Arbetslöshet bland akademiker
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
sekreterare MATTI HKGGSTROM:
Arbetslöshet bland
akademiker
Alltfler akademiker hotas nu av
arbetslöshet.
sekreterare Matti Häggström, SACO,
tidigare bl.a. redaktör för
Konservativa studentförbundets
organ Svensk Linje, diskuterar
i denna artikel tänkbara motåtgärder,
främst mot bakgrund av SACO:s
nyligen framlagda handlingsprogram
mot arbetslöshet bland akademiker.
Sysselsättningssvårigheterna på den
svenska arbetsmarknaden har sedan en
tid tillbaka även drabbat vissa akademikergrupper. Det gäller främst humanister och samhällsvetare, men också
tekniker, ekonomer och jurister har rå-
kat illa ut. Bakom detta förhållande ligger dels konjunkturdämpningen, vilken
medfört att efterfrågan på akademisk
arbetskraft inte växt i takt med utbudet,
dels också den kraftigt ökade utexaminationen från i första hand de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna.
Explosion
I den mån sysselsättningsproblemen emanerar från de dämpade konjunkturerna
är de knappast särskilt alarmerande.
Vida allvarligare är då den kraftigt accelererande humanist- och samhällsvetarexaminationen. Några siffror för att belysa tendenserna:
Åren 1955-62 ökade antalet nyinskrivna vid de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna från
drygt 2 000 till drygt 4 000 årligen.
Därefter inträffade emellertid en våldsam explosion; antalet steg till närmare
9 000 1965 och nästan 14 000 1967.
Inom de närmaste åren får man sålunda räkna med en 2-3-dubbling av utexaminationen. Arbetsmarknaden kan
inte utan vidare ta emot en sådan anstormning. Redan dessa siffror visar att
det inte är dagens utan morgondagens
problem som ger anledning till betydande oro.
142
Vidare har vi idag ungefär 5 000 yrkesverksamma samhällsvetare på arbetsmarknaden (då är alltså även psykologerna inräknade). Men inte mindre än
25 000 är under utbildning (samt drygt
20 000 vid .den humanistiska fakulteten). Därtill kommer att utbytbarheten
är ganska stor mellan olika akademikerkategorier med administrativ och merkantil utbildning. När ett överskott av
humanister och samhällsvetare uppstår
medför detta försämrade arbetsmarknadsutsikter också för civilekonomer och
jurister. Det kan tillfogas att tillströmningen till den juridiska fakulteten varit den som ökat relativt sett mest under senare år.
Omfattningen av dagens arbetslöshet
bland akademikergrupperna är det tyvärr svårt att uttala sig med bestämdhet om. Det ökade utbudet av vissa akademikerkategorier har resulterat i en på-
taglig förlängning av väntetiden mellan
examen och den första anställningen.
Denna s.k. initialarbetslöshet är i stor
utsträckning dold, därför att dessa arbetslösa dessvärre inte anmäler sin belägenhet vid arbetsförmedlingarna. Dessutom dröjer sig många nyexaminerade
med svårigheter att finna anställning
gärna kvar vid utbildningsanstalterna
och försörjer sig på studiemedel. En vanlig uppfattning bland dessa studerande
är att om de skaffar sig tolv akademiska
betyg blir de dubbelt så konkurrensstarka som kolleger med endast sex betyg.
Denna inställning torde knappast vara
korrekt.
För SACO kommer den nuvarande situationen på intet sätt som någon överraskning. Akademikerorganisationen har
alltsedan senare delen av 1950-talet vid
upprepade tillfällen varnat för de arbetsmarknadsmässiga följderna av en
alltför ohämmad tillströmning till de
fria fakulteterna. SACO har tillika fö-
reslagit en rad olika åtgärder från statsmakternas sida för att undvika det nu
uppkomna läget, men har beklagligtvis
oftast fått tala för döva öron. Resultatet av myndigheternas strutspolitik börjar vi skymta idag och kommer vi att få
se ännu mera av imorgon.
SACO:s handlingsprogram
I februari i år lade SACO fram ett
handlingsprogrammotarbetslöshetbland
akademiker. Det omfattar 26 punkter
och aktualiserar en del tidigare förslag
men presenterar också åtskilliga nya åtgärder, avsedda att verka såväl på kort
som på lång sikt. Målsättningen är att
trygga en tillfredsställande sysselsättning för arbetskraft med högre utbildning. Programmet är uppdelat i fyra huvudavsnitt: bättre arbetsmarknadsstatistik, utbildningspolitiska åtgärder, arbetmarknadspolitiska åtgärder samt
skydd vid arbetslöshet.
Det första avsnittet innehåller knappast några förslag av speciellt kontroversiell natur. Den av Statistiska Centralbyråns prognosinstitut på initiativ
av SACO påbörjade kartläggningen av
initialarbetslösheten måste fullföljas effektivt och de kortsiktiga barometerun- —
dersökningarna intensifieras, betonar
SACO. Detta innebär dock att prognosinstitutet m~ste f~ avsevärt ökade resurser. Endast d~ kan ocks~ prognosmetodiken förfinas och prognosernastillförlitlighet öka, med p~följd att deras
praktiska användbarhet vidgas.
Mera uppseendeväckande är d~ flera
av de utbildningspolitiska ~tgärderna.
Bland dem märks kravet p~ att den i
~rets statsverksproposition aviserade utredningen ang~ende det eftergymnasiala
utbildningssystemets dimensionering
omedelbart tillsätts och med förtur f~r
ta upp fr~gan om de fria fakulteternas
dimensionering.
I klartext: en spärrutredning! Detta
innebär likväl inte att SACO idag sä-
ger definitivt ja till införandet av spärrar vid de fria fakulteterna. Men i sammanhanget kan det vara motiverat att
ta upp n~gra av de hävdvunna argumenten mot spärrar till kritisk gransknmg.
Vid upprepade tillfällen har klagom~l avhörts över trängseln vid de spärrade eftergymnasiala utbildningsvägarna. Myndigheterna- enkannerligen den
tidigare ecklesiastikministern Ragnar
Edenman – har d~ med en flott gest
hänvisat till de fria fakulteterna: ”Dit
kan ni gå, där kan ni i alla fall f~ akademisk utbildning”. (Om storleken av
samhällets behov av arbetskraft från de
fria fakulteterna tegs det visligen.)
Följden av denna politik har just bli- . vit den nuvarande snedvridningen av
den högre utbildningens dimensionering.
143
Genom existensen av de fria fakulteterna har statsmakterna haft det alibi de
behövt för att underHI.ta att bygga ut de
spärrade utbildningsvägarna. Efter oss
syndafloden, har varit hr Edenmans paroll.
Visserligen kan det invändas att en
medicinsk eller odontologisk utbildning
kostar samhället avsevärt mera pengar
än en humanistisk eller samhällsvetenskaplig. Men denna förklaring är otillräcklig. Den säger framför allt ingenting
om varför vi nu lider brist p~ exempelvis socionomer med kameral utbildning,
medan vi har ett sv~rplacerat överskott
p~ samhällsvetare.
Humaniora för alla
En näraliggande tes har varit den s.k.
konsumtionsaspekten. Humaniora bör
var och en f~ studera, har det hetat, den
sortens bildning bör st~ p~ fri grund till
slutet. Detta metafysiska argument bör
med det snaraste reduceras till rimliga
proportioner. De som vill studera för
studiernas egen skull skall läsa just humaniora, sägs det. Detta är rena godtycket. Humanistiska moment finns i
snart sagt varje ämne. I romanen Senilia l~ter sålunda Lars Gyllensten huvudpersonen välja medicinska studier
med den uttryckliga motiveringen att
han inte vet vad han vill bli!
Konsumtionsargumentet kan dessutom inte frikopplas fr~n problemet
med akademikernas utbildningskostnader. Allra minst idag. Samhället kan må-
hända p~st~ sig ha r~d att 11ta stora
144
akademikergrupper studera utan att räkna med någon större produktiv avkastning av deras studier. Men hur är det
med den studerande själv? Jo, den dubiösa studiesociala reform som regeringen genomförde år 1964 – i skarp
strid mot SACO, SFS och samtliga de
politiska studentförbunden – har medfört en väsentligt ökad skuldsättning för
akademikerna jämfört med tidigare. Börjar då inte konsumtionsargumentet omsider att förefalla väl dyrt?
I själva verket har tendenserna på arbetsmarknaden än mer accentuerat behovet av att det studiesociala systemet
förbättras i form av en radikalt höjd
bidragsdeL Vi vet att ungdomar ur socialgrupp 3 traditionellt fruktar en hög
skuldsättning. Så är också rekryteringen
till högre studier därifrån alltjämt undermålig – 50 procent av en årgång
kommer från socialgrupp 3, men bara
20 procent bedriver eftergymnasiala studier. Utöver rädslan för skuldsättning
kommer nu arbetslöshetsspöket efter avklarad examen.
För att konkludera: alltmer talar för
att problemet är: att införa spärrar plus
att avsevärt utbygga nya och befintliga
utbildningsvägar i syfte att nå en rimligare dimensionering av tillströmningen. Eller att fortsätta på samma sätt som
hittills. Mycket tyder på att det förstnämnda alternativet är att föredra –
vilket av uttalanden att döma statsrå-
den Wickman och Moberg nu också
tycks börja anse.
SACO kräver därutöver att en statlig utredning genast tillsätts med uppgift att utröna vilka nya utbildningslinjer som bör ha genomgånget gymnasium som grund. skapas sådana kan i
gengäld yrkesutbildningen förkortas och
effektiviseras, och yrkesutövarnas produktiva insatser förbättras. I linje med
denna tanke ligger också kravet att man
inte försvårar för dem som genomgått
gymnasiet att vinna tillträde till sådan
utbildning. Det s.k. kvoteringssystem
som nu inrättas på alltfler håll innebär
just sådana svårigheter och bör därför
omarbetas. Det betyder inte att man
skulle gynna de gymnasieutbildade –
bara undvika att diskriminera dem.
Arbetsförmedlingens resurser måste
kvantitativt och kvalitativt förstärkas
och möjliggöra en aktiv platsackvision
även för akademisk arbetskraft, understryker SACO. Rörlighetsstimulerande
medel som arbetsförmedlingen förfogar
över bör få utnyttjas efter samma riktlinjer som för övriga sökandekategorier
och således gälla även de nyexaminerade som inte kan placeras på utbildningsorten eller hemorten. Vidare bör
arbetsmarknadsverket i ökad omfattning kunna förmedla platser i andra
länder – här bör möjligheterna till ulandshjälp i form av att akademiskt utbildad arbetskraft ställs till förfogande
komma in i bilden.
Nya områden för akademiker
En mycket viktig punkt går ut på att
man inventerar nya arbetsområden för
akademisk arbetskraft, områden där
alltså arbetsinnehållet blivit så komplicerat att akademisk utbildning är motiverad – eller alltid har varit det men
där akademiker på grund av tradition
eller brist på arbetskraft inte funnits tidigare. Bland de områden som här bör
bli aktuella märks den kommunala förvaltningen. Genom detta kommer en avsevärd produktivitetsökning till stånd,
vilket innebär en vinst för samhället.
En betydelsefull följd av dessa åtgärder måste bli att den orimligt höga arbetstid som vissa akademikerkategorier
har kan reduceras. En av Landstingsförbundet och Läkarförbundet i höstas redovisad undersökning gav vid handen
att arbetstiderna för vissa kategorier av
underläkare normalt var över 80 veckotimmar. Liknande är förmodligen siffrorna bl.a. för betydande akademikergrupper inom förvaltningen. Det kan
inte längre accepteras att akademiker
fortfarande har arbetstider som för andra yrkeskategorier knappt existerade
på 1800-talet. Myndigheterna har hittills hårdnackat vägrat att förhandlingsvägen angripa akademikernas arbetstidsproblem. Det kan vara dags för en ändrad attityd nu.
Det fjärde huvudområdet i 26-punktsprogrammet berör skyddet vid arbetslöshet. SACO kräver en allmän arbetslöshetsförsäkring. I avvaktan på en så-
dan har organisationen inlett arbetet på
·att bygga upp en egen arbetslöshetskassa. Felet med en dylik är bara att den
till skillnad från en arbetslöshetsförsäk- 145
ring inte kan omfatta de nyexaminerade.
Ingen- allraminst SACO- önskar
få den tidigare akademikerbristen tillbaka. Men det måste vara angeläget för
både samhället och akademikerna att arbetslösheten bland den högre utbildade
arbetskraften i görligaste mån nedbringas. Därigenom får båda parter mest utbyte av den investering de nedlagt i utbildningen.
Inför en vändpunkt
Just nu står vi emellertid inför en vändpunkt. Samhället, men också akademikerna själva, måste radikalt ompröva
flera av sina traditionella inställningar.
statsmakterna får inte tveka att genomföra omfattande åtgärder – eventuellt
inklusive spärrar – för att hindra en
hotande akademikerarbetslöshet. Riktlinjerna måste bl.a. gå ut på att sådan
service som t.ex. arbetsförmedlingarna
ger även skall komma akademikerna till
del. Samma sak gäller de sociala trygghetsanordningar som ännu inte omfattar den akademiska arbetskraften, exempelvis arbetslöshetsförsäkringen. För
akademikerna måste bl.a. gälla att de är
beredda att acceptera nya, hittills icke
akademiska jobb.
Dessa omprövningar är man alltså
tvungen att göra från båda håll. Annars
riskerar man nämligen en misshushållning av investerade resurser i en omfattning som troligen inget land hittills haft
råd att göra. Ingenting talar för att vårt
land skall få det, varken nu eller senare.
Arbetslöshet bland
akademiker
Alltfler akademiker hotas nu av
arbetslöshet.
sekreterare Matti Häggström, SACO,
tidigare bl.a. redaktör för
Konservativa studentförbundets
organ Svensk Linje, diskuterar
i denna artikel tänkbara motåtgärder,
främst mot bakgrund av SACO:s
nyligen framlagda handlingsprogram
mot arbetslöshet bland akademiker.
Sysselsättningssvårigheterna på den
svenska arbetsmarknaden har sedan en
tid tillbaka även drabbat vissa akademikergrupper. Det gäller främst humanister och samhällsvetare, men också
tekniker, ekonomer och jurister har rå-
kat illa ut. Bakom detta förhållande ligger dels konjunkturdämpningen, vilken
medfört att efterfrågan på akademisk
arbetskraft inte växt i takt med utbudet,
dels också den kraftigt ökade utexaminationen från i första hand de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna.
Explosion
I den mån sysselsättningsproblemen emanerar från de dämpade konjunkturerna
är de knappast särskilt alarmerande.
Vida allvarligare är då den kraftigt accelererande humanist- och samhällsvetarexaminationen. Några siffror för att belysa tendenserna:
Åren 1955-62 ökade antalet nyinskrivna vid de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna från
drygt 2 000 till drygt 4 000 årligen.
Därefter inträffade emellertid en våldsam explosion; antalet steg till närmare
9 000 1965 och nästan 14 000 1967.
Inom de närmaste åren får man sålunda räkna med en 2-3-dubbling av utexaminationen. Arbetsmarknaden kan
inte utan vidare ta emot en sådan anstormning. Redan dessa siffror visar att
det inte är dagens utan morgondagens
problem som ger anledning till betydande oro.
142
Vidare har vi idag ungefär 5 000 yrkesverksamma samhällsvetare på arbetsmarknaden (då är alltså även psykologerna inräknade). Men inte mindre än
25 000 är under utbildning (samt drygt
20 000 vid .den humanistiska fakulteten). Därtill kommer att utbytbarheten
är ganska stor mellan olika akademikerkategorier med administrativ och merkantil utbildning. När ett överskott av
humanister och samhällsvetare uppstår
medför detta försämrade arbetsmarknadsutsikter också för civilekonomer och
jurister. Det kan tillfogas att tillströmningen till den juridiska fakulteten varit den som ökat relativt sett mest under senare år.
Omfattningen av dagens arbetslöshet
bland akademikergrupperna är det tyvärr svårt att uttala sig med bestämdhet om. Det ökade utbudet av vissa akademikerkategorier har resulterat i en på-
taglig förlängning av väntetiden mellan
examen och den första anställningen.
Denna s.k. initialarbetslöshet är i stor
utsträckning dold, därför att dessa arbetslösa dessvärre inte anmäler sin belägenhet vid arbetsförmedlingarna. Dessutom dröjer sig många nyexaminerade
med svårigheter att finna anställning
gärna kvar vid utbildningsanstalterna
och försörjer sig på studiemedel. En vanlig uppfattning bland dessa studerande
är att om de skaffar sig tolv akademiska
betyg blir de dubbelt så konkurrensstarka som kolleger med endast sex betyg.
Denna inställning torde knappast vara
korrekt.
För SACO kommer den nuvarande situationen på intet sätt som någon överraskning. Akademikerorganisationen har
alltsedan senare delen av 1950-talet vid
upprepade tillfällen varnat för de arbetsmarknadsmässiga följderna av en
alltför ohämmad tillströmning till de
fria fakulteterna. SACO har tillika fö-
reslagit en rad olika åtgärder från statsmakternas sida för att undvika det nu
uppkomna läget, men har beklagligtvis
oftast fått tala för döva öron. Resultatet av myndigheternas strutspolitik börjar vi skymta idag och kommer vi att få
se ännu mera av imorgon.
SACO:s handlingsprogram
I februari i år lade SACO fram ett
handlingsprogrammotarbetslöshetbland
akademiker. Det omfattar 26 punkter
och aktualiserar en del tidigare förslag
men presenterar också åtskilliga nya åtgärder, avsedda att verka såväl på kort
som på lång sikt. Målsättningen är att
trygga en tillfredsställande sysselsättning för arbetskraft med högre utbildning. Programmet är uppdelat i fyra huvudavsnitt: bättre arbetsmarknadsstatistik, utbildningspolitiska åtgärder, arbetmarknadspolitiska åtgärder samt
skydd vid arbetslöshet.
Det första avsnittet innehåller knappast några förslag av speciellt kontroversiell natur. Den av Statistiska Centralbyråns prognosinstitut på initiativ
av SACO påbörjade kartläggningen av
initialarbetslösheten måste fullföljas effektivt och de kortsiktiga barometerun- —
dersökningarna intensifieras, betonar
SACO. Detta innebär dock att prognosinstitutet m~ste f~ avsevärt ökade resurser. Endast d~ kan ocks~ prognosmetodiken förfinas och prognosernastillförlitlighet öka, med p~följd att deras
praktiska användbarhet vidgas.
Mera uppseendeväckande är d~ flera
av de utbildningspolitiska ~tgärderna.
Bland dem märks kravet p~ att den i
~rets statsverksproposition aviserade utredningen ang~ende det eftergymnasiala
utbildningssystemets dimensionering
omedelbart tillsätts och med förtur f~r
ta upp fr~gan om de fria fakulteternas
dimensionering.
I klartext: en spärrutredning! Detta
innebär likväl inte att SACO idag sä-
ger definitivt ja till införandet av spärrar vid de fria fakulteterna. Men i sammanhanget kan det vara motiverat att
ta upp n~gra av de hävdvunna argumenten mot spärrar till kritisk gransknmg.
Vid upprepade tillfällen har klagom~l avhörts över trängseln vid de spärrade eftergymnasiala utbildningsvägarna. Myndigheterna- enkannerligen den
tidigare ecklesiastikministern Ragnar
Edenman – har d~ med en flott gest
hänvisat till de fria fakulteterna: ”Dit
kan ni gå, där kan ni i alla fall f~ akademisk utbildning”. (Om storleken av
samhällets behov av arbetskraft från de
fria fakulteterna tegs det visligen.)
Följden av denna politik har just bli- . vit den nuvarande snedvridningen av
den högre utbildningens dimensionering.
143
Genom existensen av de fria fakulteterna har statsmakterna haft det alibi de
behövt för att underHI.ta att bygga ut de
spärrade utbildningsvägarna. Efter oss
syndafloden, har varit hr Edenmans paroll.
Visserligen kan det invändas att en
medicinsk eller odontologisk utbildning
kostar samhället avsevärt mera pengar
än en humanistisk eller samhällsvetenskaplig. Men denna förklaring är otillräcklig. Den säger framför allt ingenting
om varför vi nu lider brist p~ exempelvis socionomer med kameral utbildning,
medan vi har ett sv~rplacerat överskott
p~ samhällsvetare.
Humaniora för alla
En näraliggande tes har varit den s.k.
konsumtionsaspekten. Humaniora bör
var och en f~ studera, har det hetat, den
sortens bildning bör st~ p~ fri grund till
slutet. Detta metafysiska argument bör
med det snaraste reduceras till rimliga
proportioner. De som vill studera för
studiernas egen skull skall läsa just humaniora, sägs det. Detta är rena godtycket. Humanistiska moment finns i
snart sagt varje ämne. I romanen Senilia l~ter sålunda Lars Gyllensten huvudpersonen välja medicinska studier
med den uttryckliga motiveringen att
han inte vet vad han vill bli!
Konsumtionsargumentet kan dessutom inte frikopplas fr~n problemet
med akademikernas utbildningskostnader. Allra minst idag. Samhället kan må-
hända p~st~ sig ha r~d att 11ta stora
144
akademikergrupper studera utan att räkna med någon större produktiv avkastning av deras studier. Men hur är det
med den studerande själv? Jo, den dubiösa studiesociala reform som regeringen genomförde år 1964 – i skarp
strid mot SACO, SFS och samtliga de
politiska studentförbunden – har medfört en väsentligt ökad skuldsättning för
akademikerna jämfört med tidigare. Börjar då inte konsumtionsargumentet omsider att förefalla väl dyrt?
I själva verket har tendenserna på arbetsmarknaden än mer accentuerat behovet av att det studiesociala systemet
förbättras i form av en radikalt höjd
bidragsdeL Vi vet att ungdomar ur socialgrupp 3 traditionellt fruktar en hög
skuldsättning. Så är också rekryteringen
till högre studier därifrån alltjämt undermålig – 50 procent av en årgång
kommer från socialgrupp 3, men bara
20 procent bedriver eftergymnasiala studier. Utöver rädslan för skuldsättning
kommer nu arbetslöshetsspöket efter avklarad examen.
För att konkludera: alltmer talar för
att problemet är: att införa spärrar plus
att avsevärt utbygga nya och befintliga
utbildningsvägar i syfte att nå en rimligare dimensionering av tillströmningen. Eller att fortsätta på samma sätt som
hittills. Mycket tyder på att det förstnämnda alternativet är att föredra –
vilket av uttalanden att döma statsrå-
den Wickman och Moberg nu också
tycks börja anse.
SACO kräver därutöver att en statlig utredning genast tillsätts med uppgift att utröna vilka nya utbildningslinjer som bör ha genomgånget gymnasium som grund. skapas sådana kan i
gengäld yrkesutbildningen förkortas och
effektiviseras, och yrkesutövarnas produktiva insatser förbättras. I linje med
denna tanke ligger också kravet att man
inte försvårar för dem som genomgått
gymnasiet att vinna tillträde till sådan
utbildning. Det s.k. kvoteringssystem
som nu inrättas på alltfler håll innebär
just sådana svårigheter och bör därför
omarbetas. Det betyder inte att man
skulle gynna de gymnasieutbildade –
bara undvika att diskriminera dem.
Arbetsförmedlingens resurser måste
kvantitativt och kvalitativt förstärkas
och möjliggöra en aktiv platsackvision
även för akademisk arbetskraft, understryker SACO. Rörlighetsstimulerande
medel som arbetsförmedlingen förfogar
över bör få utnyttjas efter samma riktlinjer som för övriga sökandekategorier
och således gälla även de nyexaminerade som inte kan placeras på utbildningsorten eller hemorten. Vidare bör
arbetsmarknadsverket i ökad omfattning kunna förmedla platser i andra
länder – här bör möjligheterna till ulandshjälp i form av att akademiskt utbildad arbetskraft ställs till förfogande
komma in i bilden.
Nya områden för akademiker
En mycket viktig punkt går ut på att
man inventerar nya arbetsområden för
akademisk arbetskraft, områden där
alltså arbetsinnehållet blivit så komplicerat att akademisk utbildning är motiverad – eller alltid har varit det men
där akademiker på grund av tradition
eller brist på arbetskraft inte funnits tidigare. Bland de områden som här bör
bli aktuella märks den kommunala förvaltningen. Genom detta kommer en avsevärd produktivitetsökning till stånd,
vilket innebär en vinst för samhället.
En betydelsefull följd av dessa åtgärder måste bli att den orimligt höga arbetstid som vissa akademikerkategorier
har kan reduceras. En av Landstingsförbundet och Läkarförbundet i höstas redovisad undersökning gav vid handen
att arbetstiderna för vissa kategorier av
underläkare normalt var över 80 veckotimmar. Liknande är förmodligen siffrorna bl.a. för betydande akademikergrupper inom förvaltningen. Det kan
inte längre accepteras att akademiker
fortfarande har arbetstider som för andra yrkeskategorier knappt existerade
på 1800-talet. Myndigheterna har hittills hårdnackat vägrat att förhandlingsvägen angripa akademikernas arbetstidsproblem. Det kan vara dags för en ändrad attityd nu.
Det fjärde huvudområdet i 26-punktsprogrammet berör skyddet vid arbetslöshet. SACO kräver en allmän arbetslöshetsförsäkring. I avvaktan på en så-
dan har organisationen inlett arbetet på
·att bygga upp en egen arbetslöshetskassa. Felet med en dylik är bara att den
till skillnad från en arbetslöshetsförsäk- 145
ring inte kan omfatta de nyexaminerade.
Ingen- allraminst SACO- önskar
få den tidigare akademikerbristen tillbaka. Men det måste vara angeläget för
både samhället och akademikerna att arbetslösheten bland den högre utbildade
arbetskraften i görligaste mån nedbringas. Därigenom får båda parter mest utbyte av den investering de nedlagt i utbildningen.
Inför en vändpunkt
Just nu står vi emellertid inför en vändpunkt. Samhället, men också akademikerna själva, måste radikalt ompröva
flera av sina traditionella inställningar.
statsmakterna får inte tveka att genomföra omfattande åtgärder – eventuellt
inklusive spärrar – för att hindra en
hotande akademikerarbetslöshet. Riktlinjerna måste bl.a. gå ut på att sådan
service som t.ex. arbetsförmedlingarna
ger även skall komma akademikerna till
del. Samma sak gäller de sociala trygghetsanordningar som ännu inte omfattar den akademiska arbetskraften, exempelvis arbetslöshetsförsäkringen. För
akademikerna måste bl.a. gälla att de är
beredda att acceptera nya, hittills icke
akademiska jobb.
Dessa omprövningar är man alltså
tvungen att göra från båda håll. Annars
riskerar man nämligen en misshushållning av investerade resurser i en omfattning som troligen inget land hittills haft
råd att göra. Ingenting talar för att vårt
land skall få det, varken nu eller senare.