Arvid Lindman
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ARVID LINDMAN i·
AMIRAL ARVID LINDMANs brådstörtade död spred- trots
vår jäktade tids oförmåga att dröja inför människoöden – en
djup förstämning över hela nationen. Flygkatastrofens ohygglighet hade ej behövts för att hans död skulle likna något av en
verklig landssorg. Över partigränserna fanns sedan länge ej blott
en sann respekt utan även en öppen eller hemlig beundran för
Arvid Lindman, den outtröttlige, den i med- och motgång like, den
starke kämpen. Och när han i fjol tillsynes lika vital som någonsin böjde sig för årens mängd, hyllades han av meningsfränder
och motståndare i sällsporda former. I tre decennier – och tre av
de händelserikaste i vår nya historia- stod han i skottlinjen utan
att skona sig eller fegt springa undan, men han förunnades till
sist att få uppleva det ögonblick, då striden kring hans namn förbyttes i aktningsfull vördnad och hög uppskattning av hans gärning. Trots sina sjuttiofyra år bar han på en förskräckelse för
tomrummet, på en .fruktan för sysslolösheten; övergången till
första uppbådet fattade han säkerligen som ett halvt avsked till
livet, och det stred mot hans natur att i kontemplation kunna vila
på lagrarna. Just därför låg det både något symboliskt och en
försynens följdriktighet i att låta honom ryckas bort med den
resoluta snabbhet, som han själv i livet älskade.
Arvid Lindman ägde många av de egenskaper, som konstituera
en stor politiker och en stor människa. Att han icke ägde alla,
gör honom icke mindre, ty ofullkomligheten delade han med sina
samtida. Han var en harmonisk människa, som inneslöt sig i en
värld av kategoriska plikter och fann sin jämvikt i att arbeta
och arbeta på det mest systematiska sätt; endast därigenom kunde
han följa alla frågor inom sina vida intressesfärer och hinna med
alla uppgifter, tilldelade eller självåtagna. Han var, såsom Nathan
Söderblom formulerat det, en luthersk kallelsemänniska, obönhörligt sträng i kravet på sig själv och därför utan aktning för dem,
som ville ))flyta över)) eller njuta det politiska arbetets frukter utan
att underkasta sig dess vardagliga vedermödor. Han var en god
762
Arvid Lindman f
människa, fylld av en okuvlig önskan att i enlighet med sina åsikter skapa välstånd och välfärd, och en ridderlig människa, som avskydde grova invektiv och försåtliga angrepp; hans egen polemik
var den harmlösa, ofta pojkaktigt skojfriska uddighetens, och
hans bedömande av motståndare eller av opponenter inom det
egna partiet bestämdes mycket av deras ärliga rättframhet
respektive insinuanta ton eller notoriska förföljelselusta. Han var
en positiv människa, trots att han ledde det parti, som i agitationen stämplats som nejsägarnes; typiskt för hela hans kynne var,
att han aldrig trivdes så väl som när han i exempelvis järn-,
skogs- och jordbruksfrågor fick gå med bruksdisponentens praktiska blick och skapande hand till verket; aldrig förföll heller
hans politik efter mönstret av både äldre och samtida förebilder
inom olika partier till en skadeglädjens eller revanchens. Han
var även alltigenom en lojal människa, såsom officer fostrad i
en anda av skyldighet att utan själviska motiv tjäna sitt land;
han fogade och underordnade sig med stor nobless, när män som
Hjalmar Hammarskjöld och Ernst Trygger trädde till rodret och
·han själv – som dock burit dagens tunga och hetta – måste
träda åt sidan, och han skulle ha varit den siste att vilja sabotera
motståndareregeringars utrikespolitik eller inrikes reformarbete.
Hans medborgaranda skall länge minnas som det yppersta föredöme.
Såsom partiledare intog han tidvis en ställning, som kunde ge
sken av en diktators. I själva verket var han aldrig allenarådande
och eftersträvade det väl icke heller. Han var i stället en medelpunkt inåt och en fana utåt. Hans ledareskap skulle kunna liknas vid ett konstitutionellt styrelsesätt; han tog alltid råd och
prövade uppslag, särskilt från yngre riksdagsledamöter, dem han
fått förtroende för även om de icke sutto i förtroenderådet, och
ej ens under hans äldre tid rådde därför inom högern i verkligheten det gammelmansvälde, varom så ofta talades. Hans stora
politiska begåvning låg åtminstone på senare tid icke på det konstruktiva planet utan på det receptiva och det kritiska. Han var
till sin läggning allt annat än steril – hans regeringsinsatser
vittna bäst därom – och stod välvilligt stämd mot fruktbara
uppslag, vilka han med sin auktoritet ofta befordrade. Ändock
kommer det alltid att diskuteras, om han nog framsynt utnyttjade sin enastående pondus till att auktorisera nya ideer eller till
att häva motståndet mot »mogna» reformer; eftervärlden har här- 763
54-36749. Svensk Tidskrift 1936.
Arvid Lindman t
vid lätt att döma anakronistiskt och förbise det för honom naturliga i att ej för djärva ideers skull vedervåga sitt socialt heterogena partis sammanhållning, ty han visste själv bäst, vad dess
uppbyggande kostat i åratals arbete. I sin kammare framträdde
han utåt som den suveräne ledaren, färdig att i stora som små frå-
gor svänga partiets färla; hans makalösa kvicktänkthet- i medvetande om vilken han kunde frestas att icke alltid tänka djupt
– medgav honom att genast fatta kärnpunkten, därvid förhjälpt
av sin ovanliga om än litet säregna debattör- och improvisationstalang. Hans redobogenhet att draga de tyngsta lass och hans
outslitliga kraft måste på alla håll väcka både förundran och
beundran; medaljens frånsida var, att souschefernas utrymme i
debatterna ofta blev för trångt till men för deras auktoritet i
andra läger och för återväxten inom ledaregalleriet.
Det tillhör de konservativa politikernas otacksamma lott att enligt den populära föreställningen vara urarva i framåtskridandet.
När Arvid Lindmans historia en gång skall skrivas – och en
liten början har redan gjorts -kan detta icke med rätta komma
att sägas om honom. Hans namn saknas visserligen under många
beslut, däribland även olyckliga beslut, men det är också oupplösligt förknippat med ett otal andra. Här skall blott erinras om
hans behjärtade ingripanden rörande malmfälten, hans omhuldande av skogen, hans outtröttlighet i försvarsfrågan, och på
sistone hans oräddhågade bistånd vid hjälpaktionen till förmån
för jordbruket. I unionsfrågans slutskede kommer säkert framtida forskning att tillmäta hans insatser som rådig sjöminister
och oförskräckt ledamot av den i Stockholm kvarvarande regeringen en icke ringa betydelse. I demokratiseringsprocessen insatte han i rösträttsfrågans första etapp med känd effekt sin
auktoritet mot den tredskande första kammaren; kort före sin avgång navigerade han högern med fast hand bort från de antidemokratiska strömningar, som efter Hitlerrevolutionen som
modenyck spredo sig även till Sverige. En lika stor förtjänst om
det svenska folkstyret inlade han genom sin ansvarskännande
måttfullhet som oppositionsledare. Sin huvuduppgift såg han
själv i att låta det nya samhället organiskt, utan tvära brytningar eller förödande strider växa in i det gamla. Så fördjupade
som motsatserna för tjugo å trettio år sedan voro, så misstroget
som gammalhögern och vänstern då uppkastade barrikader mot
varandra, har denna förmedling av övergången mellan gammalt
764
Arvid Lindman t
och nytt varit hans största historiska mission, åstadkommen ej
blott genom att i anda och arbetssätt demokratisera högern utan
även genom att vänsterpartierna undan för undan modererades.
Därför skall högerledaren räknas till det demokratiska genombrottets stora män vid Staaffs och Erantings sida, ty i sin resonliga förståelse för utvecklingens obevekliga gång och i sin kärnsunda, men samtidigt traditionsbundna realism – som skulle
kunna åsättas mottot »sakta men säkert» – har han mer än
de flosta gjort vårt land »safe for democracy».
Går man tillbaka till förkrigstidens utgångsläge och den då-
tida djupa klyftan mellan höger och vänster, får man också lättare att urskulda, att det icke blev Arvid Lindman· möjligt att
uppnå ett förtroendefullare personligt förhållande till mellanpartiernas ledare än som oftast rådde. Med tanke på de egenskaper,
som flera av dessa lade i dagen, kan förklaringen till denna ofta
påfallande animositet icke ensidigt sökas hos högerledaren.
Det blir en uppgift för framtida forskare att härvid söka rättvist
skifta skuggor och dagrar. Obestridligt fanns det hos Arvid Lindman en svårighet att komma motståndarna nära och att alltid
fördraga deras uppträdande. Med sin öppna natur fordrade han
öppenhet tillbaka – denna öppenhet förklarar, att hans namn ej
är förbundet mod något diaboliskt intrigmakeri – och med sitt
genuint praktiska förstånd saknade han all dragning till dem, som
beto sig fast i doktriner eller bredde ut sig i subtiliteter. Närmare
hans hjärta stodo nog ofta socialdemokratiens folkliga, realistiska politiker, med vilka han i många avseenden i kynne kände
sig befryndad. Överhuvud fanns hos Arvid Lindman mitt uppe i
allt det ursprungliga, äkta och friska gemytet en oåtkomlighet,
en olust för fraternisering, som även gällde meningsfränder utan
att dessa därför rubbades i sin tillgivenhet till honom. Hans kanske enda större brist som modern folkledare låg nog inom det
psykologiska området; han kunde visserligen »ta folk», han kunde
också leda människor genom makten av sitt auktoritativa sätt,
men han saknade djupare människointresse och därmed också
möjligheten att utnyttja eller vädja till motståndares speciella
sidor eller svagheter, väl också en personlig benägenhet att anslå
de toner av social sentimentalitet, som nutidens väljare fordra till
kosthållet. Som en sådan underskattning av psykologiska realiteter vill man se hans uraktlåtenhet att tillmötesgå kravet att låta
rösträttsreformen genom· upplösning träda i kraft redan 1909;
765
Arvid Lindman t
han försatte därigenom tillfället att diskontera den popularitet,
som rösträttsfrågans resoluta lösning omedelbart skänkt honom,
och genom att stimulera oppositionen gjorde han uppgiften för sig
svårare än behövligt vid 1911 års grundläggande val och efteråt.
Arvid Lindman var ingen idepolitiker i den meningen, att han
var en principryttare. Han var opportunistiskt lagd, om därmed
avses att äga anpassningsförmåga: hans historiskt tidsbestämda
uppgift bjöd honom också att vara den gamla konservatismens
mästerlots. Men han ägde ett säkert grundfäste av ideer och livsvärden: en gammaldags oskrymtad religiositet,· en orubblig försvarsvänlighet, sinnet för arbetets plikt och arbetets ära, kravet
på individens rörelsefrihet under ett visst mått av statspatriarkalism, motviljan mot klasspolitik. Dessa ideer och värden – av
honom tagna i arv från Erik Gustaf Boström och Hugo Tamm,
Christian Lundeberg och Gottfrid Billing – kunde andra ge vältaligare uttryck åt men ingen har tjänat den trofastare än Arvid
Lindman. Utvecklingen – som dock icke är någon oväldig domare -har visserligen blott endels givit honom rätt, men evolutionen icke minst inom den nutida socialdemokratien betygar, att
dessa ideer och värden av tiden icke kunnat nedkämpas.
Arvid Lindmans storhet som politiker och människa tål avdrag
och behöver ingen förgyllning. Den hör historiens blad till. I
en tid, då många betraktat politik såsom något föraktligt – ofta
därför att icke deras hugskott vunnit resonans-, räddes han icke
att agitera, organisera, opponera och regera. Han skydde inga
offer och kände ingen håglöshet. På honom i högre grad än någon
annan lades bördan att under trettio år föra den traditionsbundna
borgerlighetens talan. Hur olika man än kan värdera enstaka
insatser, kan ingen likväl säga, att han sviktade under bördan
eller svek sin kallelse sådan han fattade denna. Han ville något
och han utträttade mycket. Han hämtade sin kraft ur sin lidelse
för staten och fosterlandet och ur sin förtröstan till det goda
folkets innersta rot. Han var en storsvensk och en stor svensk.
Elis Håstad.
766
——————-
AMIRAL ARVID LINDMANs brådstörtade död spred- trots
vår jäktade tids oförmåga att dröja inför människoöden – en
djup förstämning över hela nationen. Flygkatastrofens ohygglighet hade ej behövts för att hans död skulle likna något av en
verklig landssorg. Över partigränserna fanns sedan länge ej blott
en sann respekt utan även en öppen eller hemlig beundran för
Arvid Lindman, den outtröttlige, den i med- och motgång like, den
starke kämpen. Och när han i fjol tillsynes lika vital som någonsin böjde sig för årens mängd, hyllades han av meningsfränder
och motståndare i sällsporda former. I tre decennier – och tre av
de händelserikaste i vår nya historia- stod han i skottlinjen utan
att skona sig eller fegt springa undan, men han förunnades till
sist att få uppleva det ögonblick, då striden kring hans namn förbyttes i aktningsfull vördnad och hög uppskattning av hans gärning. Trots sina sjuttiofyra år bar han på en förskräckelse för
tomrummet, på en .fruktan för sysslolösheten; övergången till
första uppbådet fattade han säkerligen som ett halvt avsked till
livet, och det stred mot hans natur att i kontemplation kunna vila
på lagrarna. Just därför låg det både något symboliskt och en
försynens följdriktighet i att låta honom ryckas bort med den
resoluta snabbhet, som han själv i livet älskade.
Arvid Lindman ägde många av de egenskaper, som konstituera
en stor politiker och en stor människa. Att han icke ägde alla,
gör honom icke mindre, ty ofullkomligheten delade han med sina
samtida. Han var en harmonisk människa, som inneslöt sig i en
värld av kategoriska plikter och fann sin jämvikt i att arbeta
och arbeta på det mest systematiska sätt; endast därigenom kunde
han följa alla frågor inom sina vida intressesfärer och hinna med
alla uppgifter, tilldelade eller självåtagna. Han var, såsom Nathan
Söderblom formulerat det, en luthersk kallelsemänniska, obönhörligt sträng i kravet på sig själv och därför utan aktning för dem,
som ville ))flyta över)) eller njuta det politiska arbetets frukter utan
att underkasta sig dess vardagliga vedermödor. Han var en god
762
Arvid Lindman f
människa, fylld av en okuvlig önskan att i enlighet med sina åsikter skapa välstånd och välfärd, och en ridderlig människa, som avskydde grova invektiv och försåtliga angrepp; hans egen polemik
var den harmlösa, ofta pojkaktigt skojfriska uddighetens, och
hans bedömande av motståndare eller av opponenter inom det
egna partiet bestämdes mycket av deras ärliga rättframhet
respektive insinuanta ton eller notoriska förföljelselusta. Han var
en positiv människa, trots att han ledde det parti, som i agitationen stämplats som nejsägarnes; typiskt för hela hans kynne var,
att han aldrig trivdes så väl som när han i exempelvis järn-,
skogs- och jordbruksfrågor fick gå med bruksdisponentens praktiska blick och skapande hand till verket; aldrig förföll heller
hans politik efter mönstret av både äldre och samtida förebilder
inom olika partier till en skadeglädjens eller revanchens. Han
var även alltigenom en lojal människa, såsom officer fostrad i
en anda av skyldighet att utan själviska motiv tjäna sitt land;
han fogade och underordnade sig med stor nobless, när män som
Hjalmar Hammarskjöld och Ernst Trygger trädde till rodret och
·han själv – som dock burit dagens tunga och hetta – måste
träda åt sidan, och han skulle ha varit den siste att vilja sabotera
motståndareregeringars utrikespolitik eller inrikes reformarbete.
Hans medborgaranda skall länge minnas som det yppersta föredöme.
Såsom partiledare intog han tidvis en ställning, som kunde ge
sken av en diktators. I själva verket var han aldrig allenarådande
och eftersträvade det väl icke heller. Han var i stället en medelpunkt inåt och en fana utåt. Hans ledareskap skulle kunna liknas vid ett konstitutionellt styrelsesätt; han tog alltid råd och
prövade uppslag, särskilt från yngre riksdagsledamöter, dem han
fått förtroende för även om de icke sutto i förtroenderådet, och
ej ens under hans äldre tid rådde därför inom högern i verkligheten det gammelmansvälde, varom så ofta talades. Hans stora
politiska begåvning låg åtminstone på senare tid icke på det konstruktiva planet utan på det receptiva och det kritiska. Han var
till sin läggning allt annat än steril – hans regeringsinsatser
vittna bäst därom – och stod välvilligt stämd mot fruktbara
uppslag, vilka han med sin auktoritet ofta befordrade. Ändock
kommer det alltid att diskuteras, om han nog framsynt utnyttjade sin enastående pondus till att auktorisera nya ideer eller till
att häva motståndet mot »mogna» reformer; eftervärlden har här- 763
54-36749. Svensk Tidskrift 1936.
Arvid Lindman t
vid lätt att döma anakronistiskt och förbise det för honom naturliga i att ej för djärva ideers skull vedervåga sitt socialt heterogena partis sammanhållning, ty han visste själv bäst, vad dess
uppbyggande kostat i åratals arbete. I sin kammare framträdde
han utåt som den suveräne ledaren, färdig att i stora som små frå-
gor svänga partiets färla; hans makalösa kvicktänkthet- i medvetande om vilken han kunde frestas att icke alltid tänka djupt
– medgav honom att genast fatta kärnpunkten, därvid förhjälpt
av sin ovanliga om än litet säregna debattör- och improvisationstalang. Hans redobogenhet att draga de tyngsta lass och hans
outslitliga kraft måste på alla håll väcka både förundran och
beundran; medaljens frånsida var, att souschefernas utrymme i
debatterna ofta blev för trångt till men för deras auktoritet i
andra läger och för återväxten inom ledaregalleriet.
Det tillhör de konservativa politikernas otacksamma lott att enligt den populära föreställningen vara urarva i framåtskridandet.
När Arvid Lindmans historia en gång skall skrivas – och en
liten början har redan gjorts -kan detta icke med rätta komma
att sägas om honom. Hans namn saknas visserligen under många
beslut, däribland även olyckliga beslut, men det är också oupplösligt förknippat med ett otal andra. Här skall blott erinras om
hans behjärtade ingripanden rörande malmfälten, hans omhuldande av skogen, hans outtröttlighet i försvarsfrågan, och på
sistone hans oräddhågade bistånd vid hjälpaktionen till förmån
för jordbruket. I unionsfrågans slutskede kommer säkert framtida forskning att tillmäta hans insatser som rådig sjöminister
och oförskräckt ledamot av den i Stockholm kvarvarande regeringen en icke ringa betydelse. I demokratiseringsprocessen insatte han i rösträttsfrågans första etapp med känd effekt sin
auktoritet mot den tredskande första kammaren; kort före sin avgång navigerade han högern med fast hand bort från de antidemokratiska strömningar, som efter Hitlerrevolutionen som
modenyck spredo sig även till Sverige. En lika stor förtjänst om
det svenska folkstyret inlade han genom sin ansvarskännande
måttfullhet som oppositionsledare. Sin huvuduppgift såg han
själv i att låta det nya samhället organiskt, utan tvära brytningar eller förödande strider växa in i det gamla. Så fördjupade
som motsatserna för tjugo å trettio år sedan voro, så misstroget
som gammalhögern och vänstern då uppkastade barrikader mot
varandra, har denna förmedling av övergången mellan gammalt
764
Arvid Lindman t
och nytt varit hans största historiska mission, åstadkommen ej
blott genom att i anda och arbetssätt demokratisera högern utan
även genom att vänsterpartierna undan för undan modererades.
Därför skall högerledaren räknas till det demokratiska genombrottets stora män vid Staaffs och Erantings sida, ty i sin resonliga förståelse för utvecklingens obevekliga gång och i sin kärnsunda, men samtidigt traditionsbundna realism – som skulle
kunna åsättas mottot »sakta men säkert» – har han mer än
de flosta gjort vårt land »safe for democracy».
Går man tillbaka till förkrigstidens utgångsläge och den då-
tida djupa klyftan mellan höger och vänster, får man också lättare att urskulda, att det icke blev Arvid Lindman· möjligt att
uppnå ett förtroendefullare personligt förhållande till mellanpartiernas ledare än som oftast rådde. Med tanke på de egenskaper,
som flera av dessa lade i dagen, kan förklaringen till denna ofta
påfallande animositet icke ensidigt sökas hos högerledaren.
Det blir en uppgift för framtida forskare att härvid söka rättvist
skifta skuggor och dagrar. Obestridligt fanns det hos Arvid Lindman en svårighet att komma motståndarna nära och att alltid
fördraga deras uppträdande. Med sin öppna natur fordrade han
öppenhet tillbaka – denna öppenhet förklarar, att hans namn ej
är förbundet mod något diaboliskt intrigmakeri – och med sitt
genuint praktiska förstånd saknade han all dragning till dem, som
beto sig fast i doktriner eller bredde ut sig i subtiliteter. Närmare
hans hjärta stodo nog ofta socialdemokratiens folkliga, realistiska politiker, med vilka han i många avseenden i kynne kände
sig befryndad. Överhuvud fanns hos Arvid Lindman mitt uppe i
allt det ursprungliga, äkta och friska gemytet en oåtkomlighet,
en olust för fraternisering, som även gällde meningsfränder utan
att dessa därför rubbades i sin tillgivenhet till honom. Hans kanske enda större brist som modern folkledare låg nog inom det
psykologiska området; han kunde visserligen »ta folk», han kunde
också leda människor genom makten av sitt auktoritativa sätt,
men han saknade djupare människointresse och därmed också
möjligheten att utnyttja eller vädja till motståndares speciella
sidor eller svagheter, väl också en personlig benägenhet att anslå
de toner av social sentimentalitet, som nutidens väljare fordra till
kosthållet. Som en sådan underskattning av psykologiska realiteter vill man se hans uraktlåtenhet att tillmötesgå kravet att låta
rösträttsreformen genom· upplösning träda i kraft redan 1909;
765
Arvid Lindman t
han försatte därigenom tillfället att diskontera den popularitet,
som rösträttsfrågans resoluta lösning omedelbart skänkt honom,
och genom att stimulera oppositionen gjorde han uppgiften för sig
svårare än behövligt vid 1911 års grundläggande val och efteråt.
Arvid Lindman var ingen idepolitiker i den meningen, att han
var en principryttare. Han var opportunistiskt lagd, om därmed
avses att äga anpassningsförmåga: hans historiskt tidsbestämda
uppgift bjöd honom också att vara den gamla konservatismens
mästerlots. Men han ägde ett säkert grundfäste av ideer och livsvärden: en gammaldags oskrymtad religiositet,· en orubblig försvarsvänlighet, sinnet för arbetets plikt och arbetets ära, kravet
på individens rörelsefrihet under ett visst mått av statspatriarkalism, motviljan mot klasspolitik. Dessa ideer och värden – av
honom tagna i arv från Erik Gustaf Boström och Hugo Tamm,
Christian Lundeberg och Gottfrid Billing – kunde andra ge vältaligare uttryck åt men ingen har tjänat den trofastare än Arvid
Lindman. Utvecklingen – som dock icke är någon oväldig domare -har visserligen blott endels givit honom rätt, men evolutionen icke minst inom den nutida socialdemokratien betygar, att
dessa ideer och värden av tiden icke kunnat nedkämpas.
Arvid Lindmans storhet som politiker och människa tål avdrag
och behöver ingen förgyllning. Den hör historiens blad till. I
en tid, då många betraktat politik såsom något föraktligt – ofta
därför att icke deras hugskott vunnit resonans-, räddes han icke
att agitera, organisera, opponera och regera. Han skydde inga
offer och kände ingen håglöshet. På honom i högre grad än någon
annan lades bördan att under trettio år föra den traditionsbundna
borgerlighetens talan. Hur olika man än kan värdera enstaka
insatser, kan ingen likväl säga, att han sviktade under bördan
eller svek sin kallelse sådan han fattade denna. Han ville något
och han utträttade mycket. Han hämtade sin kraft ur sin lidelse
för staten och fosterlandet och ur sin förtröstan till det goda
folkets innersta rot. Han var en storsvensk och en stor svensk.
Elis Håstad.
766
——————-