Ann-Sofie Nilsson; Vänsterns moraliska (o)skuld
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
628
Utsikt mot Europa (Hans Furuhagen
m fl). De givna presentböckerna i jul! Nå-
got felaktig blev dock presentationen av
Vitterhetsakademiens skriftserie om
Europa i förra bokspalten i SvT. De fyra
separata volymerna utgivna av Natur och
Kultur heter Europa och rätten (av Stig
ANN-SOFIE NILSSON:
Strömholm), Den faustiska människan
(av Gunnar Eriksson), Kunskapens träd
(av Harry Järv) och Europas födelse (av
Sture Linner). De volymerna är snarast
dem som man köper till sig själv för att
läsa en dag under julen då helgfriden ger
chans till stimulerande eftertanke.
Vänsterns moraliska (o)skuld?
O
m förhållandet mellan ideer och
de handlingar som de ger upphov till, om de intellektuella och
makten handlar ”Vänsterns moraliska
skuld”, en samling uppsatser sprungna ur
ett seminarium som arrangerades av
Timbro i maj.
Per Ahlmark, Kay Glans, Lars Gustafsson, Erik Hörstadius, Paul Johnson och
Per T Ohlsson: Vänsterns moraliska
skuld. Timbro 1991
Att tankar åtföljs av ett moraliskt ansvar
har vi sett i Östeuropa, där företrädare
för de gamla regimerna ställts till svars
för sin ideologi och den politik som följt
därav. Men hos de vänsterintellektuella
elittrupper vars förkärlek för ”progressiva” experiment i Tredje Världen i högsta
grad påverkade svensk biståndspolitik är
man, inte helt förvånande, betydligt mera
tveksamma gentemot frågan om medan- . svar och skuld.
”Kan den vänster som lånade sina
pennor åt planekonomi och partidiktaturens utövare undkomma sitt ansvar?
Är inte vi , västvärldens radikala intellektuella, medskyldiga till decennier av tyranni och fattigdom i socialismens
namn?”, frågar Anders Björnson i ett citat i bokens inledning. Ett utkrävande av
ansvar enligt Timbromodell vore emellertid, enligt denne debattör, att likställa
med en anti-intellektuell häxjakt i renodlad McCarthyanda.
Men svaret på den sista av frågorna
ovan måste givetvis bli ett tveklöst ja, på
samma vis som liberala företrädare regelmässigt tilldelas ett ansvar för all politik
med något slag av marknadsekonomiska
förtecken.
I botten på de vänsterintellektuella
ställningstaganden som alltför ofta har
verkat i det exotiska förtryckets tjänst ligger en känsla av främlingskap gentemot
den egna kulturen. På trettiotalet var det
västvärldens fattigdom och brister som
utgjorde grunden för den intellektuella
kritiken: på sextiotalet och därefter är det
samma samhälles överflöd man vänder
sig emot.
–
Men uppfattningen att andra kulturer i
snart sagt alla sammanhang anses överlägsna den egna har också lett till en slags
omvänd rasism, och, som Per Ahlmark
framhåller i sin tankeväckande essä, en
skakande men påtaglig dos av antisemitism som rekommenderar att Israel vänjer sig vid att leva i en ”nukleär terrorbalans” med Saddam Hussein.
Sådana råd är enkla att ge från den
privilegierade och pacifistiska lilla
ankdamm som har gjort det till en inhemsk specialitet att med moraliska argument kritisera de länder som försvarar
den frihet som vi tar för given.
MATS JOHANSSON:
629
I de fjärran kulturer som man känner
en sådan oemotståndlig dragning till rå-
der dessutom, paradoxalt nog, ofta en
attityd till oliktänkande som skulle omöjliggjort varje antydan till kritik av det slag
som de vänsterintellektuella riktar mot
sin egen kulturkrets.
Att vänstern generellt sett har ett besvärligt förhållande till åsikter andra än
de egna har vi även, som Erik Hörstadius
påminner oss om i sin essä i denna välkomna debattskrift, kunnat uppleva på
hemmaplan med decennier av socialde··
mokratisk konformism och mer eller
mindre subtilt åsiktsförtryck.
Den offentliga sektorns möjligheter
U
nder Kjell-Olof Feldts tid som
finansminister myntades begreppet ”kanslihöger” som beteckning
på de socialdemokrater i framförallt
finansdepartementet som försökte förnya
synen inom partiet på den kollektiva sektorn. En ledande kraft var Klas Eklund,
ordförande i Produktivitetsdelegationen,
som nyligen lämnade sitt betänkande
”Drivkrafter för produktivitet och välstånd” (SOU 1991:82).
Gunnar Wetterberg: Det nya samhället.
Om den offentliga sektorns möjligheter.
Tiden 1991
Ettannat kraftkorn idenna rörelseriktning
är Gunnar Wetterberg, departementsråd
och chef för finansens strukturenhet l en
debattbok med den intetsägande titeln
”Det nyasamhället Om den offentligasektorns möjligheter” tecknar han sin bild av
alla de problem och förändringar som han
mött framför allt i arbetet som huvudsekreterare i ESO, expertgruppen förstudier i offentlig ekonomi, 1988-90.
Till större delen är innehållet en tämligen neutral beskrivning av kursbokskaraktär, med mängder av fakta och oantastlig analys, som knappast hetsar upp någon
läsare i något politiskt eller ekonomiskt
läger. Men här och var blixtrar den lundaskolade f d vänsterradikalen till med sanningar om de stora kollektiva programmen
som lika gärna hade kunnat återfinnas i en
Timbro-bok.
Utsikt mot Europa (Hans Furuhagen
m fl). De givna presentböckerna i jul! Nå-
got felaktig blev dock presentationen av
Vitterhetsakademiens skriftserie om
Europa i förra bokspalten i SvT. De fyra
separata volymerna utgivna av Natur och
Kultur heter Europa och rätten (av Stig
ANN-SOFIE NILSSON:
Strömholm), Den faustiska människan
(av Gunnar Eriksson), Kunskapens träd
(av Harry Järv) och Europas födelse (av
Sture Linner). De volymerna är snarast
dem som man köper till sig själv för att
läsa en dag under julen då helgfriden ger
chans till stimulerande eftertanke.
Vänsterns moraliska (o)skuld?
O
m förhållandet mellan ideer och
de handlingar som de ger upphov till, om de intellektuella och
makten handlar ”Vänsterns moraliska
skuld”, en samling uppsatser sprungna ur
ett seminarium som arrangerades av
Timbro i maj.
Per Ahlmark, Kay Glans, Lars Gustafsson, Erik Hörstadius, Paul Johnson och
Per T Ohlsson: Vänsterns moraliska
skuld. Timbro 1991
Att tankar åtföljs av ett moraliskt ansvar
har vi sett i Östeuropa, där företrädare
för de gamla regimerna ställts till svars
för sin ideologi och den politik som följt
därav. Men hos de vänsterintellektuella
elittrupper vars förkärlek för ”progressiva” experiment i Tredje Världen i högsta
grad påverkade svensk biståndspolitik är
man, inte helt förvånande, betydligt mera
tveksamma gentemot frågan om medan- . svar och skuld.
”Kan den vänster som lånade sina
pennor åt planekonomi och partidiktaturens utövare undkomma sitt ansvar?
Är inte vi , västvärldens radikala intellektuella, medskyldiga till decennier av tyranni och fattigdom i socialismens
namn?”, frågar Anders Björnson i ett citat i bokens inledning. Ett utkrävande av
ansvar enligt Timbromodell vore emellertid, enligt denne debattör, att likställa
med en anti-intellektuell häxjakt i renodlad McCarthyanda.
Men svaret på den sista av frågorna
ovan måste givetvis bli ett tveklöst ja, på
samma vis som liberala företrädare regelmässigt tilldelas ett ansvar för all politik
med något slag av marknadsekonomiska
förtecken.
I botten på de vänsterintellektuella
ställningstaganden som alltför ofta har
verkat i det exotiska förtryckets tjänst ligger en känsla av främlingskap gentemot
den egna kulturen. På trettiotalet var det
västvärldens fattigdom och brister som
utgjorde grunden för den intellektuella
kritiken: på sextiotalet och därefter är det
samma samhälles överflöd man vänder
sig emot.
–
Men uppfattningen att andra kulturer i
snart sagt alla sammanhang anses överlägsna den egna har också lett till en slags
omvänd rasism, och, som Per Ahlmark
framhåller i sin tankeväckande essä, en
skakande men påtaglig dos av antisemitism som rekommenderar att Israel vänjer sig vid att leva i en ”nukleär terrorbalans” med Saddam Hussein.
Sådana råd är enkla att ge från den
privilegierade och pacifistiska lilla
ankdamm som har gjort det till en inhemsk specialitet att med moraliska argument kritisera de länder som försvarar
den frihet som vi tar för given.
MATS JOHANSSON:
629
I de fjärran kulturer som man känner
en sådan oemotståndlig dragning till rå-
der dessutom, paradoxalt nog, ofta en
attityd till oliktänkande som skulle omöjliggjort varje antydan till kritik av det slag
som de vänsterintellektuella riktar mot
sin egen kulturkrets.
Att vänstern generellt sett har ett besvärligt förhållande till åsikter andra än
de egna har vi även, som Erik Hörstadius
påminner oss om i sin essä i denna välkomna debattskrift, kunnat uppleva på
hemmaplan med decennier av socialde··
mokratisk konformism och mer eller
mindre subtilt åsiktsförtryck.
Den offentliga sektorns möjligheter
U
nder Kjell-Olof Feldts tid som
finansminister myntades begreppet ”kanslihöger” som beteckning
på de socialdemokrater i framförallt
finansdepartementet som försökte förnya
synen inom partiet på den kollektiva sektorn. En ledande kraft var Klas Eklund,
ordförande i Produktivitetsdelegationen,
som nyligen lämnade sitt betänkande
”Drivkrafter för produktivitet och välstånd” (SOU 1991:82).
Gunnar Wetterberg: Det nya samhället.
Om den offentliga sektorns möjligheter.
Tiden 1991
Ettannat kraftkorn idenna rörelseriktning
är Gunnar Wetterberg, departementsråd
och chef för finansens strukturenhet l en
debattbok med den intetsägande titeln
”Det nyasamhället Om den offentligasektorns möjligheter” tecknar han sin bild av
alla de problem och förändringar som han
mött framför allt i arbetet som huvudsekreterare i ESO, expertgruppen förstudier i offentlig ekonomi, 1988-90.
Till större delen är innehållet en tämligen neutral beskrivning av kursbokskaraktär, med mängder av fakta och oantastlig analys, som knappast hetsar upp någon
läsare i något politiskt eller ekonomiskt
läger. Men här och var blixtrar den lundaskolade f d vänsterradikalen till med sanningar om de stora kollektiva programmen
som lika gärna hade kunnat återfinnas i en
Timbro-bok.