Arbetsrättscirkusen
1996
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CECILIA STEGÖ CHILO:
Arbetsrättscirkusen
en svenska arbetsrättscirkusen satsar särintressen och enskilda människor reagerar när
direktörens sida.
sannerligen på allt djärvare nummer.
Från undantagstillstånd i paragraftrapetserna till största möjliga tystnad
från den normalt så dominante
Med kostnaderna täckta av staten hotas sällskapets
överlevnad knappast av en missnöjd publik – den har av
allt att döma redan lämnat tältet – utan från det löjets
skimmer som uppstår när det uppenbara påpekas: Vad är
det för kul med dålig cirkus? Vad är det som är så
komplicerat med arbetsrätt? Ingenting.
Nej, arbetsrätt är inte svårt om man ser till behoven och
verktygen. På de områdena är det mesta solklart.
Företagarna – de arbetslösa och samhällsekonomin –
behöver avreglering och juristerna kan ordna den. Alltså:
vad är det som är så svårt med leveransen, och med den
arbetsrättsliga debatten?
Allt, ty den reflekterar inte det uppenbara utan det
dolda. Den handlar om privilegier och makt och om
möjligheten att utnyt~a människors rädsla inför osäkra
förändringar. Och det är knepiga saker.
Både den europeiska och svenska historien kan
emellertid lära oss en hel del om hur makthavare,
CECILIA STEGÖ CHILÖ är ledarskribent i Svenska
Dagbladet och Svensk Tidskrifts europakrönikör.
utvecklingen trycker på mot etablerade strukturer.
Europa upplevde denna typ av spänning i början av
1800-talet. Då var det allt ifrån teknikens utvecklingst
språng till människornas större självtillit som utmanade de
reglerade ekonomierna och det otillräckliga folkliga
inflytandet.
Med växande ekonomiska svårigheter blev privilegierna
alltmer synliga och ifrågasatta. De liberala ideerna fick
vind i seglen. Socialismen föddes.
Legitimitet och stabilitet
I det tidiga 1800-talets Sverige hette arbetsrätt
skråväsende. skråväsendet skyddade de som hade Gobb,
utkomst, ställning) från dem som inte hade, genom en
effektiv konkurrensbegränsning. Och precis som
fackföreningarna idag hade hantverks- och handelsföreningarna en direkt kanal till makten. De levererade
legitimitet och stabilitet till makthavarna som betalning
för ensamrätten på handel och produktion.
Men stabilitet råder inte för evigt och allra minst när
människor upplever att de måste försöka förbättra sina
levnadsvillkor.
I sådana lägen borde det vara svårt att försvara det
bestående, men för att undvika omprövning går det
förstås också att måla om argumentationslinjen.
Redan på 1800-talet visste det privilegiebärande
SVENSK TIDSKRIFT 51
borgarskapet att dölja sitt egenintresse i tal om
allmännytta. Och kampen mot avregleringarna gav de
mest fanatiska aldrig upp. Det finns det ingen anledning
att tro att dagens fackforeningar skall göra heller.
Det är alltså inte att undra över att ett par ganska
obetydliga och högst otidsenliga arbetsrättsregleringar kan
ra vanliga hyggliga ombudsmannaSvenskar att bete sig som
tragikormska cirkusfigurer.
Ökat elände
Oavsett om de slåss for sitt egenintresse eller mot
framtidens eller frihetens demoner, så slåss de for livet.
Faller magin, forsvinner substansen. Visas inte den fulla
fackliga styrkan kan kamraterna på den politiska kanten
börja flirta med allmänintresset, ungefår som Mitterrand
och Gonzalez gjorde vid mitten av 80-talet.
” Det är alltså inte att undra över
att ett par ganska obetydliga och högst
otidsenliga arbetsrättsregleringar kan
få vanliga hyggliga ombudsmannasvenskar att bete sig som tragikomiska
cirkusfigurer.
”
För att forhindra detta gäller det att vinna så många som
möjligt for privilegiernas (forlåt, stabiliteten och
allmännyttans) bevarande.
Det är just detta som facken håller på med idag. Likt
mästarna i det merkantilistiska Europa säger de: Ökade
livschanser for alla leder bara till ökat elände- for alla. Det
är ett korttrick som bara kan gå hem om publiken tittar åt
annat håll. Men det gör den ofta i orostider.
Över hela Europa ligger stater till sängs i ”svenska
sjukan”. De offentliga åtagandena är for stora, skuld- och
skattebördorna for tunga och arbetsmarknaderna alltfor
låsta for att klara den allt hårdare världskonkurrensen.
Dessutom brottas nästan alla europeiska stater med sina av
regleringshistorien skapade särintressen.
Samhällsutvecklingens släpankare
Allvaret i tillstånden varierar naturligtvis, men sjukdomsinsikter är det dåligt bevänt med. Någon
uppbrottsstämning går knappast att spåra.
Om en nation går mot ett uppbrott avläses knappast i
det partipolitiska landskapet- politiken är och forblir nog
samhällsutvecklingens släpankare – utan i vad (framforallt
yngre) människor hittar på och gamla makteliter forsöker
att undvika.
Under de sista åren i det kommunistiska Östeuropa
undvek politikerna allt väsentligt och betedde sig med
sina skenfäktningar som pajaser. Alltmedan folken tänjde
på frihetens ramar och skapade sina egna frizoner.
Så egentligen borde vi kanske tycka att det är kul med
dålig cirkus. Ty den kan mycket väl representera början
på slutet for samhället där ”somliga djur är mer järnlika än
andra”.
52 SVE N S K TID SKRIFT
Arbetsrättscirkusen
en svenska arbetsrättscirkusen satsar särintressen och enskilda människor reagerar när
direktörens sida.
sannerligen på allt djärvare nummer.
Från undantagstillstånd i paragraftrapetserna till största möjliga tystnad
från den normalt så dominante
Med kostnaderna täckta av staten hotas sällskapets
överlevnad knappast av en missnöjd publik – den har av
allt att döma redan lämnat tältet – utan från det löjets
skimmer som uppstår när det uppenbara påpekas: Vad är
det för kul med dålig cirkus? Vad är det som är så
komplicerat med arbetsrätt? Ingenting.
Nej, arbetsrätt är inte svårt om man ser till behoven och
verktygen. På de områdena är det mesta solklart.
Företagarna – de arbetslösa och samhällsekonomin –
behöver avreglering och juristerna kan ordna den. Alltså:
vad är det som är så svårt med leveransen, och med den
arbetsrättsliga debatten?
Allt, ty den reflekterar inte det uppenbara utan det
dolda. Den handlar om privilegier och makt och om
möjligheten att utnyt~a människors rädsla inför osäkra
förändringar. Och det är knepiga saker.
Både den europeiska och svenska historien kan
emellertid lära oss en hel del om hur makthavare,
CECILIA STEGÖ CHILÖ är ledarskribent i Svenska
Dagbladet och Svensk Tidskrifts europakrönikör.
utvecklingen trycker på mot etablerade strukturer.
Europa upplevde denna typ av spänning i början av
1800-talet. Då var det allt ifrån teknikens utvecklingst
språng till människornas större självtillit som utmanade de
reglerade ekonomierna och det otillräckliga folkliga
inflytandet.
Med växande ekonomiska svårigheter blev privilegierna
alltmer synliga och ifrågasatta. De liberala ideerna fick
vind i seglen. Socialismen föddes.
Legitimitet och stabilitet
I det tidiga 1800-talets Sverige hette arbetsrätt
skråväsende. skråväsendet skyddade de som hade Gobb,
utkomst, ställning) från dem som inte hade, genom en
effektiv konkurrensbegränsning. Och precis som
fackföreningarna idag hade hantverks- och handelsföreningarna en direkt kanal till makten. De levererade
legitimitet och stabilitet till makthavarna som betalning
för ensamrätten på handel och produktion.
Men stabilitet råder inte för evigt och allra minst när
människor upplever att de måste försöka förbättra sina
levnadsvillkor.
I sådana lägen borde det vara svårt att försvara det
bestående, men för att undvika omprövning går det
förstås också att måla om argumentationslinjen.
Redan på 1800-talet visste det privilegiebärande
SVENSK TIDSKRIFT 51
borgarskapet att dölja sitt egenintresse i tal om
allmännytta. Och kampen mot avregleringarna gav de
mest fanatiska aldrig upp. Det finns det ingen anledning
att tro att dagens fackforeningar skall göra heller.
Det är alltså inte att undra över att ett par ganska
obetydliga och högst otidsenliga arbetsrättsregleringar kan
ra vanliga hyggliga ombudsmannaSvenskar att bete sig som
tragikormska cirkusfigurer.
Ökat elände
Oavsett om de slåss for sitt egenintresse eller mot
framtidens eller frihetens demoner, så slåss de for livet.
Faller magin, forsvinner substansen. Visas inte den fulla
fackliga styrkan kan kamraterna på den politiska kanten
börja flirta med allmänintresset, ungefår som Mitterrand
och Gonzalez gjorde vid mitten av 80-talet.
” Det är alltså inte att undra över
att ett par ganska obetydliga och högst
otidsenliga arbetsrättsregleringar kan
få vanliga hyggliga ombudsmannasvenskar att bete sig som tragikomiska
cirkusfigurer.
”
För att forhindra detta gäller det att vinna så många som
möjligt for privilegiernas (forlåt, stabiliteten och
allmännyttans) bevarande.
Det är just detta som facken håller på med idag. Likt
mästarna i det merkantilistiska Europa säger de: Ökade
livschanser for alla leder bara till ökat elände- for alla. Det
är ett korttrick som bara kan gå hem om publiken tittar åt
annat håll. Men det gör den ofta i orostider.
Över hela Europa ligger stater till sängs i ”svenska
sjukan”. De offentliga åtagandena är for stora, skuld- och
skattebördorna for tunga och arbetsmarknaderna alltfor
låsta for att klara den allt hårdare världskonkurrensen.
Dessutom brottas nästan alla europeiska stater med sina av
regleringshistorien skapade särintressen.
Samhällsutvecklingens släpankare
Allvaret i tillstånden varierar naturligtvis, men sjukdomsinsikter är det dåligt bevänt med. Någon
uppbrottsstämning går knappast att spåra.
Om en nation går mot ett uppbrott avläses knappast i
det partipolitiska landskapet- politiken är och forblir nog
samhällsutvecklingens släpankare – utan i vad (framforallt
yngre) människor hittar på och gamla makteliter forsöker
att undvika.
Under de sista åren i det kommunistiska Östeuropa
undvek politikerna allt väsentligt och betedde sig med
sina skenfäktningar som pajaser. Alltmedan folken tänjde
på frihetens ramar och skapade sina egna frizoner.
Så egentligen borde vi kanske tycka att det är kul med
dålig cirkus. Ty den kan mycket väl representera början
på slutet for samhället där ”somliga djur är mer järnlika än
andra”.
52 SVE N S K TID SKRIFT