Är samförståndspolitik möjlig i USA?
Varför är samförståndslösningar så otillgängliga i amerikansk politik? Janerik Larsson har intervjuat republikanen John Fortier och demokraten Ruy Teixeira på plats i Washington DC för att få svar på frågan. En ökad ideologisk polarisering av både partier och väljare är en del av deras förklaring.
 |
|
|---|---|
|
|
Det blodigaste inbördeskriget i modern tid ägde rum i USA. Det är kanske inte den bästa inledningen när man diskuterar svårigheterna i den amerikanska huvudstaden när det gäller att uppnå politisk enighet om hur de usla statsfinanserna ska hanteras. Men det är ändå en smula tankeväckande. Samförståndspolitik har nog mera varit ett undantag i amerikanskt politiskt liv än en regel.
I ljuset av detta skulle man kunna tro att en tankesmedja i Washington DC som heter Bipartisan Policy Center knappast skulle kunna bedriva någon nämnvärd verksamhet. Men motsatsen är faktiskt fallet. Det betyder kanske inte att BPC kommer att skörda några snabba segrar, men man driver en omfattande verksamhet.
BPC började sin verksamhet 2007 och grundare var fyra framstående politiker: Howard Baker, Tom Daschle, Bob Dole och George Mitchell. Samtliga har varit majoritetsledare i senaten och representerar båda de stora partierna. Dole har därtill också varit republikansk presidentkandidat 1996 då Bill Clinton blev omvald. Den republikanske senatorn Howard Baker (1967-1985 i senaten) var en av de mest framgångsrika kompromisskaparna i modern amerikansk historia. Tom Daschle satt i senaten 1987-2005 och var majoritetsledare de sista tre åren. George Mitchell var demokraternas majoritetsledare 1989-1995.
Idag är det den tidigare senatorn Pete Domenici som dagligen ägnar det mesta av sin tid åt BPC berättar John Fortier, som nu leder tankesmedjans demokratiprojekt, när vi träffas i BPC:s lokaler på Eye Street i centrala Washington DC.
 |
|
|---|---|
|
|
BPC uppmärksammas inte så ofta i de stora medierna i dessa dagar, men av hemsidan bipartisanpolicy.org/ framgår att det inte är någon brist på verksamhet. En lång rad politikområden står på agendan. Mest uppmärksammat har BPC:s arbete med USA:s budgetdilemma varit.
Economic Policy Project (EPP) kallas det projekt som i november 2010 presenterade ett förslag till långsiktig federal budget. Det var tidigare senatorn Pete Domenici och Dr Alice Rivlin, tidigare chef för både Office of Management och Budget och Congressional Budget Office – två centrala institutioner i detta sammanhang – som bar huvudansvaret och förslaget väckte mycket uppmärksamhet just därför att det var förankrat hos tunga företrädare för båda partierna.
När jag senast träffade John Fortier var han verksam på American Enterprise Institute, en av de mest etablerade tankesmedjorna i den amerikanska huvudstaden. AEI har under senare år blivit mycket markant högervriden och det är inte svårt att förstå att Fortier nu känner sig mera hemma på BPC.
Varför har förmågan till samförståndslösningar i kongressen upphört?
Fortier menar att förklaringarna är flera men att de hänger ihop. I USA förändras ständigt valdistrikten – s k redistricting – och under lång tid har dessa förändringar hanteras på ett mycket politiserat sätt, vilket skapat s k säkra valkretsar. Vissa valkretsar väljer således alltid republikaner, andra alltid demokrater. Antalet valkretsar i höstens representanthusval som är genuint öppna för en utmanare har blivit mycket få – Fortier säger att kanske 50 av representanthusets mandat är genuint konkurrensutsatta. Senatorerna väljs som företrädare för sina delstater och påverkas inte.
Detta har stärkt ledningarna i kongressen för de båda partierna. Tidigare var det ordförandena i de viktiga utskotten som styrde politiken och det var i utskotten som man kunde göra de kompromisser som innebar att man fick till stånd lösningar. Nu står de båda partierna emot varandra som två arméer som vill slåss till sista man.
Statsvetaren Fortier tror inte på en återvändo till utskottsordförandemakten, men ser däremot gärna att hanteringen av valdistriktsförändringar äger rum på ett mindre politiserat sätt. Ett antal delstater har redan beslutat att dessa förändringar inte ska styras av politiker utan av experter vars uppgift är att anpassa distrikten till de befolkningsförändringar som sker, men utan att sträva efter att skapa politiskt säkra valdistrikt.
Fortier konstaterar att samma slags låsningar också sker på delstatsnivå, vilket gör att USA:s politiska system ytterligare försvagats och att man också på den viktiga delstatsnivån får allt svårare att fatta viktiga men kortsiktigt impopulära beslut.
BPC:s demokratiprojekt studerar också partiernas primärvalsprocesser som även de urartat. Det har blivit allt svårare att få kvalificerade personer att ställa upp i valen när dessa är så hårt polariserade, säger Fortier.
En annan fråga som demokratiprojektet studerar är filibuster. I senaten finns den s k filibuster-regeln som tillkom redan 1851 och som länge innebar att en eller flera senatorer kunde hålla anföranden oavbrutet så länge de fysiskt förmådde, oavsett ämne, och följaktligen fördröja eller förhindra ett lagförslag även om det fanns majoritetsstöd för detta. Numera behöver en majoritet bara deklarera sin avsikt att tillgripa filibuster – de oavbrutna anförandena är avskaffade. Filibuster som metod är givetvis kopplad till det starka minoritetsskydd som den amerikanska författningen ger, men det är dock inte en princip som i sig finns i författningen och den har därför kunnat ändras. Och borde ändras, menar Fortier.
I grunden menar Fortier att de hårda politiska låsningarna i USA beror på att partierna blivit mera ideologiska. Men han hoppas att pendeln ska svänga tillbaka något, eftersom det dödläge som ofta råder i amerikansk politik skapar stora bekymmer – nu senast en nedgradering av USA:s kreditvärdighet, en åtgärd som inte hittills spelat så stor roll eftersom alla andra stater med behov att låna stora belopp har än sämre statsfinanser än USA.
 |
|
|---|---|
|
|
Fortier är republikan och när jag samtalar med den demokratiske sociologen Ruy Teixeira, verksam vid både The Century Foundation och Center for American Progress, instämmer han i beskrivningen av den politiska låsningen i USA. Men han menar att det inte handlar om valdistrikt och annat utan att det handlar om att den amerikanska väljarkåren idag är mycket mer ideologiskt polariserad än den någonsin varit. Han är givetvis mest kritisk mot republikanernas politik, men ser det som ett uttryck för att väljarnas vilja gör sig hörd genom de valda politikerna.
En viktig förklaring till polariseringen är det faktum att den misstro mot statsmakten som funnits sedan USA:s tillkomst på 1700-talet är än mer uttalad idag. Inte ens den ekonomiska kris som utbröt 2007/2008 har förändrat den misstron. Kombinationen misstro mot Washington DC och de beslut som måste fattas skapar en situation som inte i längden är hållbar.
Teixeria arbetar med tidskriften The Democratic Strategist som med framgång söker peka mot att det demokratiska partiet på sikt kommer vara USAs dominerande parti – igen.
President-, senats- och representanthusvalen i november kommer ge en fingervisning om vart pendeln är på väg. Idag kan man inte säga mer än att det blir spännande och att inget är avgjort nu. Om det skulle kunna bli mer samförståndspolitik efter valet förblir också en öppen fråga.
Janerik Larsson är USA-kännare och verksam som seniorrådgivare på Stiftelsen Fritt Näringsliv och Prime PR.
Läs mer:
Det förändrade politiska landskapet i USA (9/12 2011) av Janerik Larsson
Trender på tvärs: Vad vill USA:s väljare? (10/6 2011) av Bo Ture Larsson
Framtiden avgörs i november (20/1 2012) av Anders Edwardsson
Barack Obama – en stor mes (2/12 2011) av Janerik Larsson