Arbetslinje eller självförsörjningslinje?

Är arbetslinjen verkligen det högst eftersträvansvärda för en god liberalkonservativ? Att inte ligga det allmänna till last är en sak, men hur så sker borde vara mindre viktigt menar Per Dahl, och pekar ut landets ”skräpytor” som ett gott exempel.

Måste erkänna att jag alltid sett på ”arbetslinjen” med viss skepsis. Hade det inte varit så mycket bättre att kalla den ”försörjningslinjen”? Huvudsaken var väl att människor inte skulle ligga det allmänna till last genom att behöva bidrag av olika slag? Hur de riktigt försörjer sig är ju sökandens ensak – en vinst på V-75 eller framgångsrika aktiespekulationer är ju i sig lika moraliskt som avlönat slit vardagar nio till fem. Och innebär inte arbetslinjen så som den framställs att den formella ekonomin och det reglerade, tidssatta och avlönade arbetet ses som mer värdefullt än det informella? Tanken är inte helt självfallen för ett parti som traditionellt sett familjen, inte den arbetande löntagaren, som samhällets grundsten. Och som en gång gladdes åt idéerna kring vårdnadsbidrag, att ge föräldrar valfrihet att själva uppfostra sina barn. Informellt arbete i stället för uppgifter åt avlönade specialister.

I resonemanget kring arbetslinjen finns dessutom en lite skavande ton. En försörjningsplikt gäller ju den egna personen – och i viss utsträckning familjen, framför allt barnen. Tanken att vi exempelvis bör arbeta längre upp i åldrarna för att försörja högskattestatens alla åtaganden är för en liberalkonservativ ganska avlägsen. Grunden borde ju vara att vi arbetar därför att vi finner att det ger fler fördelar än att inte arbeta, inte för att vi är förpliktigade att ställa vår förmåga i kollektivets tjänst.

Sedd i det senare perspektivet får arbetslinjen en viss likhet med Gorbatjovs glasnost och perestrojka – ett sista linjens uppehållande försvar för ett samhällssystem i kris, i vårt fall den föregivet moderna högskattestaten.

Är verkligen ett liv i det urbaniserade arbetslinjesamhället den enda fungerande strategin inför framtiden? Några dagars vistelse i det nationalekonomen Kjell A Nordström kallat lantliga ”skräpytor” får besökaren att undra. Här fanns ju konstruktiva lösningar på åtminstone två av de problem som vi annars hör så mycket om – boendekostnaderna och äldreomsorgen.

Vilka unga har i dag råd att skaffa egen lägenhet i en storstad? Den svenska sönderreglerade bostadsmarknaden sätter unga bildligen på gatan, i synnerhet om de vill flytta samman med någon annan. Ja, det är inte bara en svensk kris – BBC rapporterade nyligen om en brittisk tankesmedja som föreslog att varje ung skulle få 10 000 pund som startplåt, att använda antingen i bostadsjakten eller som start för pensionsförsäkringen. Detta skulle finansieras genom reformerad arvsskatt. Förmögenhetsklyftan mellan generationerna hade blivit akut, menade tankesmedjan, som faktiskt var ledd av en f d konservativ parlamentsledamot.

På få platser i Sverige råder visserligen Londonpriser på bostäder, men ändå. Vi har reglerat fram en artificiell bostadssektor, med en standard anpassad efter ett Sverige som världsledande industrination, inte som köpobjekt i mellanklass för kinesiska oligarker. Att reglera sig nedåt i standard är emellertid långt svårare än att reglera sig uppåt.

På landsbygden kan flergenerationsboendet vara ganska avdramatiserat. Föräldrarna har ett hus, barnen finns i grannhusen, övriga närstående lite längre bort. När familjeomständigheterna ändras, flyttar man om. Boendet sker på marknadens villkor, men det är inte ett engenerationsprojekt utan ett familje- eller släktåtagande. För 150 år sedan talade man om ”undantag” för de gamla föräldrarna; i dag används inte ordet och villkoren är rikare. Men boendecykeln då och nu har likheter.

Nu har ju inte alla på landet de möjligheter som står en lantbrukarfamilj till buds, men för många är sådant boende vardag.

Ett annat symptom på högskattestatens falnande glöd som välfärdsprojekt är äldreomsorgen, ett område jag haft mycket att göra med som lokalpolitiker. Vi är nu í en ålderspuckels uppförsbacke, och de gamla kommer också att vara rikare och mer krävande. Men om femton år kommer vi också att möta den andra stora gruppen: de nya fattigpensionärerna. Redan i dag är platser på nya kommunala särskilda boenden så dyra att gamla inte kan bo där utan att få socialhjälp. Det talas så mycket om att e-hälsa ska kunna sänka kostnader och höja standarden – robotar och fjärrbevakning skulle användas när de mänskliga resurserna sinar. Kanske är det så, kanske inte.

Vad jag mötte i skräpytorna var människor som bodde nära varandra och som hade möjlighet att ta hand om varandra – yngre generationer som stödjer äldre. Naturligtvis inte utan specialisthjälp, men eftersom arbetsplatserna oftast ligger nära hemmen blir det inte så svårt att vara till hands när det behövs. Visst – det blir avbrott i arbetet, men om nu detta inte är organiserat efter en tayloristisk nio-till-fem-regel kan man ta igen den förlorade tiden vid annat tillfälle.

Det är en vardag mer präglad av företagande än av lönearbete, mer av egenmakt än av maximala penningströmmar in i intäkter och ut i bland annat skattebetalningar. Någon skulle säkert tala om tendenser till drop out-beteende och hippiefasoner. Men det moraliska och samhällsbevarande ligger ju återigen i att man inte ligger andra till last, inte i att man nödvändigtvis betalar maximalt i skatt.

Kanske är Sveriges skräpytor mer anpassade efter en modern värld av globalisering, flyktiga skattebaser och nya arbetsmarknader än de urbaniserade nio-till-fem-slavande högkostnadsområdena?

Redaktör Per Dahl, Kalmar, har varit politisk chefredaktör för Barometern-OT