Arne Lindgren; Dekanat och synod i svenska kyrkan

ARNE LINDGREN:
Dekanat och synod i svenska kyrkan·
Om det bildas ett dekanat i något
svenskt stift är det inte fråga om en
upprorsrörelse inom kyrkan. Det är
präster och lekmän i förening, som inte
söker splittring utanfördjupning och
förbättring. Kyrkoherde Arne Lindgren i
Linköpings Johannelunds församling
lägger i sin artikel fram sin personliga
mening om varför dekanaten behövs.
Kyrkan är inte kallad till att vara en
kopia av samhället, säger han, men åt
det hållet går utvecklingen.
Tidningsläsare och TV-tittare har på st
nare tid stött på ett par begrepp stil
klingar litet främmande i svenska ÖRW
dekanat och synod. Orden är visserli811
gamla, men de har inte någon kyrkorätit
lig innebörd eller belastning. Däri liggr
deras förtjänster. Det finns alltså U.
några kyrkorättsliga anspråk hos d
som använder termerna och man har s
frihet, när det gäller att fylla dem 1DIIl
innehåll. Givetvis kunde man i ställeti
valt någon trivial förkortning, t ex BB~
med tanke på målsättningen att be
bevara, förnya kyrkan. Vi upple
emellertid lätt sådana förkortningar
alltför talrika och svårtolkade, varför
religgande alternativ känns riktigare.
En eller flera grupper inom ett kyr
stift utgör den mindre enhet som k
dekanat. Dekanatets ordförande k
dekan. Däri känner vi igen engels
dean, som avser en präst med v
vigning men dessutom med uppdrag
ansvara för vissa funktioner. Vi kan*
närmast kan jämföra med våra domp..
tar, som ju är vanliga kyrkoherdar
som dessutom tas i anspråk för upp ·
i stifts- och kontraktssammanhang.
Dekanaten avses ingå i en större e
benämnd synod, ett för hela landet
mensamt rådslag. Språkligt sett är d
ord hämtat från grekiskan ”Syn” bety.
der gemensam. ”Hodos (od)” betydr
väg. ”En gemensam väg att gå” blirlit
hövlig i ett oklart och brydsamt lå8l,
som präglas av att många känner
överkörda och andra känner sig v·
diga, när de blivit varse, .att de g
vägarna lagts om. Vilsenhet och oro Il
spritt sig till svenska prästgårdar. UpJt
venhet och brist på hänförelse hol&l
många församlingar. Men tro nu inte,•
ekanatsrörelsen är någon exklusiv
räströrelse. I Linköpings stift exempel·s utgörs endast 20% anslutna av präsr. 80 % är lekfolk med övervägande denkvinnor.
råkrör för staten
Bakgrunden är att svenska kyrkans status undan för undan har förändrats med
den sekulariserade staten som förebild
och mönster. Genom statlig lagstiftning
bar kyrkans biskopar ”degraderats”, så
att de inte ens har rösträtt i kyrkomötet
– gre. Ludvig Jönsson betecknar dem
10m ledare utan befogenheter och något
tigger i detta. Kyrkomötet, där den teogiska sakkunskapen haft det avgöranlie ordet, har förvandlats till en stor folkongress. Svenska kyrkan har från och
med i år satt den frihet på spel som tillhör en kyrkas väsen, friheten att i allt
följa Kristus och hans ord.
Risken är nu överhängande, att kyrkan undan för undan förlorar sin egenart
och blir ett lydigt språkrör för staten och
sittande regim. Är demokrati modeord i
samhället, ska kyrkan predika, att all
makt utgår från folket, inte från Jesus,
som enligt sitt ord försäkrar att Gud givit
honom all makt i himmelen och på jorden. Nu ska alltså folkviljan vara högsta
kyrkoinstans och ve den kyrkornedlem
som begår misstaget att ifrågasätta ett
majoritetsbeslut av vad slag det vara må!
Är jämlikhet slagordet för dagen, förväntas kyrkan predika detta med religiöst patos. Hon må inte envisas med att
söka vara ”salt i förruttnelsen” utan bör
endast lojalt spegla och religiöst legitimera de strömningar, som råkar vara i
ropet i tidens samhälle.
275
När nu inte kyrkan blev skild från den
undan för undan – och med respektabla
skäl – sekulariserade staten, framstår
det alltså som angeläget att på andra
upptänkliga vägar värna om hennes frihet och egenart. Man har hoppats, att
biskoparna ska visa sig klarsynta nog att
välkomna den nya rörelsen. I stället verkar det som om några av dem litar mera
på de partipolitiker, som berövat dem
deras ursprungliga ställning, än på den
kyrkliga rörelse, som vill återge dem
deras kyrkliga auktoritet.
Från biskopligt håll har man velat oroa
sig för att anslutna präster kommer att
ägna för mycket tid åt dekanat. Men två
samlingar per år, några få timmar vardera, borde inte vara något att orda om,
helst som dessa timmar ytterst är till för
att inspirera till frimodigare tjänst i den
församling man är satt att tjäna. Någon
annan tjänst är det ju inte fråga om! Dekanaten verkar nämligen helt med församlingama som ram. Där menigheten
är samlad krig ordet och sakramenten,
där är kyrkan i funktion enligt det ideal
dekanat och synod har.
Splittrar dekanaten kyrkan?
Den uttalade oron för splittring måste få
stå för deras räkning som uttalar den.
Splittring torde behöva befaras endast i
den mån biskopar och domkapitel räknar
med att – kanske sedan de likt Pilatus
fallit undan för en övermäktig opinion –
behöva tillgripa den ”lösning” som på-
ven använde mot Martin Luther och
hans meningsfränder: bannlysning och
uteslutning. De dekanatsanslutna själva
har i dekanatsbildandet sett den välkomna utvägen att kunna stanna kvar i kyr- 276
kan och verka för den enhet som även
räknar med kristna i andra länder och
samfund.
Det vore orättvist att stämpla dekanaten som ett kamouflerat embryo till en
ny frikyrka. De gär nämligen inte den
väg som frikyrkorna gick på sin tid, när
de bröt sig ur. Den splittrande faktorn
var då, att man böljade anordna egna
gudstjänster vid sidan om svenska kyrkans. Dekanaten däremot avser inte att
anordna någon enda egen gudstjänst.
Man hänvisar till de ordinarie församlingsgudstjänsterna, offentligen utlysta.
Vill man samlas till en kyrkodag, går
man till präst och kyrkoråd på den tilltänkta platsen och för fram sina önskemål. Det blir deras sak att stå för värdskapet. Sådant är inte splittring. – En
annan sak är, att en förenings årsmötesförhandlingar och styrelsemöten inte
brukar annonseras ut för allmänheten. I
lokalpressen har det inte desto mindre
blivit stora rubriker om hemlighetsmakeri, när dekanatsanslutna tillämpat dessa självklara regler inför konstituerande
sammanträden.
Men blir det ändå inte en viss konkurrens mellan dekanat och stiftsorganisation, mellan synod och riksorganisation?
Kanske man kan svara så som dekanen
Christian Braw: ”Dekanatens uppgift är
att ta sig an de frågor, som de nuvarande
organisationerna inte arbetar med. Dekanaten vill väckelse. När i kyrkohisto- .
rien utgick en väckelse från ett domkapitel? Dekanaten vill bönegemenskap. När
arbetade ett stiftsting för bönegemenskap? Dekanaten vill kyrkans frihet. När
arbetade en stiftsbyrå för kyrkans frihet?”
Kyrkomötets nya sammansättning etc
antyder ändrad kompetens. Den tunga
teologiska sakkunskapen har fått träda
tillbaka, för att folkviljan skall få det av·
görande ordet. I synoden anser man fort·
farande, att Kristi ord, tolkade i enlighet
med den ordalydelse de har, skall äga
avgörande betydelse för tro, beslut och
praktiskt handlande. Beträffande kompetensen skulle man kunna säga, att sy·
noden vill gå in, där kyrkomötet har gått
ut.
Bakom synodens existens ligger alltsl
inte någon vilja att desavouera kyrkomö-
teskongressen som sådan. Däremot kal
det bli ofrånkomligt att underkänna et
staka beslut, nämligen sådana som visar
sig strida mot bibelns ord i månghundJlo
ärig kristen tolkning. Exempel på ensidan situation får vi, om kyrkomötet at
tar en ordning för ”kyrklig vigsel av homosexuella” eller något liknande. Del
kan inte hjälpas, att många kristna at
ärlighetsskäl känner sig tvingade att hälföra kvinnoprästreformen till denna typ
av beslut. Mera om den längre fram. Ea
nästan 2000-ärig tolkning väger myckd
tungt. Det är väl ingen som vågar påstl,
att vi förstår källan och urkunderna bättre, desto längre ifrån dem vi befinner
oss. Knappast är det heller i närhetea
hos Kristus som dagens kontroversielk
lärofrågor fötts. Snarare har de tillkollo
mit genom tryck utifrån, från helt andla
intressen än kyrkliga, nämligen salt
hällsekonomiska och politiska.
De allra flesta ärendena på kyrkt
kongressen och ända ned på församlil181′
planet är emellertid av annan art, än Il
teologisk expertis skulle behöva rådfd.
gas. Det är viktigt, att de resurser, •
vanliga kyrkornedlemmar, kunniga påca
rad olika områden, utgör, tillvaratas mal r
största tacksamhet. Prästerna behöver
visst inte vara med och rådfrågas i alla
sammanhang.
lerria, bevara och förnya
Den korta och klara målsättningspara- ,afen för ett dekanat lyder så:
Målsättningen för dekanatet är
att i bön om den Helige Ande, efter
Bibelns ord,
på Svenska Kyrkans bekännelses
grund,
befria, bevara och förnya Svenska
kyrkan
som en levande och missionerande
kristen Kyrka,
som söker den enhet Herren bad om
för att världen skall tro.
Vad innebär talet om att befria svenska
kyrkan? Jo, mot den alltmer totalitära
folkviljan står kyrkans korta bekännelse:
”Jesus är Herre”. Han är ”Kyrios”
(Herre) det ord som vårt kyrka kommer
av. Han måste få vara Herre åtminstone
isin egen kyrka! Gör alla folk tillläijungar, som lär sig hålla allt vad jag har befallt, säger han. Det betyder att de förutsätts bli elever, som låter sig korrigeras
till överensstämmelse med något som är
en gång för alla fixerat, nämligen Jesu
ord. Att inte den religiöst neutrala staten
bejakar sådana ord är helt i sin ordning.
.Men kyrkan måste få rätta sig efter dem.
Hon är en internationell eller rättare sagt
ekumenisk rörelse som skär tvärs igellOm alla tider och moderiktningar i ideologiernas värld.
Ska döpta, konfirmerade och engagerade kyrkokristna själva få ha hand om
277
kyrkans inre angelägenheter i samverkan
med präster de mestadels själva röstat på
i prästval? Eller ska kyrkan styras av
”kollektivanslutna”, som nominerats
främst på grund av meriten att tillhöra ett
samhällspolitiskt parti, i samverkan endast med sådana präster som innehar
partibok eller bekänt politisk fårg samt
dessutom efter att ha nominerats av sitt
parti på valbar plats lyckats bli folkvalda? Detta är frågan.
Man har ifrågasatt kyrkoherdens
självskrivenhet i kyrkorådet. Att genom
lagstiftning manövrera bort prästerna
(församlingens andliga ledare och herdar) ur församlingsledningen (kyrkorå-
det) innebär en lika radikal förändring,
som om man skulle utesluta domare och
jurister ur tingsrätten. Juristerna är till
för att tolka och tillämpa lagen i samhället. Prästerna är till för att tolka och tillämpa bibelordet i kyrkan. Om våra domare skulle tillåtas få reellt inflytande
endast i den mån de vore politiskt anslutna och valda, skulle rättsväsendets status i vårt land bli radikalt förändrat.
Så förändras episkopalkyrkan till nå-
got annat än episkopalkyrka, när dagens
lagstiftningsideal får slå igenom. Prästerna byter roll. Från att ha varit församlingspräster, som rört sig bland sitt eget
folk, får de nu inrätta sig som missionä-
rer, där även kyrkorådet måste bli föremål för missionsinsatser. I det läget
framstår synoden som det ”missionssällskap” som ger präst-missionärerna
stöd i deras nya, utsatta läge samt ger
känslan av samhörighet med Kristi allmänneliga kyrka. Biskoparna har tyvärr
tappat sin kyrkliga trovärdighet i den
mån de är tillsatta av en sekulariserad
statsmakt och ställer upp som medlöpare
278
i nedmonteringen av kyrkan. Många har
uppenbarligen blivit tillsatta under medvetet avståndstagande från kyrkligt sett
mera rakryggade kandidater.
Lagfäst infiltrering
Kyrkan är förvisso något mer än en nykterhetsrörelse, precis som religion är nå-
got mer än ideologi. Men låt oss likväl
för ett ögonblickjämföra kyrkan i Sverige med en nykterhetsförening. Tänk dig,
att staten·går in med lagstiftning och fast- .
slår, att i en nykterhetsförenings styrelse
ska sådana medborgare kunna ingå som
inte avlagt nykterhetslöfte, politiker som
både kan och vill använda föreningens
resurser för helt andra syften än de ursprungliga, t ex för främjande av en vidsynt och tolerant inställning till alkoholkonsumtion.
På liknande sätt bereds icke döpta,
icke konfirmerade, icke gudstjänstaktiva
medborgare möjlighet att inta t ex de
platser som kyrkans biskopar tidigare
hade som självskrivna, fullvärdiga ledamöter i kyrkomötet. ”Icke-kristna” partipolitiker kan använda både kyrkans
namn och apparat för andra, rentav motsatta intressen än kyrkans.
·Låt mig i förbigående ge ett exempel·
på vad jag menar med partipolitikers
missbruk av kyrkoapparaten. I den annexförsamling i Bergslagen där jag
tjänstgjorde i slutet av ·60-talet fick vi
gehör för en omfattande verksamhet
bland ungdom i åldrarna 4-20 år. Vi
kunde glädja oss åt bortåt 200 besök per
vecka i körerna och ungdomsgrupperna i
en församling på 1255 invånare! Den
partigrupp som hade majoritet i pastoratets kyrkoråd beslöt emellertid att nonchalera vår verksamhet och satsade i
stället på begravningsväsendeL Sålunda
höll sig pastoratet med egen begravningsbil och chaufför för fria liktranspor·
ter över hela landet – andra extravaganser att förtiga. Det är lika befängt
som om sjukvården skulle satsa på obduktioner men nonchalera behovet av
operationer. Så kan alltså ansvariga
handskas med kyrkans resurser! Och de
får förnyat förtroende. I den situationen
frestas man att begära hjälp hos Svenska
kyrkans mission och utlysa området som
missionsområde.
_ Men vi repr~senterar ju kyrkan, menar
politikerna. Om något tidigare inte har
stått i samklang med kyrkans intressen,
så blir det ju kyrkans intresse i och med
att vi politiker lyckas få majoritet för det
och röstar igenom det! Stick i stäv 111U
detta står Kristi kyrka och Kristi befallningar och hans oförändrade anspråk ~
att vara Herre med suverän bestämmanderätt över vad som är hans kyrkas uppo
gift och väg. När präster i enlighet med
sitt prästlöfte fullgör sitt uppdrag att 1
alla sammanhang hävda Kristi herravälde, då utmålas de som makthungriga
förespråkare för prästvälde. Förklaring- .en kan möjligen ligga _i att det förvisso
har funnits prelater som missbrukat sia
ämbete och hävdat sitt eget jag i stället
för att tjäna Kristus. Förklaringen kaa
också ligga i alla människors medfödda
lust att trotsa Gud och vägra att böja sia
för Jesu gudomliga anspråk.
Ömsint attityd till sök~re
Svenska kyrkan h;u blivit unik bla.-1
världens kyrkor däri att kyrkotillhörit
beten inte längre förutsätter dop. Nt
dekanatsfolket ivrar för en rättelse av
dessa missförhållanden – även i ekumenikens intresse – innebär det på intet
sätt att man önskar utesluta den halva
miljonen odöpta medlemmar från kyrklig
gemenskap. Det borde vara möjligt att
utan retroaktivitet från ett visst datum
införa dopet som inträdeshandling. Ingen utesluts, men kollektivanslutaodet
upphör från detta datum.
Dekanatspräster har så vitt jag vet en
sakramental syn på dopet. Det kanske
låter avskräckande trångt, men vad innebär det i verkligheten? Jo, övertygelsen
att det i dopet sker något reellt med det
barn som döps, alldeles oberoende av
föräldrarnas inställning. Detta utesluter
vruje form av förhör med föräldrarna
som förutsättning för att tillmötesgå
deras önskemål om dop av deras barn.
Att man däremot genom dopsamtal
söker upprätta en god relation till familjen och villlämna information om dopets
innebörd är en annan sak. Därigenom
brukar föräldrarna känna sig ännu mer
accepterade och hemmastadda, öppna
för framtida kristen fostran.
Man kan tryggt utgå från att dekanatsprästerna är odelat tillmötesgående och
positiva till sökande människor och så-
dana som inte hunnit så långt på trons
väg och som kanske inte betraktar sig
själva som troende. Det märks även beträffande övriga kyrkliga handlingar.
Personligen skulle jag sålunda inte kunna
ifrågasätta kyrklig begravning av någon
som utträtt ur kyrkan, om sådan begravning önskas av de anhöriga och man bara
inte kommer i konflikt med den dödes
vilja och intentioner. I de fall då hänsynen till den dödes integritet utesluter
möjligheten av kristen begravnings- 279
gudstjänst, ställer jag gärna upp i kyrkan
och svarar för en sorge- eller minneshögtid av annat slag med de anhöriga.
Om dekanatens tillkomst överhuvud
kommer att märkas allmänt, så torde det
bli på grund av enbart positiva inslag i
församlingslivet. De kyrkvana blir inspirerade till att mer spontant ta sig an nykomlingar och skapa hemkänsla för alla i
kyrkan. Större medvetenhet hos vanligt
kyrkfolk eftersträvas liksom flera inslag
av lekmannainsatser både vid gudstjänsten och i den övriga församlingsverksamheten. Det är angeläget för synoden
att inspirera människor att ta ansvar i
kyrkokommunala och politiska organ,
att där kämpa för kyrkans frihet – och
att stödja dem så att de orkar stå i den
kampen.
Biskopen och prästerna
Personligen har jag fått frågan: Träder
dekanen i någon mån i biskopens ställe,
när det gäller prästernas själavård? Mitt
svar måste bli ganska personligt. Det jag
här säger, säger jag inte för att anklaga
någon utan för att peka på det kännbara
behovet av bättre vägar.
Jag känner inte till någon präst som
har sin biskop som biktfar. Därmed inte
sagt, att inte sådant förekommer. Under
de två decennier jag varit präst, har det
dock aldrig föresvävat mig att för egen
del kontakta biskopen som personlig sjä-
lasörjare.
Min första biskop var känd för att aldrig besvara brev. Under den ynka halvtimme han hade telefontid, var telefonen
blockerad, varför man snart gav upp alla
försök att nå honom den vägen. Under
långa tider lämnade han sina 236 präster
j
l
l
l
280
för att fullgöra specialuppdrag i Rom.
Den som känner till hur mycket tid verklig själavård kräver, inser, att en biskop,
även om han inte gjorde annat, inte skulle hinna själavårda ens en fjärdedel av
sina präster.
Min andra biskop bad jag per brev om
hjälp i några känsliga frågor av konfidentiell natur. I första ärendet vändejag mig
efter en årslång väntan till andra. Också i
andra fallet förvånades jag över att
svaret aldrig kom. Jo, sent omsider kom
det, men – hör och häpna – inte från
biskopen utan från domkapitlets jurister.
Stifssekreteraren bad närmast om en förklaring. Jag såg plötsligt framför mig biskoplig själavård via tingsrätten. Som väl
var, hadejag inte tagit upp något för mig
själv graverande. Men även om en präst
skulle ha t o m kriminella belastningar,
borde hans biskop inte ens för en sekund
tänka sig möjligheten att koppla in
världslig domstol i sin själavård. Att så
skett (Hallingebergsfallet) har säkert
skadat den biskopliga själavårdens rykte
i hela svenska kyrkan.
Den tredje biskopen under min prästtid söker själavårda sina präster genom
cirkulärskrivelser som han samtidigt
skickar att läsas upp i kyrkoråden –
även när det handlar om och han går till
rätta med prästers personliga ställningstaganden. Han brännmärker dem inte
bara inför deras kollegor utan även inför
stiftets kyrkorådsledamöter, som mestadels inte är insatta i vad saken gäller. Att
detta också valsar runt i pressen gör inte
saken bättre. Detta liknar mer ett politiskt utspel än själavård från den som är
satt att vara ”pastor pastorum”, herdarnas herde. I varje fall kan man inte genom sådana metoder vinna sina prästers
förtroende. Inte minst präster väljer sjä·
lavårdare med stor omsorg och personlig
varsamhet.
En biskop av i dag fungerar emellertid
mera som administratör än själasöijare.
Den viktiga personaladministrativa sidan
sköts kanske med vänster hand eller av
någon kanslist. Det får mer än en gång
ödesdigra följder. Utan personkännedom paras personer ihop som inte har
förutsättningar att samarbeta. Förhoppningsvis kan dekanatens ledare genom
underhandling med biskopen få bidra tiD
att rätta till de svåraste misstagen. Inte i
konkurrens med biskopen utan givetvisi
samarbete med honom måste dekanatet
arbeta i sådana frågor.
Många präster är alltså i behov av ea
känsligare typ av själavård och en pers~
nalvård på ett annat plan än’den nu vanJi.
gaste biskopliga. Om dekanaten kan bidra med detta, har vår kyrka fått en tillgång som man nu saknar i alltför måga
stift.
K vinnliga präster
Frågan om kvinnliga präster har såso11
en sekundär fråga knappast behandlats
alls i samband med dekanatens tillkomst.
Eftersom det primärt ligger i dekanate11
intresse att värna om friheten och möjJi.
gen att följa sin på bibeln grundade över·
tygelse, kan man gissa, att dekanate~
kommer att anlitas av enskilda helt vanliga kyrkornedlemmar och andra anställda än präster till hjälp att finna utvägar,
där läget lokalt uppfattas som låst ocl
hopplöst. Också i sådana fall blir det aktuellt att vända sig till biskopen för attl
hans hjälp, så långt biskopen är villig al
ställa upp med hänsyn tiU sin örntålila
relation till folkopinionen.
Kvinnoprästfrågan uppfattas av folk i
allmänhet som en jämlikhetsfråga. Men
ur kyrkans perspektiv – vilken syn man
In har – är detta att få tjäna som präst
inte en rättighet som kan jämföras med
alla medborgares rättigheter i samhället.
Ingen människa kan kräva att bli präst.
Bara Gud kan bestämma villkoren för
det. Detta är alla kristna ense om. Somliga bibelläsare kan inte värja sig för intrycket, att Gud velat göra en arbetsfördelning mellan kvinna och man i en konsekvent helhetssyn på familj och kyrka.
De måste få göra allvar av sin vilja och
föresats att följa Guds anvisningar i allt
– till dess att någon eventuellt kan övertyga dem om att de läst sin bibel fel.
När dekanaten värnar om kyrkans och
den enskildes frihet att följa sin bibliska
övertygelse, är det inte för att nedvärdera eller söka tysta majoritetens eller folkviljans åsikter. Men dessa åsikter måste
nöja sig med att dominera samhällets lagstiftning i stort. I nykterhetsföreningen
eDer i kyrkan bör de inte få avgörandet,
for då har staten blivit totalitär, då har
demokratin blivit ”demokratur” . Om
folkviljan ropar om Jesus: ”Korsfäst!”,
så måste kyrkan få ropa ”Jag hyllar dig,
Jesus!” – med risk för att bli korsfäst
med honom. -Då fungerar kyrkan ungefär som i Polen. Endast som Kristustrogen och Kristus-bekännare är hon
värd namnet kyrka.
Sikten klarnar så småningom
Kyrkfolk och kristna som lever i sådana
församlingar, där allt ännu fungerar så
att Guds ord och Kristi herravälde är det
avgörande, känner kanske inte någon
omedelbar kallelse att ansluta sig till nå-
281
got dekanat. Vi har fortfarande överlag
många goda företrädare för kyrkligt liv
och arbete invalda i kyrkans organ nedifrån församlingsplanet och ända upp.
De allra flesta är inte bara döpta och
konfirmerade. De vill även i själ och
hjärta främja Guds rike ibland oss. Jag är
övertygad om att de kommer att få känna
synodfolkets medvetna stöd och varma
förböner. Samverkan med alla goda krafter ligger klart innesluten i begreppet
synod.
Men ett personligt närmande till dekanat och synod kommer nog att mogna
fram hos många, när de får erfara, hur
kyrkan blir alltmer toppstyrd av en stat,
som påstår sig vara religiöst neutral men
som är i full färd att steg för steg nedmontera kyrkan.
Det kommer ganska snart att visa sig,
att folkviljan inte är i behov av dubbel
representation. Varför skulle man ha
kyrkofullmäktige, när man har kommunfullmäktige, valda av samma partier?
Varför skulle man ha kyrkoråd, när man
har kommunstyrelse med nämnder? sedan kyrkaapparaten sekulariserats, finns
det verkligen ingen anledning att ha dubbelorganisation.
Synodens väg är den motsatta. Där är
man fast övertygad om att kyrkan är kallad att vara något annat än en kopia av
samhället. Där tror man ännu, att svenska kyrkan ska kunna räddas som kristen
kyrka. Låt mig få avsluta med ännu ett
citat från dekanen Christian Braw:
”Dekanaten är ett uttryck för kärleken
till svenska kyrkan. Hon är vårt hem,
vår mor, i all sin skröplighet. Vi överger
henne inte. Vi tror på henne, vi tror att
hon är Guds kyrka i vårt land, vi tror att
hon är en del av den ena, heliga, allmän- 282
neliga Kyrkan. Vi ser hennes svagheter,
inte i triumf, men i sorg. Vi behöver inte
dölja något för oss. Men vi tror på hennes framtid för Jesu löftes skull. Och när
vi talar om svenska kyrkan, då menar vi
inte kyrkomöte och domkapitel, utan vi
menar den nattvardsfirande församlingen i hela vårt land, församlingen samlad
kring Kristus. Det är henne vi älskar.
Sara Lidman har sagt: Man måste besjunga det som skall försvaras. ”