Arbetsfreden
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ARBETSFREDEN
FRAGAN om arbetsfredens säkrande har länge stått på dagordningen utan att lämna allt för stora spår efter sig i vår lagstiftning. Om man undantager den stora och mycket väsentliga
insats, som 192S års lag om kollektivavtal och om arbetsdomstol
på ett centralt område innebar, hava de legislativa åtgärderna
rört endast mera periferiska områden av problemet.
Om lagstiftningen sålunda endast med största varsamhet lämnat sitt bidrag till arbetsmarknadens sanering, vore det i hög
grad oriktigt att därav draga den slutsatsen, att arbetsmarknaden
förblivit oemottaglig för dämpande inflytelser. Enligt en i vissa
läger populär, men icke dess mindre fullständigt felaktig uppfattning skulle de stora huvudformationerna å ömse sidor stå skälvande av stridslust i en kamp, där man främst söker varandras
tillintetgörelse. Ingenting är i själva verket mera oriktigt; man
skall vara blind på båda ögonen för att icke i stället uppfatta,
vilken utveckling mot social förståelse och ömsesidig uppskattning mellan arbetsmarknadens huvudparter, som ägt rum under
de senaste femton åren. Klasskampsmentaliteten har i stor utsträckning släppt sitt grepp om arbetarnes fackliga rörelse; den
är icke försvunnen, men den är i allt väsentligt begränsad till
vissa områden, där personliga eller andra speciella förhållanden
ännu giva bakterien virulens. Inom politiken synes den hava
långt större förutsättningar att odlas än inom det fackliga områdets verklighetsbetonade atmosfär, där händelsernas logiska utveckling mera påtagligt bringar i erinran sambandet mellan förhastade ställningstaganden och deras naturliga följder och därför snabbt kan tvinga till eftertanke och ansvar.
Den, som ur nuvarande förhållandens synvinkel vill söka bilda
sig ett omdöme om tidsläget omkring år 1920, d. v. s. tiden för
8-timmarsdagens genomförande, skall icke urskilja annat än en
fullkomlig förvirring på arbetsmarknaden, kännetecknad av strejker och lockouter i oöverskådligt och invecklat sammanhang.
Endast långsamt förändrar sig denna miljö. Under hela 1920-
talet återkommo med regelbundna mellanrum lönerörelser av den
227
Arbetsfreden
art och omfattning, att de gåvo anledning till omfattande arbetsinställelser med oerhörda förluster för folkhushållet: järnbrukskonflikten 1923, den korta men omfattande lockouten 1925 samt
pappersmassekonflikten och den långvariga gruvkonflikten 1928
voro exponenter på, som det föreföll, med ödesbestämdhet återkommande urladdningar på arbetsmarknaden. Antalet genom
konflikt förlorade arbetsdagar utgjorde år 1920 8,943,000, år 1925
6,907,000 och år 1928 4,835,000.
Man skulle tycka det sannolikt, att motsvarande utbrott icke
skulle kunna utebliva under de våldsamma omkastningar på nä-
ringslivets område, som kännetecknat den gångna delen av 1930-
talet. Antalet förlorade arbetsdagar är visserligen även då i och
för sig stort, 1930 1,021,000, 1931 2,627,000 (under inflytande av en
långvarig konflikt i textilindustrien), 1932 3,095,000 (pappersmassekonflikt), 1933 3,434,000 (byggnadskonflikt) och 1934 760,000.
För år 1935 saknas ännu siffra, men torde den icke på långt när
komma ntt uppnå 1934 års lågpunkt. Urladdningsområdena hava
dock under dessa år kunnat på ett annat sätt än tidigare lokalt
begränsas. Skadorna för landets ekonomi hava hållit sig vid en
mindre storleksordning, och konflikterna hava därför icke i
samma utsträckning känts oroande för folkhushållet.
I väsentlig mån måste dessa förhållanden givetvis tillskrivas
den mycket moderata hållning, som arbetsgivarue under krisen
intagit och som icke föranlett dem att utnyttja konjunkturerna
till lönenedpressningar utöver vad läget oundgängligen erfordrade. Denna hållning har under nuvarande konjunktur haft sitt
motstycke på arbetarsidan, där man med försiktighet bedömt konjunkturens varaktighet och näringslivets bärkraft och icke genom
oklok stridslusta ödelagt de produktionsmöjligheter, som en gynnEam utveckling lämnat öppna. Hade 1930-talets kris och uppsving
inträffat tio år tidigare, föreligger knappast någon tvekan om att
de skulle hava utlöst öppna arbetskonflikter i en helt annan utsträckning än vad nu blivit fallet.
Vad är det då som inträffat~ Vill man söka yttre orsaker till
.en utveckling, som utan större språng fortskridit organiskt och
under inflytande av huvudsakligen osynliga och imponderabla
faktorer, kan man icke förbigå den officiella knäsättning av samförståndstanken på arbetsmarknaden, som var den senaste högerregeringens stora insats. Det är helt visst ingen tillfällighet, att
just efter år 1928, den stora samförståndskonferensens år, icke
228
Arbetsfreden
under något år gått förlorat samma dagantal som arbetskonflikterna under 1928 gåvo till spillo.
Det initiativ, som den svenska högerregeringens dåvarande
socialminister Liibeck- visserligen efter utländska mönster, men
med personligt förvärvad erfarenhet från sitt medlingsarbete i
1928 års stora arbetskonflikter- tog genom sammankallandet av
den s. k. samförståndskonferensen, har aldrig vunnit den uppskattning som det förtjänat. Det har bedömts som ett välmenande
experiment, vars definitiva misslyckande beseglades genom arbetarrepresentanternas utträde ett par år senare ur den s. k. samförståndsdelegationen. Ingenting torde emellertid vara mera felaktigt. Samförståndskonferensen motsvarade ett inom arbetsmarknadens båda läger förvisso i lika hög grad känt behov, och
dess inverkan på stämningen vid arbetsplatserna var större än
som kunnat utåt manifesteras. Det torde i allmänhet- undantag
givas visserligen och kanske många – kunna vitsordas, att den
allmänna inställningen till arbetslivets problem numera blivit en
annan och mera förstående än tidigare hos både arbetsgivare och
arbetare. Att hava på den centrala punkten skapat rikare och
vidare förutsättningar för social förståelse förblir en samhällsbyggande insats av bestående värde.
Naturligtvis. brister ännu mycket i ömsesidigt samförstånd på
arbetsmarknaden; en fullständig överensstämmelse i uppfattning
vore för övrigt en orimlighet på ett område, där intressemotsättningar med naturnödvändighet måste finnas. En anda av förståelse för motpartens och för samhällets rimliga fordringar kan
uppenbarligen göra månget samhällsingripande onödigt, men
samtidigt måste man göra klart för sig, att, utan att allt göres
för att den andan hålles levande, behovet av lagstiftning tränger
sig allt mera in på livet. Borde icke åtminstone de innehavare av
statsmakten, som ständigt gensträvigt vägra att låta sitt eljest
starkt utvecklade lagstiftningsintresse verka i fråga om arbetsfredsproblemet, kunna vidtaga utåt synliga åtgärder till samförståndstankens fortsatta odlande i annan form än auktoritativa
förmaningar för ena parten att förbehållslöst tillägna sig den
andres ståndpunkter~
Det saknas nämligen icke anledning se den sanningen i ögonen,
att det icke på alla punkter är så gott som det borde vara. Lagstiftningsåtgärder äro icke överflödiga, endast därför att de icke
träffa allmänna missbruk. Just den omständigheten, att arbets- 229
—————— .
Arbetsfreden
marknadens problem för närvarande icke äro så starkt aktualiserade, giva särskilda möjligheter för deras undersökning och lösning sine ira et studio. Den Nothinska kommitten har på ett lyckligt sätt för den allmänna meningen fastslagit, var problemen äro
att söka. Det är icke givet, att lagstiftningsvägen på alla punkter
är den lyckligaste för en omedelbar lösning; den inre självreformeringens och den godvilliga överenskommelsens väg kunna förvisso giva goda resultat, som naturligt inlemmas i den allmänna
reglering av organisationsväsendet, som samhället icke i längden
torde kunna undvara.
Ett samhällskrav är emellertid, att åren icke få till intet förrinna. l\Ied spänning väntade allmänheten en utredning, som
skulle giva något av värde till frågans lösning; den fick en katalog, visserligen förtjänstfullt utarbetad, men likväl endast en
katalog över de föreliggande problemen. l\Ian står i dessa avseenden alltså allt fortfarande vid utgångspunkten och riksdagens
framställning om utredning beträffande åtgärder till arbetsfredens främjande har ännu icke föranlett någon regeringens åtgärd.
I en tid, då individens trygghet och säkerhet uppställes som ett
huvudmål för så mången politisk strävan, kan dock samhällets
skäliga krav på sin trygghet icke skjutas å sido. Det är lyckligt,
om samhällets fordringar i detta hänseende kunna fyllas genom
disciplinerad självverksamhet hos arbetsmarknadens organisationer. En fullständig trygghet lärer dock väl ej vinnas på denna
väg. Samhällets reglering kan icke helt utebliva, men den bör,
så långt möjligt och så länge icke annans rätt kränkes, bygga på
ståndpunktstaganden, varom enighet råder mellan huvudparterna.
Det är till sist icke alltför ingripande och omfattande åtgärder
på organisationsväsendets område, som erfordras för arbetsfredens skäliga säkrande, och sett ur ett vidare perspektiv, beröra
de icke i något avseende legitima organisationsintressen. Vinner
– med eller utan omedelbar lagstiftning – samhället tillbörlig
garanti för att arbetsfreden, i vad på organisationerna ankommer, icke sättes i fara utan starka och bärande skäl, blir mycken
tilltänkt och eljest nödvändig lagstiftning överflödig och kan begränsas till områden, där stora samhällsintressen eller menige
mans oförytterliga rättigheter äro kränkta eller hotade.
Samhället väntar den befriande och klargörande gärning, som
löser problemen under en tidsperiod, då förutsättningarne för en
lidelsefri diskussion av komplexet äro gynnsammare än på länge.
230
FRAGAN om arbetsfredens säkrande har länge stått på dagordningen utan att lämna allt för stora spår efter sig i vår lagstiftning. Om man undantager den stora och mycket väsentliga
insats, som 192S års lag om kollektivavtal och om arbetsdomstol
på ett centralt område innebar, hava de legislativa åtgärderna
rört endast mera periferiska områden av problemet.
Om lagstiftningen sålunda endast med största varsamhet lämnat sitt bidrag till arbetsmarknadens sanering, vore det i hög
grad oriktigt att därav draga den slutsatsen, att arbetsmarknaden
förblivit oemottaglig för dämpande inflytelser. Enligt en i vissa
läger populär, men icke dess mindre fullständigt felaktig uppfattning skulle de stora huvudformationerna å ömse sidor stå skälvande av stridslust i en kamp, där man främst söker varandras
tillintetgörelse. Ingenting är i själva verket mera oriktigt; man
skall vara blind på båda ögonen för att icke i stället uppfatta,
vilken utveckling mot social förståelse och ömsesidig uppskattning mellan arbetsmarknadens huvudparter, som ägt rum under
de senaste femton åren. Klasskampsmentaliteten har i stor utsträckning släppt sitt grepp om arbetarnes fackliga rörelse; den
är icke försvunnen, men den är i allt väsentligt begränsad till
vissa områden, där personliga eller andra speciella förhållanden
ännu giva bakterien virulens. Inom politiken synes den hava
långt större förutsättningar att odlas än inom det fackliga områdets verklighetsbetonade atmosfär, där händelsernas logiska utveckling mera påtagligt bringar i erinran sambandet mellan förhastade ställningstaganden och deras naturliga följder och därför snabbt kan tvinga till eftertanke och ansvar.
Den, som ur nuvarande förhållandens synvinkel vill söka bilda
sig ett omdöme om tidsläget omkring år 1920, d. v. s. tiden för
8-timmarsdagens genomförande, skall icke urskilja annat än en
fullkomlig förvirring på arbetsmarknaden, kännetecknad av strejker och lockouter i oöverskådligt och invecklat sammanhang.
Endast långsamt förändrar sig denna miljö. Under hela 1920-
talet återkommo med regelbundna mellanrum lönerörelser av den
227
Arbetsfreden
art och omfattning, att de gåvo anledning till omfattande arbetsinställelser med oerhörda förluster för folkhushållet: järnbrukskonflikten 1923, den korta men omfattande lockouten 1925 samt
pappersmassekonflikten och den långvariga gruvkonflikten 1928
voro exponenter på, som det föreföll, med ödesbestämdhet återkommande urladdningar på arbetsmarknaden. Antalet genom
konflikt förlorade arbetsdagar utgjorde år 1920 8,943,000, år 1925
6,907,000 och år 1928 4,835,000.
Man skulle tycka det sannolikt, att motsvarande utbrott icke
skulle kunna utebliva under de våldsamma omkastningar på nä-
ringslivets område, som kännetecknat den gångna delen av 1930-
talet. Antalet förlorade arbetsdagar är visserligen även då i och
för sig stort, 1930 1,021,000, 1931 2,627,000 (under inflytande av en
långvarig konflikt i textilindustrien), 1932 3,095,000 (pappersmassekonflikt), 1933 3,434,000 (byggnadskonflikt) och 1934 760,000.
För år 1935 saknas ännu siffra, men torde den icke på långt när
komma ntt uppnå 1934 års lågpunkt. Urladdningsområdena hava
dock under dessa år kunnat på ett annat sätt än tidigare lokalt
begränsas. Skadorna för landets ekonomi hava hållit sig vid en
mindre storleksordning, och konflikterna hava därför icke i
samma utsträckning känts oroande för folkhushållet.
I väsentlig mån måste dessa förhållanden givetvis tillskrivas
den mycket moderata hållning, som arbetsgivarue under krisen
intagit och som icke föranlett dem att utnyttja konjunkturerna
till lönenedpressningar utöver vad läget oundgängligen erfordrade. Denna hållning har under nuvarande konjunktur haft sitt
motstycke på arbetarsidan, där man med försiktighet bedömt konjunkturens varaktighet och näringslivets bärkraft och icke genom
oklok stridslusta ödelagt de produktionsmöjligheter, som en gynnEam utveckling lämnat öppna. Hade 1930-talets kris och uppsving
inträffat tio år tidigare, föreligger knappast någon tvekan om att
de skulle hava utlöst öppna arbetskonflikter i en helt annan utsträckning än vad nu blivit fallet.
Vad är det då som inträffat~ Vill man söka yttre orsaker till
.en utveckling, som utan större språng fortskridit organiskt och
under inflytande av huvudsakligen osynliga och imponderabla
faktorer, kan man icke förbigå den officiella knäsättning av samförståndstanken på arbetsmarknaden, som var den senaste högerregeringens stora insats. Det är helt visst ingen tillfällighet, att
just efter år 1928, den stora samförståndskonferensens år, icke
228
Arbetsfreden
under något år gått förlorat samma dagantal som arbetskonflikterna under 1928 gåvo till spillo.
Det initiativ, som den svenska högerregeringens dåvarande
socialminister Liibeck- visserligen efter utländska mönster, men
med personligt förvärvad erfarenhet från sitt medlingsarbete i
1928 års stora arbetskonflikter- tog genom sammankallandet av
den s. k. samförståndskonferensen, har aldrig vunnit den uppskattning som det förtjänat. Det har bedömts som ett välmenande
experiment, vars definitiva misslyckande beseglades genom arbetarrepresentanternas utträde ett par år senare ur den s. k. samförståndsdelegationen. Ingenting torde emellertid vara mera felaktigt. Samförståndskonferensen motsvarade ett inom arbetsmarknadens båda läger förvisso i lika hög grad känt behov, och
dess inverkan på stämningen vid arbetsplatserna var större än
som kunnat utåt manifesteras. Det torde i allmänhet- undantag
givas visserligen och kanske många – kunna vitsordas, att den
allmänna inställningen till arbetslivets problem numera blivit en
annan och mera förstående än tidigare hos både arbetsgivare och
arbetare. Att hava på den centrala punkten skapat rikare och
vidare förutsättningar för social förståelse förblir en samhällsbyggande insats av bestående värde.
Naturligtvis. brister ännu mycket i ömsesidigt samförstånd på
arbetsmarknaden; en fullständig överensstämmelse i uppfattning
vore för övrigt en orimlighet på ett område, där intressemotsättningar med naturnödvändighet måste finnas. En anda av förståelse för motpartens och för samhällets rimliga fordringar kan
uppenbarligen göra månget samhällsingripande onödigt, men
samtidigt måste man göra klart för sig, att, utan att allt göres
för att den andan hålles levande, behovet av lagstiftning tränger
sig allt mera in på livet. Borde icke åtminstone de innehavare av
statsmakten, som ständigt gensträvigt vägra att låta sitt eljest
starkt utvecklade lagstiftningsintresse verka i fråga om arbetsfredsproblemet, kunna vidtaga utåt synliga åtgärder till samförståndstankens fortsatta odlande i annan form än auktoritativa
förmaningar för ena parten att förbehållslöst tillägna sig den
andres ståndpunkter~
Det saknas nämligen icke anledning se den sanningen i ögonen,
att det icke på alla punkter är så gott som det borde vara. Lagstiftningsåtgärder äro icke överflödiga, endast därför att de icke
träffa allmänna missbruk. Just den omständigheten, att arbets- 229
—————— .
Arbetsfreden
marknadens problem för närvarande icke äro så starkt aktualiserade, giva särskilda möjligheter för deras undersökning och lösning sine ira et studio. Den Nothinska kommitten har på ett lyckligt sätt för den allmänna meningen fastslagit, var problemen äro
att söka. Det är icke givet, att lagstiftningsvägen på alla punkter
är den lyckligaste för en omedelbar lösning; den inre självreformeringens och den godvilliga överenskommelsens väg kunna förvisso giva goda resultat, som naturligt inlemmas i den allmänna
reglering av organisationsväsendet, som samhället icke i längden
torde kunna undvara.
Ett samhällskrav är emellertid, att åren icke få till intet förrinna. l\Ied spänning väntade allmänheten en utredning, som
skulle giva något av värde till frågans lösning; den fick en katalog, visserligen förtjänstfullt utarbetad, men likväl endast en
katalog över de föreliggande problemen. l\Ian står i dessa avseenden alltså allt fortfarande vid utgångspunkten och riksdagens
framställning om utredning beträffande åtgärder till arbetsfredens främjande har ännu icke föranlett någon regeringens åtgärd.
I en tid, då individens trygghet och säkerhet uppställes som ett
huvudmål för så mången politisk strävan, kan dock samhällets
skäliga krav på sin trygghet icke skjutas å sido. Det är lyckligt,
om samhällets fordringar i detta hänseende kunna fyllas genom
disciplinerad självverksamhet hos arbetsmarknadens organisationer. En fullständig trygghet lärer dock väl ej vinnas på denna
väg. Samhällets reglering kan icke helt utebliva, men den bör,
så långt möjligt och så länge icke annans rätt kränkes, bygga på
ståndpunktstaganden, varom enighet råder mellan huvudparterna.
Det är till sist icke alltför ingripande och omfattande åtgärder
på organisationsväsendets område, som erfordras för arbetsfredens skäliga säkrande, och sett ur ett vidare perspektiv, beröra
de icke i något avseende legitima organisationsintressen. Vinner
– med eller utan omedelbar lagstiftning – samhället tillbörlig
garanti för att arbetsfreden, i vad på organisationerna ankommer, icke sättes i fara utan starka och bärande skäl, blir mycken
tilltänkt och eljest nödvändig lagstiftning överflödig och kan begränsas till områden, där stora samhällsintressen eller menige
mans oförytterliga rättigheter äro kränkta eller hotade.
Samhället väntar den befriande och klargörande gärning, som
löser problemen under en tidsperiod, då förutsättningarne för en
lidelsefri diskussion av komplexet äro gynnsammare än på länge.
230