Anne-Marie Lindgren; Vem älskar idéprogram
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ANNE-MARIE LINDGREN:
Vem älskar ideprogram?
Allt tal om mångfald till trots
tycks programmet förutsätta inte
bara en mycket enhetlig familjestruktur utan också en mycket
enhetlig människotyp. Programskrivarna har saknat förmåga att
gå utanför sina egna erfarenhetsramar.
Den kritiken gäller i mångt
och mycket också andra partiers program inklusive mitt eget,
konstaterar Anne-Marie Lindgren.
Anne-Marie Lindgren är redaktör för Tiden.
P
olitiska ideprogram brukar väcka
ett visst intresse i debatten.Inte precis för att någon tror att de kommer
att bli verklighet. Men för att de antas uttrycka partiets i”deal och strävanden sådana de ser ut, avskalade alla dagspolitikens
ofrånkomliga kompromisser.
Med det kan man se programmen
också som inlägg i en mer principiell debatt om hur samhället borde se ut. En debatt som självklart har ett värde i sig, oberoende av vad dagspolitiken för tillfället
råkar kräva.
Som gammal programskrivare börjar
jag emellertid alltmer tvivla på denna
form för politisk idedebatt Det kan låta
riktigt, det där att ett parti bör försöka
formulera sin samhälls- och människosyn, så troget sina grundläggande ideer
som möjligt. Så att man vet åt vilket håll
man vill driva utvecklingen -och därmed
vad man kan och inte kan kompromissa
med, när man skall samarbeta med andra
partier eller hantera ekonomiska bekymmer, som drar åt ett helt annat håll än vad
man tänkt sig.
Men program blir sällan den sortens
klargörande riktningsgivare. Och skälet
är att program alltför ofta bara blir en
sorts oproblematiserade önskelistor. Det
gäller i hög grad också om det nya moderatprogrammet
All politik inrymmer målkonflikter: nå-
got av det man vill strider alltid mot något
annat man också vill. I all politik finns
också en dialektik: kvantitativa förändringar övergår någonstans i kvalitativa
(som man kanske inte alls avsett). Och
den kvalitet man ville åstadkomma förvandlas någonstans till sin egen motsats.
Det senare kan möjligen också uttryckas
som att all politik, utöver sina avsedda
76
huvudeffekter, också har icke-avsedda
bieffekter.
I all politisk verksamhet står man därför inför utmaningen att balansera sina
egna målkonflikter och att hantera dialektiken i sina egna strävanden. Den riktigt
intressanta diskussionen – inte minst
ideologiskt- handlar, somjag ser det, om
detta balanserande.
Men i politiska program, dessvärre, lö-
ser man alltför ofta upp oförenliga önskemål med vackra formuleringar, som förenklar konflikten snarare än att hantera
den. Och den dialektiska processen behö-
ver man inte ens låtsas om; i politiska
program är värden som frihet och rättvisa
alltid entydigt givna, orubbliga och oföränderliga.
Konflikten mellan individ och kollektiv
I dagens moderata ideologi finns t ex en
mycket tydlig spänning mellan de nyliberala kraven på individens absoluta frihet,
och de socialkonservativa tankarna om
familjens roll och uppgifter. Den spännin~en diskuteras inte ens.
Andå kan de två ideerna faktiskt inte
förverkligas samtidigt. Väljer man att i
socialkonservativ anda förlägga stora delar av t ex åldrings- och handikappvården
inom familjen, kringskär man ohjälpligt
valfriheten för de familjemedlemmar,
som skali svara för vården. Vill man å
andra sidan ge varje enskild individ möjlighet att fritt förverkliga sina önskningar
och krav på livet, kan man inte lägga över
så stort ansvar för vården av andra människor på familjerna.
Det finns ju ofrånkomligen alltid en
konflikt mellan individ och kollektiv; den
följer ur det faktum att vi alla som individer är beroende av andra individer, och
att vi alltså, för vår egen skull, har intresse
av att det finns vissa gemensamma spelregler. Men de måste då i sin tur följas
också när vi tycker att de stör vår egen frihet. Hur den gränsen skall dras, hur avvägningarna skall göras, är en svår men
viktig diskussion.
Som inte alls förs i moderatemas program. Och som följaktligen inte heller diskuterar problemet med att den enes frihet
ibland är den andres ofrihet.
I politiska program, dessvärre, löser
man alltför ofta upp oförenliga önskemål med vackra formuleringar,
somförenklar konflikten snarare än
att hantera den.
Slående är också omedvetenheten om i
hur hög grad de egna värderingarna är
förknippade med vissa bestämda levnadsvillkor. Det är i och för sig en gammal
sjuka hos konservativa partier: politiska
värderingar är något som andra partier
envisas med att blanda in i debatten, själv
står man för den objektiva samhällsnyttan. Att sätta likhetstecken mellan den
egna väljargruppens krav och hela samhällets bästa är föralldel vanligt i den politiska debatten, men moderaterna är faktiskt det parti som är minst medvetet om
detta.
Ett program för välavlönade
Det moderata programmet är, somjag ser
det, främst ett program för välavlönade,
välutbildade, fullständiga familjer i tätort,
med ett omfattande socialt nätverk omkring sig, ordnad ekonomi och inga
extraordinära behov av sjukvård. Samt,
för mannens vidkommande, ett arbete
med utrymme för självförverkligande,
och för kvinnans del enbart måttliga yrkesambitioner, som väl låter sig förenas
med familjelivets alla krav. Därav, inte
minst, kravet att kunna sätta till tid för att
Det moderata programmet diskuterar inte heller problemet med att
den enesfrihet ibland är den andres
ofrihet.
sköta hela det försäkrings- och förhandlingssystem, som uppenbart kommer att
krävas för att få tillgång till dagis, skola,
sjukvård etc.
Jag tycker inte det är något särskilt bra
program för ensamstående mammor, för
lågavlönade medelålders ungkarlar, för
arbetare i tempojobb, för föräldrar till
handikappade barn, för ”köpkraftsminoriteter” som har svårt att hävda sig på
marknaden eller för den bortlokaliserade
77
norrländska barnfamiljen med hela nätverket femtio mil hemifrån.
Jag tycker inte heller att det känns som
något särskilt bra program för sådana
som i likhet med mig drabbas av handlingsförlamning vid blotta åsynen av en
blankett. Det förefaller, med förlov sagt,
bli en helvetisk försäkringsbyråkrati att
tränga igenom för att i fortsättningen klara sina sociala tjänster. Det är säkert utmärkt för alla som älskar att jämföra premietabeller och förhandla med försäkringsbolag. Men vi som inte gör det, hur
skall det gå för oss?
Frågan är inte bara raljerande. För allt
tal om mångfald och valfrihet till trots
tycks mig det här programmet förutsätta
inte bara en mycket enhetlig familjestruktur utan också en mycket enhetlig människotyp. Jag tror inte det är medvetet.
Det råkar bara ha blivit så därför att
programskrivarna saknat förmåga att gå
utanför sina egna erfarenhetsramar.
Jodå, den här kritiken gäller i mångt
och mycket också andra partiers program,
inklusive mitt eget. Det är, som sagt, därför jag tvivlar på nyttan av att skriva
program. Åtminstone i den här formen.
Vem älskar ideprogram?
Allt tal om mångfald till trots
tycks programmet förutsätta inte
bara en mycket enhetlig familjestruktur utan också en mycket
enhetlig människotyp. Programskrivarna har saknat förmåga att
gå utanför sina egna erfarenhetsramar.
Den kritiken gäller i mångt
och mycket också andra partiers program inklusive mitt eget,
konstaterar Anne-Marie Lindgren.
Anne-Marie Lindgren är redaktör för Tiden.
P
olitiska ideprogram brukar väcka
ett visst intresse i debatten.Inte precis för att någon tror att de kommer
att bli verklighet. Men för att de antas uttrycka partiets i”deal och strävanden sådana de ser ut, avskalade alla dagspolitikens
ofrånkomliga kompromisser.
Med det kan man se programmen
också som inlägg i en mer principiell debatt om hur samhället borde se ut. En debatt som självklart har ett värde i sig, oberoende av vad dagspolitiken för tillfället
råkar kräva.
Som gammal programskrivare börjar
jag emellertid alltmer tvivla på denna
form för politisk idedebatt Det kan låta
riktigt, det där att ett parti bör försöka
formulera sin samhälls- och människosyn, så troget sina grundläggande ideer
som möjligt. Så att man vet åt vilket håll
man vill driva utvecklingen -och därmed
vad man kan och inte kan kompromissa
med, när man skall samarbeta med andra
partier eller hantera ekonomiska bekymmer, som drar åt ett helt annat håll än vad
man tänkt sig.
Men program blir sällan den sortens
klargörande riktningsgivare. Och skälet
är att program alltför ofta bara blir en
sorts oproblematiserade önskelistor. Det
gäller i hög grad också om det nya moderatprogrammet
All politik inrymmer målkonflikter: nå-
got av det man vill strider alltid mot något
annat man också vill. I all politik finns
också en dialektik: kvantitativa förändringar övergår någonstans i kvalitativa
(som man kanske inte alls avsett). Och
den kvalitet man ville åstadkomma förvandlas någonstans till sin egen motsats.
Det senare kan möjligen också uttryckas
som att all politik, utöver sina avsedda
76
huvudeffekter, också har icke-avsedda
bieffekter.
I all politisk verksamhet står man därför inför utmaningen att balansera sina
egna målkonflikter och att hantera dialektiken i sina egna strävanden. Den riktigt
intressanta diskussionen – inte minst
ideologiskt- handlar, somjag ser det, om
detta balanserande.
Men i politiska program, dessvärre, lö-
ser man alltför ofta upp oförenliga önskemål med vackra formuleringar, som förenklar konflikten snarare än att hantera
den. Och den dialektiska processen behö-
ver man inte ens låtsas om; i politiska
program är värden som frihet och rättvisa
alltid entydigt givna, orubbliga och oföränderliga.
Konflikten mellan individ och kollektiv
I dagens moderata ideologi finns t ex en
mycket tydlig spänning mellan de nyliberala kraven på individens absoluta frihet,
och de socialkonservativa tankarna om
familjens roll och uppgifter. Den spännin~en diskuteras inte ens.
Andå kan de två ideerna faktiskt inte
förverkligas samtidigt. Väljer man att i
socialkonservativ anda förlägga stora delar av t ex åldrings- och handikappvården
inom familjen, kringskär man ohjälpligt
valfriheten för de familjemedlemmar,
som skali svara för vården. Vill man å
andra sidan ge varje enskild individ möjlighet att fritt förverkliga sina önskningar
och krav på livet, kan man inte lägga över
så stort ansvar för vården av andra människor på familjerna.
Det finns ju ofrånkomligen alltid en
konflikt mellan individ och kollektiv; den
följer ur det faktum att vi alla som individer är beroende av andra individer, och
att vi alltså, för vår egen skull, har intresse
av att det finns vissa gemensamma spelregler. Men de måste då i sin tur följas
också när vi tycker att de stör vår egen frihet. Hur den gränsen skall dras, hur avvägningarna skall göras, är en svår men
viktig diskussion.
Som inte alls förs i moderatemas program. Och som följaktligen inte heller diskuterar problemet med att den enes frihet
ibland är den andres ofrihet.
I politiska program, dessvärre, löser
man alltför ofta upp oförenliga önskemål med vackra formuleringar,
somförenklar konflikten snarare än
att hantera den.
Slående är också omedvetenheten om i
hur hög grad de egna värderingarna är
förknippade med vissa bestämda levnadsvillkor. Det är i och för sig en gammal
sjuka hos konservativa partier: politiska
värderingar är något som andra partier
envisas med att blanda in i debatten, själv
står man för den objektiva samhällsnyttan. Att sätta likhetstecken mellan den
egna väljargruppens krav och hela samhällets bästa är föralldel vanligt i den politiska debatten, men moderaterna är faktiskt det parti som är minst medvetet om
detta.
Ett program för välavlönade
Det moderata programmet är, somjag ser
det, främst ett program för välavlönade,
välutbildade, fullständiga familjer i tätort,
med ett omfattande socialt nätverk omkring sig, ordnad ekonomi och inga
extraordinära behov av sjukvård. Samt,
för mannens vidkommande, ett arbete
med utrymme för självförverkligande,
och för kvinnans del enbart måttliga yrkesambitioner, som väl låter sig förenas
med familjelivets alla krav. Därav, inte
minst, kravet att kunna sätta till tid för att
Det moderata programmet diskuterar inte heller problemet med att
den enesfrihet ibland är den andres
ofrihet.
sköta hela det försäkrings- och förhandlingssystem, som uppenbart kommer att
krävas för att få tillgång till dagis, skola,
sjukvård etc.
Jag tycker inte det är något särskilt bra
program för ensamstående mammor, för
lågavlönade medelålders ungkarlar, för
arbetare i tempojobb, för föräldrar till
handikappade barn, för ”köpkraftsminoriteter” som har svårt att hävda sig på
marknaden eller för den bortlokaliserade
77
norrländska barnfamiljen med hela nätverket femtio mil hemifrån.
Jag tycker inte heller att det känns som
något särskilt bra program för sådana
som i likhet med mig drabbas av handlingsförlamning vid blotta åsynen av en
blankett. Det förefaller, med förlov sagt,
bli en helvetisk försäkringsbyråkrati att
tränga igenom för att i fortsättningen klara sina sociala tjänster. Det är säkert utmärkt för alla som älskar att jämföra premietabeller och förhandla med försäkringsbolag. Men vi som inte gör det, hur
skall det gå för oss?
Frågan är inte bara raljerande. För allt
tal om mångfald och valfrihet till trots
tycks mig det här programmet förutsätta
inte bara en mycket enhetlig familjestruktur utan också en mycket enhetlig människotyp. Jag tror inte det är medvetet.
Det råkar bara ha blivit så därför att
programskrivarna saknat förmåga att gå
utanför sina egna erfarenhetsramar.
Jodå, den här kritiken gäller i mångt
och mycket också andra partiers program,
inklusive mitt eget. Det är, som sagt, därför jag tvivlar på nyttan av att skriva
program. Åtminstone i den här formen.