Är Peterssons presskonferens slutet på historien?

Palmeåklagarens utpekande av Skandiamannen och beslut att lägga ned utredningen har ifrågasatts av många. Enligt SvD/Sifo tror bara var femte svensk att Skandiamannen var den som mördade Olof Palme. Särskild svag är motivbilden, skriver Anders Ydstedt.

Det finns en tradition att peka ut ensamma gärningsmän oavsett om de är skyldiga eller inte och med en avliden gärningsman kan utredningen stängas. Det finns dock en hel del som pekar på att Skandiamannen inte är den skyldige och kanske inte ens hade möjlighet att vara på platsen när skotten föll. Särskilt svagt är motivbilden – Palmehatet som skulle ha bestått  i att Skandiamannen skulle ha umgåtts i Palmefientliga kretsar.

Även om mycket talar för att man alltid ska fokusera på mordplatsen vilket åklagarna sagt sig ha gjort så innebär detta också att motivbilden lämnats därhän. Förutom Palmehatet fanns det ett antal rejäla hot som borde studeras utöver det så kallade Sydafrikaspåret som uppenbarligen har granskats av åklagarna.

Palme och Sverige spelade ett högt spel under 1980-talet. För det första hade vi den hemliga försvarsalliansen med NATO. Detta är idag väl beskrivet och dokumenterat men 1986 var det en hemlighet för svenska folket och något som gick tvärt emot Sveriges offentliga linje i nedrustningsfrågor och utrikespolitik. Samtidigt kan man anta att det militära samarbetet med NATO var känt i Moskva. Ett livsfarligt dubbelspel. Detta är ett område som bland annat Robert Dalsjö och Mats Fält belyst här i Svensk Tidskrift. Redaktionen har också en gång premierat Mikael Holmström för hans arbete med att avslöja Sveriges hemliga linje. Att svenska folket hölls ovetande om NATO-samarbetet innebär att svenska politiker kan har utsatts för påtryckningar.

För det andra fanns kriget mellan Iran och Irak där Olof Palme var FNs medlare. Ett minst sagt besvärligt och farligt uppdrag. Att Sverige sedan sålde vapen till båda sidor i kriget var ytterligare en komplikation som bör ha utgjort en betydande hotbild. Sverige sålde dessutom vapen via DDR för att undgå olika vapenembargon, något som gav den närmast bankrutta diktaturen viktiga intäkter i västvaluta. Det är inte orimligt att anta att Stasi värnade om dessa intäktsflöden och var beredda att vidta åtgärder om affärerna hotades.  

Ett tredje område var tvisten med Sovjet om Östersjön. UDs folkrättssakkunnige professor Bo J. Theutenberg, aktuell med sin femte bok i sin serie Dagbok från UD, har väl belyst de känsliga förhandlingarna om var gränsen mellan Sovjet och Sverige skulle dras i Östersjön. Sovjets utgångsbud var att inte acceptera Gotlands existens.  Theutenberg och Palme skulle ha besökt Moskva för en avgörande förhandling i april 1986 och enligt Theutenberg var Palme inte beredd på att göra några eftergifter till Sovjet – något som kan ha utgjort en hotbild givet att UDs ledning hade en mer Sovjetvänlig linje. Till detta kommer att i svensk debatt var det många som varnade för att Palme var den som kunde göra eftergifter i gränsdragningen till Sovjet. Något som skulle kunna utgöra en inhemsk hotbild.

DDR, Iran, Irak eller Sovjet – alla länder med kapacitet att arrangera ett hemligt möte med Palme och placera en professionell mördare på Sveavägen den 28 februari 1986.

Att Palmeutredningen nu läggs ner skapar möjlighet att äntligen ge allmänheten insyn i de risker Palme utsatte sig själv och Sverige för.  Att öppna hela utredningen kommer att göra ont kortsiktigt, som att riva bort ett plåster. Långsiktigt kommer det att göra Sverige säkrare genom att avslöja hemligheter som än idag gör att svenskar kan utsättas för påtryckningar av främmande makt. Lösningen på mordgåtan måste naturligtvis inbegripa mordplatsen men Sverige skulle må bra av släppa hemligheterna om de hot som Palme och Sverige utsattes för under kalla krigets sista år.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift