Arvet efter 1968

Vilket inflytande fick 68-rörelsen? Det är en av de frågor som ett forskningsprojekt finansierat av Ax:son Johnsonstiftelsen ska svara på. Fredrik Haage har träffat Peter Luthersson som är ansvarig för projektet.

Få generationer är väl så sägenomspunna som 68-generationen. Men vad är myt och vad är verklighet? Vilket inflytande fick egentligen kårhusockupanterna? Litteraturvetaren Peter Luthersson överser i sin egenskap av ledamot av Axel och Margareta Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål ett forskningsprojekt vars syfte är att bringa klarhet i detta.

Inte minst som tidigare redaktör för Svenska Dagbladets kulturredaktion har han utvecklat ett tränat öga för politiska uttryck. När vi träffas för ett samtal i hans hem i Stockholm blir jag förevisad den komplexa ideologisk-kulturella symmetrin hos de många kylskåpsdekalerna. En bild på Strindberg är uppsatt ungefär i höjd med fötterna.

Luthersson påpekar att 1968 inte innebar någon revolt i Sverige. De fick inte makten. Deras partier försvann. Däremot fick grupperna betydelse i flera samhällsinstitutioner och tongivande personer fick framträdande poster. Frågan är med hur stort inflytande, om de till och med stöpt om hela samhällsfunktioner.

På stiftelsens herrgård i Engelsberg arrangerades ett seminarium 2012 som utmynnade i en Che Guevara-prydd antologi med namnet ”Arvet efter 1968”. Det blev startskottet för ett arbete som nio akademiker bedriver sedan i våras. Dessa blottlägger 68-vänsterns inflytande på varsina samhällsområden såsom kyrka, medier, förvaltning, mer flera. Stiftelsens slutsummering av projektet är planerad att presenteras under 2016.

Operativa ledare för projektet är idéhistorikern Svante Nordin och statsvetaren Lennart Berntson. De beskriver i förordet till ”Arvet efter 1968” vänsterns transformering från klassisk marxism till dagens identitetspolitiskt orienterade rörelser som en ganska smärtfri övergång från historiematerialism till en från upplysningen avskuren rättighetsdoktrin, med öppningar mot såväl islamism som antisemitism. Deras penseldrag följer tydligt de mönster som Johan Lundberg noggrant tecknar i sin aktuella bok ”Ljusets fiender” (Timbro).

Även om projektet hittills endast sett dagens ljus i form av en introduktionsantologi, är det något i materialet som fått Luthersson att lyfta på ögonbrynen redan nu, undrar jag? Ja, svarar han; det är insikten om 68-vänsterns tydliga formering inom Svenska kyrkan. Idéhistorikern Johan Sundeens belysning av detta ämne visar att rörelsens aktiva gestalter var lika fast grupperade och organiserade i den kyrkliga miljön som någon annanstans. Luthersson säger sig vara förvånad över hur pass tidigt dessa uppträdde och hur tydligt avgränsade de var: ”Just att man uppträdde som grupp, agerade som grupp, strödde manifest omkring sig och hur upprorsmännen får framträdande positioner”.

Sundeen menar också att detta faktum är en förbisedd del av svensk politisk historia, inte minst inom kyrkan själv. I det åttonde bandet av ”Sveriges kyrkohistoria” är 68-vänsterns påverkan på kyrkan ett icke-ämne. Och, som han skriver: ”Det kan vidare förtjäna att noteras att Svenska kyrkans förhållande till kommunistiska regimer och till marxism-leninistiskt och maoistiskt tankegods inte ägde någon framträdande betydelse i 1990-talets debatter om vänsterns skuld, trots att det funnits biskopar med sympatier med de totalitära samhällssystemen ibland annat DDR och Kina.”

Av direkt realpolitiskt intresse är utbildningsdebattören Inger Enkvist kartläggning av det kvarvarande 68-godset inom skolväsendet. Ett begrepp som det ”pedagogiskt-politiska komplexet” säger en del om det motstånd Jan Björklund har haft att hantera.

I mina egna ögon ter sig annars statsvetaren idéhistorikern Ingrid Wållgrens företag att kartlägga enskilda 68-maoisters vilja – eller ovilja – att förflytta positionerna som det kanske allra mest potentiell kontroversiella med tanke på att de enskilda personnamn hon intresserar sig för är uppburna debattörer och makthavare i media- och kulturliv.

Målsättningen med den avslutande antologin som kommer 2016 är att den skall vara en samlad presentation, men det tänks också att monografier och uppsatser av de medverkande ska cirkulera på egna meriter i det akademiska systemet. I det perspektivet är det svårt att undgå tanken på ganska fräna kontroverser. Luthersson pekar på ett inte helt ointressant förhållande i sammanhanget: att universitetens 68-generation är i färd med att pensionera sig och lämna över tjänster och katedrar åt andra. ”Deras möjlighet till repression är i ohjälpligt avtagande”.

Så är det ju, och är inte projektet i sig ett tecken på att 68-vänsterns inflytande över samhällsklimatet har lossnat, menar jag? Hade det över huvud taget varit möjligt att sjösätta något av liknande omfattning för femton år sedan?

Luthersson menar att den som går emot maktintressen förstås måste vara hårdhudad och i det här fallet hade det nog inte varit möjligt att få finansiering vare sig då eller nu någon annanstans än hos Ax:son Johnsonstiftelsen. Stiftelsen ser som sin uppgift just att stödja projekt som har potential men ändå svårt att hitta sin bas hos traditionella institutioner.

En bild av hur samhället har förändrats, med eller utan 68-ornas förskyllan: För att kritiskt skärskåda 1968 måste man verka vid sidan av ”systemet”.

Fredrik Haage är politiskt sakkunnig på Socialdepartementet och medlem i Svensk Tidskrifts redaktion.