Arkelsten och maktens berusning

Samhällstrender, hur problematiska de än må vara, ska inte bli politiska frågor som hanteras genom offentlig styrning. Men Sofia Arkelstens anförande i Engelsberg förra veckan gav bilden av ett parti som tycks ha tappat begreppen om politikens roll och gränser. Istället speglade det hur partiet avlägsnar sig från en borgerlig uppfattning om politikens natur och funktion. Det skriver Peter Santesson.

Foto: Emilia Öije

Diskussionen har pågått ända sedan en nyvald partiordförande Reinfeldt klev upp på scenen i oktober 2003 och inledde färden mot det som skulle bli De nya moderaterna. Hur nya är de egentligen, under ytan? Från vänster har frågan ställts med misstänksamhet: nog finns allt den gamla högerulven ännu kvar under fårakläderna? Från höger har samma fråga ställts med tilltagande ängslan. Vad återstår efter all förnyelse, vad väsentligt har gått förlorat? Två valsegrar, en knäckt socialdemokrati och en rejäl sänkning av skattetrycket är inget dåligt byte. Men vad har det kostat? Vad är det för politisk rörelse som har vunnit slaget?

Förra veckan talade Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten på Ax:son Johnson-stiftelsens seminarium om framtidens feminism i Engelsberg. För den som lyckats hålla sig vaken efter de senaste årens inrikespolitisk debatt fanns egentligen inget skäl att förvånas av budskapet. Vi har redan hört allt förut. Moderaterna ska vara ett lyssnande parti. Samhället förändras, varje tid har sina samhällsproblem, och politiken måste följa med i denna utveckling. Det gäller att hela tiden ha trovärdiga svar på de frågor människor ställer. Till slut uppträder en skonsam dövhet genom tillvänjning, som av fläktens mjuka surrande. Men ibland händer det att man börjar lyssna på den där fläkten. Någonting skorrar till och skärper uppmärksamheten. Ljud som funnits där hela tiden reser sig ur bruset i ny gestalt. Nämen, hur låter den? Det var det som hände nu. Åhörare av den gamla borgerliga sorten började tittade på varandra. Hörde du också det där? Är det detta som är den nya borgerligheten? Vad är det vi har satt till världen?

Kvinnor har det inte lätt. Arkelsten talade om tv-serier som förmedlar osunda ideal, långa modeller som har storlek 32 och alltför lågt BMI, och en cupcaketrend som tydligen är bekymmersam. Så ser de ut, dessa omtalade samhällsproblem som allt börjar med. Stillbilder från en typisk ur-led-är-tiden-diskussion. I kulisserna kan man gissa att det väntar klagomål över vanartig ungdom, jordgubbar som inte smakar någonting längre och vår tids snöfattiga jular. Ordinär, småtrivial och mer eller mindre befogad samtidskverulans är inget uppseendeväckande i sig. Så umgås vi alla.

Det var fortsättningen som var mer dramatisk. Detta var trots allt en partisekreterare som talade. Då kommer snart politiken in i handlingen. Frågan man ska ställa sig, fick seminariepubliken veta, är om vi anser att detta – cupcaketrender och tv-serier som förmedlar olämpliga ideal – är ett samhällsproblem eller om vi struntar i det. ”Vi”, det är Arkelsten och De nya moderaterna, det. Deras utmaning och mission är att se och nosa rätt på samhällsproblemen och göra politik av dem. Gör man det inte betyder det att man ”struntar” i problemen. Ty jämställdhet är ett allmänintresse, eftersom alla har intresse av det. Men visst, det är inte lätt och frågorna är förstås svåra. Jo, så banalt var verkligen budskapet.

Det skorrande ljud som fick publiken att vakna var lätet av en ledande borgerlig politiker som tappat begreppen om politikens roll och gränser. Problemet med De nya moderaterna handlar inte i grunden om en värnskatt mer eller mindre, undfallenhet inför facket eller ovilja att införa marknadshyror. Sådant är frågor om timing och politisk taktik. Utläggningen om samhällsproblem speglar någonting mer fundamentalt: hur partiet avlägsnar sig från en borgerlig uppfattning om politikens natur och funktion.

Det vi ser påminner om en rastlös styrelse i en bostadsrättsförening, den sorten som inte kan nöja sig med att bara renovera stammar och täta fönster. Att trivas med sitt boende handlar ju om så mycket mer, inte sant? Styrelsen resonerar för sig själv om sitt ansvar för medlemmarna. De boende har så många fler problem i sina liv! Där sitter stackarna i sina lägenheter med nyrenoverade stammar, men plågade av andra livsdilemman. Vad kan styrelsen göra, säg, för att öka trivseln? Det gäller att vara lyhörd. Steg för steg omformas uppdraget från den specifika, avgränsade och måttligt exalterande sysslan att lösa vissa gemensamma tekniska angelägenheter som inte enskilda medlemmar kan ordna på egen hand, till att bli någonting fluffigt, gränslöst och storslaget allomfattande: ett ansvar för medlemmarna och deras boende – med deras cupcakes, BMI, kroppsideal och allt. Så futtig och så välmenande är lockelsen till makt, exaltationen över att få stå på en höjd, blicka ut över landet och tänka att allt det här är lera i mina händer.

Kjell-Olof Feldt såg senare med beklagan tillbaka på Socialdemokraternas utveckling under 1980-talet. Man förvandlades till ett parti som aspirerade på att vara alla goda gåvors givare, en farlig och ohållbar ambition i politiken. När Moderaterna börjar glida mellan samhällsproblem och politiska problem, som vore avgränsningen obefintlig eller ointressant, är det just i denna riktning färden går. Allt kan saluföras i den politiska kiosken så länge efterfrågan når upp till nivån för att vara ett ”allmänintresse”.

Samhällstrender, tv-serier och kroppsideal kan förvisso vara samhällsproblem i en vidare mening. Men detta har hört till frågor vi diskuterar och förhåller oss till jämlika samhällsmedlemmar emellan, inte som politiska frågor som hanteras genom offentlig styrning.

Jag lämnade seminariet med en känsla av att allt är möjligt. I ett politiskt sammanhang är det mycket obehagligt.

Peter Santesson är statsvetare och ansvarig för reformstrategier på Timbro.