Är delningsekonomin en fråga om tillit?

I sin nya bok skriver Svensk Tidskrifts förre chefredaktör om det skottår då hon helt hängav sig åt den nya ekonomin, så till den grad att hon erbjöd sig att hyra ut sin toalett. Susanne Ydstedt väntar sig en hyllning till delningsekonomin, men finner främst en personlig text om vikten av att våga lita på sina medmänniskor – och sig själv.

Det är lika bra att börja med att berätta att jag känner författaren till boken denna recension avser. Maria Eriksson var tidigare chefredaktör för just denna tidskrift och jag ser henne som en god vän. Jag är till och med omnämnd i det följebrev som gick ut med bokens lansering, nämnd utan namn som en av de hon hade en digital afterwork med härförleden. För övrigt en mycket trevlig stund.

Med det sagt så är jag på många sätt raka motsatsen till Maria. Jag är ingen större vän av risker och adrenalinkickar; inte heller av delningsekonomin per se. Tycker det verkar lite jobbigt. Jag gillar att äga och ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag bekvämlighet.   

Så var det sagt.

Maria Eriksson är en av de största risktagare jag stött på. I boken Delad. Min berättelse om tillit, teknik och att hyra ut sin toalett, (Volante, 2020) som ges ut av Volante nu i dagarna, lägger hon upp sitt inre för allmän beskådan, inramat av sitt beslut att under ett års tid leva i delningsekonomin. Efter att följt hennes blogg och hennes berättelser på sociala medier, antog jag att det skulle bli en lovsång till den digitala era vi nu trätt in i. Appar! Låna ut din matberedare! Coachsurfing!

Så är det förvisso också till viss del, men boken handlar främst om tillit och om hur rädsla kan begränsa oss. ”Är du inte rädd för att släppa in okända människor i ditt hem?” och ”Hur vågar du bo hemma hos folk du inte känner?” är frågor hon ofta fått. Svaret är tillit. Att våga ta risker. Att helt enkelt tro det bästa om folk. Och det har betalat sig väl. Många nya vänner, erfarenheter, upplevelser och till och med en ny livskamrat har delningsåret fört med sig.

Men låt oss uppehålla oss vid tillitsperspektivet, som är ovanligt intressant i vår tid. Från att ha varit ett land med stor sammanhållning och mycket hög grad av just tillit, menar många att detta eroderats på senare år. Vi har länge låst ytterdörren om oss och grunden för den nästintill extrema vågen av tillit minskar i takt med att människor upplever att brottsligheten har trängt sig allt närmre in på den privata sfären. Det är inte ovanligt att gamla människor inte vågar öppna dörren för okända, eller inte alls efter att det blivit mörkt på kvällarna. Områdesvisa facebookgrupper rapporterar in absurdum om bilar eller människor de inte känner igen; ibland fullt befogat, ofta inte.  Tillit fungerar bara om alla försöker vara människor att lita på. Och det är detta vi ser i allt mindre grad.

Eller? Är det kvällstidningsrubriker och så kallade alternativa medier som skrämmer oss mer än faktiska händelser? Hur kommer vi ur den negativa cirkeln? Har månne Maria svaret – är det upp till oss själva? Om vi vågar dela våra hem, våra kunskaper och våra ägodelar, kan vi då få tilliten att öka och därmed sammanhållningen?

Till viss del svarar boken jakande på denna implicita fråga. Via berättelser om uthyrning av hushållsredskap, coachsurfing och den omtalade toalettuthyrningen blir det tydligt att chanserna är goda till att öka tilliten mellan människor genom att själv våga öppna den bildliga famnen. Och detta helt utan statlig eller offentlig inblandning. Visserligen vill gärna staten vara med på ett hörn via beskattning, men det är ju i sig föga tillitsskapande. Istället är det byte, delning och köp av varor och tjänster mellan människor på en fri marknad som berett marken för förutsättningslösa möten och vänskaper. Att öppna sig själv, sitt hem. Där man ibland kan betygsätta varandras erbjudanden för att andra ska våga följa, vara med.

Det är också en bok om ansvar. I dessa Coronatider talas det mer om vanligt om att vi måste ta ansvar, hålla avstånd, tvätta händer och så vidare. I Delad tar berättelsen en utgångspunkt om att ansvar för sin egen situation och att rätta till sådant som inte känns bra. Författaren berättar inledningsvis om sin önskan att ta sig ur det grå täcken hon upplever sig befinna sig i. Ett avslutat förhållande, jobb inom en kontext som blivit enahanda, en känsla av att det sociala sammanhanget gått i stå. Så hon tar ansvar för sig själv och ger sig ut i detta, helt ärligt lätt svindlande, experiment – som komiskt nog en del säkert kan finna oansvarigt. Med stillsam humor berättar hon om med- och motgångar och läsaren bjuds in på ett avslappnat och opretentiöst sätt att ta del av de delade erfarenheterna.

Boken erbjuder härlig läsning. Det är ett nöje att läsa om den koreanska familjen som Maria Eriksson fortsätter att umgås med efter att de flyttat ut från hennes lägenhet, liksom den franska bilmekanikern och de amerikanska akrobaterna. Inte ens den mest hårdhjärtade bör kunna motstå den romantiska berättelsen, en kärlekshistoria med ett lyckligt slut. Och som på alla bra fester så utspelar sig mycket i hennes kök. Det är en bok som får läsaren att le mycket.

Maria Eriksson beskriver med en lätt penna sin resa under detta skottår som fick utgöra ett test. Ett test att se om det går att leva på delningsekonomin, ett test för att förändra de delar i sitt liv hon inte var alldeles nöjd med, ett test för att våga möta människor utan reservation, rädsla eller andra hämmande begränsningar. Självklart är det inspirerande. Och modigt. 

Men det modigaste av allt är knappast att våga bo på soffan hos en besynnerlig nudist i Paris, utan det är att så pass hårt och öppet i förväg gå ut med kungörelsen om sitt projekt och vad hon avser göra under kommande år, där risken för misslyckande hade fått en mer räddhågsen person att dra öronen åt sig. Men hon bara kör på.

Kanske vi alla borde våga mera.

Susanne Ydstedt är VD för Scantech Strategy Advisors AB