Arkitekturdebatt
Dags för ett arkitektoniskt paradigmskifte

Att bygga något av de förslag som finns till ett nytt Nobel Center skulle vara som om Nobelstiftelsens ledamöter kom till Nobelfesten iklädda jeans, menar Linda G Nameth, som ändå anar en ljusning. Detta är en fortsättning på den diskussion som inleddes förra veckan av Lars Anders Johansson med Varför relativism inte räddar våra städer.

Den senaste tiden har en del saker inträffat som fått mig att tänka att vi kanske ändå står på gränsen till en arkitektonisk revolution.

Eller åtminstone en rejäl omprövning.

Tecknen är dessa: Skrinläggandet av tillbyggnaden av Stadsbiblioteket i Stockholm, de kraftfulla mothuggen från allmänheten när det gäller Nya Slussen och Tors torn och senast offentliggörandet av de tre utvalda förslagen till Nobel Center på Blasieholmen där Stockholm breder ut sin unika skönhet som rikast. Förslagen har mötts av fasa.

Men nu till det fina i kråksången. Det räcker inte med att bara tycka illa om, det måste också finnas en vision om något bättre för att en god förändring skall kunna äga rum. Som av en händelse har samtidigt en bok, ett veritabelt praktverk getts ut av Max Ströms förlag (heder åt alla dem som arbetat med den), en bok med ett historiskt, sällsamt material djupt nere från Stockholms Stadsarkiv.

Boken heter Stockholm – ett Världsminne, skriven av förre stadsarkitekten Per Kallstenius och stadsarkivarie Lennart Ploom och innehåller utsökta stockholmska arkitektritningar från 1713 till 1913, samt spännande läsning om människor, både de som byggde och de som bodde. Dessa ritningar finns nu tillgängliga för alla, inte bara i boken men också på nätet. Texten andas inte mycket av kritik mot alla de rivningar som gjorts men desto mer av kärlek och respekt för gammal kunskap och begåvning.

Och nu undrar jag i min kammare, vad händer härnäst? Kommer dessa ritningar betittas, beundras, skrivas avhandlingar om, kanske tryckas upp som väggplanscher och pryda somligas minimalistiska hem? Praktverket ligga framme ett tag som coffetablebok och stärka den kulturella identiteten? Och sedan ställas in i bokhyllan bland böckerna om afrikanska stammar och kristna ökenfäder. Eller kommer dessa arkitektoniska bilder smyga sig in i några individers huvuden, ja kanske till och med i det allmänna medvetandet och väcka frågan: Är det verkligen totalt omöjligt att bygga något liknande idag? I alla fall i historiskt känsliga miljöer?

Genast hörs ropen skalla från en förorättad arkitektkår: Otänkbart, pastisch, kopia, plagiat. Arkitektur skall spegla sin tid och vi som arkitekter ska vara nyskapande och inte sitta och traggla kolonnordningar. Staden är lager på lager och nytt och gammalt sida vid sida. Och byggindustrin kräver rationalitet. Marken är så dyr att vi måste bygga stort och högt för att det ska gå runt och förresten är den rena enkla formen och funktionen ärligast och därför vackrast. Allt annat är nostalgi och förbannad sentimentalitet.

Tja, vad svarar man på det — jo, jag kan förstå hur ni tänker, kanske — men min upplevelse är ändå att de där gamla ritningarna och de gamla hus som finns kvar talar till mig på ett sätt som modern arkitektur inte kommer i närheten av, att jag berörs i mitt innersta bortom rationella argument. Och att jag känner en hemkänsla och tillhörighet när jag vandrar i gamla kvarter och ständigt kan stanna upp, upptäcka och beundra olika detaljer, en vacker portik, fantasieggande ornament, en stilig takfot…

Efter en sådan promenad är jag upplyft, berikad, ungefär som efter en skogspromenad, faktiskt. Skogens pelarsal, växternas ornamentik, barkens intrikata mönster erbjuder en variation som enligt modern forskning är nyttig och läkande för människans kropp och psyke. Jämfört med en utflykt i city eller i en förort där de enahanda horisontala fönsterbanden, de platta taken, den totala bristen på ornamental utsmyckning i mig skapar en akut depression med starka inslag av dödslängtan.

Man kan också dra parallellen med ny och gammal musik. Ska vi låta de gamla partituren ligga på museum och sluta spela Bach och Mozart? Ska allmänheten tvingas till att enbart lyssna till rock och modern konstmusik?

Om man ser på frågan från en historisk och antropologisk synvinkel kan man lätt konstatera att alla folk i alla tider och kulturer har smyckat sina boningar. Lusten att smycka verkar vara nedlagd i den mänskliga naturen.

Tittar vi specifikt på europeisk byggnadstradition ser vi den stora influensen från den grekisk/romerska antiken som tillsammans med medeltida gotik och via renässansen genomsyrar allt byggande av dignitet i Europa fram till funktionalismens genombrott. Där går den skarpa gränsen mellan det man för enkelhetens skull kan kalla gammal arkitektur och modern. Där kapades rötterna.

I gammal arkitektur är lodlinjen markerad. Pelare och pilastrar, höga fönster i stående format, mittpartier som bryter upp även en stor, tung huskropp, tak som strävar uppåt, tinnar, torn, kupoler, spiror. Upp, upp, växandets kraft. Som i naturen. Jag minns när jag som sjuåring reste runt i Europa med mina föräldrar. Tio år efter kriget var delar av Hamburg och Bremen fortfarande i ruiner, skrämmande, obegripliga syner för ett barn. Så kom vi till Köln. Som en uppenbarelse reste sig den mäktiga domen framför mig, min första stora arkitekturupplevelse. Jag ville inte därifrån. En liten förgylld souvenirkyrka fick bli min tröst och bästa skatt i år framöver.

Ett annat kännetecken för den gamla arkitekturen är naturligtvis utsmyckningen som varierat mellan århundradena och länderna. Sammanfattningsvis kan man säga att det finns en jättelik skattkista fylld av ornament, mönster, kapitäl, festonger, akantusblad, palmetter osv som har utvecklats, förfinats och använts och återanvänts sedan antiken. Tills nu.

De är nämligen tabu i modern arkitektur. De anses som kitschigt, smaklöst krafs som förorenar den rena formen.

Så var det inte mellan 1713 och 1913 när Stadsarkivets nu publicerade ritningar gjordes och Stockholms stenstad byggdes. Och så behöver det inte vara nu heller. Ett tabu är en kulturellt betingad, mental föreställning att någonting är omöjligt, fel och förbjudet. En föreställning om att något förskräckligt kommer att hända om man bryter tabu. Och vad är det förskräckliga som kan hända… kan det vara att en yrkeskårs självbild som nyskapande, fritänkande, banbrytande, reduceras till något så begränsande som att vara en mångtusenårig traditions ödmjuka tjänare…

I en nyligen publicerad artikel om Shakespeare i SvD skriver Calle Pauli: ”Eftersom plagiat idag är tabu kan det vara svårt för oss i dag att förstå hur hedervärt det var på Shakespeares tid att använda andras verk som utgångspunkt för egna. Imitatio betraktades som skön konst.”

Och det var verkligen inte bara under Shakespeares era som Imitatio var helt ok. Hela konst- och arkitekturhistorien är full av imitatio. När Michelangelo skapade David var det hellenistisk skulptur han hade i tankarna. När Nationalmuseum ritades använde arkitekten Friedrich August Stüler renässansens formspråk och deklarerade öppet att han ville efterlikna ett venetianskt palats vilket han och hans samtida tyckte var synnerligen lämpligt i Nordens Venedig.

Som ung elev vid Konsthögskolan fängslades jag tidigt av Blasieholmens historiska atmosfär, de gamla mystiska palatsen, läget vid vattnet och med Nationalmuseum, med tiden mitt favoritmuseum, tronande på paradplats.

Den historiska atmosfären har hotats flera gånger av nybyggen, som efter kritik anpassades någorlunda i färg och storlek och åtminstone inte hamnade i ufo-klassen, som de nu föreslagna Nobel Center byggnaderna gör. Att bygga något av dem skulle vara som om Nobelstiftelsens ledamöter kom till Nobelfesten iklädda jeans.

Det finns också goda exempel på förändringar på Blasieholmen som Bååtska Palatset, ritat av Tessin den äldre på 1600-talet och kompletterat med två tillbyggnader tvåhundra år senare i exakt samma svensk-holländska barockstil. På senare tid måste framhållas Blasieholmstorg som utsmyckats på ett lysande sätt av konstnären Sivert Lindblom med två hästar, kopior i brons av statyer från Markusplatsen i Venedig.

Detta är det respektfulla sättet att handskas med historiska miljöer. Det finns otaliga exempel på motsatsen, varenda landsortstorg med en Domuslada vittnar därom.

Ett alldeles färskt exempel är Östermalmstorg med sin högt älskade saluhall och vackra Hedvig Eleonora kyrka. Där byggdes härom året, trots massivt motstånd ett gigantiskt varuhus i vad som ser ut som svart och gråmönstrad plast som numera totalt dominerar torget. Den illande röda Åhlensloggan lyser kallt i vintermörkret. Så dödar man effektivt en historisk atmosfär.

Låt oss inte göra samma misstag med Blasieholmen. Tänk bortom lådorna! Utlys en ny NC tävling med tydliga historiska direktiv. Tänk en ståtlig byggnad i ny nyrenässans som matchar, men inte överglänser, Nationalmuseum.

En byggnad som kan samexistera med det utsökta, befintliga lilla tullhuset. Ett Nobel Center som signalerar samhörighet med Slottet och Gamla Stan i sydväst och med Dramaten, Strandvägen och Nordiska muséet i nordöst och som förstärker känslan av Stockholm som Nordens Venedig.

Att bevara kulturarvet betyder inte endast att behålla och restaurera gammal bebyggelse. Ingenting står för evigt. Florens kommer så småningom att vittra sönder, Venedig kanske redan i vår livstid sjunker ner i havet inför våra ögon som ett Atlantis bortom räddning. Alla Stockholms vackra gamla byggnader kommer förr eller senare att försvinna. Om vi på allvar vill bevara kulturarvet och dess skönhetsvärden måste vi lära oss att bygga nytt i samma anda!

Nobel Center kan bli en murbräcka som spräcker det tabu som vilar tungt över politiker, byggherrar och arkitekter. Allmänheten är nog den instans som har minst problem med en ny byggnad i äldre tonart.

Linda G Nameth är konstnär och författare.