Arbete lönar sig alltid

Med Moderaternas krav på kraftigt höjda lönenivåer för arbetskraftsinvandring spänner partiet åter igen vagnen framför hästen, och riskerar att få igenom ett förslag som skulle bli dödsstöten för tusentals småföretagare, skriver Amanda Wollstad.

Moderaternas krav på att höja gränsen för arbetskraftsinvandring till svensk medianlön – väl tilltagna 32 000  i månaden – motiveras med klassiska, men föga liberalkonservativa argument. Det finns människor i Sverige som kan ta de enkla jobben, vi ska inte importera en lägre arbetarklass, arbetskraftsinvandringen får inte bli en offentligfinansiell kostnad.

De ekar tomt i sig – människor som arbetar betalar skatt och går inte på bidrag, det ligger lite i sakens natur. Enbart 0.2 procent av arbetskraftsinvandrarna har bott i hushåll där någon tagit emot försörjningsstöd. Och var är alla de där horderna som väntar på att ta de enkla jobben bara arbetskraftsinvandrarna åker hem? Inte svarar de på annonserna i alla fall. Och utan möjlighet att ta in arbetskraft får företagen ta hela smällen. Hårt arbetande entreprenörer och företagsledare misstänkliggörs av ”det nya arbetarpartiet” för att en bråkdel inte sköter sig. Det är ju också en rättvisepolitik.

En majoritet av arbetskraftsinvandrarna rekryteras – av förståeliga skäl – till bristyrken. Det är byråkratiskt och krångligt att anställa utanför EU, de flesta företagare hade gärna sluppit. Men många av dem har löner långt under Moderaternas 32 000 i månaden. Det gäller yrken som kock – många med specialkompetens av ett visst kök -, städ och byggpersonal, men också mer kvalificerade, högskolekrävande yrken som CNC-operatörer och maskiningenjörer.

Vad det beror på kan säkert diskuteras. I vissa fall är det säkert så enkelt som att få vill ta tidvis tunga, krävande jobb för löner under just medianinkomsten. I synnerhet så länge de inte behöver. Eller har råd.

Och här ligger problemet. För allt för många – i synnerhet stora familjer med boendestöd – blir ett arbete en förlustaffär. Man förlorar ekonomiskt rörelseutrymme genom att ta ett arbete. Man behöver hitta ett eget boende, som man själv ska kunna betala. Man ska ta sig till ett arbete, kanske förväntas ha andra kläder än man har till vardags, måste bekosta barnomsorg.

Det är bidragssystemet som är dysfunktionellt. Det är bidragssystemet som måste reformeras. Det vet Moderaterna också, och det är i förlängningen precis det de är ute efter.

Fusk förekommer, det är ingen som förnekar. Men höjda minimilöner drabbar inte de som ändå inte betalar ut några. Det är granskning och uppföljning som krävs för att stävja brottsligheten, inte högre trösklar och ökad byråkrati för de som skapar jobb och berikar landet.

Men i vanlig ordning börjar partiet i fel ände, och bakbinder sig själva. För man kan mycket väl få stöd för höjda minimilöner för arbetskraftsinvandring – det är ju i princip socialdemokratisk politik man driver. Men när ersättningsystemen sedan ska reformeras lär stödet vara svagare och då sitter man där, med en rigidare arbetsmarknad, företag som inte kan få tag på personal och bidragstagare som fortfarande inte ha råd att ta jobben. Vad har man vunnit på det?

Det är ett återkommande problem i borgerlighetens politik, att man gärna utgår ifrån en politisk idealbild snarare än en praktisk verklighet. De återkommande ropen på en reformerad skattepolitik är ett annat exempel. Man kan på borgerlig grund tycka att RUT och ROT är snedfördelande särlagstiftning som borde ersättas med en enhetlig, lägre skatt på tjänster. Men om man börjar med att avskaffa undantagen och sedan inte får den övergripande reform man hoppades på, vad händer då?

Moderaterna måste sluta låta det bästa bli det godas fiende. Varje liberal reform gör Sverige friare. Ett steg i taget.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift