Anno domini 1940
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ANNO DOMINI 1940
DET år, som nu gått till ända, har icke haft sin like i något
av de fyra senaste europeiska släktledens minne. Väl fick man
1917-1918 uppleva, att sekelgamla stormakter störtade samman
som korthus. Men det skedde då såsom en naturlig avslutning
på det långa sorgespelet efter flere års fruktansvärd kamp och i
sista stadiet av andlig och kroppslig utmattning. När vi 1940 först
sågo tre av Europas högst kultiverade småstater sopas bort från
kartan under loppet av några få veckor – ett par av dem efter
mer än ett århundrades obruten fred- och sedan den makt, som
med sina stora och sina svaga sidor mer än någon annan satt sin
prägel på Europas öden i nyare tid, störtas i gruset på en månad
– då skedde denna oerhörda omvälvning alldeles plötsligt, som
följd av de första egentliga operationerna i Västeuropa under det
nya världskriget. Den förlamande verkan av dessa händelser blev
så mycket större på grund av deras plötsliga och för de flesta alldeles oväntade karaktär. Endast Austerlitz och Jena erbjuda en
historisk parallell.
Vid årsskiftet 1939-1940 stod världen helt under intrycket av
det ryska överfallet på Finland och av de svåra motgångar, som
vid jultiden börjat drabba angriparen. Stormaktskriget i väster
hade ej börjat på allvar, utan efter Polens undergång rådde i stort
sett vapenlugn och spänd politisk väntan. De båda fientliga lägren
syntes oangripliga bakom förskansningarna utefter den tyskfranska gränsen. Den aktuella frågeställningen tycktes vara, hur
den part, som av den stora allmänheten ute i världen uppfattades
som den starkare, d. v. s. de båda förbundna västmakterna, skulle
kunna komma åt sin motståndare, då blockaden på grund av Rysslands hållning ej längre kunde väntas öva någon snar verkan. Ett
tyskt genombrottsförsök över Holland och Belgien hade visserligen synts vara nära förestående i november men sedan uteblivit.
Intresset gällde nu i stället, om västmakterna över Finland och
Turkiet skulle kunna rikta en stöt mot de båda stora fastlandsdiktaturerna och därigenom bereda storkriget den valplats, som
det tycktes sakna.
l
-·- ···J.~—-,~-
Torvald T:son Höjer
Tysklands diplomatiska ställning föreföll trots triumfen över
Polen ganska besvärlig. Pakten med Stalin hade försvårat dess
förbindelser med dess tidigare vänner och Rysslands uppenbara
fiender – Italien, Spanien och J apan. I det ryska överfallet på
Finland följde de nämnda tre staterna den angripne med sina livligaste sympatier, medan den tyska regeringen i strid med sitt
eget folks känslor var nödgad att stödja Ryssland med minst sagt
välvillig neutralitet. Situationen var föga tilltalande för Berlinregeringen. Det låg uppenbarligen i dess intresse att så snart som
möjligt få till stånd en fred mellan Ryssland och Finland. En
fortsättning på deras kamp skulle utgöra en växande belastning
på den tyska inre opinionen och på Tysklands förbindelser med
de övriga antikominternmakterna, minska respekten för Ryssland
som Tredje Rikets politiska och militära medspelare samt erbjuda
Västmakterna tillfällen till för Tyskland störande ingrepp. För
att fylla sitt syfte borde den av Tyskland eftersträvade ryskfinska uppgörelsen rädda å ena sidan Rysslands prestige som stormakt, å den andra om möjligt det av tyska folket och armen högt
skattade Finlands självständighet.
Det gällde sålunda för Berlinregeringen att genom påtryckningar hindra Sverige och Norge att själva giva Finland effektiv
militär hjälp eller att tillåta en västmaktsarmes genommarsch,
om en sådan skulle allvarligt bringas på tal. Det gällde vidare
att förmå ryssarna att avstå från de krav på den finska statens
fullständiga nedskrotning, som funnit uttryck i Kuusinenregeringens högtidliga installation i Terijoki och i alliansfördraget
med denna imaginära myndighet. Och det gällde att så fort som
möjligt övertyga finnarna om att en eftergiftsfred trots de stora
framgångarna vore bättre än ett fortsatt krig. Alla uppgifterna
löstes till belåtenhet.
Att fälla ett slutgiltigt omdöme om den svenska officiella politiken under det finska kriget är icke för närvarande möjligt, och
blir det icke, förrän ett mycket omfattande aktmaterial med envoyen Richerts depescher från Berlin som sin måhända viktigaste
beståndsdel blir tillgängligt för forskningen. Vissa fakta torde
dock redan nu vara tämligen säkra. Så hava Englands prestationer under fälttåget i Norge med fullständig klarhet givit vid
handen, att Västmakternas hjälpanbud i februari och mars måste
hava varit skäligen blottade på militära realiteter och att deras
accepterande följaktligen ganska säkert skulle hava kastat Sverige och Norge i krig med både Tyskland och Ryssland utan att
2
Anno Domini 1940
bereda Finland någon hjälp av värde. De nordiska regeringarnas
på sin tid – och då begripligt nog – hårt klandrade beslut att
avslå dessa engelska och franska krav var därför med visshet väl
grundat ur både svensk, norsk och finländsk synpunkt.
Det synes även säkert, att det beundransvärda försvar, som
räddade Finlands frihet, icke skulle hava varit möjligt utan det
mycket omfattande finansiella och industriella stöd, som Finland
fick från Sverige. Men allt, som hittills framkommit, synes också
giva vid handen, att ett stöd i denna omfattning icke skulle hava
kommit till stånd, om statsministern och hans närmaste meningsfränder icke steg för steg pressats fram till handling av den mäktiga, i vår senare historia enastående folkrörelse, som från slutet
av december började växa fram över hela Sverige trots tydligt
ogillande i vissa ledande kretsar. Denna rörelses historiska betydelse torde därför stå fast. Vad som däremot i brist på det förut
nämnda aktmaterialet undandrager sig bedömande, är om och i
vad mån en ännu effektivare hjälp och följaktligen en bättre fred
skulle hava varit möjlig inom den av den svenska statsledningen
med rätta uppdragna gränslinjen, Sveriges bevarade neutralitet i
stormaktskriget.
Vad västmakternas insats i det rysk-finska kriget beträffar,
synes deras uppriktiga önskan att hjälpa den angripna parten
knappast kunna betvivlas. Den hjälp i krigsmaterial, som Finland mottog från dem, var också mycket omfattande, ehuru den
franska hjälpen torde hava varit kvalitativt mindre värdefull. Däremot ville eller kunde de båda stormakterna icke giva den enda
form av hjälp, som verkligen skulle hava haft utsikt att bliva
effektiv i längden- ett angrepp på Sydryssland över Turkiet. Ur
deras egen synpunkt var detta också högst begripligt. Den ganska
omfattande hjälp i manskap över Narvik-Boden-Haparanda, som
så småningom erbjöds, var däremot, som redan antytts, troligen
av ganska tvivelaktigt slag. Önskan att draga in Sverige och
Norge i kriget mot Tyskland och att göra slut på malmleveranserna
söderut torde i detta sammanhang hava varit den egentliga drivkraften i London och Paris.
I mitten av februari började krigslyckan på Karelska näset
slutgiltigt gynna ryssarna. Deras anfall understöddes nu av både
luftstridskrafter och artillerield av helt annan kvalitet än till·förene. Denna omständighet har av många bedömare, ovisst med
vilken rätt, ansetts tyda på att de nu fått hjälp av experter från
annat håll. Om skötseln av de fredsunderhandlingar, som vid
3
Torvald T:son Höjer
denna tid upptogos med Sverige som mellanhand, är det ännu
omöjligt att avgiva ett omdöme. Visst är blott, att då freden undertecknades den 13 mars, var den fruktansvärt hård, särskilt vid
jämförelse med de krav, vilkas avvisande framkallat kriget, och
med krigsrörelsernas för Finland så utomordentligt ärofulla förlopp. Karelen, Hangö och Sallaområdet gingo förlorade- en av
Finlands värdefullaste och högst älskade provinser och två strategiska positioner, vilkas övergång i en stormakts händer innebar
ett svårt hot ej blott mot Finland utan även mot Sverige. Detta
hot accentuerades av förpliktelsen att sammanknyta den finska
Kemijärvibanan med Murmanjärnvägen.
Finlands slutliga nederlag innebar en diplomatisk framgång för
Tyskland, trots att det formellt hållits utanför fredsförhandlingarna, och en svår prestigeförlust för Västmakterna, som till slut
så öppet tagit parti mot Ryssland. Motgången fick inre återverkningar. I Paris störtades Daladier, om vars otillräcklighet för den
starke mannens roll man vunnit allt större klarhet. Hans efterträdare blev Paul Reynaud, den tvivelsutan mest betydande av de
franska parlamentarikerna. Hans övertagande av makten ett åreller kanske bara ett halvår tidigare skulle måhända hava fått
världshistorisk betydelse. Som det nu var, tillträdde han ett konkursbo och med knappa två månaders frist. Därtill kom, att partisinnet och den bristande inre sammanhållningen nu öppet framträdde i deputeradekammaren och att Reynaud synes hava haft
mindre lycklig hand vid uppgörandet av sin ministerlista. Det
förtroendevotum, hans kabinett erhöll, var det knappast tänkbara
– en enda röst. Och i den nya regeringen kvarstod Daladier av
partipolitiska skäl som krigsminister, trots att han och konseljpresidenten voro klara fiender.
Reynauds maktövertagande och bevarandet av hans ställning
som regeringschef hängde på att han hölls för en handlingens man.
Det gällde att uppehålla detta anseende, och Reynaud synes hava
varit den främste pådrivaren av kraftåtgärder mot malmskeppningen till Tyskland över Narvik. Kravet på befriande handling
segrade. Den 8 april meddelades, att de allierades flotta utlagt
tre minfält på neutralt vatten längs norska kusten. Fälten voro
så placerade, att kustfarten måste tvingas ut i armarna på överlägsna allierade sjöstyrkor. Härmed sattes lavinen i rullning.
Den tillkännagivna minläggningen var otvivelaktigt en mycket
grov neutralitetskränkning, ehuru naturligtvis icke jämförlig med
en verklig invasion. Den gav tyska regeringen en plausibel före- 4
Anno Domini 1940
vändning för en aktion, som måste hava varit både förberedd och
igångsatt tidigare, än man fick kännedom om de allierades företag. Detta framgår ovedersägligt av att ett tyskt trupptransportfartyg sänktes utanför Norges sydkust redan den 8 april och att
tyska trupper landstego i så fjärran belägna hamnar som Narvik
och Trondheim redan på morgonen den 9. Dessa expeditioner måste
hava utsänts långt tidigare. Man har i Berlin hävdat, att en
engelsk styrka redan var på väg mot Norge och blott i sista ögonblicket förekoms av den tyska. De dokument, som framlagts fÖr
att styrka detta, visa emellertid endast, att engelska stridskrafter
höllo på att göras redo för en dylik expedition. Däremot klargöra
de icke de förutsättningar, under vilka företaget skulle igångsättas. Att det icke satts i verket före det tyska, synes ganska
tydligt framgå av det följande händelseförloppet, då det dröjde
åtskilliga dagar, innan engelska trupper landstego i Norge.
En högst egendomlig omständighet är, att de med så stora åthävor utlagda minorna gjorde så ringa effekt gentemot de tyska
sjöstyrkor, som de följande dagarna opererade längs Norges västkust, och att de icke skyddades mot fientliga svepningsförsök av
starka engelska flottavdelningar. I alla händelser synas de tyska
operationerna den 8 och 9 april hava rönt mycket ringa hinder från
Home fleet’s sida.
Den 9 april tidigt på morgonen ryckte tyska trupper över Danmarks sydgräns, samtidigt som en annan styrka landsteg i Kö-
penhamn. Den danska regeringen försökte intet motstånd utan
fann sig under protest i ockupationen. Från tysk sida avgavs en
högtidlig försäkran, att Danmarks frihet vid krigets slut till fullo
skulle återställas. Endast framtiden kan utvisa, om regeringen
Stauning-Munch handlade klokt i den svåra stunden och om det
tyska löftet kommer att infrias, såvida detta då beror på Berlinregeringens eget fria skön. De senaste händelserna i Danmark och
flere tyska pressuttalanden giva skäl till oro.
Den norska regeringen valde en annan väg, då tyska styrkor på
morgonen den 9 inträngde i Oslo, Kristiansand, Stavanger, Bergen,
Trondheim och Narvik. Väpnat motstånd restes på åtskilliga håll
från första början. De underhandlingar, som inleddes mellan angriparen och den till Hamar flyktade konung Håkon, avbrötos,
sedan det visat sig, att Hitler själv som oeftergivligt villkor
-ställde, att regeringsmakten skulle anförtros åt major Quisling, en
man, som saknade aktning och förtroende hos sina egna landsmän.
Ett formligt krig, där Norge officiellt anhöll om Västmakternas
5
.. ’ 1/1·····
••””·—–
Torvald T:son Höjer
stöd, blev följden. För den, som anser ett folks självständighet
vara ett oförytterligt värde, måste konung Håkons och stortingets
beslut vara höjt över all diskussion. Men tyvärr skulle nu följderna på ett fruktansvärt sätt visa sig av den exempellösa vanvård, vari det norska försvaret lämnats av herrar Nygaardsvolds,
Kohts och Mowinckels maktägande vänsterpartier.
London och Paris lovade omedelbart att komma den norska regeringen till hjälp med alla sina krafter. På högtstående engelskt
och franskt håll försäkrades, att Hitler nu begått den avgörande
oförsiktighet, som skulle vålla hans fall. Uppvaknandet blev fruktansvärt. Den engelska flottan fick, ovisst av vilka skäl men troligen av fruktan för flyg och ubåtar, icke företaga de enda operationer, som skulle hava kunnat bliva avgörande – att forcera
skagerackspärren eller inloppet till Trondheimsfjorden. De improviserade landstigningar, som försöktes med till stor del undermåliga och illa rustade trupper, misslyckades. Sydnorge och
Tröndelagen måste utrymmas vid majs början, och den med vida
större skicklighet ledda operationen mot Narvik måste av hänsyn
tillläget på annat håll en månad senare uppgivas, fastän dess slutliga triumf syntes säker. Hela Norge föll i segrarens händer, och
konungen måste med den lagliga regeringen gå i landsflykt.
Krigshistorien torde visa få exempel på en till synes utsiktslös
operation, företagen mot all skenbar sannolikhet men förberedd
och genomförd med sådan utomordentlig skicklighet och lycka
som den tyska mot Norge över det i teorin av den engelska flottan
behärskade havet. Hur stora offer, som krävdes av själva överskeppningen, vilken i rätt stor utsträckning stördes av lätta
engelska sjöstridskrafter, är ännu okänt. De betydande framgångar, som det norska kustförsvaret nådde på de få platser, där
planmässigt motstånd verkligen försöktes, är ett anklagande vitt–
nesbörd om de utomordentliga försvarsmöjligheter, som de norska
maktägande genom årtionden försummat.
Det oerhörda fiaskot i Norge väckte en kraftig reaktion i England. De styrandes segervissa försäkringar hade för allmänheten
undanskymt de stora svårigheter, varmed företaget måste vara
förbundet, sedan man låtit tyskarna bemäktiga sig de stora hamnarna och alla flygplatser i södra och mellersta Norge. Besvikenheten och förbittringen blevo så mycket större och riktade sig mot
premiärministern Chamberlain personligen. Det inträffade var
också en fruktansvärd illustration till följderna av hans politik
att envisas att se kriget på så lång sikt, att alla omedelbara kraft- 6
Anno Domini 1940
åtgärder underlätos, medan omsorgen inriktades på att iakttaga
blockadens verkningar och förbereda en dådkraftig krigföring år
1944. Den stora uppgörelsen i underhuset lyktade med att kabinettet fick den knappast tänkbara majoritet. ]’öljden var Chamberlains avgång som premiärminister. Hur successionsfrågan
skulle hava ordnats under normalare omständigheter, är måhända
ovisst. De olycksbud, som samtidigt ingingo, gjorde endast en
efterträdare tänkbar – Winston Churchill, den statsman, vars
energi och hänsynslöshet stodo över alla tvivel och vars bedömning av situationen och dess rustningskrav ända sedan 1933 nu
efter alla överlägsna axelryckningar fått en så slående upprättelse
av händelserna själva.
Det bud, som 10 maj nådde London, gällde ett nytt angrepp
på neutrala stater. Denna gång var det ej mindre än tre- Holland, Belgien och Luxemburg, de länder, vilkas utomordentligt
strikta neutralitet tidigare under vintern av den tyska politikens
svenska organ uppställts såsom efterföljansvärda exempel för de
skandinaviska länderna. Att avsikten var att över deras områden
drabba huvudfienden med det förintande slaget, var tydligt. För
Västmakterna återstod blott att jakande besvara konung Leopolds och drottning Viihelminas begäran om hjälp och låta de
disponibla styrkorna på vänstra flygeln rycka in i Belgien. Om
denna rörelse var militärt klok under de föreliggande omständigheterna,förefaller högeligen tvivelaktigt, men politiskt var den det
enda möjliga. Ånyo skulle det emellertid visa sig, hur litet en
improviserad och förut ej i detalj planerad och förberedd samverkan mäktar mot en snabb, handlingskraftig och väl ledd motståndare.
I vad mån man i London och Paris trott sig äga möjligheter
att med en framstöt över Breda undsätta den s. k. fästningen
Holland, är ovisst. På många håll torde man dock hava gjort sig
höga tankar om de holländska vattenspärrarnas effektivitet. Sä-
kert är emellertid, att man räknat med att den belgiska armen
skulle kunna bakom Maas och den nyanlagda Albertkanalen uppehålla fienden ungefär på linjen Antwerpen-Liege-Namur så
länge, att undsättningsarmen hunne fram. Dessa förhoppningar
svekos emellertid helt och hållet. Norr om Liege lyckades tyskarna medelst ett överraskande angrepp, varvid bl. a. segelflyg lär
-hava kommit till användning, genombryta den belgiska huvudförsvarslinjen. Därmed var större delens av landet öde avgjort. Samtidigt tvangs den holländska huvudarmen på fem dagar att ka- 7
.~·
.., ’
,; ..__________
Torvald T:son Höjer
pitulera. I Hollands nederlag spelade såväl den infödda »femte
kolonnen» som i landet bosatta eller kort före krigsutbrottet pråmledes eller annorlunda insmugglade tyskar en viktig roll. Tillsammans med från luften i omfattande skala landsatta trupper spredo
de förvirring i den försvarande armens rygg och lyckades hålla
vägen söderifrån in i fästningen Holland öppen, tills motoriserade
kolonner hunnit anlända över det högre belägna området söder
om Maas. Enligt somliga uppgifter lära dessutom de berömda
vattenspärrarna delvis hava satts ur funktion genom sabotage.
Ån viktigare för krigets förlopp blev emellertid en annan stor
tysk framgång. De trupper, som framträngt genom Ardennerna,
lyckades 12-14 maj genom överraskande angrepp sätta sig i besittning av en del Maasövergångar samt därefter i trakten av Sedan genombryta Maginotlinjens – som det visade sig – alltför
svagt utbyggda förlängning. Den franska arme, som försvarade
detta frontavsnitt, blev fullständigt krossad. Därigenom uppstod
en stor öppning i de franska härlinjerna. Tyskarna lyckades nå
fram till Aisne, medan motoriserade kårer togo vägen västerut
genom breschen och i den fransk-engelska nordgruppens rygg
ockuperade Amiens och Abbeville. Därmed voro de stora allierade ·
styrkor, som befunno sig norr om Somme, helt avskurna från
”B””’rankrikes huvuddel.
Det krigsskede, som därmed inträdde, blev det mest dramatiska
ditintills. Reynaud skyndade att avlägsna Daladior och Gamelin
från krigsledningen och förstärkte sitt kabinett med den gamle
marskalk Petain, hjälten från det förra världskrigets blodiga
Verdunslag. Den nye överbefälhavaren, Weygand, Fochs forne
stabschef, sökte vid Arras och Peronne sluta breschen bakom de
tyska motoriserade styrkorna, men försöket misslyckades efter in·
ledande framgångar. Så följde den 28 maj konung Leopolds kapitulation, en handling, vars bakgrund och förlopp ännu ej äro fullt
klarlagda. Därmed syntes den inneslutna nordarmens öde vara avgjort. Emellertid inträffade det oväntade och för krigets vidare
gång högst betydelsefulla, att amiral Abrial lyckades försvara det
kringrända Dunkerque så länge, ett engelsmännen tack vare en
hänsynslös och skicklig insats av flotta och flyg lyckades bortföra
ej mindre än 335,000 man. Visserligen var nederlaget både tydligt
och stort och visserligen gick hela krigsmaterielen förlorad, men
större delen av den brittiska yrkesarmen hade räddats för försvaret av det hotade hemlandet. Därigenom möjliggjordes för
England att fortsätta kriget.
8
Anno Domini 1940
I första hand gick angreppet vidare mot Frankrike. W eygands
nya Somme-Aisnelinje genombröts på några få dagar, nedre Seine
och Marne överskredos, och Paris uppgavs utan strid. Efter segt
försvar bröt det franska motståndet i Champagne helt samman,
och snabba tyska kolonner lyckades avskära Maginotlinjens försvarare från det övriga Frankrike. Ej heller Loirelinjen visade
sig möjlig att hålla, och den franska armen upphörde inom kort
att existera såsom ordnat militärt verktyg.
Orsakerna till detta lika snabba som fullständiga sammanbrott
för den stat, som enligt mångas mening vid krigets utbrott alltjämt var världens starkaste militärmakt, äro många och invecklade, till stor del ännu ej klarlagda. Vissa fakta äro dock säkra.
Rent militärt är det sålunda uppenbart, att den oväntat stora
numerära underlägsenheten spelade en betydelsefull roll. Vidare
hade den franska armen på ett högst olyckligt sätt tolkat det föregående världskrigets erfarenheter. Man hade stannat vid en dogmatisk tro på defensivens överlägsenhet över offensiven och förbisett de förändringar, som flyg och pansarvapen medfört. Typiskt
var Maginotkomplexet- tron, att man skulle kunna vinna kriget
genom att ligga stilla bakom en gränsbefästningslinje och låta
fienden förblöda. Det är emellertid oförklarligt, att man med
denna utgångspunkt lämnade den med så oerhörda kostnader uppförda Maginotlinjen oavslutad i Montmedy och gav den belgiskfranska gränsen ett vida svagare skydd.
Till stor del beror debaclet sålunda på rent militära missgrepp
– fasthållandet vid en föråldrad taktik och strategi, och detta
trots att varningar icke saknats. Så hade t. ex. redan 1934 överste
de Gaulle framlagt teorin för det nya kriget och dess verkningar
men skjutits åt sidan såsom obekväm. Tydligt är också, att personpolitiken varit olycklig. I stor utsträckning innehades viktiga
poster av generaler, som ej längre ägde full fysisk eller andlig
spänst eller levde i föråldrade militära föreställningar.
Det är uppenbart, att skulden för dessa militära missförhållanden, som i mycket erinra om Preussen före Jena och Auerstädt,
ej minst drabbar de båda män, som framför alla andra övat inflytande på den franska armens utveckling under mellankrigsperio- -den – marskalk Petain och general W eygand. Av den olycklige
Gamelin kommer hans andel i ansvaret att utkrävas.
Emellertid äro de militära missförhållandena blott en del av
nederlagets orsaker. Den franska krigsindustrin var trots rustningsministern Dantrys energiska men alltför sent igångsatta
9
…• ’t;. • .;-···· ————
Torvald T:son Höjer
uppryckningsförsök hopplöst ur stånd att bemästra situationen.
Framför allt hade flygvapnet, för tio år sedan världens bästa, fått.
fullständigt förfalla och var 1939-1940 en quantite negligeable.
Den politiska ledningen såväl i fråga om själva krigföringen som
i omsorgen om ’den inre fronten var svag och i vissa avseenden
söndrad inom sig själv.
De sist berörda missförhållandena hade sin rot inom Frankrikes.
politiska system och återgingo egentligen på två orsaker. Den
ena och oftast anförda var den olycksaliga Blumska folkfrontregimen 1936-1937, som förstört Frankrikes finanser, lamslagit
dess produktionskraft och vållat svår oro och söndring på det politiska och sociala området vid en tidpunkt, då Frankrike mer än
någonsin i sin historia tarvade endräkt, disciplin och oavlåtligt
arbete. Men den andra och ej mindre viktiga låg i motsatta ändan
av det politiska spektrum. Det lider intet tvivel, att mycket stora
delar av det franska borgardörnot satte sin egen sociala ställning,
sina ekonomiska intressen och sin komfort framför fäderneslandets välgång och i sin fruktan för en social omvälvning och sitt
blinda hat mot vänsterpartierna sågo den yttre fienden med
mindre ovilja än de egna landsmän, som utgjorde den parlamentariska majoriteten. L’union sacree var 1940 ett tomt ord. Bakom
den vackra fasaden pågick den inre brödrastriden och arbetade
Frankrikes dödgrävare för fullt. Sintscenerna skulle visa, vad åtskilliga episoder redan före kriget låtit skymta, att det i Paris
fanns viktiga högermiljöer, där det frodades femtekolonnister av
alla schatteringar upp till det rena landsförräderiet.
I mitten av juni var det tydligt, att det europeiska Frankrike
var slutgiltigt slaget till marken. Två vägar stodo öppna för den
till Bordeaux flyktade regeringen. Den ena var att kapitulera och
begära stillestånd på segrarens villkor. Den andra var den, som
man tidigare sagt sig skola vid behov välja – att lämna moderlandet med regeringen och de stridskrafter, som kunde frigöras,
främst den utmärkta flottan och resterna av flyget, för att föra
kampen vidare från Frankrikes starka och välrustade dotterländer
i Nordafrika. Det var denna väg, som ej blott Reynaud och Mandel utan också presidenten Lebrun och de båda talmännen ville
välja. Men mot dem trädde ej endast defaitisterna av vanlig typ
utan även den besegrade armens ledning med Weygand i spetsen.
Och denna riktning kunde täcka sig med en stor auktoritet, Petain,
marskalken, som stod som inkarnationen av det gamla ärorika
Frankrike, en personlighet, vars inre halt var höjd över alla tvi- 10
Anno Domini 1940
vel, men till sitt lynne en oförbätterlig pessimist, som på våren
1918 velat kapitulera för stormlöpningen mot kanalhamnarna.
Lavals intriger och Petains och W eygands auktoritet togo hem
spelet. Frankrike kapitulerade och slöt vid midsommartid ett
stillestånd, som lämnade halva dess område med hela Atlantkusten
i segrarens hand på obestämd tid. Villkoren torde i hårdhet vara
oupphunna sedan Napoleons uppgörelse med det slagna Preussen.
På åtskilliga håll var säkerligen minoritetens lust att taga
hämnd på politiska motståndare en viktig drivfjäder till detta
beslut. Så var naturligtvis icke fallet för Petain och Weygand.
Allt tyder på att de handlade under inflytande av en lägesbedömning, som då var rätt naturlig. Efter det fruktansvärda nederlag, som Frankrike trots alla deras ansträngningar lidit, och den
oerhörda uppvisningen under april, maj och juni av tysk kraft
och tysk förmåga togo de för givet, att England, vars prestationer ju ditintills visat sig minst sagt medelmåttiga, ej länge
skulle kunna hålla stånd ensamt utan antingen godvilligt följa
Frankrikes exempel och begära fred eller också efter ett kort motstånd tvingas därtill. Under sådana förhållanden vore ett fortsatt motstånd meninglöst och ägnat att medföra ytterligare onö-
diga lidanden, medan en kapitulation föreföll vara enda utvägen
att rädda åtminstone något ur sammanbrottet. Resonemanget var
ganska plausibelt, men det har ej hållit streck i verkligheten. Englands motståndskraft och Italiens svaghet hava visat sig vara helt
andra, än Petain och hans män trodde. Frankrikes moderland står
nu inför livsmedelsbrist med sin västra kust som en ganska hårt
prövad krigsskådeplats. De olyckor, som man ville undvika medelst kapitulation, hava till stor del blivit en följd därav. Emellertid torde det vara orätt att alltför hårt klandra Petain och hans
rådgivare för en bedömning, som de då delade med de flesta. Svå-
rare att förstå är den självförnedring och låghet, som framträtt
i många av den nya regimens åtgärder och uttalanden såsom
Riomprocessen, frimurar- och judelagstiftningarna och annat.
Den 10 juni, jämt en vecka, innan det krossade Frankrike hissade den vita fanan, hade Italien kastat sig in i kriget och efter
ett trots de årslånga förberedelserna ganska trögt före i portgången lyckats erövra några franska gränsorter, omedelbart innan
stilleståndet trädde i kraft. Romregeringens politik var tydlig.
I likhet med Petain trodde den, att kriget stod inför sitt slut, och
ville ej låta sin bundsförvant segra ensam utan i tid anmäla sin
önskan att dela bytet. stilleståndet blev emellertid i detta hän- 11
Torvald T:son Höjer
seende troligen en besvikelse för den italienska allmänheten, ty
de områden, som Mussolinis trupper fingo besätta, voro skäligen
obetydliga. Om de tilltänkta fredsvillkoren för Frankrike är
ingenting annat känt, än att Tyskland kommer att återkräva
Elsass-Lothringen, vars införlivning redan verkställts.
England var alltså ensamt kvar av de allierade i Europa. Dess
nya kabinett under Churchills ledning innehöll flere av the old
men of Munich med den fallne premiärministern i spetsen, ett förhållande, som på många håll utlöste en stark kritik. Men därjämte inträdde på ledande platser flere av de konservativa, som
ogillat samförståndspolitiken samt representanter för arbetarpartiet och för Sir Archibald Sinclairs oavhängiga liberaler. Regeringen dominerades av sin chefs starka och originella personlighet, men bakom honom hava särskilt framträtt arbetarpartiets
stora organisatörer, Bevin och Herbert Morrison. Karaktären av
systemskifte har understrukits vid de följande partiella rekonstruktionerna, varvid de gamla männen antingen helt lämnat kabinettet såsom Chamberlain, Caldecotc och nu senast lord Halifax
– den sistnämnde dock för att tillträda den utomordentligt viktiga ambassaden i Washington – eller överförts i de bakre linjerna som den duglige men impopuläre Sir John Anderson.
Mycket snart ställde sig för Churchill och hans män frågan,
om man efter den franska kapitulationen skulle fortsätta kriget
eller antaga ett tyskt fredsanbud. Detta kunde väntas lämna det
brittiska imperiet ganska orört men innebära ett godtagande av
det maktläge, som skapats av de tyska segrarna under april, maj
och juni. Utåt har det förefallits, som om denna fråga knappast
vållat något livligare meningsutbyte utan en ganska fullständig
enighet rått om nödvändigheten att kämpa ut striden to the bitter
end. Då det engelska kabinettet till största delen består av utpräglade realister, torde man böra antaga, att beslutet icke förestavats av ridderlig lust att slåss för fjädern i sin hatt utan att
man efter kallblodig överblick av läget och dess möjligheter ansett kriget erbjuda bättre chanser än den fred, som stod att få.
Krigshändelserna under årets senare del hava tecknats i förra
häftet av denna tidskrift. Det torde därför här räcka att erinra
om att de tyska försöken i augusti och september att nedkämpa
the Royal Air Force och därigenom skapa förutsättningarna för
en invasion ledde till mycket svåra motgångar för det tyska flyget
och måste uppgivas. I stället har man övergått till nattliga bombardemang i stor stil av vissa städer i deras helhet utan nämn- 12
Anno Domini 1940
värd skillnad mellan s. k. krigsviktiga och andra mål. Denna krigföring har kostat England åtskilliga liv och stora ekonomiska förluster men synes hittills icke hava påverkat det brittiska folkets
utomordentligt höga krigsmoral eller vållat skador av avgörande
betydelse för själva krigets gång. Större vikt torde man böra tillmäta den med ubåtar och flyg uppehållna blockaden av England,
som medfört mycket omfattande tonnageförstöring och möjligen
i fortsättningen kan bliva av stor betydelse för krigets utgång. Om
en invasion med tyska armestyrkor numera ligger inom gränserna
för det möjliga, torde vara uteslutet att avgöra. Den tyska krigsledningens skicklighet och handlingskraft stå över varje beröm,.
men å andra sidan har den engelska flottan med undantag av den
norska episoden visat sig motsvara sitt gamla rykte, medan flyget
hävdat en kvalitet, som i varje fall icke är det tyskas underlägsen.
Och Churchill och hans män hava nu haft mer än ett halvt år på
sig för att kring den räddade expeditionskåren och med ledning
av erfarenheterna från Frankrike bygga upp en miljonarme för
hemlandets försvar. Deras energi och kompetens kunna ej bestridas.
Det har redan antytts, att Italiens insats vid Frankrikes krossande var ganska blygsam. Man har i Rom senare dels utlovat en
erövring av Egypten och det murkna brittiska Medelhavsväldets
rasering, dels i slutet av oktober utan känd anledning angripit
Grekland. Krigshändelsernas utveckling på dessa fronter är väl
bekant: grekerna synas allvarligt hota det italienska viiidet i Albanien, och Grazianis invasionsarme i Libyen har sett många av
sina divisioner upprivna och kastats långt tillbaka över gränsen.
Åven den italienska flottan har lidit svåra motgångar och nödgats lämna motståndaren fritt spelrum ej blott i större delen av
det egentliga Medelhavet utan även i södra delen av Adriatiska
havet. För ögonblicket synes faktiskt Italiens välde i Afrika
sväva i större fara än det brittiska i Medelhavet. Uttalanden
av Mussolini och hans ledande medhjälpare liksom talrika personskiften tyda på att Italiens inre förhållanden erbjuda vissa
orosämnen. Effektiv tysk hjälp har måst tillkallas.
Av största betydelse för den framtida utvecklingen av den stora
kraftmätningen är, hur de mer eller mindre neutrala stormakterna
och andra mer betydande stater komma att ställa sig. För Ryssland har året trots de inledande svåra motgångarna varit mycket
gott och inbragt Karelen, Estland, Lettland, Litarren och Bessarabien utan andra offer än de från det finska kriget. Vänskapen med
Tyskland synes alltjämt bestå, ehuru en del omständigheter efter
13
:.t;; . H ’ .·~·——-
Torvald T :son Höjer
Molotovs mycket omskrivna Berlinbesök i november, främst den
plötsliga avbeställningen av Bulgariens anslutning till axeln, antyda, att förhållandet är kyligare än för ett år sedan. Att den
försiktiga Moskvapolitiken frivilligt skulle utsätta sig för risken
av ett tyskt angrepp, så länge den tyska härsmakten i övrigt har
fria händer på fastlandet, är dock högst osannolikt.
Japan har under året ånyo starkt närmat sig Tyskland, en kurs
som understrukits genom den nya tremaktspaktens tillkomst i
början på hösten. Ett autoritärt system har under furst Konoyes
ledning införts i regeringen. Av Frankrikes katastrof har Tokio
skyndat draga fördel genom att de facto göra Indokina till ett
protektorat. Tentakler hava utsträckts mot Nederländska Indien.
Men trots dessa stora framgångar och all denna imperialistiska
aktivitet har mycket givit vid handen, att det alltjämt lika segslitna Kinakriget, där de lovande utsikterna trots den militära
överlägsenheten förbytts i ganska tröstlösa, utgör en svår black
om foten på den japanska utrikespolitiken. Betecknande är, att
Churchill, som under sommarens svåra betryck såg sig tvungen
att stänga den viktiga infartsvägen från Birrna till Tjang-K;aiSjeks välde, på hösten åter kunde öppna denna led utan att åskan
ännu drabbat det förmätna Albion.
Aret har sett banden mellan England och U. S. A. alltmer stärkas. Den amerikanska hjälpen i krigsmaterial är även officiellt
den faktor, varpå de engelska segerförhoppningarna grundas.
Trots en viss långsamhet i den amerikanska industrins mobilisering synes den bliva av allt större betydelse. Tydligt är också,
att den amerikanska opinionen efter den första chocken vid det
franska debaclet blivit alltmer utpräglat engelskvänlig och axelfientlig. Presidentvalet blev en stor seger för Roosevelt trots de
svåra handicap, under vilka han ställde upp. Som nyomvald och
med en troligen ganska gynnsamt stämd kongress synes presidenten hava helt andra möjligheter än förut att utveckla sin probrittiska politik. Hans nyårstal präglades av en fiendskap mot axelmakterna, som mycket sällan eller aldrig förut uttryckts i ett statsöverhuvuds offentliga yttranden om makter, med vilka man formellt lever i fred. Så utpräglat som det amerikanska partitagandet för England numera blivit, synes hänsynen till Amerikas egen
säkerhet tvinga till en allt starkare aktivisering av hjälpen åt
England, i den mån så kan befinnas nödvändigt. Endast den naturligtvis alltjämt tänkbara möjligheten av ett mycket snabbt brittiskt sammanbrott, där den ökade hjälpen komme för sent, synes
14
Anno Domini 1940
kunna hejda denna utveckling. I alla andra fall bör man räkna
med att hjälpen blir allt mer omfattande och mångsidig, dock i
det längsta under undvikande av formliga krigshandlingar.
Spanien har hittills trots alla förljudanden om motsatsen hållit
sig utanför kriget och underlåtit att söka erövra Gibraltar. Denna
dess hållning torde bero på inrikespolitiska orosämnen och försörjningssvårigheter. Åven Turkiet har trots starka påtryckningar av den oförtrutne von Papen hållit fast vid sin hittillsvarande politik såsom Englands icke-krigförande bundsförvant.
Både Spanien och Turkiet torde uppfatta de senaste händelserna
kring Medelhavet som bevis på den förda politikens riktighet och
som varningar mot kursväxling.
Det nya året går in under en ovisshet, större än någonsin. Utsikterna till en snar fred förefalla mycket små, ty några för båda
parterna godtagbara baser synas omöjliga att formulera. Sannolikheten tycks tala för ett mycket långvarigt krig. Den enda möjlighet, som finnes för ett snabbt slut, skulle vara en avgörande
tysk seger under de närmaste månaderna. Krigsledningens utom- {)rdentliga duglighet och krigsmaktens höga standard göra, att en
sådan händelseutveckling ingalunda är utesluten. Men åtminstone
utifrån sett synas utsikterna därtill vara vida mindre nu än för
ett halvår sedan. Skulle ej en invasion eller blockaden leda till en
tysk seger före hösten,. torde kriget kunna bliva mycket långt, ty
man har då svårt att ·se en möjlighet för någondera parten att
inom överskådlig tid kunna framtvinga ett militärt avgörande.
Okända faktorer finnas dock, såsom Tys1da\nds oljeförsörjning,
Italiens hållfasthet, Englands motståndskraft mot ubåtskrig samt
naturligtvis ett invasionsförsök i Storbritannien – för att icke
tala om de ovissa folkmoraliska påfrestningar, som krigets förlängning måste medföra. Det är uppenbart, att ett mycket långvarigt krig erbjuder stora faror för Rysslands starka makttillväxt på alla andra parters bekostnad. För de neutrala är det ett
fruktansvärt dilemma – ett långt krig innebär hotet om en rysk
hegemoni, en snar fred synes för närvarande blott tänkbar i en
form, som troligen skulle innebära slutet på de små staternas både
yttre och inre självständighet.
Det gångna året har varit fruktansvärt. Våldet har triumferat
nier ohöljt, folkrätten och de mindre folkens rättigheter hava
trampats mer hänsynslöst under fötterna än någonsin i modern
tid. Dock har året erbjudit flere upplyftande moment av mänsk- 15
2- 412 5. Svensic Tidskrift 1941.
· rm
Torvald T :son Höjer
lig storhet- Finlands och Greklands hängivna och skickliga kamp
för sin självständighet, det tyska folkets storslagna disciplin, offervilja och duglighet i striden för sitt lands storhet och makt
och, i viss mening kanske mest heroisk av allt, det engelska folkets
underbara förmåga till samling och återhämtning efter de mest
fruktansvärda missgrepp, uraktlåtenhetssynder och katastrofala
motgångar. Den brittiska civilbefolkningens mod och uthållighet
under svårare påfrestningar, än vad någon modern nation tillförene erfarit, är kanske det starkaste intryck, som det tilländalupna året lämnar.
För Sveriges del innebar det första halvåret en fruktansvärd
påfrestning, men den stora katastrofen undgicks denna gång. Meningarna kunna vara delade om vissa punkter i den kurs, som
förts. I stort sett råder dock en enighet om målen för vår politik,
som vid sidan av den växande militära prestationsförmågan är
vår största tillgång och den fastaste grunden för vårt hopp att
kunna rida ut stormen även i framtiden. Finlands och Greklands
lysande exempel å ena sidan, Norges och Rumäniens fruktansvärda öden å den andra visa, att endast en väg borde vara tän~?-
bar, om vårt statliga oberoende och vår urgamla rättsordning på
allvar skulle hotas.
Torvald T :son Höjer.
16
DET år, som nu gått till ända, har icke haft sin like i något
av de fyra senaste europeiska släktledens minne. Väl fick man
1917-1918 uppleva, att sekelgamla stormakter störtade samman
som korthus. Men det skedde då såsom en naturlig avslutning
på det långa sorgespelet efter flere års fruktansvärd kamp och i
sista stadiet av andlig och kroppslig utmattning. När vi 1940 först
sågo tre av Europas högst kultiverade småstater sopas bort från
kartan under loppet av några få veckor – ett par av dem efter
mer än ett århundrades obruten fred- och sedan den makt, som
med sina stora och sina svaga sidor mer än någon annan satt sin
prägel på Europas öden i nyare tid, störtas i gruset på en månad
– då skedde denna oerhörda omvälvning alldeles plötsligt, som
följd av de första egentliga operationerna i Västeuropa under det
nya världskriget. Den förlamande verkan av dessa händelser blev
så mycket större på grund av deras plötsliga och för de flesta alldeles oväntade karaktär. Endast Austerlitz och Jena erbjuda en
historisk parallell.
Vid årsskiftet 1939-1940 stod världen helt under intrycket av
det ryska överfallet på Finland och av de svåra motgångar, som
vid jultiden börjat drabba angriparen. Stormaktskriget i väster
hade ej börjat på allvar, utan efter Polens undergång rådde i stort
sett vapenlugn och spänd politisk väntan. De båda fientliga lägren
syntes oangripliga bakom förskansningarna utefter den tyskfranska gränsen. Den aktuella frågeställningen tycktes vara, hur
den part, som av den stora allmänheten ute i världen uppfattades
som den starkare, d. v. s. de båda förbundna västmakterna, skulle
kunna komma åt sin motståndare, då blockaden på grund av Rysslands hållning ej längre kunde väntas öva någon snar verkan. Ett
tyskt genombrottsförsök över Holland och Belgien hade visserligen synts vara nära förestående i november men sedan uteblivit.
Intresset gällde nu i stället, om västmakterna över Finland och
Turkiet skulle kunna rikta en stöt mot de båda stora fastlandsdiktaturerna och därigenom bereda storkriget den valplats, som
det tycktes sakna.
l
-·- ···J.~—-,~-
Torvald T:son Höjer
Tysklands diplomatiska ställning föreföll trots triumfen över
Polen ganska besvärlig. Pakten med Stalin hade försvårat dess
förbindelser med dess tidigare vänner och Rysslands uppenbara
fiender – Italien, Spanien och J apan. I det ryska överfallet på
Finland följde de nämnda tre staterna den angripne med sina livligaste sympatier, medan den tyska regeringen i strid med sitt
eget folks känslor var nödgad att stödja Ryssland med minst sagt
välvillig neutralitet. Situationen var föga tilltalande för Berlinregeringen. Det låg uppenbarligen i dess intresse att så snart som
möjligt få till stånd en fred mellan Ryssland och Finland. En
fortsättning på deras kamp skulle utgöra en växande belastning
på den tyska inre opinionen och på Tysklands förbindelser med
de övriga antikominternmakterna, minska respekten för Ryssland
som Tredje Rikets politiska och militära medspelare samt erbjuda
Västmakterna tillfällen till för Tyskland störande ingrepp. För
att fylla sitt syfte borde den av Tyskland eftersträvade ryskfinska uppgörelsen rädda å ena sidan Rysslands prestige som stormakt, å den andra om möjligt det av tyska folket och armen högt
skattade Finlands självständighet.
Det gällde sålunda för Berlinregeringen att genom påtryckningar hindra Sverige och Norge att själva giva Finland effektiv
militär hjälp eller att tillåta en västmaktsarmes genommarsch,
om en sådan skulle allvarligt bringas på tal. Det gällde vidare
att förmå ryssarna att avstå från de krav på den finska statens
fullständiga nedskrotning, som funnit uttryck i Kuusinenregeringens högtidliga installation i Terijoki och i alliansfördraget
med denna imaginära myndighet. Och det gällde att så fort som
möjligt övertyga finnarna om att en eftergiftsfred trots de stora
framgångarna vore bättre än ett fortsatt krig. Alla uppgifterna
löstes till belåtenhet.
Att fälla ett slutgiltigt omdöme om den svenska officiella politiken under det finska kriget är icke för närvarande möjligt, och
blir det icke, förrän ett mycket omfattande aktmaterial med envoyen Richerts depescher från Berlin som sin måhända viktigaste
beståndsdel blir tillgängligt för forskningen. Vissa fakta torde
dock redan nu vara tämligen säkra. Så hava Englands prestationer under fälttåget i Norge med fullständig klarhet givit vid
handen, att Västmakternas hjälpanbud i februari och mars måste
hava varit skäligen blottade på militära realiteter och att deras
accepterande följaktligen ganska säkert skulle hava kastat Sverige och Norge i krig med både Tyskland och Ryssland utan att
2
Anno Domini 1940
bereda Finland någon hjälp av värde. De nordiska regeringarnas
på sin tid – och då begripligt nog – hårt klandrade beslut att
avslå dessa engelska och franska krav var därför med visshet väl
grundat ur både svensk, norsk och finländsk synpunkt.
Det synes även säkert, att det beundransvärda försvar, som
räddade Finlands frihet, icke skulle hava varit möjligt utan det
mycket omfattande finansiella och industriella stöd, som Finland
fick från Sverige. Men allt, som hittills framkommit, synes också
giva vid handen, att ett stöd i denna omfattning icke skulle hava
kommit till stånd, om statsministern och hans närmaste meningsfränder icke steg för steg pressats fram till handling av den mäktiga, i vår senare historia enastående folkrörelse, som från slutet
av december började växa fram över hela Sverige trots tydligt
ogillande i vissa ledande kretsar. Denna rörelses historiska betydelse torde därför stå fast. Vad som däremot i brist på det förut
nämnda aktmaterialet undandrager sig bedömande, är om och i
vad mån en ännu effektivare hjälp och följaktligen en bättre fred
skulle hava varit möjlig inom den av den svenska statsledningen
med rätta uppdragna gränslinjen, Sveriges bevarade neutralitet i
stormaktskriget.
Vad västmakternas insats i det rysk-finska kriget beträffar,
synes deras uppriktiga önskan att hjälpa den angripna parten
knappast kunna betvivlas. Den hjälp i krigsmaterial, som Finland mottog från dem, var också mycket omfattande, ehuru den
franska hjälpen torde hava varit kvalitativt mindre värdefull. Däremot ville eller kunde de båda stormakterna icke giva den enda
form av hjälp, som verkligen skulle hava haft utsikt att bliva
effektiv i längden- ett angrepp på Sydryssland över Turkiet. Ur
deras egen synpunkt var detta också högst begripligt. Den ganska
omfattande hjälp i manskap över Narvik-Boden-Haparanda, som
så småningom erbjöds, var däremot, som redan antytts, troligen
av ganska tvivelaktigt slag. Önskan att draga in Sverige och
Norge i kriget mot Tyskland och att göra slut på malmleveranserna
söderut torde i detta sammanhang hava varit den egentliga drivkraften i London och Paris.
I mitten av februari började krigslyckan på Karelska näset
slutgiltigt gynna ryssarna. Deras anfall understöddes nu av både
luftstridskrafter och artillerield av helt annan kvalitet än till·förene. Denna omständighet har av många bedömare, ovisst med
vilken rätt, ansetts tyda på att de nu fått hjälp av experter från
annat håll. Om skötseln av de fredsunderhandlingar, som vid
3
Torvald T:son Höjer
denna tid upptogos med Sverige som mellanhand, är det ännu
omöjligt att avgiva ett omdöme. Visst är blott, att då freden undertecknades den 13 mars, var den fruktansvärt hård, särskilt vid
jämförelse med de krav, vilkas avvisande framkallat kriget, och
med krigsrörelsernas för Finland så utomordentligt ärofulla förlopp. Karelen, Hangö och Sallaområdet gingo förlorade- en av
Finlands värdefullaste och högst älskade provinser och två strategiska positioner, vilkas övergång i en stormakts händer innebar
ett svårt hot ej blott mot Finland utan även mot Sverige. Detta
hot accentuerades av förpliktelsen att sammanknyta den finska
Kemijärvibanan med Murmanjärnvägen.
Finlands slutliga nederlag innebar en diplomatisk framgång för
Tyskland, trots att det formellt hållits utanför fredsförhandlingarna, och en svår prestigeförlust för Västmakterna, som till slut
så öppet tagit parti mot Ryssland. Motgången fick inre återverkningar. I Paris störtades Daladier, om vars otillräcklighet för den
starke mannens roll man vunnit allt större klarhet. Hans efterträdare blev Paul Reynaud, den tvivelsutan mest betydande av de
franska parlamentarikerna. Hans övertagande av makten ett åreller kanske bara ett halvår tidigare skulle måhända hava fått
världshistorisk betydelse. Som det nu var, tillträdde han ett konkursbo och med knappa två månaders frist. Därtill kom, att partisinnet och den bristande inre sammanhållningen nu öppet framträdde i deputeradekammaren och att Reynaud synes hava haft
mindre lycklig hand vid uppgörandet av sin ministerlista. Det
förtroendevotum, hans kabinett erhöll, var det knappast tänkbara
– en enda röst. Och i den nya regeringen kvarstod Daladier av
partipolitiska skäl som krigsminister, trots att han och konseljpresidenten voro klara fiender.
Reynauds maktövertagande och bevarandet av hans ställning
som regeringschef hängde på att han hölls för en handlingens man.
Det gällde att uppehålla detta anseende, och Reynaud synes hava
varit den främste pådrivaren av kraftåtgärder mot malmskeppningen till Tyskland över Narvik. Kravet på befriande handling
segrade. Den 8 april meddelades, att de allierades flotta utlagt
tre minfält på neutralt vatten längs norska kusten. Fälten voro
så placerade, att kustfarten måste tvingas ut i armarna på överlägsna allierade sjöstyrkor. Härmed sattes lavinen i rullning.
Den tillkännagivna minläggningen var otvivelaktigt en mycket
grov neutralitetskränkning, ehuru naturligtvis icke jämförlig med
en verklig invasion. Den gav tyska regeringen en plausibel före- 4
Anno Domini 1940
vändning för en aktion, som måste hava varit både förberedd och
igångsatt tidigare, än man fick kännedom om de allierades företag. Detta framgår ovedersägligt av att ett tyskt trupptransportfartyg sänktes utanför Norges sydkust redan den 8 april och att
tyska trupper landstego i så fjärran belägna hamnar som Narvik
och Trondheim redan på morgonen den 9. Dessa expeditioner måste
hava utsänts långt tidigare. Man har i Berlin hävdat, att en
engelsk styrka redan var på väg mot Norge och blott i sista ögonblicket förekoms av den tyska. De dokument, som framlagts fÖr
att styrka detta, visa emellertid endast, att engelska stridskrafter
höllo på att göras redo för en dylik expedition. Däremot klargöra
de icke de förutsättningar, under vilka företaget skulle igångsättas. Att det icke satts i verket före det tyska, synes ganska
tydligt framgå av det följande händelseförloppet, då det dröjde
åtskilliga dagar, innan engelska trupper landstego i Norge.
En högst egendomlig omständighet är, att de med så stora åthävor utlagda minorna gjorde så ringa effekt gentemot de tyska
sjöstyrkor, som de följande dagarna opererade längs Norges västkust, och att de icke skyddades mot fientliga svepningsförsök av
starka engelska flottavdelningar. I alla händelser synas de tyska
operationerna den 8 och 9 april hava rönt mycket ringa hinder från
Home fleet’s sida.
Den 9 april tidigt på morgonen ryckte tyska trupper över Danmarks sydgräns, samtidigt som en annan styrka landsteg i Kö-
penhamn. Den danska regeringen försökte intet motstånd utan
fann sig under protest i ockupationen. Från tysk sida avgavs en
högtidlig försäkran, att Danmarks frihet vid krigets slut till fullo
skulle återställas. Endast framtiden kan utvisa, om regeringen
Stauning-Munch handlade klokt i den svåra stunden och om det
tyska löftet kommer att infrias, såvida detta då beror på Berlinregeringens eget fria skön. De senaste händelserna i Danmark och
flere tyska pressuttalanden giva skäl till oro.
Den norska regeringen valde en annan väg, då tyska styrkor på
morgonen den 9 inträngde i Oslo, Kristiansand, Stavanger, Bergen,
Trondheim och Narvik. Väpnat motstånd restes på åtskilliga håll
från första början. De underhandlingar, som inleddes mellan angriparen och den till Hamar flyktade konung Håkon, avbrötos,
sedan det visat sig, att Hitler själv som oeftergivligt villkor
-ställde, att regeringsmakten skulle anförtros åt major Quisling, en
man, som saknade aktning och förtroende hos sina egna landsmän.
Ett formligt krig, där Norge officiellt anhöll om Västmakternas
5
.. ’ 1/1·····
••””·—–
Torvald T:son Höjer
stöd, blev följden. För den, som anser ett folks självständighet
vara ett oförytterligt värde, måste konung Håkons och stortingets
beslut vara höjt över all diskussion. Men tyvärr skulle nu följderna på ett fruktansvärt sätt visa sig av den exempellösa vanvård, vari det norska försvaret lämnats av herrar Nygaardsvolds,
Kohts och Mowinckels maktägande vänsterpartier.
London och Paris lovade omedelbart att komma den norska regeringen till hjälp med alla sina krafter. På högtstående engelskt
och franskt håll försäkrades, att Hitler nu begått den avgörande
oförsiktighet, som skulle vålla hans fall. Uppvaknandet blev fruktansvärt. Den engelska flottan fick, ovisst av vilka skäl men troligen av fruktan för flyg och ubåtar, icke företaga de enda operationer, som skulle hava kunnat bliva avgörande – att forcera
skagerackspärren eller inloppet till Trondheimsfjorden. De improviserade landstigningar, som försöktes med till stor del undermåliga och illa rustade trupper, misslyckades. Sydnorge och
Tröndelagen måste utrymmas vid majs början, och den med vida
större skicklighet ledda operationen mot Narvik måste av hänsyn
tillläget på annat håll en månad senare uppgivas, fastän dess slutliga triumf syntes säker. Hela Norge föll i segrarens händer, och
konungen måste med den lagliga regeringen gå i landsflykt.
Krigshistorien torde visa få exempel på en till synes utsiktslös
operation, företagen mot all skenbar sannolikhet men förberedd
och genomförd med sådan utomordentlig skicklighet och lycka
som den tyska mot Norge över det i teorin av den engelska flottan
behärskade havet. Hur stora offer, som krävdes av själva överskeppningen, vilken i rätt stor utsträckning stördes av lätta
engelska sjöstridskrafter, är ännu okänt. De betydande framgångar, som det norska kustförsvaret nådde på de få platser, där
planmässigt motstånd verkligen försöktes, är ett anklagande vitt–
nesbörd om de utomordentliga försvarsmöjligheter, som de norska
maktägande genom årtionden försummat.
Det oerhörda fiaskot i Norge väckte en kraftig reaktion i England. De styrandes segervissa försäkringar hade för allmänheten
undanskymt de stora svårigheter, varmed företaget måste vara
förbundet, sedan man låtit tyskarna bemäktiga sig de stora hamnarna och alla flygplatser i södra och mellersta Norge. Besvikenheten och förbittringen blevo så mycket större och riktade sig mot
premiärministern Chamberlain personligen. Det inträffade var
också en fruktansvärd illustration till följderna av hans politik
att envisas att se kriget på så lång sikt, att alla omedelbara kraft- 6
Anno Domini 1940
åtgärder underlätos, medan omsorgen inriktades på att iakttaga
blockadens verkningar och förbereda en dådkraftig krigföring år
1944. Den stora uppgörelsen i underhuset lyktade med att kabinettet fick den knappast tänkbara majoritet. ]’öljden var Chamberlains avgång som premiärminister. Hur successionsfrågan
skulle hava ordnats under normalare omständigheter, är måhända
ovisst. De olycksbud, som samtidigt ingingo, gjorde endast en
efterträdare tänkbar – Winston Churchill, den statsman, vars
energi och hänsynslöshet stodo över alla tvivel och vars bedömning av situationen och dess rustningskrav ända sedan 1933 nu
efter alla överlägsna axelryckningar fått en så slående upprättelse
av händelserna själva.
Det bud, som 10 maj nådde London, gällde ett nytt angrepp
på neutrala stater. Denna gång var det ej mindre än tre- Holland, Belgien och Luxemburg, de länder, vilkas utomordentligt
strikta neutralitet tidigare under vintern av den tyska politikens
svenska organ uppställts såsom efterföljansvärda exempel för de
skandinaviska länderna. Att avsikten var att över deras områden
drabba huvudfienden med det förintande slaget, var tydligt. För
Västmakterna återstod blott att jakande besvara konung Leopolds och drottning Viihelminas begäran om hjälp och låta de
disponibla styrkorna på vänstra flygeln rycka in i Belgien. Om
denna rörelse var militärt klok under de föreliggande omständigheterna,förefaller högeligen tvivelaktigt, men politiskt var den det
enda möjliga. Ånyo skulle det emellertid visa sig, hur litet en
improviserad och förut ej i detalj planerad och förberedd samverkan mäktar mot en snabb, handlingskraftig och väl ledd motståndare.
I vad mån man i London och Paris trott sig äga möjligheter
att med en framstöt över Breda undsätta den s. k. fästningen
Holland, är ovisst. På många håll torde man dock hava gjort sig
höga tankar om de holländska vattenspärrarnas effektivitet. Sä-
kert är emellertid, att man räknat med att den belgiska armen
skulle kunna bakom Maas och den nyanlagda Albertkanalen uppehålla fienden ungefär på linjen Antwerpen-Liege-Namur så
länge, att undsättningsarmen hunne fram. Dessa förhoppningar
svekos emellertid helt och hållet. Norr om Liege lyckades tyskarna medelst ett överraskande angrepp, varvid bl. a. segelflyg lär
-hava kommit till användning, genombryta den belgiska huvudförsvarslinjen. Därmed var större delens av landet öde avgjort. Samtidigt tvangs den holländska huvudarmen på fem dagar att ka- 7
.~·
.., ’
,; ..__________
Torvald T:son Höjer
pitulera. I Hollands nederlag spelade såväl den infödda »femte
kolonnen» som i landet bosatta eller kort före krigsutbrottet pråmledes eller annorlunda insmugglade tyskar en viktig roll. Tillsammans med från luften i omfattande skala landsatta trupper spredo
de förvirring i den försvarande armens rygg och lyckades hålla
vägen söderifrån in i fästningen Holland öppen, tills motoriserade
kolonner hunnit anlända över det högre belägna området söder
om Maas. Enligt somliga uppgifter lära dessutom de berömda
vattenspärrarna delvis hava satts ur funktion genom sabotage.
Ån viktigare för krigets förlopp blev emellertid en annan stor
tysk framgång. De trupper, som framträngt genom Ardennerna,
lyckades 12-14 maj genom överraskande angrepp sätta sig i besittning av en del Maasövergångar samt därefter i trakten av Sedan genombryta Maginotlinjens – som det visade sig – alltför
svagt utbyggda förlängning. Den franska arme, som försvarade
detta frontavsnitt, blev fullständigt krossad. Därigenom uppstod
en stor öppning i de franska härlinjerna. Tyskarna lyckades nå
fram till Aisne, medan motoriserade kårer togo vägen västerut
genom breschen och i den fransk-engelska nordgruppens rygg
ockuperade Amiens och Abbeville. Därmed voro de stora allierade ·
styrkor, som befunno sig norr om Somme, helt avskurna från
”B””’rankrikes huvuddel.
Det krigsskede, som därmed inträdde, blev det mest dramatiska
ditintills. Reynaud skyndade att avlägsna Daladior och Gamelin
från krigsledningen och förstärkte sitt kabinett med den gamle
marskalk Petain, hjälten från det förra världskrigets blodiga
Verdunslag. Den nye överbefälhavaren, Weygand, Fochs forne
stabschef, sökte vid Arras och Peronne sluta breschen bakom de
tyska motoriserade styrkorna, men försöket misslyckades efter in·
ledande framgångar. Så följde den 28 maj konung Leopolds kapitulation, en handling, vars bakgrund och förlopp ännu ej äro fullt
klarlagda. Därmed syntes den inneslutna nordarmens öde vara avgjort. Emellertid inträffade det oväntade och för krigets vidare
gång högst betydelsefulla, att amiral Abrial lyckades försvara det
kringrända Dunkerque så länge, ett engelsmännen tack vare en
hänsynslös och skicklig insats av flotta och flyg lyckades bortföra
ej mindre än 335,000 man. Visserligen var nederlaget både tydligt
och stort och visserligen gick hela krigsmaterielen förlorad, men
större delen av den brittiska yrkesarmen hade räddats för försvaret av det hotade hemlandet. Därigenom möjliggjordes för
England att fortsätta kriget.
8
Anno Domini 1940
I första hand gick angreppet vidare mot Frankrike. W eygands
nya Somme-Aisnelinje genombröts på några få dagar, nedre Seine
och Marne överskredos, och Paris uppgavs utan strid. Efter segt
försvar bröt det franska motståndet i Champagne helt samman,
och snabba tyska kolonner lyckades avskära Maginotlinjens försvarare från det övriga Frankrike. Ej heller Loirelinjen visade
sig möjlig att hålla, och den franska armen upphörde inom kort
att existera såsom ordnat militärt verktyg.
Orsakerna till detta lika snabba som fullständiga sammanbrott
för den stat, som enligt mångas mening vid krigets utbrott alltjämt var världens starkaste militärmakt, äro många och invecklade, till stor del ännu ej klarlagda. Vissa fakta äro dock säkra.
Rent militärt är det sålunda uppenbart, att den oväntat stora
numerära underlägsenheten spelade en betydelsefull roll. Vidare
hade den franska armen på ett högst olyckligt sätt tolkat det föregående världskrigets erfarenheter. Man hade stannat vid en dogmatisk tro på defensivens överlägsenhet över offensiven och förbisett de förändringar, som flyg och pansarvapen medfört. Typiskt
var Maginotkomplexet- tron, att man skulle kunna vinna kriget
genom att ligga stilla bakom en gränsbefästningslinje och låta
fienden förblöda. Det är emellertid oförklarligt, att man med
denna utgångspunkt lämnade den med så oerhörda kostnader uppförda Maginotlinjen oavslutad i Montmedy och gav den belgiskfranska gränsen ett vida svagare skydd.
Till stor del beror debaclet sålunda på rent militära missgrepp
– fasthållandet vid en föråldrad taktik och strategi, och detta
trots att varningar icke saknats. Så hade t. ex. redan 1934 överste
de Gaulle framlagt teorin för det nya kriget och dess verkningar
men skjutits åt sidan såsom obekväm. Tydligt är också, att personpolitiken varit olycklig. I stor utsträckning innehades viktiga
poster av generaler, som ej längre ägde full fysisk eller andlig
spänst eller levde i föråldrade militära föreställningar.
Det är uppenbart, att skulden för dessa militära missförhållanden, som i mycket erinra om Preussen före Jena och Auerstädt,
ej minst drabbar de båda män, som framför alla andra övat inflytande på den franska armens utveckling under mellankrigsperio- -den – marskalk Petain och general W eygand. Av den olycklige
Gamelin kommer hans andel i ansvaret att utkrävas.
Emellertid äro de militära missförhållandena blott en del av
nederlagets orsaker. Den franska krigsindustrin var trots rustningsministern Dantrys energiska men alltför sent igångsatta
9
…• ’t;. • .;-···· ————
Torvald T:son Höjer
uppryckningsförsök hopplöst ur stånd att bemästra situationen.
Framför allt hade flygvapnet, för tio år sedan världens bästa, fått.
fullständigt förfalla och var 1939-1940 en quantite negligeable.
Den politiska ledningen såväl i fråga om själva krigföringen som
i omsorgen om ’den inre fronten var svag och i vissa avseenden
söndrad inom sig själv.
De sist berörda missförhållandena hade sin rot inom Frankrikes.
politiska system och återgingo egentligen på två orsaker. Den
ena och oftast anförda var den olycksaliga Blumska folkfrontregimen 1936-1937, som förstört Frankrikes finanser, lamslagit
dess produktionskraft och vållat svår oro och söndring på det politiska och sociala området vid en tidpunkt, då Frankrike mer än
någonsin i sin historia tarvade endräkt, disciplin och oavlåtligt
arbete. Men den andra och ej mindre viktiga låg i motsatta ändan
av det politiska spektrum. Det lider intet tvivel, att mycket stora
delar av det franska borgardörnot satte sin egen sociala ställning,
sina ekonomiska intressen och sin komfort framför fäderneslandets välgång och i sin fruktan för en social omvälvning och sitt
blinda hat mot vänsterpartierna sågo den yttre fienden med
mindre ovilja än de egna landsmän, som utgjorde den parlamentariska majoriteten. L’union sacree var 1940 ett tomt ord. Bakom
den vackra fasaden pågick den inre brödrastriden och arbetade
Frankrikes dödgrävare för fullt. Sintscenerna skulle visa, vad åtskilliga episoder redan före kriget låtit skymta, att det i Paris
fanns viktiga högermiljöer, där det frodades femtekolonnister av
alla schatteringar upp till det rena landsförräderiet.
I mitten av juni var det tydligt, att det europeiska Frankrike
var slutgiltigt slaget till marken. Två vägar stodo öppna för den
till Bordeaux flyktade regeringen. Den ena var att kapitulera och
begära stillestånd på segrarens villkor. Den andra var den, som
man tidigare sagt sig skola vid behov välja – att lämna moderlandet med regeringen och de stridskrafter, som kunde frigöras,
främst den utmärkta flottan och resterna av flyget, för att föra
kampen vidare från Frankrikes starka och välrustade dotterländer
i Nordafrika. Det var denna väg, som ej blott Reynaud och Mandel utan också presidenten Lebrun och de båda talmännen ville
välja. Men mot dem trädde ej endast defaitisterna av vanlig typ
utan även den besegrade armens ledning med Weygand i spetsen.
Och denna riktning kunde täcka sig med en stor auktoritet, Petain,
marskalken, som stod som inkarnationen av det gamla ärorika
Frankrike, en personlighet, vars inre halt var höjd över alla tvi- 10
Anno Domini 1940
vel, men till sitt lynne en oförbätterlig pessimist, som på våren
1918 velat kapitulera för stormlöpningen mot kanalhamnarna.
Lavals intriger och Petains och W eygands auktoritet togo hem
spelet. Frankrike kapitulerade och slöt vid midsommartid ett
stillestånd, som lämnade halva dess område med hela Atlantkusten
i segrarens hand på obestämd tid. Villkoren torde i hårdhet vara
oupphunna sedan Napoleons uppgörelse med det slagna Preussen.
På åtskilliga håll var säkerligen minoritetens lust att taga
hämnd på politiska motståndare en viktig drivfjäder till detta
beslut. Så var naturligtvis icke fallet för Petain och Weygand.
Allt tyder på att de handlade under inflytande av en lägesbedömning, som då var rätt naturlig. Efter det fruktansvärda nederlag, som Frankrike trots alla deras ansträngningar lidit, och den
oerhörda uppvisningen under april, maj och juni av tysk kraft
och tysk förmåga togo de för givet, att England, vars prestationer ju ditintills visat sig minst sagt medelmåttiga, ej länge
skulle kunna hålla stånd ensamt utan antingen godvilligt följa
Frankrikes exempel och begära fred eller också efter ett kort motstånd tvingas därtill. Under sådana förhållanden vore ett fortsatt motstånd meninglöst och ägnat att medföra ytterligare onö-
diga lidanden, medan en kapitulation föreföll vara enda utvägen
att rädda åtminstone något ur sammanbrottet. Resonemanget var
ganska plausibelt, men det har ej hållit streck i verkligheten. Englands motståndskraft och Italiens svaghet hava visat sig vara helt
andra, än Petain och hans män trodde. Frankrikes moderland står
nu inför livsmedelsbrist med sin västra kust som en ganska hårt
prövad krigsskådeplats. De olyckor, som man ville undvika medelst kapitulation, hava till stor del blivit en följd därav. Emellertid torde det vara orätt att alltför hårt klandra Petain och hans
rådgivare för en bedömning, som de då delade med de flesta. Svå-
rare att förstå är den självförnedring och låghet, som framträtt
i många av den nya regimens åtgärder och uttalanden såsom
Riomprocessen, frimurar- och judelagstiftningarna och annat.
Den 10 juni, jämt en vecka, innan det krossade Frankrike hissade den vita fanan, hade Italien kastat sig in i kriget och efter
ett trots de årslånga förberedelserna ganska trögt före i portgången lyckats erövra några franska gränsorter, omedelbart innan
stilleståndet trädde i kraft. Romregeringens politik var tydlig.
I likhet med Petain trodde den, att kriget stod inför sitt slut, och
ville ej låta sin bundsförvant segra ensam utan i tid anmäla sin
önskan att dela bytet. stilleståndet blev emellertid i detta hän- 11
Torvald T:son Höjer
seende troligen en besvikelse för den italienska allmänheten, ty
de områden, som Mussolinis trupper fingo besätta, voro skäligen
obetydliga. Om de tilltänkta fredsvillkoren för Frankrike är
ingenting annat känt, än att Tyskland kommer att återkräva
Elsass-Lothringen, vars införlivning redan verkställts.
England var alltså ensamt kvar av de allierade i Europa. Dess
nya kabinett under Churchills ledning innehöll flere av the old
men of Munich med den fallne premiärministern i spetsen, ett förhållande, som på många håll utlöste en stark kritik. Men därjämte inträdde på ledande platser flere av de konservativa, som
ogillat samförståndspolitiken samt representanter för arbetarpartiet och för Sir Archibald Sinclairs oavhängiga liberaler. Regeringen dominerades av sin chefs starka och originella personlighet, men bakom honom hava särskilt framträtt arbetarpartiets
stora organisatörer, Bevin och Herbert Morrison. Karaktären av
systemskifte har understrukits vid de följande partiella rekonstruktionerna, varvid de gamla männen antingen helt lämnat kabinettet såsom Chamberlain, Caldecotc och nu senast lord Halifax
– den sistnämnde dock för att tillträda den utomordentligt viktiga ambassaden i Washington – eller överförts i de bakre linjerna som den duglige men impopuläre Sir John Anderson.
Mycket snart ställde sig för Churchill och hans män frågan,
om man efter den franska kapitulationen skulle fortsätta kriget
eller antaga ett tyskt fredsanbud. Detta kunde väntas lämna det
brittiska imperiet ganska orört men innebära ett godtagande av
det maktläge, som skapats av de tyska segrarna under april, maj
och juni. Utåt har det förefallits, som om denna fråga knappast
vållat något livligare meningsutbyte utan en ganska fullständig
enighet rått om nödvändigheten att kämpa ut striden to the bitter
end. Då det engelska kabinettet till största delen består av utpräglade realister, torde man böra antaga, att beslutet icke förestavats av ridderlig lust att slåss för fjädern i sin hatt utan att
man efter kallblodig överblick av läget och dess möjligheter ansett kriget erbjuda bättre chanser än den fred, som stod att få.
Krigshändelserna under årets senare del hava tecknats i förra
häftet av denna tidskrift. Det torde därför här räcka att erinra
om att de tyska försöken i augusti och september att nedkämpa
the Royal Air Force och därigenom skapa förutsättningarna för
en invasion ledde till mycket svåra motgångar för det tyska flyget
och måste uppgivas. I stället har man övergått till nattliga bombardemang i stor stil av vissa städer i deras helhet utan nämn- 12
Anno Domini 1940
värd skillnad mellan s. k. krigsviktiga och andra mål. Denna krigföring har kostat England åtskilliga liv och stora ekonomiska förluster men synes hittills icke hava påverkat det brittiska folkets
utomordentligt höga krigsmoral eller vållat skador av avgörande
betydelse för själva krigets gång. Större vikt torde man böra tillmäta den med ubåtar och flyg uppehållna blockaden av England,
som medfört mycket omfattande tonnageförstöring och möjligen
i fortsättningen kan bliva av stor betydelse för krigets utgång. Om
en invasion med tyska armestyrkor numera ligger inom gränserna
för det möjliga, torde vara uteslutet att avgöra. Den tyska krigsledningens skicklighet och handlingskraft stå över varje beröm,.
men å andra sidan har den engelska flottan med undantag av den
norska episoden visat sig motsvara sitt gamla rykte, medan flyget
hävdat en kvalitet, som i varje fall icke är det tyskas underlägsen.
Och Churchill och hans män hava nu haft mer än ett halvt år på
sig för att kring den räddade expeditionskåren och med ledning
av erfarenheterna från Frankrike bygga upp en miljonarme för
hemlandets försvar. Deras energi och kompetens kunna ej bestridas.
Det har redan antytts, att Italiens insats vid Frankrikes krossande var ganska blygsam. Man har i Rom senare dels utlovat en
erövring av Egypten och det murkna brittiska Medelhavsväldets
rasering, dels i slutet av oktober utan känd anledning angripit
Grekland. Krigshändelsernas utveckling på dessa fronter är väl
bekant: grekerna synas allvarligt hota det italienska viiidet i Albanien, och Grazianis invasionsarme i Libyen har sett många av
sina divisioner upprivna och kastats långt tillbaka över gränsen.
Åven den italienska flottan har lidit svåra motgångar och nödgats lämna motståndaren fritt spelrum ej blott i större delen av
det egentliga Medelhavet utan även i södra delen av Adriatiska
havet. För ögonblicket synes faktiskt Italiens välde i Afrika
sväva i större fara än det brittiska i Medelhavet. Uttalanden
av Mussolini och hans ledande medhjälpare liksom talrika personskiften tyda på att Italiens inre förhållanden erbjuda vissa
orosämnen. Effektiv tysk hjälp har måst tillkallas.
Av största betydelse för den framtida utvecklingen av den stora
kraftmätningen är, hur de mer eller mindre neutrala stormakterna
och andra mer betydande stater komma att ställa sig. För Ryssland har året trots de inledande svåra motgångarna varit mycket
gott och inbragt Karelen, Estland, Lettland, Litarren och Bessarabien utan andra offer än de från det finska kriget. Vänskapen med
Tyskland synes alltjämt bestå, ehuru en del omständigheter efter
13
:.t;; . H ’ .·~·——-
Torvald T :son Höjer
Molotovs mycket omskrivna Berlinbesök i november, främst den
plötsliga avbeställningen av Bulgariens anslutning till axeln, antyda, att förhållandet är kyligare än för ett år sedan. Att den
försiktiga Moskvapolitiken frivilligt skulle utsätta sig för risken
av ett tyskt angrepp, så länge den tyska härsmakten i övrigt har
fria händer på fastlandet, är dock högst osannolikt.
Japan har under året ånyo starkt närmat sig Tyskland, en kurs
som understrukits genom den nya tremaktspaktens tillkomst i
början på hösten. Ett autoritärt system har under furst Konoyes
ledning införts i regeringen. Av Frankrikes katastrof har Tokio
skyndat draga fördel genom att de facto göra Indokina till ett
protektorat. Tentakler hava utsträckts mot Nederländska Indien.
Men trots dessa stora framgångar och all denna imperialistiska
aktivitet har mycket givit vid handen, att det alltjämt lika segslitna Kinakriget, där de lovande utsikterna trots den militära
överlägsenheten förbytts i ganska tröstlösa, utgör en svår black
om foten på den japanska utrikespolitiken. Betecknande är, att
Churchill, som under sommarens svåra betryck såg sig tvungen
att stänga den viktiga infartsvägen från Birrna till Tjang-K;aiSjeks välde, på hösten åter kunde öppna denna led utan att åskan
ännu drabbat det förmätna Albion.
Aret har sett banden mellan England och U. S. A. alltmer stärkas. Den amerikanska hjälpen i krigsmaterial är även officiellt
den faktor, varpå de engelska segerförhoppningarna grundas.
Trots en viss långsamhet i den amerikanska industrins mobilisering synes den bliva av allt större betydelse. Tydligt är också,
att den amerikanska opinionen efter den första chocken vid det
franska debaclet blivit alltmer utpräglat engelskvänlig och axelfientlig. Presidentvalet blev en stor seger för Roosevelt trots de
svåra handicap, under vilka han ställde upp. Som nyomvald och
med en troligen ganska gynnsamt stämd kongress synes presidenten hava helt andra möjligheter än förut att utveckla sin probrittiska politik. Hans nyårstal präglades av en fiendskap mot axelmakterna, som mycket sällan eller aldrig förut uttryckts i ett statsöverhuvuds offentliga yttranden om makter, med vilka man formellt lever i fred. Så utpräglat som det amerikanska partitagandet för England numera blivit, synes hänsynen till Amerikas egen
säkerhet tvinga till en allt starkare aktivisering av hjälpen åt
England, i den mån så kan befinnas nödvändigt. Endast den naturligtvis alltjämt tänkbara möjligheten av ett mycket snabbt brittiskt sammanbrott, där den ökade hjälpen komme för sent, synes
14
Anno Domini 1940
kunna hejda denna utveckling. I alla andra fall bör man räkna
med att hjälpen blir allt mer omfattande och mångsidig, dock i
det längsta under undvikande av formliga krigshandlingar.
Spanien har hittills trots alla förljudanden om motsatsen hållit
sig utanför kriget och underlåtit att söka erövra Gibraltar. Denna
dess hållning torde bero på inrikespolitiska orosämnen och försörjningssvårigheter. Åven Turkiet har trots starka påtryckningar av den oförtrutne von Papen hållit fast vid sin hittillsvarande politik såsom Englands icke-krigförande bundsförvant.
Både Spanien och Turkiet torde uppfatta de senaste händelserna
kring Medelhavet som bevis på den förda politikens riktighet och
som varningar mot kursväxling.
Det nya året går in under en ovisshet, större än någonsin. Utsikterna till en snar fred förefalla mycket små, ty några för båda
parterna godtagbara baser synas omöjliga att formulera. Sannolikheten tycks tala för ett mycket långvarigt krig. Den enda möjlighet, som finnes för ett snabbt slut, skulle vara en avgörande
tysk seger under de närmaste månaderna. Krigsledningens utom- {)rdentliga duglighet och krigsmaktens höga standard göra, att en
sådan händelseutveckling ingalunda är utesluten. Men åtminstone
utifrån sett synas utsikterna därtill vara vida mindre nu än för
ett halvår sedan. Skulle ej en invasion eller blockaden leda till en
tysk seger före hösten,. torde kriget kunna bliva mycket långt, ty
man har då svårt att ·se en möjlighet för någondera parten att
inom överskådlig tid kunna framtvinga ett militärt avgörande.
Okända faktorer finnas dock, såsom Tys1da\nds oljeförsörjning,
Italiens hållfasthet, Englands motståndskraft mot ubåtskrig samt
naturligtvis ett invasionsförsök i Storbritannien – för att icke
tala om de ovissa folkmoraliska påfrestningar, som krigets förlängning måste medföra. Det är uppenbart, att ett mycket långvarigt krig erbjuder stora faror för Rysslands starka makttillväxt på alla andra parters bekostnad. För de neutrala är det ett
fruktansvärt dilemma – ett långt krig innebär hotet om en rysk
hegemoni, en snar fred synes för närvarande blott tänkbar i en
form, som troligen skulle innebära slutet på de små staternas både
yttre och inre självständighet.
Det gångna året har varit fruktansvärt. Våldet har triumferat
nier ohöljt, folkrätten och de mindre folkens rättigheter hava
trampats mer hänsynslöst under fötterna än någonsin i modern
tid. Dock har året erbjudit flere upplyftande moment av mänsk- 15
2- 412 5. Svensic Tidskrift 1941.
· rm
Torvald T :son Höjer
lig storhet- Finlands och Greklands hängivna och skickliga kamp
för sin självständighet, det tyska folkets storslagna disciplin, offervilja och duglighet i striden för sitt lands storhet och makt
och, i viss mening kanske mest heroisk av allt, det engelska folkets
underbara förmåga till samling och återhämtning efter de mest
fruktansvärda missgrepp, uraktlåtenhetssynder och katastrofala
motgångar. Den brittiska civilbefolkningens mod och uthållighet
under svårare påfrestningar, än vad någon modern nation tillförene erfarit, är kanske det starkaste intryck, som det tilländalupna året lämnar.
För Sveriges del innebar det första halvåret en fruktansvärd
påfrestning, men den stora katastrofen undgicks denna gång. Meningarna kunna vara delade om vissa punkter i den kurs, som
förts. I stort sett råder dock en enighet om målen för vår politik,
som vid sidan av den växande militära prestationsförmågan är
vår största tillgång och den fastaste grunden för vårt hopp att
kunna rida ut stormen även i framtiden. Finlands och Greklands
lysande exempel å ena sidan, Norges och Rumäniens fruktansvärda öden å den andra visa, att endast en väg borde vara tän~?-
bar, om vårt statliga oberoende och vår urgamla rättsordning på
allvar skulle hotas.
Torvald T :son Höjer.
16