Annorlunda engelsk strategi – ”Annexit”

I dessa dagar då ständiga spekulationer om hur hanteringen av Storbritanniens ”Brexit” äntligen ska kunna få ett slut fyller media, kan det vara intressant att påminnas om en tid då helt andra mål styrde verksamheten i Englands huvudstad. En tid då inte frigörelse utan erövring stod på programmet och landets bästa vänner tidvis var de som bland annat härskade i Bryssel, skriver Mats Fält.

Englands politiska engagemang på kontinenten inleddes på allvar igen när landets kungahus via Eleanor av Akvitanien tog över betydande områden i västra Frankrike. Inte minst viktiga var de redan då berömda vindistrikten runt Bordeaux. Även andra regioner i västra Frankrike låg tidvis under den engelska kronan. Den gemensamma staten styrdes ofta från kontinenten och många engelska kungar är begravda i kloster och kyrkor på fastlandet.

Engelska anspråk på den franska kronan gjorde att konflikten hade i det närmaste evigt liv. I denna fråga var det omöjligt att nå en ömsesidigt godtagbar kompromiss. I väntan på slutseger stred man vidare om landområden, hamnar och städer.

För många av de deltagande befälhavarna och deras styrkor handlade krigen minst lika mycket om personlig vinning och prestige. På samma sätt som korstågen fungerade de ständiga konflikterna som sysselsättningsprojekt för äventyrslystna riddare, allmänt besvärliga konkurrenter om makten i hemlandet och söner som inte kunde hoppas på att få ärva familjegodset därhemma. Under fredsperioderna hände det att engelska och franska styrkor gemensamt marscherade till andra stridsområden, som till exempel Baltikum och Spanien.

De franska kungarna lyckades trots ofta dåliga odds hålla sig kvar på tronen. Landet var rikt, stort och befolkat av mängder av krigare som kunde tänka sig att strida både för kronan och egen vinning. Fransmännen hade hemmaplan och var inte beroende av osäkra kontakter till baser på andra sidan kanalen.

Gränserna flyttades ett otal gånger. När det i början av konflikten gick som bäst för England sträckte sig kungens domäner över huvuddelen av västra och södra Frankrike, ända fram till dagens Schweiz och Italien. När fransmännen gjorde bättre ifrån sig krympte istället avståndet mellan gränsen och de engelska hamnarna i Bordeaux, Calais och Normandie.

I likhet med Brexit var det ständiga kriget i Frankrike svårhanterat för regeringen i London. Många upplevde kontinenten som fjärran – lite som Tjeckoslovakien 1938 – och ville inte satsa varken blod eller pengar på ett osäkert och farligt projekt. Även många mäktiga adelsmän ville hellre prioritera företag på Irland eller gränskonflikterna med Skottland.

När den engelske kungen trots motståndet lyckades finansiera nya krigståg på kontinenten var både rekryteringen av soldater och logistiken problematiska faktorer. Armén konkurrerade ofta med andra krigiska projekt och vädret över kanalen kunde orsaka stor skada. Väl på plats i Frankrike fallerade inte sällan underhållet från hemlandet eller påfyllningen av ekonomiska resurser. Klagomålen på alltför svagt materiellt stöd och bristande patriotism var legio. Många lovande kampanjer saboterades av oenighet, penningbrist och svält i leden.

De återkommande misslyckandena gjorde det lättare för kritikerna att ifrågasätta nästa kungliga krigsprojekt. Eftersom katastroferna utspelade sig på andra sidan havet var det svårt att tydligt förmedla konsekvenserna till hemmaopinionen. Varningar för hotande motgångar kom för det mesta alldeles för sent. Bilden av vad som egentligen hände – förutom att det kostade enorma summor – på kontinenten blev otydlig och präglades av propaganda och ständiga överdrifter.

Med undantag av en fransk invasion under 1200-talet utspelade sig kriget inte i hemlandet. Det utkämpades i Frankrike och Flandern och till sjöss. Det medförde att försvaret av hemlandet för det mesta uppfattades som ett svagt argument i diskussionen om kriget i rådet och parlamentet. Det låg närmare till hands att beskriva det som kostsamma upptåg för sysslolösa och oansvariga adelsmän.

För den som är intresserad av politiska intriger och krig är de medeltida konflikterna mellan England och Frankrike en guldgruva. För den som dessutom uppskattar Shakespeare är Juliet Barkers böcker om konflikten självklara val. Hon har skrivit en om segern vid Agincourt som fick lysande recensioner. Den som beskriver åren då England till slut såg ut att lyckas nå slutmålet heter ”Conquest – The English Kingdom of France in the Hundred Years War” (Little Brown, 2009). Här beskriver Barker ett norra Frankrike som skulle kunnat tjäna som reklam för EUs fredsmission – utanför de större befästa städerna råder djungelns lag. Endast väpnade styrkor går någorlunda säkra. När inte någon av de stridande kungarnas härskaror drar förbi härjar rovriddare obehindrat mellan Flandern, Kanalen och gränsen mot Tyskland. Situationen påminner mest om Vilda Västern eller krigsherrarnas epok i mellankrigstidens Kina.

Efter segern vid Agincourt 1415 lyckades England successivt ta kontrollen över norra Frankrike. Operationerna genomfördes i nära samverkan med Burgund, ett rike mellan Tyskland och Frankrike vars rikaste provinser låg i Flandern i nuvarande Belgien. Tillsammans lyckades de allierade styrkorna erövra även Paris och tvinga fram ett fredsavtal i Troyes 1420 med den franska kronan. Den engelske kungen skulle ärva kronan efter Karl VI. Efter fortsatta stridigheter och förvecklingar kröntes slutligen engelsmannen Henrik VI till fransk kung den 16 december 1431.

Kriget fortsätter dock, avtalet till trots. Den bristande engelska viljan att satsa helhjärtat på det franska äventyret undergräver återigen möjligheterna att kontrollera situationen. Under tjugo år tvingas England successivt retirera, alliansen med Burgund kollapsar och engelsmännen trängs allt längre från Paris och landets centrala delar. Slaget vid Castillon 1453 markerar slutet på kriget. Englands står inför ett totalt nederlag. Nu är endast Calais i engelsmännens händer – även Akvitanien med Bordeaux har fallit för den pånyttfödda Frankrikes styrkor.

Det går knappast att dra särskilt många användbara lärdomar från de ständiga krigen om Frankrikes krona. Däremot kan det vara nyttigt för den som försöker hänga med i dagens växlingsrika europeiska politik att komma ihåg att Frankrike har haft en engelsk kung som fick sin krona med stöd från Bryssel, att Bordeaux under hundratals år varit en viktig engelsk hamnstad – och att Englands gräns en gång gick vid Alperna. Englands problem är inte Europa – det är vem som ska bestämma i Europa.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun