Är Israel Ur-orsaken till Mellanösterns alla problem?

av Lisa Abramowicz
I otaliga sammanhang utpekas Israel och den israelisk-palestinska konflikten som orsaken till konflikter även i resten av Mellanösternregionen. Sådana uttalanden gör såväl vår utrikesminister Carl Bildt, som Iraq Study Group (Baker-gruppen) och Storbritanniens premiärminister Tony Blair. Den tidigare generalsekreteraren för FN, Kofi Annan, och den nye Ban Ki-Moon, liksom otaliga andra ledare och opinionsbildare har också gjort sådana uttalanden. Ban Ki-Moon anförde nyligen i en sydkoreansk att ”Bara konflikten mellan Israel och Palestina går på rätt väg, så kommer andra problem i Mellanöstern att följa i dess spår”.

Enligt den iranske f.d. chefredaktören Amir Taheri av Kayhan, Irans största dagstidning, numera Mellanösternanalytiker i Väst, är sådana påståenden ett vanligt önsketänkande som inte har grund i verklighetens Mellanöstern eller regionen i stort. Tvärtom är det en villfarelse som tyder på okunnighet om regionens moderna och synnerligen konfliktfyllda historia.

Denna artikel baseras faktamässigt till stor del på Taheris artikel i Commentary nr 2/2007 och slutsatserna är mina egna.

Krisernas båge

Tony Blairs begrepp ”krisernas båge” (”the arc of crisis”) omfattar ett jättelikt område mellan Atlanten och Indiska Oceanen och omfattar 22 länder varav 16 arabiska och sex övriga länder, varav fem muslimska (Turkiet, Iran, Israel, Armenien, Azerbajdzjan, Afghanistan och Pakistan). Samtliga är rester av olika imperier. Inga av staterna i regionen har klart definierade eller internationellt erkända gränser. Alla dessa länder plågas av många kriser och konflikter.

Här är ett axplock av kriser och konflikter som plågar regionen:
1) Afghanistan gör anspråk på Pakistans nordvästra provins, Pathanernas hem. På 1960-talet stred de två grannarna om området.
2) Pakistan har sedan 60 år en konflikt med Indien om provinsen Kashmir. Konflikten har lett till tre större krig och otaliga gränssammandrabbningar. Pakistan har också en dispyt med Iran om Arabiska Sjöns territorialvatten.
3) Iran i sin tur gör anspråk på övervakning (droit du regard) av västra Afghanistan, baserat på Parisavtalet 1855. Iran och Afghanistan har haft en militant konflikt i över 60 år angående tre gränsfloders vatten, Hirmand, Parian och Harirud.
4) Därutöver har vi den stora konflikten mellan Iran och Irak. Mellan 1936 – 1974 utkämpade staterna en serie krig över kontrollen av Shatt el-Arabs flodmynning. 1980 invaderade Irak, under ledning av Saddam Hussein, Iran. Det blev starten ett krig som varade i åtta år och krävde en miljon liv på båda sidor. Sedan 2003 har Iran utnyttjat Saddams fall till att rita om gränsen mot Irak till sin egen fördel. Iran försöker få kontroll över tre strategiskt viktiga öar nära Hormuzsundet som tillhör Förenta Arabemiraten (UAE). Iran har också konflikter med Turkmenistan, Kazakstan, Ryssland och Azerbajdzjan över Kaspiska havet, liksom över den oljerika provinsen Khuzestan.
5) De sex Gulfstaterna som kallas Gulf Cooperation Council (GCC) är monarkier, besläktade genom blodsband och fyra av dem är OPEC-medlemmar. Saudiarabien och Oman stred 1955 om Buraimi-oasen som man trodde hade stora oljetillgångar. En tredje part Abu Dhabi gör också anspråk denna provins. Konflikten är ännu inte löst.
6) Qatar har sedan slutet av 1990-talet stridit med Saudiarabien om det oljerika området Khor al-Udaid. År 2000 annekterade saudierna området och i och med detta förlorade Qatar sin gräns med Emiraten.
7) Saudiarabien och Kuwait har en konflikt om gränserna länderna emellan. Efter kriget 1992 är dock inte Kuwaits största skäl till oro Saudiarabien utan snarare Irak. Kuwaitierna är fortfarande rädda för att Irak ska återvända och annektera dem.
8) En annan källa till spänning i området är det gamla anspråket på överhöghet som det hashemitiska kungadömet har över den saudiska provinsen Hejaz, där de heliga städerna Mecka och Medina är belägna, i sin egenskap av ättlingar till profeten Muhammed.
9) Sedan 1940-talet har Irak och Syrien drivit annekteringsanspråk mot Turkiet och anklagat landet för att ha nekat dem en rättvis del av floden Eufrats vattenresurser. Både Irak och Syrien ställer krav på den turkiska provinsen Iskenderun, som har ca 30 % arabisk befolkning. 10) Syriens mest notoriska anspråk rör hela staten Libanon som Syrien anser vara en del av ”Stor-Syrien” (en påhittad enhet som också omfattar det historiska Palestina och kungadömet Jordanien). Syrien erkänner inte Libanons suveränitet och har ingen diplomatisk beskickning där.
11) Egypten har haft sina egna stormaktsambitioner och under 1950- och 60-talet skapade Nasser Förenade Arabrepubliken, som Syrien och under en kortare period även Libyen och Irak tillhörde. På 1960-talet stödde Egypten en kupp i Jemen som ledde till ett sexårigt inbördeskrig där. 60 000 egyptiska soldater stred mot den jemenitiska imamen år 1962. 200 000 människor dog i det kriget. Egypten har spänt musklerna mot Sudan och annekterat sudanskt territorium känt som Halaieb, hem för Bashara-stammen. Egypten har också varit i konflikt med Libyen om en del av den egyptiska öknen. Det ironiska är att den enda erkända internationella gräns som Egypten har är den till Israel.
12) Algeriet, Marocko och Mauretanien har sedan 1975 stridit om Väst-Sahara som Marocko annekterade efter Spanien drog sig tillbaka därifrån. I Algeriet utkämpades under 1990-talet ett inbördeskrig mellan islamistiska terrorister och regeringsstyrkor, som krävde över 250 000 människoliv.

22 konflikter

Med andra ord har 22 fullskaliga krig utkämpats i regionen de senaste 60 åren. Dessa har inte ett dugg att göra med den israelisk-palestinska eller israelisk-arabiska konflikten. Orsakerna till dessa konflikter har mer att göra med kronisk instabilitet, svår ekonomisk, kulturell och social underutveckling. (Se de årliga volymerna i FNs Arab Human Development Report).

Den större Mellanösternregionen är den enda del av världen som i stort sett inte har påverkats av de positiva förändringar som följde efter det kalla krigets slut. Föreställningen att alla problem inom regionen skulle försvinna genom att enkom ”lösa” den arabisk-israeliska konflikten är i bästa fall självbedrägeri, i sämsta fall ett recept för att vidmakthålla dagens politiska, diplomatiska och sociala förlamning.

Demokrati och fungerande rättsstat

Hela Mellanöstern med undantag för Israel och delvis Turkiet saknar en konfliktslösningskultur, för att inte tala om nödvändiga mekanismer för meningsfulla kompromisser. Bara demokratier löser sina problem genom förhandlingar snarare än genom krig, och bara folkligt understödda stater har den politiska och moraliska styrkan att bygga och vidmakthålla fred. Demokratisering kopplat till ett fungerande rättssamhälle är den enda trovärdiga strategin för ”krisernas båge” och det enda hoppet för dess lidande invånare.

Den negativa fixeringen vid Israel har många skäl. Ett skäl är att Israel är en stat vars befolkning till största delen består av den i den muslimska världen så föraktade judiska folkgruppen. Muslimer har behandlat judar som andra eller tredje klassens medborgare s.k. dhimmi i 1400 år. Att den judiska folkgruppen har en egen självständig stat i hjärtat av den muslimska och arabiska världen – Daar al-Islam – är rent krasst en nagel i ögat och en ständig påminnelse om den muslimska världens vanmakt. Ett annat skäl är att många stater i Mellanöstern har nytta av att skylla ifrån sig på denna ovälkomna, icke-muslimska och icke-arabiska granne oavsett hur litet territorium den än kontrollerar (Israel är mindre än Småland). Allt för att slippa ta itu med egna inrikesproblem.

Behovet av syndabockar är stort i en konfliktdrabbad region, men en acceptans av denna syndabocks-fixering ökar inte vår förståelse för skeendena där. Inte heller löser det problemen i regionen.
–
Lisa Abramowicz har studerat arabisk och judisk historia vid University of California, Berkeley 1973-74. Hon har medverkat i två antologier, ”På flykt” och ”Det börjar med judarna”. Sedan 2001 är hon generalsekreterare för Svensk Israel-Information.