Arvid Fredborg; Om en bild ur tiden
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
–
en bild ur tiden
Det var en gång ett stort och rikt bolag med
sunda finanser och stora tillgångar, en betydande del osynliga i form av tidigare bildade
lagerreserver. Bolaget hade kunnat ge en stigande utdelning till aktieägarna och stora sociala fOrmåner åt personalen, även om styrelsen
och den verkställande ledningen mera ägnade
sig åt att fOrvalta och utdela än att trygga
framtiden genom friska initiativ och innovationer. Efterhand fOrnyades styrelsen och en
ung, energisk och intelligent verkställande direktör ersatte den äldre och mera försiktige.
Den nye ville ta ”friska, djärva tag”. Men de
hade alla det gemensamt, att de kostade pengar. De nya herrarna var därtill mer intresserade av sociala åtgärder inom fOretaget än så-
dant, som gav utsikt till rimlig vinst. Det ansågs vara ett förlegat begrepp.
Under sådana fOrhållanden var det kanske
inte att undra på att bolagets ställning reellt
försämrades. Konkurrenter var snabbare och
initiativrikare. Avkastningen sjönk ständigt.
Utåt förblev läget likväl hyggligt till fOljd av de
tidigare intjänade reserverna. Men efterhand
böljade alltfler oroa sig över att verkställande
direktören och styrelsen ständigt tycktes vilja
leva över företagets tillgångar. Allehanda nya
sociala åtgärder genomfördes utan att produktiviteten inom företaget höjdes i motsvarande
mån. Varningarna från en minoritet av aktieägare – styrelsen hade endast en mycket
knapp majoritet – avfärdades som hjärnspö-
ken. Till sist kunde dock den sittande styrelsen
endast förbli i sina positioner på grund av att
motståndarna saknade den enda röst, som behövdes för att tvinga den till avgång.
Först när bolagets kostnader drastiskt steg
efter utbrottet av konflikten i Främre Orienten
262
och det blev tydligt, att detta innebar en varaktig fOrsämring av raretagets konkurrenskraft
började det bli verklig oro i lägret. Enskilda
medlemmar av styrelsen ville lägga om kursen.
Men majoriteten med verkställande direktören
i spetsen ansåg, att man måste fortsätta, enär
de egna anhängarna inte skulle fOrstå en kursändring efter att i åratal matats med skönmå-
lande propaganda. Hur skulle de reagera, om
sanningen upptäcktes? Alltså fortsattes den
osalida politiken i förhoppning om att någonting skulle hända, som skulle fårbättra situationen. Bolaget konsumerade kapital och ”upplöste lagerreserver”. När detta inte räckte för
att täcka det ständigt växande underskottet,
började man låna, forst inom landet, sedan
utomlands.
Detta fårklarades vara progressiv industripolitik, som gjorde det möjligt får foretaget att
behålla mer personal än det hade sysselsättning for. De ledande hade styrt bolaget så länge
att de tappat kontakten med verkligheten. De
hade också styrt tämligen enväldigt utan hänsyn till den stora minoriteten aktieägare. Det
hade till stor del varit möjligt genom att dessa
varit splittrade. Allt detta hade bidragit till att
hos verkställande direktör och styrelse skapa
foreställningen, att de alltid skulle ha kontrollen, ja, att ingen annan var kompetent att leda
bolaget. De hade rentav börjat uppfatta fåretaget som deras enskilda egendom och makten
över detta som något naturligt, som deras uteslutande privilegium. Men fåretagets forsämrade finanser föranledde till sist en ändring.
Vid bolagsstämman 1976 avsattes den gamla
styrelsen och en ny verkställande direktör
sattes vid rodret. Han var kanske någonting av
en Fabius Cunctator men var en sund och klok
man, i motsats till fåreträdaren. Den nya ledningens och den nya styrelsens dilemma var
emellertid, att ytterst få av aktieägarna insåg, i
vilken grad bolagets ställning fårsämrats. Om
man gjorde det klart for dem, kunde de gripas
av panik och börja sälja aktierna. Om man ville
reducera deras formåner skulle de också mycket väl kunna återinsätta den gamla styrelsen
och den tidigare verkställande direktören, som
inte hade något emot att fortsätta ytterligare ett
antal år i gammal stil. Vidare var man inom
den nya styrelsen ingalunda enig om vilken
politik som skulle tillämpas. En grupp hade till
och med länge yrkat på ännu högre utgifter
utan hänsyn till inkomsterna samt givit den
avsatta ledningen ett i varje fall indirekt stöd.
Dessvärre beslöt de nya därför att inte göra det
som varit naturligt, att lägga fram bolagets
verkliga ställning for aktieägarna och få dem
att inse, att kapitaltillskott behövdes, utdelningen måste inställas helt och företagets struktur drastiskt rationaliseras. En reell forsäroring
fortsatte därfår. Det var en klen tröst att denna
säkerligen varit ännu mer markerad, om den
gamla styrelsen fått stanna.
Under sådana fårhållanden var det inte
märkligt, att det vid bolagsstämman år 1979 ett
slag såg ut, som om den gamla regimen skulle
återställas, Med knapp nöd undgick styrelsen
och verkställande ledningen nederlag vid stämman. Sedan de fått en majoritet på en röst,
fanns det emellertid ingen ursäkt för att underlåta att ta itu med bolagets alltmer undergrävda ställning. Dessbättre hade just den
grupp inom styrelsen, som måste dela ansvaret
med de avsatta, som bragt bolaget på obestånd, kunnat konstatera alltmer minskande
sympatier bland aktieägarna.
Ledaren fOr denna grupp, herr Rullsten, insåg till sist, att något drastiskt måste göras. I
ett uttalande lade han fram sin syn på utvecklingen. Den avvek dramatiskt från allt som
sagts av honom och hans vänner tidigare. Nu
måste man inskränka fOrmånerna, spara, rationalisera, göra fåretagsklimatet gynnsammare
for innovation och expansion.
Men de tidigare makthavarna hade ännu
inte givit upp. De sökte genom att använda oro
på arbetsmarknaden korrigera bolagsstämmans beslut år 1979 och få sin kandidat, herr
Balmer, vald till vd igen. Antingen skulle det
ske genom en överlöpare, eller också skulle den
nyvalda styrelsen och verkställande direktören
tvingas att ge upp ” frivilligt”, med motivering- 263
en att de var ansvariga för den kris i vilken
fOretaget råkat. När det invändes, att detta
skulle betyda, att man satte sig över bolagsordningen, svarades, att de var så inkompetenta,
att man måste göra sig av med dem. I själva
verket blev det tydligt, att oppositionens folk
ansåg bolagsordningen tillämplig endast om
resultatet blev, att de själva satt vid spakarna.
En återgång till det gamla skulle emellertid inte
endast ha varit principiellt betänkligt utan betyda hela fOretagets ruin. Konkurrenterna vässar sina svärd. Särskilt en av dem, AB Röda
Torget, skulle inte ha något emot att lägga
fram ett billigt take-over bid. Detta bolag har
specialiserat sig på dylik expansion på sistone.
Arvid Fredborg
en bild ur tiden
Det var en gång ett stort och rikt bolag med
sunda finanser och stora tillgångar, en betydande del osynliga i form av tidigare bildade
lagerreserver. Bolaget hade kunnat ge en stigande utdelning till aktieägarna och stora sociala fOrmåner åt personalen, även om styrelsen
och den verkställande ledningen mera ägnade
sig åt att fOrvalta och utdela än att trygga
framtiden genom friska initiativ och innovationer. Efterhand fOrnyades styrelsen och en
ung, energisk och intelligent verkställande direktör ersatte den äldre och mera försiktige.
Den nye ville ta ”friska, djärva tag”. Men de
hade alla det gemensamt, att de kostade pengar. De nya herrarna var därtill mer intresserade av sociala åtgärder inom fOretaget än så-
dant, som gav utsikt till rimlig vinst. Det ansågs vara ett förlegat begrepp.
Under sådana fOrhållanden var det kanske
inte att undra på att bolagets ställning reellt
försämrades. Konkurrenter var snabbare och
initiativrikare. Avkastningen sjönk ständigt.
Utåt förblev läget likväl hyggligt till fOljd av de
tidigare intjänade reserverna. Men efterhand
böljade alltfler oroa sig över att verkställande
direktören och styrelsen ständigt tycktes vilja
leva över företagets tillgångar. Allehanda nya
sociala åtgärder genomfördes utan att produktiviteten inom företaget höjdes i motsvarande
mån. Varningarna från en minoritet av aktieägare – styrelsen hade endast en mycket
knapp majoritet – avfärdades som hjärnspö-
ken. Till sist kunde dock den sittande styrelsen
endast förbli i sina positioner på grund av att
motståndarna saknade den enda röst, som behövdes för att tvinga den till avgång.
Först när bolagets kostnader drastiskt steg
efter utbrottet av konflikten i Främre Orienten
262
och det blev tydligt, att detta innebar en varaktig fOrsämring av raretagets konkurrenskraft
började det bli verklig oro i lägret. Enskilda
medlemmar av styrelsen ville lägga om kursen.
Men majoriteten med verkställande direktören
i spetsen ansåg, att man måste fortsätta, enär
de egna anhängarna inte skulle fOrstå en kursändring efter att i åratal matats med skönmå-
lande propaganda. Hur skulle de reagera, om
sanningen upptäcktes? Alltså fortsattes den
osalida politiken i förhoppning om att någonting skulle hända, som skulle fårbättra situationen. Bolaget konsumerade kapital och ”upplöste lagerreserver”. När detta inte räckte för
att täcka det ständigt växande underskottet,
började man låna, forst inom landet, sedan
utomlands.
Detta fårklarades vara progressiv industripolitik, som gjorde det möjligt får foretaget att
behålla mer personal än det hade sysselsättning for. De ledande hade styrt bolaget så länge
att de tappat kontakten med verkligheten. De
hade också styrt tämligen enväldigt utan hänsyn till den stora minoriteten aktieägare. Det
hade till stor del varit möjligt genom att dessa
varit splittrade. Allt detta hade bidragit till att
hos verkställande direktör och styrelse skapa
foreställningen, att de alltid skulle ha kontrollen, ja, att ingen annan var kompetent att leda
bolaget. De hade rentav börjat uppfatta fåretaget som deras enskilda egendom och makten
över detta som något naturligt, som deras uteslutande privilegium. Men fåretagets forsämrade finanser föranledde till sist en ändring.
Vid bolagsstämman 1976 avsattes den gamla
styrelsen och en ny verkställande direktör
sattes vid rodret. Han var kanske någonting av
en Fabius Cunctator men var en sund och klok
man, i motsats till fåreträdaren. Den nya ledningens och den nya styrelsens dilemma var
emellertid, att ytterst få av aktieägarna insåg, i
vilken grad bolagets ställning fårsämrats. Om
man gjorde det klart for dem, kunde de gripas
av panik och börja sälja aktierna. Om man ville
reducera deras formåner skulle de också mycket väl kunna återinsätta den gamla styrelsen
och den tidigare verkställande direktören, som
inte hade något emot att fortsätta ytterligare ett
antal år i gammal stil. Vidare var man inom
den nya styrelsen ingalunda enig om vilken
politik som skulle tillämpas. En grupp hade till
och med länge yrkat på ännu högre utgifter
utan hänsyn till inkomsterna samt givit den
avsatta ledningen ett i varje fall indirekt stöd.
Dessvärre beslöt de nya därför att inte göra det
som varit naturligt, att lägga fram bolagets
verkliga ställning for aktieägarna och få dem
att inse, att kapitaltillskott behövdes, utdelningen måste inställas helt och företagets struktur drastiskt rationaliseras. En reell forsäroring
fortsatte därfår. Det var en klen tröst att denna
säkerligen varit ännu mer markerad, om den
gamla styrelsen fått stanna.
Under sådana fårhållanden var det inte
märkligt, att det vid bolagsstämman år 1979 ett
slag såg ut, som om den gamla regimen skulle
återställas, Med knapp nöd undgick styrelsen
och verkställande ledningen nederlag vid stämman. Sedan de fått en majoritet på en röst,
fanns det emellertid ingen ursäkt för att underlåta att ta itu med bolagets alltmer undergrävda ställning. Dessbättre hade just den
grupp inom styrelsen, som måste dela ansvaret
med de avsatta, som bragt bolaget på obestånd, kunnat konstatera alltmer minskande
sympatier bland aktieägarna.
Ledaren fOr denna grupp, herr Rullsten, insåg till sist, att något drastiskt måste göras. I
ett uttalande lade han fram sin syn på utvecklingen. Den avvek dramatiskt från allt som
sagts av honom och hans vänner tidigare. Nu
måste man inskränka fOrmånerna, spara, rationalisera, göra fåretagsklimatet gynnsammare
for innovation och expansion.
Men de tidigare makthavarna hade ännu
inte givit upp. De sökte genom att använda oro
på arbetsmarknaden korrigera bolagsstämmans beslut år 1979 och få sin kandidat, herr
Balmer, vald till vd igen. Antingen skulle det
ske genom en överlöpare, eller också skulle den
nyvalda styrelsen och verkställande direktören
tvingas att ge upp ” frivilligt”, med motivering- 263
en att de var ansvariga för den kris i vilken
fOretaget råkat. När det invändes, att detta
skulle betyda, att man satte sig över bolagsordningen, svarades, att de var så inkompetenta,
att man måste göra sig av med dem. I själva
verket blev det tydligt, att oppositionens folk
ansåg bolagsordningen tillämplig endast om
resultatet blev, att de själva satt vid spakarna.
En återgång till det gamla skulle emellertid inte
endast ha varit principiellt betänkligt utan betyda hela fOretagets ruin. Konkurrenterna vässar sina svärd. Särskilt en av dem, AB Röda
Torget, skulle inte ha något emot att lägga
fram ett billigt take-over bid. Detta bolag har
specialiserat sig på dylik expansion på sistone.
Arvid Fredborg