Apoteksreformen som kom bort

Att Sverige nu äntligen fjärmat sig från Kuba och Nordkorea kan tyckas vara rätt okontroversiellt. Men apoteksreformen från 2009 är som tandvärk för vänstern. Monopolkramarnas största bekymmer är nu hur reformen ska kunna avskaffas – hur man nu kan vilja det med 6 600 nya försäljningsställen och ständigt nya apotek. Det skriver Cecilia Brinck.

”Vad stort sker, det sker tyst”, skrev Geijer och det är inte utan att man misstänker att det har varit mottot för en hel del av regeringens marknadsföringsverksamhet. Såhär i valtider är det naturligtvis annorlunda – då slås det på trumman i alla väderstreck. Men det hade kunnat skrytas mycket mer mycket tidigare.

Med apoteksreformen, till exempel. Visst – den hade kunnat vara mer långtgående, borde ha varit det. Staten borde helt ha avvecklat sitt ägande av apotek och sålt Apoteksbolaget. De privata aktörer som ville in på marknaden borde ha erbjudits förmånligare villkor, och så vidare. Men politik är som bekant det möjligas konst, och en så långtgående reform var inte möjlig att driva igenom politiskt. Och ingen kompromiss tillfredsställer någonsin alla intressen.

Den reform som genomfördes från den 1 juli 2009 är en bra början. Den innebär att statliga Apoteksbolaget inte längre har monopol på att sälja läkemedel. Receptfria läkemedel kan säljas även utanför apoteken – i vanliga affärer – och privata aktörer kan, om de uppfyller de formella kraven, få tillstånd av Läkemedelsverket för att driva apoteksverksamhet och där kan de sälja receptbelagda läkemedel. Precis som det funkar i resten av världen, alltså.

I juni 2010, alltså ett knappt år efter reformens genomförande, hade över 6 000 nya försäljningsställen för receptfria läkemedel etablerats i Sverige och ca 70 nya apotek. Inte illa på ett år!

Att Sverige nu äntligen nu fjärmat sig från Kuba och Nordkorea – som är bland de få (kanske de enda) länderna på jorden som har statligt försäljningsmonopol på läkemedel, kan tyckas vara rätt okontroversiellt. Det är ju faktiskt inte så att människor ligger och dör på gatorna i resten av världen efter att ha överdoserat på aspirin som de köpt i mataffären.

Men avregleringen av apoteket är som tandvärk för vänstern. Det maler och maler, och deras största bekymmer nu är hur reformen ska kunna avskaffas utan att man kommer i delo med EU som sänt rätt tydliga signaler i frågan.

Att rakt av förstatliga de numera privata apoteken (som man gjorde förra gången) är väl lite för saftigt till och med för förra kommunisten Ylva Johansson, som numera är Socialdemokraternas talesman i sjukvårdsfrågor. Så nu funderar man i stället på lite olika sätt att få de privata aktörerna att ”frivilligt” lämna fältet. Exempelvis genom att minska de statliga läkemedelssubventionerna, och därigenom vinstmarginalen.

Men vad är egentligen problemet? Varför har vänstern så fruktansvärt svårt att acceptera att jag kan köpa mina Magnecyl på Ica och mina Betapred på ett apotek som ägs av Kronans Droghandel (passande namn, för övrigt) och inte av staten?

Det är faktiskt svårt att hitta ett hållbart svar på den frågan. Ideologiska blockeringar spelar förstås en stor roll – statligt är fint, privat är fult. Och vinst är det fulaste som finns om den görs på ”människors lidande”. Varför det är i sin ordning att tjäna pengar på att sälja mjölk, datorer och bostäder men inte på att sälja skola, vård och medicin, kommer jag aldrig att begripa.

När vi nu ser hur det blev – med 6 600 nya försäljningsställen och ständigt nya apotek – hur kan någon fortfarande försvara monopolet? Jodå, de kan.

Landsbygden, flöjtar monopolkramarna. Monopolet var en garanti för bra apoteksservice
på landsbygden. Jo, tjena. På större delen av landsbygden bestod apoteksservicen av ett apoteksombud i den lokala affären (som det kan vara rätt långt till). Och på sommaren bemannades affären av 20-åriga sommarvikarier som glatt lämnade ut receptbelagda läkemedel som de inte visste ett smack om. Men Ylva Johansson och hennes meningsfränder har sannolikt ingen som helst aning om hur det såg ut i verkligheten.

Avregleringen har lett till en överetablering av apotek, sa Ylva Johansson härförleden. Exakt på vilket sätt är ”överetablering” ett politiskt problem? Varför stör det Ylva Johansson att det kan finns två apotek mitt emot varandra på samma gata? Om det är så – att det finns fler apotek än vad kunderna efterfrågar – så kommer det att lösa sig. Ingen kommer att driva apotek med förlust.

Men det är inte där skon klämmer. Jag tror att kärnpunkten är att avregleringen slår rakt mot det som är kärnan i vänsterns sjukvårdspolitik. För en ledande företrädare för det parti som byggt upp och med all kraft vidmakthåller den viktigaste grundpelaren i svensk sjukvårdspolitik – väntan – är det faktum att man inte behöver vänta på apoteket fruktansvärt jobbigt att hantera. Hela systemet bygger ju på att det ska väntas. Och slipper man vänta på apoteket är steget inte långt till att man kräver att slippa vänta även i vården. Och då skulle hela systemet bryta ihop.

Det enda jag beklagar är att inte fler apotek såldes – till exempel mitt på landet. Där är det fortfarande alltid kö, långsam service och sovjetiska öppettider. De har exempelvis lunchstängt på sommaren, när kommunens befolkning nästan fördubblas!

Men apoteksreformen förtjänar att hyllas, och lyftas fram som ett riktigt bra exempel på borgerlig frihetspolitik. Bravo!

Cecilia Brinck är gruppledare (M) i kulturnämnden i Stockholms stad.