Är din utbildning värdelös?

Tänk dig att du står inför två val. Antingen får du ett diplom av det amerikanska elituniversitetet Harvard som säger att du har genomgått en femårig masterutbildning där, alternativt genomgår du en femårig utbildning där gratis men får ingen examen. Jonas Grafström har läst Bryan Caplans The Case Against Education och funderar över vad han skulle valt.

I The Case Against Education – Why the Education System Is a Waste of Time and Money. (Princeton University Press, 2018) menar Bryan Caplan, professor på George Mason University, att arbetsmarknadsmässigt är det bättre att ta diplomet och strunta i utbildningen, högre utbildning är nämligen (i USA) till överväldigande del ”signalering”.

Caplans centrala tes är att en majoritet av nyttan, för en individ, utbildning medför kan tillskrivas signalering – inte humankapitaluppbyggnad. Alltså, en examen ökar inte studentens färdigheter eller kunskaper väsentligt. En examen signalerar däremot till arbetsgivare att du har vissa önskvärda egenskaper, såsom intelligens, samvetsgrannhet och konformitet. Om Caplan har rätt medför det en radikal förändring i perspektiv på högre utbildning som därmed i det mest extrema scenariot degraderas till personalavdelningar för arbetsgivare.

Att högre utbildning är en personalavdelning för arbetsgivare må kanske vara hänt men, Caplan skjuter vidare på den högre utbildningen. Signaleringens syfte är ofta hierarkiska – den markerar dig relativt till dina kamrater. Om fler människor uppnår en viss kvalifikation såsom en universitetsexamen, berättar sorteringsmekanismen, examen, mindre för arbetsgivare, vilket leder till examensinflation eftersom människor behöver ytterligare kvalifikationer för att sticka ut. Till exempel vissa jobb som tidigare krävde en kandidatutbildning, men som nu behöver en mastersutbildning. I de kandidatutbildades kungarike är den masterutbildade kung.

Utbildningssignalering innebär alltså att det ofta är rationellt för individer att utbilda sig mer än vad som är samhällsekonomiskt. Tänk dig en konsert. Om några få i publiken ställer sig upp kommer dessa tillfälligt att se scenen bättre. Om personen framför en står upp den bakom stå upp för att inte skymmas. Slutresultatet blir att alla är mindre bekväma och ingen ser bättre. När alla omkring en utbildar sig innebär det en allt större kostnad för individen att hålla sig jämsides.

Enligt Caplan sker en mycket lite del av en individs lärande i formell utbildning och mycket lite av löneförhöjningen som universitetsutbildning generellt medför kommer från praktiska färdigheter eller kunskap som förvärvas i klassrummet. Utbildning, i dess nuvarande form, är mestadels slöseri med tid och pengar. Caplan framlägger överlag övertygande argument och forskning för att stödja sitt dramatiska påstående, och en betydande del av boken fokuserar på utmaningarna med att mäta och observera vad elever faktiskt lär sig. Frågan är varför arbetsgivare ändå belönar en så gott som ”värdelösa” högskoleexamen genom att ge dess innehavare jobbet före den med gymnasieexamen som ansöker om samma jobb – och ibland till och med kräver högskoleexamen för jobb som inte är relaterat till något som lärs på högskolan.

Caplan beskriver ett antal teorier om varför universitetsutbildade ofta tjänar mer än gymnasieutbildade, primärt handlar det om Humankapitalteori och Signaleringsteori. Den första teorin, som Caplan mestadels vänder sig emot, är humankapitalteorin. Förenklat säger humankapitalteorin att utbildning ger färdigheter som man senare får betalt för – alltså utbildning gör individen mer produktiv. Caplan framhärdar dock att teorin om signalering är den en korrektare beskrivning av verkligheten. Signaleringsteorin vidhåller att utbildning ger högre lön, men inte för att du lär dig något utan för att du blir certifierad som en person som kan lära sig saker.

Även om argumenten är övertygande för att utbildning (till stor del) är en signaleringsmekanism går det att kritisera Caplans argumentation om att mycket av det vi lär oss i skolorna är onödigt. Exempelvis argumenterar Caplan att studenters studier i utländska språk är meningslöst i den amerikanska ekonomin. Detta då invandringen till landet gör att arbetsgivarna har en stor reserv av språkkunniga människor. Caplan har en övergripande poäng i att många av oss som läste högstadietyska inte har haft så stor användning av de hundratals lektionstimmarna men det är inte ett hundraprocentigt argument för att ta bort undervisning i ett ämne som kan se onödigt ut. En professionell fotbollsspelare kommer inte lägga sig ner på fotbollsplanen och göra armhävningar under en match. Armhävningar är fortfarande något spelare tränar på för att de stärker olika muskler som kommer at användas. Ytterst få må använda kvadratiska ekvationer i arbetslivet men åtminstone linjära ekvationer är bra att kunna om man exempelvis ska räkna ut hur långt man kommer med den återstående bensinen i bilen.

En rättvis läsning av boken skulle nog säga att han inte avfärdar bildning, snarare den man får via den högre utbildningen till en kostnad av hundratusentals kronor för sig själv och skattebetalarna. Hans avfärdande utbildning till exempelvis historiker med motivationen att ”nästan ingen blir en historiker”. Varje år tar 34,000 studenter en examen i historia i USA samtidigt som det i hela landet enbart finns 3,500 verksamma historiker. Samma sak för psykologer, där tar 94,000 personer ut en examen medans det totalt i landet finns 174,000 tjänster. Caplan menar att det extra belopp som (amerikaner) uppskattas tjäna på högre utbildning i förhållande till de med enbart gymnasieutbildning är vilseledande som vägledning för om man ska påbörja en högre utbildning i syfte att tjäna pengar. Caplan avslutar med att hävda att subventionerna till utbildning borde minskas, snarare än öka.

Utbildning är ett tacksamt ämne att engagera läsare kring; delvis för att vi alla har gått i skolan i alla fall några år och i andra fall decennier. Vår fleråriga erfarenhet tenderar att få oss att tro att våra erfarenheter kan hjälpa oss att förstå utbildningens effekter. Det är dock också möjligt att våra erfarenheter lurar oss. Bara för att minnet av kemilektionen i 7:e klass är diffus betyder det inte att lektionen inte hade någon inverkan. Caplan avfärdar dock detta genom att jämföra det med en person med ”hoarding-beteende” det vill säga en person som samlar på allt möjligt skräp och till slut har sin bostad full med allt från nödvändiga saker till alla reklamblad som deltas ut de senaste 10 åren. Caplan menar att de som säger att ”en dag kan detta skräp ha en användning” är lika kloka som de som säger ”en dag kan min kunskap i ett utdött språk ha en användning”.

Hans ibland allt annat än milda avfärdande av kunskap är en svaghet hos Caplan, även om hans argument är hyggligt balanserande. Den breda bildningen som utbildning medför har värden som är svåra att ekonomiskt kvantifiera. Det är ibland viktigt att förstå vad ”Achilleshäl” betyder eller varför Ulysses knöt sig till en mast. En av mina reskamrater greppade inte konceptet ”Spartanskt” hotell och var besviken, men fick sedan lära sig om de gamla grekerna. Dessa små kulturella referenser är en del av vardaglig kommunikation och att känna dem hjälper oss att bättre förstå världen, även om de inte går att mäta statistiskt den procentuella ökningen av månadslönen vid 43 års ålder om man besitter kunskapen.

Den omfattande diskussionen om signalering påminde mig om en scen i filmen Good Will Hunting (1997) där Matt Damon spelar ett självlärt universalgeni. Damon och hans arbetarklasskompisar är inne på en studentbar där han hör en historiestudent pretentiöst orerar. Historiestudenten försöker få det att låta som att det är hans egna idéer men Damons karaktär känner igen plagiaten från akademiska verk han har läst. Efter att under förödmjukande former ha påpekat detta säger Damons karaktär att om det är något i livet som han lärt sig så är det att: ”… du spenderade 150,000 dollar på en ******* utbildning som du kunde ha fått för mindre än 1,5 dollar i förseningsavgifter på ett offentligt bibliotek”.

Studenten svarade:

“Men jag kommer ha en utbildning, och du kommer att servera mina barn pommes frites på en drive-through när vi är på väg mot vår skidsemester”.

Mitt hjärta är med Damons karaktär, men mitt huvud måste acceptera, speciellt efter att ha läst Caplan, att studenten har en poäng.

Jonas Grafström, doktor i nationalekonomi som jobbar som forskare på Ratio – Näringslivets forskningsinstitut och gästlektor på Luleå tekniska universitet.