Är pengar jämställdhet?

Det finns mycket lustigt i samhällsdebatten men en sak jag funderat på är när jämställdhet, både i vänsterns och högerns feminism, blev lika med pengar, skriver Rebecca Weidmo Uvell.

Som om livet och kärleken går att reducera till det, när det snarare handlar om allt. Du kan inte vara ojämnställd om du lever ensam. Men när du träffar din person i livet är detta störst av allt. Inte minst när ni blir fler och barn kommer. Livet som var komplext blir än mer komplicerat. Det passar inte in i en plånbok, livet passar inte ens i en låda.

Det vanligaste argumentet är att kvinnor inte tjänar lika mycket som män. Tack och lov har man slutat sprida myten om de ca 3 miljonerna mer i livsinkomst för män vidare för att det inte är sant men fortfarande används löneskillnader som främsta argument för att jämställdheten fortfarande är på någon slags dekis.

Kvinnor tjänar mindre än män, kvinnor har lägre livsinkomst än män, kvinnor äger inte lika mycket som män. Glastak och orättvisa i varje buske.

Är vägen till nirvana pengar alltså?

Tänk om tid är vägen istället?

Kvinnor jobbar mindre än män, färre kvinnor än män är chefer och därmed också har de mindre ansvar på jobbet som tar tid även på fritiden. Färre kvinnor driver bolag, det mest tidskonsumerande sättet att tjäna pengar för man är aldrig egentligen ledig. De är hemma längre med barn. De vabbar mer.

Kvinnor har alltså mer tid. Inte minst får de spendera mer tid med sina barn om de vabbar mer och hämtar på förskola oftare. Fler ostörda helger, kvällar och semestrar när de kan vara helt lediga, för ansvar på jobbet över personal och pengar tar inte ledigt.

Tid är en jätteviktig faktor när det kommer till allt annat vi debatterar. Arbetstid, där förkortning och semester är ständiga källor till debatt. Friår. Man pratar om att jobba mindre medvetet och dra ner på konsumtion som ett medel för inte bara miljöfokus i livet utan också lycka. Lycka är tid.

Men plötsligt, när det gäller kvinnor och män, och det vi kallar livet reducerat till ”jämställdhet” i politikens knastertorra förenklingar av det mest komplicerade som finns, är tid som bortblåst. En icke-faktor.

Är inte det märkligt?

Den som vabbar mest tjänar visserligen kanske mindre pengar men i gengäld får den gosa med sitt älskade barn en eller flera dagar när man annars hade varit på jobbet. Ångrar man det när man är 90 år och väntar på döden på ett särskilt äldreboende? Är det verkligen det man tycker var slöseri med tid då?

Argast över andra kvinnors extra vabbande, hämta tidigt och val att jobba deltid verkar märkligt nog kvinnor i media och politiken vara. Inte arga över sina egna val för de är såklart perfekta. Nej, bara arga på kvinnor de inte känner som valt fel, som gör fel, som har hemska män som bara roffar åt sig.

Men vilka är alla dessa kvinnor feministerna i media tycker så synd om? Jag känner nämligen ingen som lever sitt liv i frustration över en man som de älskar och lever med som ändå är ett slags dolt mans-svin bakom den påtagligt härliga fasaden.

De som tyckte så om sina män har skiljt sig.

Sedan är tyvärr bilden av att det går åt fel håll självuppfyllande, för om det gick åt rätt håll skulle alla de som tjänar pengar på att hävda motsatsen, eller byggt sina varumärken på det, tappa makt. Den dag en feminist säger att nu är vi jämställda, den dagen har hon avskaffat sig själv.

Således har alla engagerade i frågan egna motiv att utmåla jämställdheten som en alkoholist i familjen som visserligen hjälpligt kan sköta jobb, hem och familj, och faktiskt var nykter ett tag men ändå skåpsuper.

Ditt och datt är visserligen jämställt men titta här! Här går det åt fel håll. Igen.

Extra missnöjd blir feministen när saker inte är exakt femtio – femtio. Hälften. Av allt. Som om livet var en sockerkaka man bara kan dela rakt av, i lika stora delar.

Men vilken kvinna som lever ett verkligt liv värderar sitt liv så?

I själva verket är man som mest nöjd bara det fungerar. För livet med familj går framför allt ut på att kämpa mot kaoset som lurar i varje hörn. Man ligger konstant efter sina ambitioner och får erkänna sig besegrad varje vecka av meningen ”tillräckligt bra”. Inte det jag hade tänkt göra men det blev okej i alla fall. Den här gången också. Allt blev inte kaos.

Jag bytte däck själv, besiktigade bilen, lånade slagborr och skruva upp krokar och hyllor. Målade väggar och monterade möbler. Lämnade in bilen på lagning, betalade räkningar. Jag var oerhört jämställd, när jag var nyseparerad och levde ensam med en katt. Jag tog ingen hjälp, för jag kan själv.

Nu har jag levt med livets kärlek i femton år, lyckliga år. Trots allt som sker i ett liv. Vi har två barn. Visserligen städar ingen av oss (tack RUT) men bilen sköter maken. För att han vill. Jag beställer hellre mat. För att jag vill. Han tvättar. Och diskar. Jag beställer kläder till barnen och slänger gamla kläder. Planerar in det mesta socialt. Det finns inget femtio femtio i vårt liv, det får inte plats bland alla tvätthögar av ren tvätt som ska vikas, alla skor i hallen ingen kan ställa upp på skohyllan och all mat som bärs in i lägenheten, tillagas och försvinner ut i sprattliga barnben och med alla soppåsarna till soprummet på vägen någonstans.

Han får applåder när vi berättar att det är han som har kontakten med ”skjutsa till fotboll-innebandy-gruppen” i Whatsapp och kommer ihåg att swisha pengar till lärares presenter. Eller vi får båda applåder för att det ”alltid är mamman” som gör sånt. Heja oss, så jämställda vi är.

Trots att det bara är en liten liten del av alla måsten i ett liv. Man ska inte bara göra hälften av jobbet, man ska göra hälften av alla arbetsuppgifter om det inte är typiskt kvinnligt kodade, då ska mannen göra det för att få flytta upp en nivå i Jämställdhets-Nintendo och få ett extra liv.

Vi gör så gott vi kan. Vi delar. Och får just vårt gemensamma livs hjul att snurra så synkat det går. Vi är nöjda med det. Vi har ingen linjal och vi har inte delat lika men ändå helt lika. För vi är ett team och vi hjälps åt. Det räcker gott så. Det är faktiskt det enda som krävs.

Tänk om jämställdhetsdebatten också kunde tycka att det räcker gott så?

Och att varje minut en kvinna lägger extra på sina barn är något som ger henne något, inte tar?

Rebecca Weidmo Uvell är moderat opinionsbildare och författare