligen vitt spridda uppfattning, visa upp
framgångar av så imponerande ekonomiskt och socialt slag att frånvaron av
folkligt inflytande på de politiska besluten
förefaller mer eller mindre kunna överses
med, liksom den instabilitet som Kuba bidrar till genom sin internationella gärning. Kuba, som enHgt den officiella statistiken är befriat från homosexualitet,
prostitution, droger och kriminalitet men
också uppges sakna skillnader i inkomst
och som ställer sin tillit till sociala och
moraliska istället för ekonomiska belö-
ningar, var enligt Pierre Schoris bedömning 1978 det latinamerikanska land som
”varit mest framgångsrikt med att tillfredsställa majoriteten av folkets behov”
C’Cuba en Africa”, Nueva Sociedad, majjuni 1978, sid 99).
BO-talets Latinamerika är den
världsdel där demokratin har kämpatsig upp ur till synes omöjligaförhållanden och tappert håller sig
kvar.
Priset för att få de materiella behoven
-vilket torde vara vad Schori avser i citatet ovan – tillgodosedda har emellertid
varit högt för det kubanska folket. Till
skillnad från det lilla grannlandet Costa
Rica, vars demokratiska system och relativa välfärd dessutom har byggts upp utan
naturtillgångar av kubanskt slag, har ekonomisk utveckling ansetts omöjlig att fö-
rena med politiska och mänskliga rättigheter på Kuba. Argumentet att en tämligen utvecklad ekonomisk och social
struktur i Centralamerika blott kan byggas på en mer eller mindre diktatorisk
grund, och på bekostnad av ett åsidosättande av andra, mindre materiella rättigheter, förefaller falla ganska platt till
marken vid en jämförelse med det costaricanska exemplet. Inte heller tycks det
vara av naturen tvunget att ekonomisk ut- 285
veckling och social rättvisa ska ske i skuggan av en gigantisk militärapparat som på
Kuba: Costa Rica har för sin del som bekant avskaffat sin arme trots att landet befinner sig i en region kännetecknad av politiskt och miHtärt tumult (till vilket Kuba
bidrar med sin beskärda del).
Fortfarande u-land
Ekonomisk utveckling är emellertid ett
uttryck att använda med viss restriktion
vad det gäller Kuba, resonemanget ovan
till trots och det storslagna sovjetiska stö-
det som har kommit kubanerna tillhanda
år efter år till trots. Få trovärdiga ekonomiska experter torde placera Kuba i nå-
gon annan kategori än u-landets. Detta är
en placering som Kuba, vars ekonomi innan revolutionen betecknades som den
mest avancerade och lovande bland Latinamerikas länder, menar sig kunna skylla USA för. Utan det konstanta och påtagliga militära hot som grannen i norr anses
utöva gentemot det kubanska samhället
skulle de resurser som nu går till försvaret
kunna omallockeras till mer behjärtansvärda ändamål, enligt kubanskt resonemang. Men utan det sovjetiska stödet på
mer än 5 miljarder dollar årligen, och
utan sovjetiska subventioner av den kubanska sockerskörden på upp till 2-3
gånger marknadspriset och de fördelaktiga priserna på bl a sovjetisk olja (som Kuba inte sällan därefter vidarexporterar till
väst och till västanpassade priser) torde
dock situationen ha tett sig än mer bekymmersam för de kubanska ekonomerna. Beroendet av Sovjetunionen är påfallande i den kubanska ekonomin. Förutom
den omfattande årliga ekonomiska assistansen står Sovjetunionen för 80 % av
såväl Kubas import som export.
286
Men med Mikhail Gorbatjov vid det
sovjetiska rodret har den kubanska seglatsen drabbats av obehagliga och oväntade kastvindar. Enligt vad som måste betecknas som synnerligen pålitliga källor,
nämligen dokument från Kubanska Nationalbanken som Freedom House (en
New York-baserad organisation för
mänskliga rättigheter) fått tillgång till, reducerades den sovjetiska handeln med
Kuba, som traditionellt hade ökats på
med 10% årligen, med inte mindre än 12
procent under det första kvartalet 1988,
med nedgångar i kubansk import av sovjetiska varor på 8% och i landets export
till Sovjetunionen på 14%. Effekterna av
den sovjetiska åtstramningen har varit
kännbara på ön. Manuel Sanchez Perez,
som var biträdande minister för ”materiell teknisk försörjning” på Kuba fram till
sitt avhopp 1985, framhöll i en artikel i
New York Times 16 januari 1989 betydelsen av oavbrutna och generösa sovjetiska leveranser till Kuba. Det senaste året
har följaktligen sett besvärande nedgång
för varje sektor av den redan tidigare
känsliga kubanska ekonomin.
Under Gorbatjovs besök på Kuba i
början av april i år meddelades att man
från Sovjetunionens håll hade för avsikt
att stegvis söka ”balansera” de ekonomiska banden mellan Sovjet och Kuba, bl a
genom en ökad kubansk export. Gorbatjov skrev emellertid inte, som hade spekulerats, av den kubanska skulden till
Sovjetunionen på 9 miljarder under besö-
ket, vilket i och för sig hade varit en ren
formsak eftersom Kuba aldrig förefaller
ha haft för avsikt, eller någonsin kommer
att ha möjlighet, att betala av en skuld av
sådana imponerande proportioner.
”Rectificaci6n” inget för Kuba
Fidel Castros attityd gentemot de sovjetiska reformförsöken har knappast bidragit till att bringa honom ökade resurser.
Fjärran från att söka bättra på de frostiga
relationer som omedelbart uppstod mellan den kubanske och den sovjetiske ledaren och deras tämligen disparata tolkningar av den gemensamma läran satte
den förre istället igång med att allt snabbare såga av den enda gren han och hans
land sitter något så när stabilt på. Gorbatjovs reformansträngningar avfärdades
t ex som ett ”flirtande med kapitalismen”
av hans centralamerikanske kollega i
samband med att Kuba firade 35-årsdagen av inledandet av den kubanska revolutionen ijanuari. Castro har också i ett
av sina mer agiterade ögonblick hörts beteckna perestrojka och glasnost som ”basura”: skräp. Kuba kan inte imitera andra
länder, anser Castro; det går inte att överföra de sovjetiska lösningarna till Kuba
eftersom det finns stora skillnader i historisk bakgrund, geografiskt läge, storlek
och inte minst utveckling mellan de två.
Samt i teoretisk och praktisk tolkning av
socialismen, vore lämpligt att tillägga.
Castros konfrontationsteknik nådde
något av en höjdpunkt i samband med det
planerade besöket av Mikhail Gorbatjov i
december 1988, när den armeniska jordbävningen dock tvingade den sovjetiske
ledaren tillbaka till sitt land direkt efter
den framgångsrika vistelsen i New York.
Men också Castro själv tycks ha insett att
han hade gått för långt i sin kritik av landets ende välgörare, och redan en månad
senare var tongången mildare. I april, när
Gorbatjov slutligen anlände till ön, fanns
knappast några gränser för Castros gästfrihet gentemot den sovjetiske kollegan,
även om ingendera var benägen att bevilja
den andres ideologiska böjelser den minsta poäng, och de kubanska charmförsö-
ken inte föreföll särskilt verksamma i att
tina upp den sovjetiska reservationen.
Sovjet och Kuba föreföll snarare ha etablerat en slags surmulen stilleståndspakt
där var och en tillåts välja sin ideologiska
kurs, om än med viss tveksamhet från bå-
da hållen. Castro hade för sin del en egen
uppfattning om relationerna mellan sig
själv och den sovjetiske ledaren, och meddelade i slutet av Gorbatjovs vistelse på
Kuba att allt tal om motsättningar bara
var ett ”påhitt”.
Gorbatjovs till synes outslitliga tålamod med den egensinnige kubanske ledaren sträcker sig dock inte så långt som till
dennes messianiska insatser för att omvandla revolutionen till ett globalt fenomen. Med mer än tillräckliga uppgifter på
hemmaplanet som pockar på hans odelade uppmärksamhet har Sovjetunionens
nye ledare insett fördelarna med att lösa
internationella konflikter förhandlingsvägen. Dock uppenbarligen inte så pass
att han är villig att knyta den ekonomiska
assistansen till Castros uppträdande internationellt, eller för att avbryta det sovjetiska militära stödet till Nicaragua.
Trots Castros negativa hållning gentemot sovjetisk perestrojka är han inte sen
att framhålla att Kuba hade en egen reformperiod, ”la rectificacion”, redan innan den sovjetiska politiken hade på-
börjats. Men ”la rectificacion”, som var
menad att höja effektiviteten och produktiviteten på de kubanska arbetsplatserna
samtidigt som den förväntades reducera
den utbredda korruptionen som återfinns
på snart sagt varje plan av samhällslivet,
blev inte mer än en kort parentes i ku- 287
bansk samhällshistoria. Den fick ett drastiskt slut när det uppdagades att experimenten med fria grönsaksmarknader hade varit så framgångsrika att försäljarna
hade blivit smått förmögna. Den korta reformperioden avfärdas numera av Fidel
Castro som ”revolutionens skamfläck”.
Och inte heller glasnost
Inte heller glasnost, de sovjetiska försöken att öppna upp samhället, har mötts
med den minsta kubanska entusiasm.
”Kuba behöver inte mer än ett parti”, annonserade till exempel Fidel Castro i
samband med att Ricardo Bofill Pages
samlade namnunderskrifter till sitt ”ProHuman Rights Party” i somras (för att
därefter kunna presentera en petition till
den kubanska nationalförsamlingen att
FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna skulle inkluderas i den kubanska
konstitutionen), ”… på samma sätt som
Lenin inte behövde mer än ett parti för att
göra revolution”. Fidel Castro gör gärna
och ofta klart att han inte har för avsikt att
tillåta fler partier som enligt hans uppfattning blott skulle vara hemvist for den
kontrarevolutionära bourgeoisien och
”Yankee-älskarna”.
Likaledes avvisande var han i december efter det att 170 europeiska, amerikanska och kubanska intellektuella –
bland dem Saul Bellow, Susan Sontag,
den peruvianske författaren och tillika
presidentkandidaten Mario Vargas Llosa
och den kubanske regimkritikern Armando Valladares, författare till ”Against All
Hope” – tillägnat honom ett öppet brev
med en begäran att Kuba skulle följa det
chilenska exemplet och anordna val för
att fastställa det kubanska folkets önske- ……….._________________________
288
mål om regimens framtida utseende.
”Absurt”, var ordet Fidel Castro valde vid
det tillfället. Det kubanska folket hade en
folkomröstning om sin framtid för trettio
år sedan när revolutionen segrade och
varje ny dag är en bekräftelse på giltigheten av den valutgången, ansåg Castro,
som i det resonemanget uppenbarligen
inte fäste vikt vid den dryga miljon kubaner som lever i exil. Strax efter publiceringen av det öppna brevet i 18 dagstidningar runt om i världen tryckte partitidningen Granrna ett brev signerat av 119
kubanska författare och konstnärer i vilket de försäkrade sin ledare att han hade
deras stöd och att de delade hans visioner.
Eftersom enbart det andra, och inte det
första brevet, publicerades på Kuba kan
man ana en viss förvirring hos den ordinarie läsaren av Granrna som såg ett svar till
något de aldrig sett och som de troligen
inte visste existerade.
Långt från Cuba libre
Om Fidel Castro finner föga inspiration
hos de sovjetiska reformisterna så finner
hans opponenter således desto mer av
den varan. Trots Castros tillit till sin förmåga att representera de kubanska massorna har missnöjesyttringarna knappast
avtagit med åren, och oppositionens företrädare förefaller enbart ha blivit mer kavata. Men inte bara den sovjetiska politiken har bidragit till att den kubanska oppositionen synes ha fått råg i ryggen. En
annan viktig faktor inträffade när Förenta
Nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna efter oförtröttliga amerikanska påtryckningar tog upp den kubanska regimens förhållande till mänskliga rättigheter till behandling i Geneve
1986. Undersökningen visade en kubansk attityd till dessa rättigheter som fö-
ga överensstämmer med den internationella organisationens, och med bara en
rösts övervikt på sin sida undgick Kuba en
reprimand vid det tillfället.
Men det internationella intresset för de
kubanska förhållandena hade uppenbarligen väckts. Den ena organisationen efter
den andra besökte Kuba för att studera
anklagelsernas korrekthet, besök som
Castro inte gärna kunde neka till som han
tämligen regelmässigt gjort förut. Amnesty International och Röda Korset var nå-
På Kuba har ekonomisk utveckling
ansetts omöjlig attförena med politiska och mänskliga rättigheter.
gra av de besökande organisationerna.En
annan var New Yorks advokatsamfund,
som för sin del och i sin rapport konstaterade en total frånvaro av det fria ordet på
Kuba, liksom en undermålig fängelsesituation för landets politiska fångar som
dessutom visade tydliga tecken på att ha
utsatts för misshandel.
Inte heller blev kritiken mildare allteftersom tiden gick. Trots att Castro i efterdyningarna av de internationella anklagelserna under det senaste året har
släppt flera hundra politiska fångar och
något lättat på förföljelserna av religiösa
grupper, presenterade FN nyligen en
400-sidig rapport i vilken man pekade på
de fortsatta problem som Castros Kuba
upplever vad det gäller sin behandling av
mänskliga rättigheter. En inte oansenlig
del av detta problem gäller givetvis behandlingen och existensen av politiska
fångar på Kuba. Exakt hur många politiska fångar som finns idag på Kuba är det
förmodligen ingen mer än Fidel Castro
som vet. En ofta sedd siffra rör sig runt
l 000; Amnesty International beräknar
för sin del förekomsten av politiskafångar
till åtminstone 600 i sin rapport för 1988
(sid 106).
Men alltsedan FN:s smärtsamma slutsatser om Kubas interna förhållanden,
och de fortsatta anklagelserna därom, har
Kuba delvis ändrat taktik i sin behandling
av dissidenter. Istället för att som tidigare
anklaga dem för brott mot statssäkerheten klassificeras politisk opposition
t ex numera som ett brott mot den allmänna ordningen. Det tidigare upphävda
immigrationsavtalet mellan Kuba och
USA har återupprättats, och i maj förra
året avkrävde katolska kyrkan genom
New Yorks ärkebiskop, Kardinal O’Connor, Castro ett löfte om att han skulle
släppa 385 fångar, en siffra som sedan
ändrades till att ornfatta samtliga 429 på
kyrkans lista. Frisläppandet har dock ännu inte inletts, och beräknas ta åtskilliga
månader innan det är verkställt.
Men därmed ska man inte förledas att
tro att Kuba numera har avbrutit sin välkända tradition av förföljelse av oliktänkande, vare sig detta gäller av politiskt
eller annat slag. Amnesty International
uttryckte i ett dokument nyligen oro över
de många nyarresteringar som har ägt
rum på Kuba sedan september (AMR 25/
02-89). Och knappt hade FN:s senaste
undersökningsgrupp lämnat ön förrän arresteringarna återupptogs. Inte ens närvaron av ett massivt nyhetsuppbåd i samband med Gorbatjovs besök kunde hindra Castro från att arrestera åtminstone ett
dussin dissidenter som, inspirerade av
sovjetisk glasnost, planerade en fredlig
289
demonstration utanför Sovjetunionens
ambassad. I samband med Mikhail Gorbatjovs besök på Kuba i år skickade också
tre likaledes östinspirerade grupper som
arbetar för mänskliga rättigheter ett brev
till den sovjetiska ambassaden där de bad
Sovjetunionen dra tillbaka sitt stöd för
Kubas repressiva regim. Castro reagerade
på sedvanligt vis, genom att låta arrestera
medlemmarna i de tre organisationerna,
men minskade efter ett slags betänketid
och med den internationella opinionen i
tankarna deras straff till stränga böter.
Ingen moderation
Immigrationsavtalet mellan USA och
Kuba, och det faktum att utländska organisationer numera beviljas tillträde till ön
för att studera respekten – eller snarare,
avsaknaden av en sådan – för mänskliga
rättigheter, har på sina håll tolkats som att
en moderation av kubansk politik skulle
vara på gång. En sådan är dock svår att se
i ett land som så envetet förkastar varje
aspekt av den sovjetiska reformpolitiken
och som så träget behåUer sin egen stalinistiska stil i en kommunistisk värld på
väg att domineras av betydligt tolerantare
och vidsyntare strömningar.
Vid varje bedömning av kubansk politik bör man minnas att Fidel Castro – en
vid detta laget tämligen anakronistisk
caudillo i latinamerikansk politik som
utan minsta överdrift kan sägas kontrollera Kubas politiska liv – traditionellt har
växlat mellan vad som kan kallas taktisk
pragmatism och revolutionär maximalism
i sin politiska stil. Medan det är den senare som vi har sett i aktion på de afrikanska
slagfälten och det är den som förser den
nicaraguanska revolutionen och den
290
salvadoranska gerillan med dess vapenleveranser, är det den förra som har resulterat i den ökade generositeten gentemot
delar av den politiska dissidentgruppen.
Inte ens Fidel Castro är immun mot internationell opinionsbildning, vilket han har
demonstrerat alltsedan FN efter amerikanska påtryckningar ökat intresset för
hans land. Att fängelsehålorna är långt
ifrån tomma, och att arresteringarna på de
mest godtyckliga grunder och ofta utan
minsta antydan till efterföljande rättegång
har fortsatt utan avbrott bör dock inte förglömmas.
Hotet om minskat sovjetiskt understöd
har också gjort Kuba alltmer intresserat
av ett gott förhållande till sin norra supermaktsgranne, som man hoppas kunna
förmå upphäva det långvariga embargot
mot Kuba om tillräckligt övertygande resultat kan påvisas i behandlingen av oliktänkande.Insikten om att hjälp kan behö-
vas från norr är förmodligen ett konstaterande som smärtar i den kubanska sjä-
len. Utan dess djupgående anti-amerikanska och nationalistiska rötter, där hotet
från den kapitalistiske imperialistgrannen
motiverar varje åtstramning i det kubanska samhället, kan den kubanska kommunismen inte förstås. Det var Batistaregimens utbredda beroende av USA som
blev dess fall, och det är på anti-amerikanism som mycket av den fortsatta revolutionen beror. Beroende kan dock mätas
med olika måttstockar. Det kubanska beroendet av Sovjetunionen, som vida överstiger det som rådde gentemot USA före
revolutionen, uppfattas uppenbarligen inte som ett hot mot den kubanska suverä-
niteten av samma dignitet som det som
man än idag anser utövas från USA:s sida
mot varje aspekt av kubanskt liv.
Trettio år efter revolutionssegern är
Kuba ett ekonomiskt u-land, tillika berövat de rättigheter som folken i andra
kommunistländer börjar ana ankomsten
av. Fidel Castro, den siste av de gamla latinamerikanska diktatorerna (nya militärregimer kommer dock understundom till,
som vi ser i Nicaragua), sitter stabilt på sin
post, alltmer lik en isolerad patriarkisk
militärledare i en av gode vännen Gabriel
Garcfa Marquez’ böcker. Kuba marscherar tappert på, på tvärs mot strömmen;
contra corriente både den allt mer reformvänliga kommunistvärlden och det allt
mer demokratiska Latinamerika. Dock
lär inte heller Fidel Castro leva för evigt,
och att revolutionen inte längre är ungdomens melodi har den redan visat.